Romaner och berättelser

 

Finns att köpa på Bokus och Adlibris, i den fysiska bokhandeln eller direkt från författaren.

Det var inte bättre förr

 

Var det bättre förr? Det beror på vem man frågar. Och vad man frågar om.

Det som är bättre för den ene kan vara sämre för någon annan. Och även om vissa saker är bättre behöver inte betyda att alla är det.

Såg på Rapport vid något tillfälle två mycket spännande inslag, de kom efter varandra och bildade en komisk – eller snarare tragikomisk – enhet, vilket säkerligen inte alls var avsikten. Först berättades det om den ständigt ökade bilförsäljningen i Sverige, och en nöjd representant för någon motorbranschorganisation förklarade myndigt att ”AB Sverige” går bra och att det finns gott om pengar.

Sedan följde ett inslag om miltals av räls som riskerar att spricka och det hopplöst eftersatta underhållet av järnvägen, och här rynkades det pannor och svårmodiga chefspersoner talade sammanbitet om prioriteringar, eftersom det var tydligen ont om pengar…

På 70-talet kunde tåget från Kramfors till Sollefteå köra i 100 kilometer i timmen, idag kör det i 40. 

Jag tillåter mig att tycka att det har blivit sämre utan att för den skull bli betraktad som hopplös nostalgiker.

Ungdomar idag har det bra på många sätt, men allt är inte frid och fröjd, ett och annat var bättre förr.

Tillbaka till 70-talet, det är där man brukar hamna när man ska berätta om något som var bättre – om man inte landar i förhistorisk tid förstås. Och sanningen att säga känns 70-talet allt mer förhistoriskt.

I alla fall, jag gick ut i vuxenlivet någon gång kring 1975. Det fanns relativt gott om bostäder, miljonprogrammet hade nyligen färdigställts, och det fanns framför allt fortfarande omoderna hus med lägenheter av låg standard, kallvatten, om det fanns vatten alls, toalett i trappuppgången, om det inte vad dass på gården, dusch i källaren, eller ingen alls.

För en 20-åring gjorde det inte så mycket, snarare var det lite bohemiskt charmigt.

Ofta var det andrahandskontrakt, eller tredje-, och till och med fjärde-. Många, åtminstone i min bekantskapskrets, bodde i kollektiv, och flyttade fram och tillbaka lite hur som helst, vilket skapade en blomstrande informell bostadsmarknad.

Men framför allt var det oförskämt billigt. Jag hade efter bara några veckor hoppat av universitetsstudier och började arbeta med att köra eltruck i kulvertsystemet på Sahlgrenska sjukhuset.

Då var det mycket lätt att hitta ett arbete, inte minst fanns det gott om enkla jobb inom den offentliga sektorn. En månads provanställning – på den tiden hade cheferna tydligen lättare att se vad folk gick för – och sedan var man fast anställd.

Och inte behövde man jobba ihjäl sig heller, om ni förstår vad jag menar. Vi led mer av tristess än av stress.

Lönen låg, om jag minns rätt, runt 1700-1800 per månad efter skatt, vilket var egentligen inget vidare. Men, hyran var på en hundring – länge till och med mindre – och tillsammans med andra räkningar hade jag utgifter på omkring tio procent av min inkomst.

90 procent rätt in i fickan! Hur mycket skulle en ung människa idag behöva tjäna ihop för att uppnå samma gynnsamma ekonomiska läge?

Jag kunde resa, hänga ute, umgås med vänner, det var en bra tid, så skulle alla kunna ha det.

Jag tror inte att man kan vrida klockan tillbaka. Det är varken möjligt eller önskvärt. Men att bara döma ut tillbakablickar som nostalgi är att göra det lätt för sig. ”Vi är dvärgar som står på jättars axlar” – för att veta vart vi är på väg bör man se efter vad man står på och var man kommer ifrån.

Romaner och berättelser

 

Finns att köpa på Bokus och Adlibris, i den fysiska bokhandeln eller direkt från författaren.

Ett lysande exempel på europisk humanism och vidsynthet.

Idag är det årsdagen då inkan Atahualpa avrättas i Cajamarca av spanjorerna, som samma år intar huvudstaden Cuzco i nuvarande Peru. 

Atahualpa var den trettonde och sista härskaren av Inkariket. Han tillfångatogs av den spanske conquistadoren Francisco Pizarro som begärde lösen bestående av ett rum fullt av guld och ett rum två gånger fyllt med silver.

Efter att denna hade betalats lät Pizarro dock avrätta Atahualpa efter en skenrättegång.

När han stod bunden vid bålet övertygades han av prästen att låta sig döpas till den kristna tron. Han kunde då dömas till att strypas i stället för att garrotteras. 

Ett lysande exempel på europisk humanism och vidsynthet.

Världens bästa blues

Idag är det årsdagen av Martin Luther Kings berömda tal ”I Have a Dream” i samband med marschen till Washington 1963. talet anses vara ett retoriskt mästerverk, och som Peter Mosskin har påpekat är den också en blues. Ingen dålig sådan.

”Jag har en dröm! Så jag säger er, mina vänner, att jag trots dagens och morgondagens svårigheter har en dröm. Det är en dröm med djupa rötter i den amerikanska drömmen om att denna nation en dag kommer att resa sig och leva ut den innersta meningen i denna övertygelse vi håller för självklar: att alla människor är skapade med samma värde.

Jag har en dröm om att en dag före detta slavar och slavägare skall sätta sig ner vid samma broderskapets bord på Georgias röda berg. Jag har en dröm om att en dag, till och med staten Mississippi, en stat som försmäktar i orättvisans och förtryckets hetta, skall förvandlas till en oas av frihet och rättvisa. Jag har en dröm om att mina fyra små barn en dag skall leva i en nation, där de inte bedöms efter färgen på sin hud utan efter måttet på sin karaktär.

Jag har en dröm om att en dag, nere i Alabama med dess hätska rasister, med en guvernör vars läppar dryper av ord som medelväg och ogiltigförklarande, att en dag små svarta pojkar och små svarta flickor skall kunna fatta händerna på små vita pojkar och små vita flickor som systrar och bröder, just här i Alabama. Med denna förtröstan kommer vi kunna arbeta tillsammans, bedja tillsammans, sträva tillsammans, gå i fängelse tillsammans, stå upp för friheten tillsammans, med vissheten om att vi en dag kommer att vara fria. 

Så låt frihetens klockor ljuda från de mäktiga bergen i staten New York. Låt frihetens klockor ljuda från de bergande Alleghennierna i Pennsylvania. Låt friheten ringa ut från Klippiga Bergens snötäckta toppar i Colorado. Låt friheten ringa ut från de böljande sluttningarna i Kalifornien. Men inte bara där. Låt friheten ljuda från Stone Mountain i Tennessee. Låt friheten ljuda från varje kulle och mullvadshög i Mississippi, från varje bergssluttning, låt frihetens klockor ljuda.

Och när vi låter frihetens klockor ljuda, när vi låter dem ljuda från varje by och småstad, från varje stad och stat, då kommer vi närma oss den dag när alla Guds barn – svarta män och vita män, judar och kristna, katoliker och protestanter - kan fatta varandras händer och stämma in i orden i en gammal negro spiritual: ”Äntligen fria, äntligen fria, tack Allsmäktige Gud, äntligen är vi fria.” 

Den bortglömde trumpetaren från Lunde

 

Skotten i Ådalen 1931 är en av den moderna svenska historiens mest dramatiska händelser. Fem obeväpnade demonstranter dödades av utkommenderad militär, ytterligare fem sårades. Men tragedin kunde ha blivit långt värre om inte den rådige trumpetaren Tore Andersson hade visat sinnesnärvaro och blåst Eld upphör.

Det borde rimligen ha gett Andersson hjältestatus, åtminstone i arbetarkretsar, men riktigt så var det inte.

Till att börja med riskerar Tore Andersson i den allmänna åtalshysteri som piskades upp av högerkrafterna efter Ådalshändelserna att bli ställd inför rätta för ”illegal militärsignal”! Efter våldsamma protester och ingripanden från arbetarrörelsens toppolitiker slipper han dock åtal.

Men det som händer sedan är att Tore Andersson och hans resoluta insats för att rädda liv marginaliseras och förpassas i glömskans skugga. Hur kunde det bli så här?

Om det har Göran Andersson, pensionerad pol.mag. med rötter i Sollefteå, författat en liten skrift som han distribuerar på egen hand. Till saken hör att Tore Andersson var hans fars kusin.

-          De var emellertid inte biologiska kusiner. Pappas far dog innan han föddes, och när hans mamma inte hade råd att ta hand om honom lämnades han som fosterbarn till en nära släkting till Tores familj. Men de var goda vänner och livet ut betraktade varandra som kusiner, säger Göran Andersson.

Så här långt skulle det enbart handla om upprättelse av en familjemedlem, men berättelsen om Tore Andersson är genom det sammanhang som det är en del av långt intressantare – det är berättelsen om det moderna Sverige.

Vreden inom arbetarrörelsen efter massakern i Lunde var enorm. Men det dröjer inte länge förrän tragedin förvandlas till ideologisk brottning. Det finns två filmer från begravningen av offren, en socialdemokratisk, en kommunistisk, och det är som de skildrade två vitt skilda händelser.

Flera av de kommunistiska ledarna från dessa dagar dömdes till drakoniska straff (medan officerarna, med kapten Mesterton i spetsen, som beordrade eld mot demonstrationståget, klarade sig undan med några dagars husarrest!). Per Albin Hansson, då fortfarande i opposition, krävde amnesti åt de dömda. 1932 när han bildar sin första regering låter det redan annorlunda, och nu erbjuds de att ansöka om nåd.

Vilket de naturligtvis vägrar.

Per Albin skyller Ådalshändelserna på ”kommunistiska uppviglare”. Uppretade arbetare som jagar strejkbrytare ingår inte i bilden av samförståndspolitik. Samtidigt använder man kommunisternas ”oansvariga och olagliga uppvigling” i Ådalen som förevändning att göra sig kvitt kommunisterna i arbetarrörelsen. Nu skulle de ”stampas ut” från allt politiskt och fackligt inflytande.

Antikommunismen blir en framgångsrik kampideologi för socialdemokratin.

I socialdemokraternas Sverige var skotten i Lunde en kvarnsten om det goda folkhemmets hals. Bästa sättet att möta framtiden var ett glömma det förflutna, Ådalshändelserna skulle utraderas ur historien.

Under 50 år nämns inte Ådalen 31 en enda gång i protokollen från Kramfors arbetarkommun!

Efter valnederlaget 1976 förändras attityden. Nu lyfter man gärna fram den ödesdigra dagen i Lunde 1931, men som arbetarklassens sista blodiga offer innan man stod redo att bygga folkhemmet. Högtidlighållandet av 50-årsdagen 1981 utnyttjas som ett politiskt jippo inför det stundande valet. Tore Andersson, som inte har övergett sin radikalism och registreras av säkerhetspolisen, blir givetvis inte inbjuden. Att det var han som räddade livet på många människor den dagen, de flesta socialdemokrater, spelar fortfarande ingen roll.

Göran Andersson är skoningslös i sin kritik mot SAP:s historieskrivning.

-          Den har använts som maktmedel för att skapa ideologiskt herravälde inom arbetarrörelsen och arbetarklassen. Verklighetsbilder, värderingar, normer och attityder kring Ådalen 31 har snedvridits. SAP har profiterat på tragedin i Lunde på ett ovärdigt sätt, säger Göran Andersson.

Tillrättaläggandet och framför allt tigandet har också skadat utvecklingen i Ådalen, menar Göran Andersson, genom att SAP drev in en kil mellan olika arbetargrupper har samhället och näringslivet hämmats. Historielösheten har gjort befolkningen i Ådalen i allmänhet, och socialdemokratin i synnerhet, urarva och har berövat dem den framtidsoptimism som fanns i de konflikter man som så desperat ville dölja.

Kanske gäller det den socialdemokratiska vilsenheten i hela landet, inte bara i Ådalen.

Göran Andersson är inte någon rasande revolutionär. Han har varit politiskt aktiv inom socialdemokratin och senare – efter löntagarfondsdebatten – inom folkpartiet. Hans ärende med den lilla skriften är att återupprätta en släkting som blev tarvligt behandlad av SAP, men också att framhålla den etik, moral och humanism som ledsagade Tore Anderssons agerande den dagen i Lunde.

Det har snart gått 85 år sedan dramat i Ådalen, det är hög tid att sanningen berättas, och att upprättelse ges till alla som deltog i marschen från Frånö folkets hus till hamnen i Lunde. Inte minst gäller det offren, det var fem arbetare - tre var kommunister, en syndikalist, en socialdemokrat.

Kulorna gjorde ingen skillnad.

Göran Andersson avslutar med att citera William Faulkner: ”The past is never dead. It ´s not even past.” (Det förflutna är inte dött. Det är rent av inte förflutet.)

Göran Anderssons skrift ”Trumpetaren som blåste Eld Upphör i Lunde 14 maj 1931 – en berättelse” kan beställas direkt från författaren. E-post: hgandersson44@gmail.com; Tel: 070-77 65 777

Den bästa skildringen av händelserna i Lunde 1931 är skriven av Birger Norman i hans numera klassiska reportagebok ”Ådalen31”. Finns nyutgiven på Murbruk förlag

Tore från Kramfors förhindrade en massaker – nu hyllas han av Ådalsbandet

Det är 90 år sedan de tragiska skotten i Lunde 1931, det som brukar kallas Ådalen -31. Händelsen uppmärksammas på flera olika sätt runt i Kramfors – bland annat med tre musikföreställningar på Sandslån.

Det speciellt för tillfället bildade Ådalsbandet framför tre musikföreställningar på temat på Sandslån. Det är en föreställning som med ett direkt och enkelt tilltal är på samma gång underhållande och pedagogiskt.

Det är duon Lars Bodén och Tony ”Naima” Öberg som har skrivit text och musik. Det är verkligen glädjande med nyskrivet material kring Ådalen 31.

Med sig på scenen har de den duktiga sångerskan Mathilda Lindgren och idel ädel lokal musikadel: bröderna Klas och Jesper Norberg, Christian Sundeqvist och Patrik Grundström.

Utgångspunkten för föreställningen är Väja-Dynäs blåsorkester som gick i täten för demonstrationståget, och trumpetaren Tore Andersson, sedermera Alespong, som blåste signalen "Eld upphör", och förhindrade en än värre massaker.

Läs hela texten i Allehanda.se

Den barfota drottningen av morna

 

Idag är det  Cesária Évoras födelsedag.

Under 70-talet var jag lite engagerad i stödarbetet för befrielsekampen i de portugisiska kolonierna i Afrika. En av dem var Kap Verde, då inte mer än sista bokstaven i förkortningen PAIGC. Mer än 40 år senare kommer jag till ön Sal i Kap Verde på chartersemester. Jag förmodar att här borde finnas plats för en reflektion om mig själv och den tid som gått, men föredrar att förtränga det. Även om hjärtat slår ett extra slag när jag ser att flygplatsen är uppkallad efter befrielsehjälten Amilcar Cabral.

Kap Verde är ett fattigt land, med nästan inga naturresurser, och satsar numera mycket på turism. Om det gynnar kapverdianerna återstår att se, men det är definitivt bra för turisterna. Här finns det mesta av charterturismens fördelar, samtidigt som det fortfarande inte är lika överexploaterat som andra mer inarbetade semestermål.

Och jag återupptäcker Cesária Évora. Eller rättare sagt upptäcker, tidigare var hon nog mest bara ett namn för mig. Typiskt nog händer det bara några månader efter hennes bortgång.

Hon var barfotadiva, uppträdde ofta utan skor, och drottningen av morna, Kap Verdes egenartade musikstil, besläktad med portugisisk fado, med uppenbara afrikanska influenser, och en intrikat och fortfarande outforskad likhet med den amerikanska bluesen.

Évoras mest kända sång är ”Sodade”, och den sammanfattar kanske på bästa sätt hennes musiks hela stämningsläge. Sodade är kapverdiansk kreol – det språk som Cesária Évora sjöng oftast på - och har sin motsvarighet i portugisiskans ”saudade”. Begreppet har sitt ursprung i det latinska ordet för ensam och saknar motsvarighet i andra språk. Det beskriver ett känslotillstånd av nostalgi och melankoli, en stark längtan efter något för alltid förlorat.

Sodade är också ett uttryck för begrundan av det förflutna, och en visserligen stoisk men ändå stolt hållning och glädje.

Det bor fler kapverdianer utanför Kap Verde än på öarna, den största diasporan finns i USA, det finns även många i Brasilien och Portugal. Denna påtvingade exil kan säkert till en del förklara atmosfären av längtan och sorg och känslan av förlust, och det starka behovet att uttrycka det i musiken.

Cesária Évora sjunger mycket om sin kärlek till Kap Verde – ”Cabo Verde, terra estimada”. Jag förstår inte orden, men blir nästan rörd till tårar varje gång jag lyssnar på den sången.

Visst är det fantastiskt och det ultimata beviset för kulturens allmänmänskliga kraft att en sångerska från en ögrupp utanför Västafrikas kust kan ge uttryck för min egen längtan, så fjärran därifrån.

Världens kortaste krig

Idag är det 125 år sedan världens kortaste krig utkämpades mellan Zanzibar och Storbritannien. 

Det varade i ungefär tre kvart. 

Kan låta kul så här i efterhand, men var ett upprörande exempel på hänsynslös imperialism. 

Att britterna tvingade efteråt lokalbefolkningen att betala för den ammunition som man hade skjutit på dem med, gör inte saken bättre.

Den som har rent mjöl i påsen har inget att dölja – varför allt hemlighetsmakeri

Texten är skriven i samband med regeringsbildningen efter valet, men gäller lika mycket partiledarvalet inom S nu, eller vilken annan politisk aktivitet som helst.

Det förhandlas om en ny regering i Sverige. Partiledare träffar riksdagens talman, de träffar varandra, det skickas e-post och sms, samtal förs på olika nivåer inom partierna. Och allt detta sker i hemlighet

Ingen politiker yttrar mer än några fullkomliga trivialiteter och de vanliga intetsägande flosklerna så länge något av intresse pågår. Det senaste är, enligt SVT, att det är ”fortfarande knäpptyst från Löfven om regeringsbildningen”.

Experter och gemene man spekulerar och gissar hejvilt utifrån det lilla som politikerna nådigt låter meddela.

Det är inte annorlunda på lokalplanet. I Kramfors ”briserade en bomb” när valets två förlorare i S och M hade snackat ihop sig i en historiskt ohelig allians. Givetvis i hemlighet, samtalen var så hemliga att inte ens M:s kompisar i L visste om dem, trots att deras enda mandat var direkt avgörande för att kunna bilda majoritet.

Och när L hoppade av från en konstellation som inte ens fanns, förvandlades den uppseendeväckande bomben till en skrattretande blindgångare.

Nu har nya förhandlingar inletts, men föga förvånande är det ”locket på”.

Sådant hysch-hysch förekommer lite varstans i landets kommuner och regioner.

Så vitt jag kan se har ingen ställt frågan: varför allt detta hemlighetsmakeri? Vad är det man döljer och för vem?

Den sistnämnda frågan är enklast att besvara. De som hålls i okunnighet är folket, det som all makt i Sverige sägs utgå från. Det är väljarna, som ju ska representeras av sina folkvalda.

Är man orolig att det vore ohälsosamt för det enkla folket att beskåda hur deras representanter schackrar bort sina principer och dumpar sina heliga löften?

Eller drar man sig att tvätta sin smutsiga byk offentligt just för att det är så smutsigt? Kanske handlar det inte alls om principer och löften utan är bara ett småskuret och småaktigt köpslående om taburetter, feta arvoden och lönsamma förmåner.

Varför skulle det annars behöva ske i lönndom, inför lyckta dörrar, utan insyn från den allmänhet som förhandlarna SKA företräda?

Alla förhandlingar borde bedrivas inför öppen ridå, där alla som är intresserade ska kunna ta del av argumenten, buden, erbjudanden, förslagen och kompromisserna. Demos, folket, har rätt till insyn i den demokratiska processen – i annat fall är den helt enkelt inte demokratisk.

En sådan öppenhet möjliggör en genuin och levande dialog mellan representanter och de representerade. Det öppnar också för – hemska tanke! – att ansvar kan utkrävas för det som faktiskt har sagts och gjorts.

Den som har rent mjöl i påsen har ingenting att dölja. Så vad har de i påsen?

”världens enda kontor som har upphöjts till rangen av republik”.

Idag är det Uruguays nationaldag. 

Man kan inte annat än respektera ett land som enligt en uruguayansk författare är ”världens enda kontor som har upphöjts till rangen av republik”.

 Dessutom har Uruguay länge varit ett föredöme när det gäller välfärd och sociallagstiftning. Nationalsången heter ”Orientales, la Patria o la tumba”, vilket möjligen kan ses som profetiskt av alla uruguayanska flyktingar som hamnade i Tumba. 

Mer eller mindre bokstavligt.

Paris "vita" befrielse

 

Idag är det årsdagen av Paris befrielse 1944. En ärorik dag, kan det tyckas. Men icke så. Dagen är skamligt fläckad av rasism.

När det stod klart att Paris skulle falla begärde general de Gaulle att staden skulle befrias av franska trupper. Det allierade överkommandot accepterade, men på villkor att bara vita soldater skulle få delta i befrielsen.

Nu var det inte helt okomplicerat, då ungefär två tredjedelar av den franska armén bestod av svarta och mörkhyade, bland annat senegaleser och araber. Raskt valdes den division ut som hade minst svarta. De afrikanska soldaterna skickades bort, och enheten kompletterades med vita soldater från andra förband.

I nödfall ”lånades” soldater från andra nationaliteter.

Det grandiosa intåget sammanföll med årsdagen av Bartolomeinatten.

Påpekas bör att den amerikanska armén var officiellt segregerad, med skilda matsalar, biografer etc för vita och svarta.

På stället marsch i Ukraina

 

Ukraina – gränslandet

Anna-Lena Laurén & Peter Lodenius

Atlantis

”Det här kriget är fullt med maskerader och dimridåer.” konstaterarar Anna-Lena Laurén. Hon är Rysslandkorrespondent för Svenska Dagbladet och finlandssvenska Huvudstadsbladet, och lämpad som få att demaskera propagandan och skingra dimslöjorna kring Ukrainakonflikten. Hon har förstahandskunskap om hela händelseutvecklingen, hon har åkt skytteltrafik mellan Moskva, Krim, Kiev och andra ukrainska städer, hon har mött människorna, framför allt har hon ambitionen att se och lyssna, och att förmedla hela bilden i all dess komplexitet.

Hennes medförfattare är Peter Lodenius, tidigare mångårig redaktör för finlandssvenska vänstertidskriften Ny Tid, en intellektuell med stor integritet, en lärdomsgigant med omfattande kunskaper om Ukraina. För tio år sedan gav han ut den faktaspäckade boken *Ukraina – i Europas mitt*.

Laurén och Lodenius varvar dagsaktuella reportage, från Majdan, Krim, östra Ukraina, med mer analytiska bakgrundsartiklar. Det går inte att ta miste på författarnas strävan att teckna en djuplodande och mångfacetterad bild av konflikten som går bortom ideologiska skygglappar och förutfattade politiska uppfattningar.

Men ändå saknas det inte tunga invändningar.

Att sätta likhetstecken mellan Europa och EU är inte bara direkt felaktigt utan har också en uppenbar ideologisk slagsida. Det kan vara förståeligt att många av ukrainarna, särskilt i landets västra delar, hyser överdrivna förhoppningar knutna till ett EU-medlemskap, men Lauréns och Lodenius naivitet är förvånande.

EU som en garant mot korruption är ett dåligt skämt. Unionen är ett ormbo av korruption, både bland de gamla medlemmarna där skandaler exploderar med jämna mellanrum, och de nya som Rumänien och Bulgarien – och det är väl i den divisionen som Ukraina skulle få spela (i en avlägsen framtid) – där korruptionen snarare har förvärrats genom medlemskapet.

Utvecklingen i Ungern visar att också demokratins ställning kan vara vacklande i ett medlemsland.

Inte heller leder ett EU-medlemskap automatiskt till välstånd och tillväxt. Hierarkin inom unionen är i stort sett intakt, de rika länderna fortsätter att vara rika, de fattigare står kvar bak i kön.

Oron i östra Ukraina för konsekvenser av ett medlemskap är definitivt berättigad, och inte ett utslag av Sovjetnostalgi eller kärlek till Putins Ryssland, vilket Anna-Lena Laurén förtjänstfullt redogör för. Hon kunde gott peka på exemplet Polen, som annars idealiseras hejdlöst i framför allt västra Ukraina. Som medlem i EU har Polen plågats av kronisk massarbetslöshet, massiv avindustrialisering och absurd regional ojämlikhet. Här finns vinnare och förlorare, och i Donetsk har man sina farhågor om i vilken kategori man riskerar att hamna.

Den översvallande kärleken mellan Polen och västra Ukraina är för övrigt av mycket nytt datum. Många polacker som jag har talat med uttrycker stark skepsis till sina politikers helhjärtade stöd till en ukrainsk regering som reservationslöst hyllar nationalister som är skyldiga till etnisk rensning i gigantisk skala och folkmord på kanske så många som 100 000 polacker.

Jag medger själv att jag mot bakgrund av min egen familjehistoria, många blev förföljda och mördade av ukrainska nationalister i andra världskrigets inledningsskede, har förutfattade meningar. När jag hör att Ukraina vill ”vända sig mot väst” går det kalla kårar längs ryggraden.

Peter Lodenius redogör på djupet för EU:s roll, och kan inte annat än konstatera att EU:s agerande var klumpigt, inkonsekvent, och aggressivt och att unionen har del i ansvaret att ha tvingat fram den konflikt som rasar idag.

Vad jag saknar är en undersökning av USA:s roll. Konfliktens kanske mest förbisedda – och förträngda? - händelse är det av ryssarna avlyssnade samtalet mellan USA:s biträdande utrikesminister och landets Ukrainaambassadör, ett samtal vars äkthet har mig veterligt inte ifrågasatts, och där de två diskuterar hur en ukrainsk regering ska se ut! Det är minst sagt uppseendeväckande.

Än mer uppseendeväckande är att regeringen faktiskt kom att se ut precis som amerikanerna sa att den borde.

Det är alltför tydligt att det inte handlar om en kamp mellan öst och väst eller demokrati och autokrati, utan är snarare en konflikt om geopolitiskt inflytande och nya marknader. Ukraina är ett gränsland med vitt skilda historiska, politiska och kulturella traditioner – läs gärna nämnda boken av Peter Lodenius från 2006! – och det behöver både Västeuropa och Ryssland, framtiden ligger i att vända sig mot båda samtidigt.

Mot slutet av boken uttrycker både Laurén och Lodenius en försiktig optimism för Ukrainas del, då man ändå ser vissa framsteg inom civilsamhället. Det är möjligt, men jag anser nog att det finns all anledning att förhålla sig skeptisk.

”Revolutionerna” hittills i Ukraina uppvisar en likartad, och dessvärre deprimerande, mönster: ett uppdämt brett folkligt missnöje med korrupta politiker och en misslyckad politik leder till protester och demonstrationer – som efteråt visar sig vara inte fullt så spontana. Regeringen faller, och in träder ett radarpar bestående av en politiker lika belastad som den nyss störtade, och en oligark, som representerar andra intressen som den föregående. Det är fortfarande pengarna som styr i en elits intressen.

Det är på stället marsch, trots alla offer, och dödläget kan bara brytas om den utländska stormaktsinblandningen upphör och ukrainarna får lov att sköta sina affärer själva.

Någonstans mitt i Europa

 

Idag är det Ukrainas nationaldag. Här en bra bok om landet:

Ukraina – mitt i Europa
Peter Lodenius
Tigertext, 2006

Ukraina betyder landet vid gränsen. Peter Lodenius, mångårig redaktör för finlandssvenska Ny Tid, funderade på skillnaden mellan öst och väst. Gränsen mellan Europa och Ryssland har gått genom Ukraina, och genom att jämföra östra och västra Ukraina kunde han sig få ut något meningsfullt om skillnaden mellan öst och väst i allmänhet. Med tiden märkte han att det skulle krävas en alltför stor arbetsinsats och dessutom kunskaper i ukrainska för att få ett fullständigt grepp om saken, så han nöjde sig med att ägna sig åt västra Ukraina. Han hittade inte direkt det han först var ute efter, men en hel del annat i stället.

Paradoxalt nog ligger Ukraina i det geografiska Europas mitt, och gränsen är mer av politisk och historiskt-kulturell art. Lodenius gör en intressant distinktion mellan den horisontella öst-väst dimensionen i politiken, och den vertikala inom kulturen. Gränserna är naturligtvis mycket flytande. Och landet Ukraina består egentligen av ett närmast oöverskådligt myller av folkgrupper, kulturer, mentaliteter och historiska inflytanden. Än idag är landets historiska rötter höljda i ovisshet, och debatten i ämnet går långt utanför de akademiska kretsarna, inte sällan med tvivelaktiga politiska syften.

Lodenius trampar oförskräckt i det stundtals förvirrande ukrainska minfältet, och klarar sig därifrån inte bara med livet, utan med äran i behåll. Han polemiserar inte, utan redogör sakligt. Framställningen är välskriven och livfull, stort blandas med smått, Lodenius räds inte att göra intressanta utvikningar från ämnet, han belyser gärna med talande anekdoter. Det kräver omfattande kunskaper av författaren, och Lodenius kan inte beskrivas på något annat sätt än som lärdomsgigant. Här finns både spännande skildringar av fruktbara kulturmöten, och insikter om fundamentalismens ursprung och karaktär som verkligen går på djupet.

Författaren ägnar särskilt mycket utrymme åt Galizien och Bukovina, två historiska provinser i det habsburgska väldets utkanter. Donaumonarkin har på senare tid blivit omvärderat, och man pekar inte minst på deras toleranta minoritetspolitik som mycket framgångsrik, som kontrast till dagens Balkan, eller stora delar av forna Sovjetunionen. Österrike-Ungern var ett projekt som syftade till att skapa ett land som förenades av kultur – företrädesvis den tyska. Resultatet var en enastående hög kultur. Galizien, som betraktades som dubbelmonarkins fattighus, kan ståta med författarnamn som Joseph Roth och Bruno Schulz. Här korsades oräkneliga historiska och kulturella influenser. 

Lodenius pekar dock på en annan faktor som den som skänker den galiziska kulturen dess specifika karaktär, med starka inslag av surrealism – konflikten mellan västerländsk rationalism och östjudendomens mysticism, bland annat har ju chassidismen sina rötter här.

Staden Czernowitz var ett mångnationellt experiment, som lyckades skapa etnisk harmoni genom tolerans. Här finns en lång rad framstående författare och konstnärer, med Paul Celan som främsta namn. Det judiska inslaget är här precis som i Galizien mycket stort, men i Czernowitz var till skillnad från Galizien det tyska språket helt dominerande.

Nazismen, Stalins härjningar, den rumänska, ukrainska och polska nationalismen har lagt hela denna värld i ruiner. Hur stor bäring har detta arv för dagens komplicerade verklighet? Historien kan säkerligen förklara mycket, men det förefaller mig att Lodenius stundtals drar alldeles för höga växlar på det förflutnas förklaringsvärde, och går rakt in i samma fälla som våra media. 

Skillnader mellan östra och västra Ukraina går nog mer att söka i dagens ekonomiska strukturer. Människor i Östukraina är helt enkelt rädda om sina arbeten och vill behålla tryggheten i ett socialt skyddsnät. Det har naturligtvis ingenting med Sovjetnostalgi eller det mongoliska arvet att göra. Ukrainas vägval står inte mellan antingen Ryssland eller Europa, utan valet bör vara ett både och.

Den invändningen är dock av ringa betydelse för boken som helhet. Den är en oumbärlig läsning för alla som vill förstå dagens Europa. Man får både lärdom och läsupplevelse på köpet.