Mellan Mexiko och New York

 

Och ännu mer Luiselli:

De tyngdlösa

Valeria Luiselli

Övers: Annakarin Thorburn

Ramus.

För oss som lever i en globaliserad värld ter det sig tämligen självklart att tillvaron har många likheter över gränserna. Livet i New York kan påminna i mångt och mycket om livet i Mexiko City – inte minst om man är författare.

Också i tiden finns det förbindelser, vi delar många av dagens bekymmer och glädjeämnen med dem som levde igår.

Många har säkert också upplevt att tid och rum glider ihop, ibland på ett förrädiskt sätt.

Valeria Luiselli tar upp de fenomenen i sin välskrivna roman ”De tyngdlösa”. Hon har själv sina rötter i Mexiko men bor sedan många år tillbaka i New York.

Handlingen pendlar mellan författarens liv här och nu och den roman som hon håller på att skriva om den mexikanske poeten Gilberto Owen, som levde några år i USA under 1920-talet. Hon blir alltmer fascinerad av hans person, och fantiserar kring hans fiktiva möten med storheter som Federico Garcia Lorca, Ezra Pound och Duke Ellington.

Det blir till en spännande skröna om gränserna mellan verklighet och litteratur, liv och fiktion, med tänkvärda sidospår som berör språkets möjligheter och begränsningar, och översättningens (o)möjlighet. Allt mot en fond av storstadens anonymitet och vantrivsel, med en obehagligt krypande känsla av annalkande kriser och katastrofer – i både stort och i smått.

Mellan raderna skickas det också flera giftiga pilar som med subtilt satirisk udd träffar mål som kommersiell medielogik och kändisfixerad förlagsverksamhet.

Romanen är lite för mycket metalitterär för att kunna bli riktigt engagerande och berörande. Men det är bra läsning med flödande fantasi och medryckande berättarglädje. Och det kan vara gott nog.