Sagan om rymdvarelsen som av misstag landade i Västernorrland

 

Ockupationen av BB i Sollefteå fyller fem år. Vi säger grattis med repris på en saga, inte utan en viss anknytning. Kämpa på!

En rymdvarelse var ute på långfärd i sitt rymdfarkost när det plötsligt blev något fel på navigationsutrustningen. Trots ivriga försök att få ordning på grejerna blev hen tvungen att nödlanda. Närmaste planet var Tellus. Inte mycket att jubla åt, tänkte rymdvarelsen, men nöden har ingen lag.

Hen försökte orientera sig var han var på väg att hamna, men rymdfarkosten hade en så hög hastighet att det var nästan helt omöjligt att läsa skyltarna med ortsnamnen som hen passerade.

Svall, någonting, sedan blev det svårare, Härn..nd, med massa konstiga tecken som hen inte kunde tyda. Kfors, det var lätt, Sollefte..den hann hen nästan läsa, och så kom han till Örn...den var ännu svårare än Härn.

Hen hade landat på en äng, naturen här var betagande vacker, hen klev ur rymdfarkosten, det var soligt men ganska kylslaget.

En bit bort såg hen en klunga hus och begav sig dit.

"Café" stod det på ett av de primitiva men charmiga trähusen. Det borde betyda att här kunde man få en bit mat, och det passade bra, hen hade varit borta hemifrån ganska länge, och var nu rejält hungrig.

Hen beställde "något typiskt lokalt" av en trevlig man bakom disken, det smakade vedervärdigt men hens kurrande mage tog emot det med tacksamhet.

Det låg en tidning på bordet, och medan hen åt plöjde hen genom tidningen, tydligen en lokal sådan.

Det var ingen munter läsning. I länet (vad det nu var för något) hade man svårigheter att ordna finansiering för renovering av en skulptur av en världsberömd lokal konstnär, trots att den kallades för "landmärke".

I Härnösand (var det så det hette!) skulle Länsmuseet avskeda en massa folk och upphöra med flera verksamheter.

I samma stad skulle ett populärt musikställe få flytta på sig, och förvandlas till en eventlokal (vad fan är event för något?).

I Kramfors tvingades biblioteket skära ner kraftigt. Där skulle också skolor få stänga.

Samma sak i Örnsköldsvik (krångligt namn!), där fick kulturskolan vidkännas kraftigt nedskärningar.

Utanför Kramfors, på ett ställe som kallades Mannaminne, och som att döma av bilderna såg fantastiskt spännande ut, skulle det också skäras ner. Rejält!

Värst var det nog ändå i Sollefteå, en veritabel slakt väntade. Ett kulturhus och ett museum skulle bara läggas ner, så där utan vidare.

Det var nedskärningar, nedläggningar, underskott och resursbrist överallt.

Rymdvarelsen suckade tungt. Hen var en bildad person, och kände väl till att det fanns många fattiga ställen på Tellus.

På en del platser led de till och med av svält! Så illa var det nog inte här, men ganska illa ändå. De hade inte råd med utbildning till sina barn, och kunde inte ägna sig åt andlig odling.

Stackars människor!

Hen vände sig till mannen i serveringen, pekade på tidningen och med sympati i rösten sa: Ni har det det inte så lätt här. Inte har jag något att klaga på, svarade mannen.

Men det går inte så bra, hen pekade åter på tidningen.

Du måste ha missförstått, sa mannen, det går bra för Sverige. Ekonomin växer, sysselsättningen är mycket hög, det är överskott i statsbudgeten.

Men alla nedskärningar, undrade rymdvarelsen häpet.

Alltså, det går bra för landet, men dåligt för en del kommuner, förklarade mannen.

Bra för landet men dåligt för kommunerna?

Ja, det går bra för Sverige! Mannen verkade allt mer irriterad.

Rymdvarelsen förstod ingenting, men fann det bästa att inte fortsätta samtalet, och lämna caféet.

Hen gick för att leta efter verkstaden som skulle ligga lite längre bort. På vägen dit såg hen flera övergivna fordon som såg totalt odugliga ut, med de där skulle man inte kunna ta sig någonstans, lika lite i rymden som på jorden.

Hen passerade också öde hus i ett tillstånd av slutgiltigt förfall.

Lite konstigt när det går så bra för det här landet, tänkte rymdvarelsen.

Hen tog upp det med den trevlige mannen i verkstaden.

Ja visst är det illa, svarade mannen, de unga drar till storstan, kvar blir gamlingar som dör en efter en, allt läggs ner, snart finns ingenting här längre.

Men varför, undrade rymdvarelsen, det är så fint här, gott om plats, och tomma hus. Och det går bra för Sverige?!

Det är invandrarnas fel!

Jaså, rymdvarelsen förstod ingenting, men om det kommer hit folk alldeles frivilligt, och vill bosätta sig här, då måste det väl vara bra.

De hör inte hit, fräste mannen ilsket.

Rymdvarelsen tackade och betalade mannen för reparationen av rymdfarkosten.

Tellus var ett underligt ställe. Med en lättnadens suck startade hen motorn och begav sig hemåt.

Foto: Av NASA - http://www.hq.nasa.gov/office/pao/History/alsj/a15/ap15-S71-41810HR.jpg, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=193432

Lavinen och stenarna - polska författare och kommunismen

 

När Polen under 1944 och 1945 befrias från nästan sex år av brutal nazistisk ockupation finns det ett stort sug efter normalitet, människor vill bygga upp landet, leva ett normalt vardagsliv och njuta av fredens frukter. Det polska kulturlivet ser en chans till en ny blomstring. Samtidigt är den politiska situationen fortfarande oklar, oppositionens roll är än så länge osäker i det av de Moskvatrogna kommunisterna dominerade politiska landskapet.

Och på samma gång som kommunistpartiet (tillsammans med delar av socialistpartiets vänsterflygel) med diverse medel stärker sitt grepp om makten, söker de stöd hos olika skikt av samhället, inte minst de intellektuella, och då främst författarna.

Författarnas attityd till de nya makthavarna varierade åtskilligt förstås, men påtagligt många, en klar majoritet, valde att stanna och verka i den nya verklighetens Polen. Så småningom kom de också att ställa sig i den av stalinismen påbjudna och av partiet hårt kontrollerade socialrealismens tjänst. För att successivt ta avstånd från sina tidigare ställningstagande, först genom en form av revisionism inom partiet, för att slutligen hamna i öppen opposition till makten.

Hela denna synnerligen fascinerande resa skildras, mot en bakgrund av Polens politiska, kulturella och sociala liv genom dessa decennier, genom sex författare och deras öden i Anna Bikonts och Joanna Szczęsnas tegelsten på drygt 600 sidor ”Lavinen och stenarna” (Lawina i kamienie, 2021) med undertiteln ”Författare på väg till och från kommunismen” (Pisarze w drodze do i od komunizmu).

De sex är: Adam Ważyk, Jerzy Andrzejewski, Kazimierz Brandys, Wiktor Woroszylski, Tadeusz Borowski och Tadeusz Konwicki. Alla utom Woroszylski är översatta till svenska, och den mest kände för den svenska läsekretsen är förmodligen Andrzejewski och då framför allt hans ”Aska och diamanter”.

Läs hela texten i Dixikon

Spännande prosa från poeternas land

 

Idag är det Olga Tokarczuks födelsedag. Dagen till ära:

Jakobsböckerna

Olga Tokarczuk

Övers: Jan Henrik Swahn

Ariel förlag

Polsk litteratur är mest känd för sina poeter, men det finns också intressanta prosaister. Ett av de absolut mest spännande polska författarskapen idag är Olga Tokarczuks.  Hon debuterade redan 1979, och har sedan dess skrivit en lång rad säregna romaner med en alldeles egen stil och inopportunt aktuella ämnen.

Hennes genombrottsroman Gammeltida och andra tider från 1996 (på svenska 2006) är en (mar)drömresa genom den moderna historien, och är ett mästerverk helt i klass med den magiska realismens litterära giganter i Latinamerika.

Olga Tokarczuks senaste roman är ett mastodontverk som utspelar sig i mitten av 1700-talet. Europa plågas av sociala spänningar och Upplysningens idéer skrämmer makten allt mer. På andra sidan Atlanten får britterna allt svårare att hålla uppstudsiga kolonister i schack.

Och i Östeuropa går det politiskt splittrade en gång i tiden så mäktiga polska kungariket mot sin undergång. Landets dödsryckningar åtföljs av social oro, och som vanligt blir judarna syndabockar. 

Desperata bönder i Ukraina ställer till med blodiga pogromer, samtidigt som katolska kyrkan framför anklagelser om ritualmord. Det är visserligen mot påvens uttryckliga förbud mor sådana åsikter, men kyrkan i Polen är tillräckligt stark, och biskoparna tillräckligt skuldsatta hos judiska bankirer, för att strunta i påven där långt borta i Rom.

Då dyker han upp som ett ljus från öster, juden Jakob Frank från det ottomanska Turkiet. Han påstår sig vara Messias, och vinner snabbt många anhängare. Gruppen kring Frank är en märklig blandning av toppstyrd sekt, urkommunistisk egendomsgemenskap och sexuell lössläppthet.

Det judiska prästerskapet sätter sig i motvärn till heretikern, med understöd av delar av den katolska hierarkin, och Jakob tvingas fly tillbaka till Turkiet, där han konverterar till islam.

Tack vare hjälp från inflytelserika polska magnater och en del biskopar tillåts han återvända, och konverterar nu till kristendomen. Två gånger om.

Han fängslas, friges av de invaderande ryssarna, flyttar till Mähren, umgås med den österrikiske kejsaren, och slutar sina dagar på ett överdådigt slott utanför Frankfurt.

Ett fascinerande öde, och det är lätt att förstå att Tokarczuk ville skriva en roman om denne märklige man. Och fascinationen var tydligen så överväldigande att det blev ett monster till bok på 960 sidor!

Jakobsböckerna är en episk bladvändare, Tokarczuk kan berätta en historia och hennes språk är oemotståndligt levande, det gnistrar, doftar, skälver, triumferar och förtvivlar.

Ändå lämnar läsningen ett tomrum. Det är svårt att få grepp om huvudpersonen, hans dragningskraft förblir oförklarlig, han framstår mest som en manipulativ och tyrannisk posör och streber.

Aktualiteten är inte heller helt uppenbar. Assimileringens med uppgivande av sin identitet som diskriminerade grupper tvingas till för att undgå förtryck är ett fenomen som talar förstås till dagens läsare.

Likaså att kulturen består av en mängd fragment vars ursprung har fallit i glömska för länge sedan.

Men krävs det verkligen nästan tusen sidor för att berätta det?

Romanen har förvisso fått fin kritik, och belönats med Nike-priset, Polens förnämsta litterära utmärkelse, men samtidigt har romanen och författaren väckt starka kontroverser i hemlandet.

I en intervju strax efter att hon hade fått Nike-priset sa Tokarczuk bland annat att polackerna har fantiserat ihop en idealiserad bild av sin historia, att de har förträngt att de har varit slavägare och mördat judar. Det var dags att skriva Polens historia på nytt, utan att blunda för de hemskheter som har begåtts.

Tokarczuks uttalanden möttes omedelbart av en veritabel störtflod av hat och hot, med sällsynt grova sexistiska, xenofoba och antisemitiska tillmälen.

Frågan om polackernas mord på judar under andra världskriget har under senare år blivit föremål för seriös historisk forskning i Polen, medan det bland allmänheten är fortfarande i stor utsträckning ett rött skynke och en skymf mot en heroisk nation som fått lida så mycket.

Den som förnekar sina fel är dömd att upprepa dem. Om inte litteraturen sätter stopp för det förstås.

Olga Tokarczuk på svenska:

2002 - Spel på många små trummor (Gra na wielu bębenkach, 2001 [noveller] urval och översättning Jan Henrik Swahn, Ariel/Ellerström)

2005 - "Professor Andrews i Warszawa" [novell] (översättning Irena Grönberg). I antologin Navelsträngen i jorden (Tranan)

2005 - Daghus, natthus (Dom dzienny, dom nocny, översättning Jan Henrik Swahn, Ariel, 1998)

2006 - Gammeltida och andra tider (Prawiek i inne czasy, översättning Lennart Ilke, Ariel, 1996)

2009 - Löparna (Bieguni, översättning Jan Henrik Swahn, Ariel, 2007)

2010 - Styr din plog över de dödas ben (Prowadź swój pług przez kości umarłych, översättning Jan Henrik Swahn, Ariel, 2009)

2014 - Björnens ögonblick(Moment niedzwiedzia [essäer], översättning Jan Henrik Swahn, Ariel, 2014)

2015 - Jakobsböckerna (Księgi Jakubowe, översättning Jan Henrik Swahn, Ariel, 2014)

Kluvet samhälle i skuggan av Förintelsen

 

Den 27 januari 1945, befriades koncentrationslägret Auschwitz av sovjetiska trupper.

Den syn som mötte förfärade till och med de luttrade rödarmisterna. Auschwitz utgjorde, tillsammans med Birkenau, som var det egentliga förintelselägret, och arbetslägret Monowitz, den största komplexet i nazisternas förintelsemaskineri. Auschwitz står som symbol för nazisternas brott mot mänskligheten, och den 27 januari högtidlighålls över hela världen som Förintelsens minnesdag.

Under knappt fem år mördades i Auschwitz 1,1 miljoner människor – lågt räknat. Nästan en miljon av dem var judar De flesta gasades ihjäl direkt vid ankomst, och brändes i krematorier. Resten dog av utmattning, undernäring och sjukdomar.

Bland de dödade fanns det medborgare från de flesta länder av Europas länder, också Norden: Danmark och Norge. Också romer och homosexuella fanns bland offren.

Det är överväldigande siffror, som inte bara kan avfärdas som ”statistik”, de återger trots allt vidden av mördandets fasansfulla omfattning.

Idag finns på en del av det gamla lägerområdet ett museum. Det omfattar bara en liten del av det som utgjorde lägret Auschwitz-Birkenau, som utbredde sig över två tusen hektar, det nuvarande området som omfattas av museet Auschwitz-Birkenau är begränsat till 191 hektar.

Läs hela texten i Tidningen Ångermanland

Deltagande i massaker som segerpris

 

Ett tillägg till dagens högtidlighållande av Förintelsens minnesdag:

Enligt den amerikanska sportkanalen ESPN spelades det 1941 i det av tyskar ockuperade Litauen en basketbollmatch mellan representanter för den tyska militärgarnisonen och klubben Perkunas Kaunas. Segerpriset för litauerna var deltagande i massakern på stadens judar.

ESPN har tagit del av vittnesmål från överlevande judar och dokument från litauiska KGB. Matchen ägde rum den 6 juli 1941, samtidigt som en specialenhet ur SS höll på att genomföra aktionen mot Kaunas judar. 

Det litauiska laget, med flera landslagsstjärnor som var med i det lag som vann EM 1939, vann överlägset, och som belöning för "utmärkt spel" fick de senare samma dag föra bort ett trettiotal judar till en närbelägen skog, där de slogs ihjäl av de med gevär och påkar beväpnade litauiska basketbollspelarna.

Efter kriget ställdes två av spelarna inför rätta för samarbete med ockupationsmakten, varav en dömdes till döden. Ytterligare två andra spelare, bröderna Norkus, bor idag i USA. En ene brodern, Vytautas, har i en intervju med ESPN medgett att han har spelat en match mot "tysk polis".

"Vad en människa har gjort, kan en annan människa förstå.”

 

En otäck skildring av Förintelsemaskineriet och mentaliteten bakom finns i Jonathan Littells roman ”De välvilliga”:

De välvilliga
Jonathan Littell
Övers: Cecilia Franklin
Brombergs, 2008.

"Vad en människa har gjort, kan en annan människa förstå.” Mänskliga handlingar går att begripa och förklara. Det är naturligtvis inte alltid lätt, i synnerhet när det gäller skeenden långt tillbaka i tiden, eller sådant som går långt utöver det ordinära och vardagliga. Nazismen och Förintelsen har länge varit föremål för diskussion om hur långt vår förståelse kan och bör sträcka sig. Det är ingen tvekan om att förklaringar kan ligga på flera olika nivåer, och att ett historiskt fenomen blir lättare begripligt om det belyses från många olika håll.

Det är därför ett närmast genialt grepp från den fransk-amerikanske författaren Jonathan Littells sida att göra en SS-officer till huvudperson och talesman i sin roman De välvilliga. Det är på ålderns höst som den gamle nazisten, som lyckades undkomma straff efter kriget, känner ett behov att berätta vad som hände. Och nej, han ångrar ingenting, han ber inte om ursäkt för någonting heller.

Max Aue är knappast någon genomsnittstysk, han är en klassiskt skolad intellektuell, han umgås i de högsta franska högerradikala kretsarna, hans syster har studerat psykologi för Jung, och hon är gift är med en elev till Schönberg. Risken för identifikation är försumbar för de flesta.

Han är däremot lik oss i sin sammansatta karaktär. Samtidigt som han är en belevad kulturälskare medverkar han nitiskt i Förintelsen, det handlar förvisso mest om byråkratisk planering, men vid behov kan byråkraten ta fram revolvern och döda vadande i blod och hjärnsubstans. Och i rättvisans namn bör påpekas att han inte tycker om det, tvärtom mår han riktigt dåligt av denna hantering, och han föraktar dem som finner ett nöje i det. Den komplicerade frågan om människan är ond eller god har helt enkelt det banala svaret att hon är både och.

Bokens handling går från det tyskockuperade Ukraina 1941 där Einsatz-grupper påbörjar sin mordiska verksamhet mot alla som utgör en säkerhetsrisk, vilket betyder alla judar, bolsjeviker, mentalsjuka, och alla andra som kommer i vägen för det nazistiska krigsmaskineriet, över Krim och Kaukasus, där de nazistiska byråkraterna för absurda diskussioner om de kaukasiska bergsjudarnas rasmässiga ursprung, en sväng i Auschwitz, fram till det bittra slutet i det sönderbombade Berlin som håller på att intas av sovjetiska trupper. Max Aue är med överallt, och han träffar i stort sett alla av någon betydelse inom nazisttoppen, Himmler, Eichmann, Kaltenbrunner, Speer. Det blir till en insidehistoria från Förintelsen.

Så värst mycket klokare blir man emellertid inte, och frågan ”Hur var det möjligt” förblir obesvarad. Barndomens hemskheter, fadersfixeringen och den påklistrade incesthistorien är inte till mycket hjälp, inte heller Aues intellektuella samtal och monologer.

Bokens styrka ligger framför allt i den knivskarpa bilden av krigets och Förintelsens fasor som den förmår förmedla. Det visar också övertygande att Förintelsen inte var ett verk av ett fåtal galna SS-män, utan att skulden ligger hos större delen av det tyska samhälle, soldater, järnverksarbetare, tjänstemän och så vidare, utan vars medverkan massmorden aldrig hade varit möjliga. Dessutom var det långt fler än tyskarna som var inblandade, balter, ukrainare, fransmän, belgare, det var få som kom ur andra världskrigets blodiga hantering med rena händer och hedern i behåll.

Det finns en obehaglig tendens i boken att hävda att om bara de rationella krafterna inom nazismen hade fått övertaget mot själlösa sadister och karriärister hade det kunnat sluta annorlunda. Hatet och syndabockstänkandet var en integrerad del av nazismen, liksom den byråkratiska irrationaliteten var inbyggd i Führerstaat-principen.

Mot slutet av boken blir det tydligt att Littell inte var helt klar över avsikten med sin roman, och projektet kollapsar i en pornografisk orgie som tycks finnas där för sin egen skull, och slutligen i regelrätt buskis.

Det är i många stycken är hemsk bok, och om inte helt lyckad, inte desto mindre nödvändig.

Förintelsens minnesdag

Idag är det Förintelsens minnesdag. Nedan två försök att åskådliggöra och göra begripligt vad det handlar om.

Som om alla finländare hade utrotats

1939 har Finland en befolkning på ungefär 3,5 miljoner människor. 

Tänk er nu följande: vinterkriget leder till att Finland ockuperas. Efter något år av förföljelser, trakasserier, men också sporadiska massakrer, inleds 1941 en systematisk utrotning av den finska befolkningen. En kvarts miljon lyckas fly till Sverige. De som är kvar berövas alla rättigheter, fråntas sin egendom, och stängs in i allt trängre bosättningsområden, med vidriga sanitära förhållanden där sjukdomar dagligen skördar tusentals offer, och utan möjligeter till försörjning, med svältdöden som resultat. 

Från större befolkningscentra avgår det hela tiden tåg, där människor packas i boskapsvagnar och körs till utrotningsläger. Väl framme föses de in i speciella kammare där de gasas ihjäl enligt löpande band principen, för att därefter brännas i specialbyggda krematorier. Ute på landsbygden härjar särskilda dödskommandon som systematiskt dödar alla finländare. 

Inom loppet av två år har den finska befolkningen i praktiken upphört att existera. På sitt sätt en beundransvärd insats med tanke på att det sker mitt under ett brinnande krig, där varje man skulle behövas på slagfältet, och de logistiska problemen måste ha varit näst intill oöverstigliga. 1945, när kriget tar slut, är 90 procent av landets befolkning borta en tredjedel död av svält, utmattning och epidemier, en tredjedel ihjälgasad i förintelseläger, och en tredjedel massarkebuserad. Det gäller unga och gamla, småbarn, gamlingar, män som kvinnor. Kvar finns dryga kvartsmiljonen som under svåra umbäranden överlevde i Sverige, och mellan 40000-50000 som lyckades gömma sig, eller klarade sig genom lägren. Allt som allt lite mer än 300000, runt tio procent av befolkningen. 

Otänkbart, ja visst, men det har faktiskt hänt det här är historien om förintelsen av de polska judarna. Av Europas judiska befolkning på knappt tio miljoner dödades sex, de som klarade sig var framför allt de som var otillgängliga för mördarna, huvudsakligen i Sovjetunionen. 

27 januari 1945 befriades koncentrationslägret Auschwitz av sovjetiska trupper. Detta lägerkomplex har blivit till en kraftfull symbol för Förintelsen, och den 27 januari firas som Förintelsens minnesdag. 

I dag, när allt fler skilda grupper med olika syften försöker förneka eller bagatellisera Förintelsen, är det desto viktigare att minnas. Av respekt för de mördade offren och som en varningsklocka för både oss och kommande generationer att vara på sin vakt mot alla former av hat, fördomar, intolerans, rasism och förtryck.

Ett folkslag utraderas

1940 har Skottland en befolkning på ungefär 5 miljoner människor. Tänk er nu följande: Storbritannien invaderas och ockuperas av Tyskland, ett land som styrs av ett nazistparti dominerat av en rabiat antiskotsk ideologi.

En systematisk utrotning av den skotska befolkningen inleds. En halv miljon lyckas fly till det neutrala Irland. De som är kvar berövas alla rättigheter, fråntas sin egendom, och stängs in i trånga bosättningsområden, med vidriga sanitära förhållanden där sjukdomar dagligen skördar tusentals offer, och utan möjligeter till försörjning, med svältdöden som resultat.

Från de större befolkningscentra avgår det hela tiden tåg, där människor packas i boskapsvagnar och körs till utrotningsläger. Väl framme föses de in i speciella kammare där de gasas ihjäl enligt löpande band principen, för att därefter brännas i specialbyggda krematorier. Ute på landsbygden härjar särskilda dödskommandon som systematiskt dödar alla skottar.

Den engelska befolkningen förhåller sig passiv till tragedin som utspelar sig framför deras ögon.

Några hjälper med risk för eget liv att gömma sina skotska grannar, inte så få samarbetar med ockupationsmakten.

1945 när kriget tar slut är 90 procent av landets skotska befolkning borta
.
Otänkbart, ja visst, men det har faktiskt hänt – det här är historien om förintelsen av de polska judarna.

27 januari 1945 befriades koncentrationslägret Auschwitz av sovjetiska trupper.

Den 27 januari högtidlighålls som Förintelsens minnesdag.

Foto: Av Bundesarchiv, B 285 Bild-04413 / Stanislaw Mucha / CC-BY-SA 3.0, CC BY-SA 3.0 de, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=5337694

Allmän rösträtt blir allmän

 

Idag är det årsdagen av Sveriges riksdags andra och slutgiltiga beslut om kvinnlig rösträtt. Den 24 maj 1919 fattas det första beslutet i riksdagen om kvinnlig rösträtt. På grund av att reglerna för val till riksdagen fordrades en grundlagsändring. Den 26 januari 1921 fattar riksdagen det andra beslutet om kvinnlig rösträtt. Gifta kvinnor, som tidigare har stått under makens förmyndarskap, blir nu myndiga vid 21 år.

Det beslutet hänger i sin tur nära ihop med av avskaffandet av giftermålsbalken 1920.

Vi passerade nyligen 100-årsdagen av avskaffandet av giftermålsbalken. Om någon till äventyrs tycker det låter mossigt och legalistiskt tråkigt kan jag försäkra att skenet bedrar. Det är en viktig historisk milstolpe och hur spännande som helst.

Giftermålsbalken var en del av den lag som stiftades 1734 och som reglerade kvinnans juridiska ställning och rättigheter – eller rättare sagt brist på desamma.

Enligt balken stod ogift kvinna alltid, oavsett ålder, under förmyndarskap. Förutom modern kunde enbart män vara förmyndare. Man gjorde dessutom skillnad på män i det avseendet – de på faderns sida hade företräde.

Ogifta kvinnor kunde hos kungen begära att bli myndigförklarade, något som till exempel Fredrika Bremer och hennes syster gjorde 1840, vilket också nådigt beviljades.

År 1863 gjordes en lagändring och en ogift kvinna blev automatiskt myndig vid 25 års ålder.

Däremot infördes en möjlighet att begära omyndighetsförklaring, säkerligen med den goda avsikten att skydda stackars kvinnor som inte kunde ta vara på sig själva. Till lagstiftarnas förvåning var det få som begärde att bli omyndigförklarade.

Samma möjlighet fanns inte för män.

Förhållanden förändrades inte för gifta kvinnor. Efter giftermålet blev maken kvinnans förmyndare och målsman(!).

Nu kan man(?) tycka att lagen inte precis uppmuntrade damerna att inträda i det äkta ståndet, men i rättvisans namn måste påpekas att det fanns inskränkningar i mannen befogenheter och även vissa rättigheter för kvinnan.

Mannen hade inte rätt att sälja eller skänka bort kvinnans egendom utan hennes tillstånd. Bara en sån´sak!

Båda makarna hade rätt till skilsmässa vid otrohet – dock inte om de hade haft samlag efter att otrohet hade uppdagats. Tala om noggranna lagstiftare som förutser allt! Komplicerade regler fanns även för vårdnad om barnen och rätten att gifta om sig.

Skilsmässa kunde också beviljas om någon av makarna hade förlupit hemmet.

Den frånskilda kvinnan blev i regel myndig, detsamma gällde änkor. Givetvis blev de omyndiga så snart de hade gift om sig.

1920 avskaffades giftermålsbalken och ersattes med en ny året därpå. Då blev också kvinnor automatiskt myndiga när de hade fyllt 21 år, något som har gällt för männen sedan 1700-talet.

Samma år tillämpades också för första gången kvinnlig rösträtt vid riksdagsvalet.

100 år kan tyckas vara en lång tid, men det är faktiskt inte mer än tre generationer bort. 1920 var till exempel min mormor tolv år gammal.

Det betyder att det tills nyligen tilläts upprörande fördomar att upprätthålla ett kränkande förtryck. Och hur är det idag?

 

FOTNOT: Balk - Huvudavdelning av lagen som omfattar ett livsområde (äktenskapsbalken, miljöbalken, brottsbalken, föräldrabalken, och så vidare)

Ur Alice Babs enastående sångarv

 

Idag är det Alice Babs födelsedag. Ett år efter att hon gick bort satte hennes dotter Titti Sjöblom ihop ett program om  sin mamma.

Det är några år sedan Alice Babs gick bort 90 år gammal. År 2004 turnerade hon tillsammans med dottern Titti Sjöblom och hennes man Ehrling Eliasson. Det var för övrigt hennes sista framträdande. Alice Babs blev mycket förtjust i Tittis och Ehrlings tolkningar av hennes sånger, och redan då föddes idén att göra ett program som tog tillvara den fantastiska musikskatt som Alice Babs har lämnat efter sig.

Det blev färdigt för fyra år sedan, och nu äntligen kunde det framföras på hemmaplan på Babelsberg – därifrån är det inte långt till hemmet i Ullånger.

Det blir ett axplock ur Alice Babs enastående sångarv, och som innehåller et brett spektrum av olika musikgenrer. Det är förstås mycket jazz och swing, men också schlager och visor, inte minst barnvisor.

Titti vävde ihop programmet med sina personliga berättelser ur mammans rika musikliv. Det blir en del svenska klassiker som sånger ur filmen Vårat gäng, och Thore Ehrlings odödliga Regntunga skyar.

Under berättelsens gång dyker det upp några av musikens stora namn, som Alice Babs samarbetade med, både inhemska som Povel Ramel, och internationella stjärnor som Louis Armstrong och Duke Ellington.

Titti Sjöblom berättar och sjunger med en utstrålning som inte står mammans efter. Det är mycket oemotståndlig sångglädje och humor i en dansant föreställning, och Ehrling sekunderar väl med sång, eminent gitarrspel och skämtlynne.

Från bittert hat till gränslös kärlek

 

Idag är det Vladimir Vysotskijs födelsedag.

På hösten 1986 när min mamma var på besök hos mig i Stockholm från Göteborg såg vi Fria Proteaterns Vysotskijföreställning på Scalateatern. Vi gick dit djupt skeptiska och med mycket låga förväntningar. Vysotskij var ju så genomrysk, så omisskännligt slavisk, att blotta tanken på en svensk grupp som skulle framföra hans sånger var orealistisk. Och Fria Pro?

Det tog inte lång tid förrän vi kapitulerade villkorslöst. Det var äkta och gripande, fina översättningar och musikarrangemang som, förutom att vara egna – så när som på Stefan Ringboms sång med klara Vysotskijkomplex, också balanserade skickligt mellan visans enkelhet och den kabarétradition som var naturlig för Fria Pro.

Kassettbandet med inspelningen från föreställningen är utnött för länge sedan. Men nu har Karneval förlag gett ut en bok med Vysotskijs sånger, komplett med texter och noter, och med den följer en CD-skiva från föreställningen 1986, som dessutom innehåller fyra nya sånger och tre talade inslag (där man bland annat reder ut det här med ryska namn).

Vysotskij som åtnjöt kultstatus under sitt korta liv innan han dog av en hjärtattack 42 år gammal, har nu också fått ett officiellt erkännande, något som antagligen inte skulle ha glatt honom. Han var individualisten som sjöng om det förbjudna, oftast på ett indirekt, poetiskt sätt. Hans värld befolkas av tjuvar, arbetslägerfångar, vilsna själar uppvuxna under krigets fasor. 

Känsloregistret accelererar från bittert hat till gränslös kärlek på två röda sekunder. Ett universum av förtvivlan, svärta, cynisk humor och känslosamhet, allt genomsyrat av en lågmäld humanism. Det är svårt att inte se förbindelsetråden till Cornelis Vreesvijk, vilket till en del kan förklara Vysotskijs popularitet i Sverige.

Det finns en annan artist i Sverige som också sjunger Vysotskijs sånger. Han heter Dan Fägerquist, hans tolkningar är mycket originella, och han är mycket duktig.

Vladimir Semjonovitj, var du än är: Skål!

Foto: Igor Palmin

Brott och straff i Afghanistan

 

Från Afghanistan, med anledning av talibaner i Norge:

Satans Dostojevskij

Atiq Rahimi

Övers: Kristina Ekelund

Leopard, 2013

Det börjar som en afghansk version av Brott och straff. En ung intellektuell, som lämpligt nog heter Rassul, dödar en pantlånerska, som heter Alia, för att lösa sina finansiella problem, men också för att befria världen från en värdelös varelse, och hämnas sin älskade, som lämpligt nog heter Suphia.

Det går inte som han har tänkt sig. Den unge mannen har studerat i Sovjet – hans far, som han hatar, var kommunist - och han älskar rysk litteratur, framför allt Dostojevskij. I samma ögonblick som yxan faller mot pantlånerskans huvud kommer han att tänka på Raskolnikovs öde. Och han flyr i panik, utan att stjäla någonting.

Men inbördeskrigets Kabul skiljer sig väsentligt från 1800-talets St. Petersburg. Här finns inget utrymme för religiösa grubblerier och moraliska samvetskval, här ”skjuter alla utan att veta varför eller mot vem”, här härskar död och förödelse överallt.

Och Rassuls brott är som utplånat från världens yta, det är som om det aldrig har hänt. I sin förtvivlan försöker han överlämna sig till rättvisan, men det finns ingen som kan ta emot honom, och ingen betraktar mordet som brott ens en gång.

I ett samhälle där mänskligt liv räknas för ingenting, där klan- och stamtillhörigheten står över individen, och där hämnden är den starkaste drivkraften, är ett samvete en överflödig och smått obegriplig lyx.

Och ändå finns det försoning.

Rahimis roman är fast förankrad i en persisk berättartradition, och tangerar ständigt sagan och myten. Hans prosa är på samma gång påtagligt konkret och suggestivt poetisk, och skildrar människans bästa och sämsta sidor med en självklar mångfacetterad nyansrikedom.

Han gör den afghanska verkligheten begriplig i ett universellt sammanhang.

Revolutionen som inte blev av

 

Idag är det Molly Johnsons födelsedag. Hennes mest kända bok är "Pansarkryssaren"

Pansarkryssaren
Molly Johnson.
Modernista, 2009. Originalutgåva: Rabén & Sjögren, 1955.

Sergej Eisensteins filmklassiker Pansarkryssaren Potemkin från 1925 hade länge varit förbjuden av den svenska censuren. Först på 1950-talet kom den upp på de svenska biograferna igen. Historien om matrosupproret som får ett blodigt slut och som kulminerar med den berömda scenen med barnvagnen som rullar nerför trapporna i Odessa måste ha gjort ett mycket starkt intryck på den unga järnverksarbetardottern Molly Johnson från Hofors.

Hon fick en idé till en novell, som senare kom att utgöra första delen i romanen, och publicerades 1954 i BLM. Hon fick massor av anbud från hugade förläggare, som bländades av textens djärvhet och originalitet. Året efter utkom romanen.

Det som Molly Johnson såg för sitt inre och skildrade på ett mycket suggestivt språk är hur pansarkryssaren med de upproriska matroserna kommer till Grusviken, ett brukssamhälle som har sin motsvarighet i verklighetens Hofors. Det är en mäktig bild när pansarkryssaren pressar sig i dimman uppför ån inför de häpna Grusviksborna.
Revolutionen är äntligen här! Befrielsens timme är slagen!

Men det förväntade jublet uteblir. Järnverksarbetarna är avvaktande och förvirrade. Bruksdisponenten och andra myndighetspersoner tillkallas, och dessa vet precis hur man ska komma till tals med och pacificera ett yttre och skrämmande hot. ”Matroserna hade äntligen, liksom människorna på betongbron, befriats från en tung historisk börda, när de nu hade fått en bestämmande överhet att hålla sig till.”

Också revolutionsmatrosernas kampglöd falnar, de resignerar och anpassar sig.

Samtidigt i en annan del av världen, i Stilla havet, genomförs provsprängningar av en vätebomb. På Grand Bahamas på lyxhotellet Grandest vältrar sig överklassen i ”/…/det bekvämaste, det slappaste och det mest skyddade man kan tänka sig /…/Allt som är dyrbart, sällsynt, svåråtkomligt ska vi ha.” När tiggarna från kåkstaden kommer för nära öppnar rikemanssönerna eld och anställer en veritabel massaker.
Allt hänger samman, det hårda slitet, våldet och förtrycket kommer att fortsätta så länge vi inte gör något åt det, och återställer arbetets värde.

Johnson skriver en suggestiv prosa med många stämmor, som med stor språklig medvetenhet undersöker sina uttrycksmöjligheter. Hon pendlar mellan det associativt poetiska och en kärv och drastisk dialekt. En idyllisk reseskildring med exotiska inslag slår över i saklig dokumentär.

Romanen saknar huvudpersoner utan det är kollektivet som klass som står i centrum. Det finns inte heller någon fast plats för händelserna eller en tidsram för berättelsen. Tillsammans med det språkligt nyskapande, både stilistiskt och innovativt när det gäller ord och uttryck – vad sägs om ”skyskrapsskrytsamt” eller ”stämpelklocksbrådska” – ligger Pansarkryssaren ljusår från den socialrealism som alltför ofta tillskrivs arbetarlitteraturen.

Samtidigt finns det här ett klart politiskt budskap som tydligt protesterar mot klassamhällets orättvisor, exploatering och avhumanisering, och det uttrycks med ett anslag som, precis som hos Molly Johnsons stora förebild C.J.L. Almqvist, inte saknar religiösa undertoner: ”Vi kräver att arbetet ska få vara av en helig renhet /…/ Att arbetet ska vara länken mellan den kraft som kan utvinnas ur våra villiga händer och den tro vi har på framtiden och den blivande människan.”

Modernistas utgåva av Pansarkryssaren är en stor litterär händelse.

Molly Johnson var 24 år gammal när Pansarkryssaren publicerades, och hon spåddes en lysande framtid som författare. Så blev det inte. Hon har självt hänvisat till att hon ”sysslat med att sköta hushåll och barn”. 

Andra förklaringar kan vara prestationsångest, något som är fullt förståeligt efter en sådan dundersuccé vid unga år, och en skygghet för offentligheten. Hur som helst visar hennes öde på att det är långt kvar till jämlikhet också inom litteraturens värld.