Det handlar inte bara om hockey

 

Det är snart premiärdags för Hockeyallsvenskan.

MoDo Hockey gjorde det omöjliga för fyra år sedan och mot alla odds spelade sig ut ur SHL. De förtvivlade supportrarna tog till överord, vilket är förståeligt, men får tas för vad det är i nederlagets bittra stund. Någon katastrof eller tragedi var det förstås inte, men utan tvekan ett praktfiasko.

Frågan är om det är enbart ishockeyns.

MoDo har totalt saknat långsiktighet, och bytt tränare oftare än en renlighetspedant byter skjortor.

Det som en gång var berömt för att vara en plantskola för unga hockeytalanger har satsat på att värva nordamerikanska föredettingar från NHL, och haft en osannolik omsättning av spelare.

Ekonomin har försämrats för varje år.

Klubben har inte haft någon genomtänkt strategi för framtiden, inte heller någon kontinuitet att tala om.

De enda som fanns kvar under hela återtåget de senaste tio åren är den inkompetenta ledningen. Helt utan insikt och tar inget som helst ansvar.

Det är tydligt att MoDos problem är Ångermanlands.

Nu verkar man vara på rätt köl igen, och inför säsongen gäller MoDo som en av favoriter att vinna serien.

Det kanske ändå finns hopp. Också för Ångermanland.

Foto: Anders Henriksson (anders-h-foto

Massmordet i Gummornas ravin

 

För 79 år sedan den 29 september 1941, första dagen för Jom Kippur, den judiska försoningshelgen, beordrades judarna i det av tyskarna ockuperade Kiev i Ukraina av nazisterna att samlas på särskilt anvisade ställen, och ta med sig värdesaker och varma kläder, vilket antydde en längre resa. I grupper om 100 personer bevakade av SS och ukrainska trupper fick de marschera till Babij Jar – Gummornas ravin – i utkanten av staden där de avrättades med maskingevär tio åt gången. Dödandet pågick fram till den 3 oktober och enligt tyska rapporter tog man livet av drygt 33 000 judar.

Massavrättningar i Babij Jar fortsatte ända tills Kiev befriades av Röda Armén. Det upprättades där också ett koncentrationsläger där förutom judar, också kommunister, partisaner, civila ukrainare och polacker, och romer dödades. Man uppskattar antalet avrättade till minst 100 000, och en del källor uppger mycket högre siffror.

Eftersom Babij Jar användes under 30-talet som begravningsplats för NKVD:s offer omgavs det länge, också efter kriget, med stort hemlighetsmakeri. Tystnaden bröts 1961 av den sovjetiske ”poppoeten” Jevgenij Jevtusjenko med dikten ”Babij Jar”. Det kan vara värt att citera de första raderna:

Vid Babij Jar finns ingen minnessten
Tvär som en skrovlig gravskrift är ravinen

Och den högstämda avslutningen:

I mina ådror finns inget judiskt blod
Men de som hatar judar
hatar mig
krampaktigt i sitt hat
som vore jag en jude själv
och därför
är jag en äkta ryss!

En del av dikten ingår som en viktig del i Sjostakovitjs mäktiga 13:e symfoni. På svenska finns dokumentärromanen med samma namn av Anatolij Kuznetsov utgiven 1967.

De utkämpade en av boxningshistoriens mest omskrivna matcher

 

Idag är det Max Schmelings födelsedag. Han är omåttligt populär i sitt hemland Tyskland, utomlands är han nog mest känd för sina titelmatcher mot Joe Louis.

Historien om de fighterna är lika mycket historien om Joe Louis, och den är värd att berättas igen.

Han föddes den 13 maj 1914 som Joseph Louis Barrow. Skrönan har det till att när han skulle skriva under ett matchkontrakt var hans handstil så barnslig och bokstäverna så stora att han bara fick plats med Joe Louis.

Även om den gode Joe inte hade mycket till utbildning, och kanske var inte någon intellektuell gigant, är legenden förmodligen inte sann. Joe Louis var helt enkelt ett artistnamn, ett välklingande och slagkraftigt sådant, och det är med det namnet han har gått till historien.

Han föddes i en fattig familj i Alabama, och när Joe var tolv flydde familjen, efter att ha trakasserats av Ku Klux Klan, undan misären och hopplösheten i Södern till industrins Detroit, ett ganska vanligt öde för många afroamerikaner vid den tiden.

Joe var en blyg och tillbakadragen yngling, svårt plågad av stamning. Han drogs inte med något av de många gäng som härskade på Detroits gator, utan ägnade sin fritid åt att idrotta. Hans mor lär ha varit mycket överbeskyddande, och en skröna berättar att han gömde boxningshandskarna i en fiollåda när han gick iväg till träningen.

Han debuterade vid 17 års ålder, och vann så småningom Golden Gloves-tävlingen, USA:s största turnering för amatörboxare.

1934 gick han sin första match som proffs, som han vann på knock i första ronden. Sedan bar det spikrakt uppåt. Åtminstone fram till 1936, då han skulle möta den tyske exmästaren Max Schmeling.

Matchen är en av boxningshistoriens mest omskrivna. Inte minst tysk press såg matchen som en rasernas kamp, och dillade om att den ariska rasens överlägsenhet skulle nu bevisas. Inte helt oväntat fanns det röster både i USA och på annat håll i världen som instämde helhjärtat i det rasistiska dravlet.

Schmeling sågs som en föredetting och underskattades därför grovt av kretsen kring Joe Louis. När sedan Schmeling vann mycket överraskande jublade den nazistiska pressen förstås, men anledningen till Louis förlust stod knappast att finna i rasistsiska förklaringar, utan helt enkelt i det faktum att han festade istället för att träna inför matchen, medan Schmeling var extremt väl förberedd, och hade studerat Louis boxningsstil med en nästan vetenskaplig exakthet.

Två år senare möttes de igen, och nu när Joe Louis tog uppgift på allvar förnedrades den ”ariska” rasen med besked. Efter ett par minuter av veritabel misshandel slogs Schmeling ut i slutet av den första ronden.

Max Schmeling användes sedan av den nazistiska propagandan vid ett flertal tillfällen, bland annat som fallskärmssoldat vid invasionen av Kreta. Efter kriget visade sig Schmeling vara en hygglig prick, som inte bara tog avstånd från nazismens brott, utan också aktivt stöttade Joe Louis under hans svåra år senare i livet.

Innan returmatchen mot Schmeling fick Louis 1937 gå en titelfight mot regerande tungviktsmästaren James J. Braddock, som han vann ganska enkelt, och blev därmed den förste svarte tungviktsmästaren efter Jack Johnson.

Joe Louis regerade på tungviktstronen fram till 1948, i elva år och tio månader, ett oöverträffat rekord. Ett annat rekord är att han försvarade titeln 25 gånger, ingen annan är ens i närheten. Av 27 titelmatcher vann han 23 på knockout, då bland annat mot fem forna världsmästare, också det utan motstycke i boxningshistorien, och gör Joe Louis verkligen förtjänt av smeknamnet The Brown Bomber.

Det rasistiska USA hade lärt sin läxa sedan den överdådige Jack Johnsons storhetsdagar, och tänkte inte nu låta sig provoceras av en arrogant och utmanande ”nigger”, även om denne var en hejare på boxas. Joe Louis fick mycket noggranna regler inskrivna i sina kontrakt, där det bestämdes in i minsta detalj vad han fick och framför allt inte fick göra.

Bland annat var det inga villkors vis tillåtet att fotograferas tillsammans med vita kvinnor, något som Jack Johnson var mycket förtjust i, gärna flera stycken åt gången.

Joe Louis timida och tillbakadragna sätt gav en bild av en välanpassad, helylle amerikansk grabb, vilket skänkte honom en stor popularitet bland landets vita befolkning. Han var förvisso mäkta populär även bland afroamerikanerna, men under 60-talet kom han att kritiseras för sin anpasslighet av militanta svarta och till och med hånad som en ”Onkel Tom”, bland annat av den unge Mohammad Ali, något som Ali faktiskt tog tillbaka på gamla dar.

Efter Pearl Harbor tog Joe Louis värvning som frivillig. Han deltog emellertid aldrig i några strider, utan gick uppvisningsmatcher och uppträdde i olika underhållningsgalor för trupperna, bland annat tillsammans med basebollstjärnan Jackie Robinson.

Under sina framträdanden fällde Louis oemotståndliga pärlor i stil med: ”We'll win, 'cause we're on God's side”, vilket gjorde honom än mer populär bland gemene man. Det besparade honom inte rasistiska påhopp i den segregerade armén.

Louis svar var enkelt och tämligen övertygande: "Lots of things wrong with America, but Hitler ain't going to fix them”.

1948 drog han sig obesegrad tillbaka. Trodde han. Det visade sig snart att hans skulder, och då framför allt skatteskulder var så enorma, att han var tvungen att kliva upp i ringen igen.

Upphovet till skatteskulderna var hans framträdanden under kriget, där han visserligen skänkte bort hela behållningen, men beskattades ändå! Det är svårt att inte se ett utslag av myndigheternas rasism i hela den affären.

Övriga skulder berodde nog mest på oärliga managers, som helt enkelt lurade skjortan av den godtrogne Joe.

Som mest beräknar man att han var skyldig så mycket som en halv miljon dollar, en enorm summa vid den tiden.

Comebacken blev nog inte vad Joe Louis hade hoppats på. Han förlorade mot Ezzard Charles, och blev sedan riktigt illa åtgången av Rocky Marciano.

Efter det nederlaget drog han sig tillbaka för gott. Resten av hans liv är en kamp mot misär och missbruk, och den gamle kämpen gav aldrig upp, down but never out. Han reste sig och kunde avnjuta sina sista dagar i värdighet.

Han dog av en hjärtattack i april 1981.

Joe Louis var en av de största boxarna alla kategorier någonsin. Han var definitivt boxningshistoriens främste knockout-kung.

Paradoxalt nog var han, rasismen till trots, den förste idrottsmannen, och i synnerhet den förste svarte idrottsmannen – med indianblod på mödernet dessutom, att bli uppskattad och älskad av hela USA, den förste amerikanske nationalidrottshjälten.

En av de bortglömda

 

Idag är det Grazia Deleddas födelsedag. Om henne vet jag inte mycket, och jag är säkerligen i gott sällskap i det avseendet.

Men hon var Nobelpristagare i litteratur, den andra kvinnliga, efter Selma Lagerlöf, och en av blott 14 kvinnor som har förärats detta förnäma litteraturpris.Även om det inte känns så värst förnämt längre kan det vara värt att uppmärksamma Deledda.

Hon föddes 27 september 1871 på Sardinien. Hon debuterade redan som 15-åring, och därefter följer ett mycket produktivt författarskap. Ämnet för hennes romaner och noveller är hembygden och dess folk. Stilen är starkt realistisk.

1926 får hon Nobelpriset med motiveringen: "för hennes av hög idealitet burna författarskap, som med plastisk åskådlighet skildrat livet på hennes fäderneö och med djup och värme behandlat allmänt mänskliga problem."

Ganska många av hennes verk är översatta till svenska, det senaste dock 1931, och hon är inte mycket läst, inte heller särskilt känd.

Det är ett öde som hon tycks dela med många andra landsmän som har fått priset..

Giosuè Carducci tillhör en illuster skara av italienska nobelpristagare i litteratur som ingen -i alla fall väldigt få - kommer ihåg längre. Och de är faktiskt ganska många: Carducci var pristagare 1906, sedan har vi 1926 Grazia Deledda, 1934 Lugi Pirandello, sällan spelad i Sverige, 1959 Salvatore Quasimodo, i likhet med många poeter hermetiskt borta, 1975 tråkmånsen Eugenio Montale, och sist men inte minst Dario Fo 1997, vars öde är än inte klart.

En viktig inspirationskälla för många författare

 

Idag är det William Faulkners födelsedag. En fantastisk författare och ett litterärt föredöme. 2007 kom hans "Absalom, Absalom" i nyutgåva.

Absalom, Absalom
William Faulkner
Övers. Gunnar Barklund
Brombergs

Faulkner som fick Nobelpriset 1949 har varit en viktig inspirationskälla för den latinamerikanska magiska realismen, den franska ”le nouveau roman”, den kinesiska prosan, liksom för amerikanska författare som Toni Morrison, och många andra.

”Absalom, Absalom” som utkom 1936 anses av många som Faulkners främsta verk. Det är en släktkrönika som utspelar sig i Södern mellan åren 1833-1909. Romanen är märkligt uppbyggd. Vi får veta allt från början, i stort sett. Sedan går det varv efter varv, och historien byggs ut undan för undan, vi dras in alltmer i berättelsen och får veta lite till, och oftast från ett nytt perspektiv. Det är som ett grekiskt ödesdrama spelat som ett musikaliskt rondostycke.

Det är en mäktig berättelse om hur ett samhälle går under, och med det en hel kultur och en livsstil, och naturligtvis också den samhällsklass som bar upp det.

Romanen lägger fram på ett obarmhärtigt avslöjande sätt de strikta sociala hierarkierna som härskade, och den självklara rasismen, som på ett irrationellt sätt gick långt djupare än det går riktigt att föreställa sig. 

Inbördeskriget får för ovanlighetens skull en relativt undanskymd plats, det utgör bara en bakgrund i berättelsen, men det går inte att ta fel på vilket trauma som nederlaget har lämnat i Södern, och det har tagit mer än hundra år att överkomma det – Reagan är den förste republikanen sedan inbördeskriget som får en majoritet i sydstaterna. 

Det är framför allt en skildring av social klassrevansch, kanske den bästa jag någonsin har läst.

”Absalom, Absalom” har ett rykte om sig att vara svårtillgänglig. Och visst, det är långa meningar, med egensinnig interpunktion, läsaren dras in i en ordström, som kräver koncentrerad läsning, och där det lämnas lite utrymme för eftertanke. Man kommer dock snabbt in i läsflödet, och det är verkligen mödan värt.

Näringslivet är överskattat – här är professorns bästa tips för ökad inflyttning: "Framgångsrika regioner välkomnar alla"

 

Närmare hälften av Sveriges kommuner brottas med avfolkning, vikande skatteunderlag, åldrande befolkning och urholkad välfärd. Den andra hälften får istället ta sig an problem med bostadsbrist, skenande fastighetspriser, trängsel, segregering och utanförskap. Dessa frågor behandlades ingående med föredrag, samtal och seminarier under Landsbygdskonferensen, vars tionde upplaga hölls onsdag och torsdag i Örnsköldsvik. En av de intressantare föreläsningarna hölls av Charlotta Mellander, professor i nationalekonomi vid Jönköpings universitet.

Hennes föredrag hade rubriken ”Lyckliga platser – hur valet av boende ort påverkar hela ditt”, och enkelt uttryckt handlade om vad är det som får en människa att välja platsen där man vilja leva sitt liv.

Eller så här: varför flyttar framför allt ungdomar till storstäderna, hur kan vi få dem att stanna, alternativt flytta tillbaka, och hur får vi andra att flytta till just vår kommun? Det är tiotusenkronorsfrågan (utan hänsyn till inflationen, men den är ju så låg) för kommunalpolitiker i avfolkningsbygder, och då inte minst i Ångermanland.

Det kan knappast råda någon tvekan om att för många kommuner är samhällsservicen i fara på sikt.

-          Redan idag i 45 procent av Sveriges kommuner arbetar fler på Systembolaget än inom polisen, säger Mellander med ett drastiskt exempel.

Det klassiska tillvägagångssättet i kriskommunerna är att ”stärka näringslivet”. Alla som har upplevt med vilken sakrosankt attityd Svenskt näringslivs ranking av företagsklimatet studeras på näringslivskontoren förstår vad som menas.

Charlotta Mellander ställer sig skeptisk, ”Jag flyttade till X för att det är så starkt näringslivsklimat där”? Knappast. Visst är jobb viktiga, men räcker inte som isolerad faktor, mycket mer måste till.

Satsningar på att locka till sig barnfamiljer är en annan favorit. Trots att barnfamiljer flyttar i mycket liten utsträckning. Den överlägset största gruppen som rör på sig är personer mellan 18 och 35 år, och de borde rimligen vara den främsta målgruppen.

Det är möjligt, framför allt de som har en anknytning till platsen.

-          De som bestämmer är oftast vita personer i kostym i 50-årsåldern (inget fel på dem!), men vi kanske borde lyssna av fler grupper, och ta dem på allvar, säger Charlotta Mellander.

Enligt hennes och andras forskning förväntar sig, människor, inte minst unga, följande av en attraktiv plats: variation, skönhet, god offentlig service, hastighet/densitet, det vill säga att det händer mycket, och sist men inte minst höga löner.

Det är som ett charterpaket, allt måste ingå, även om vissa delar kan uppfattas som viktigare än andra. Det gäller i hög grad den första punkten, variation, ett rikt konsumtionsmönster i form av bra shopping, ett rikt kultur- och nöjesutbud, många mötesplatser.

Det är viktigt att se att det är en helhet, ett kretslopp där de enskilda delarna inte bara samverkar utan också förstärker varandra.

Och i sin tur skapar nya kretslopp där flera talanger attraheras, fler företag etableras, tillväxten ökar, fler resurser bildas, livskvalitet blir större.

Intressant nog är också platsens skönhet och en tolerant atmosfär viktiga aspekter som får människor att stanna, flytta till, och dessutom att rekommendera, en plats.

-          Framgångsrika regioner välkomnar alla! säger Charlotta Mellander.

Talare före Mellander var landsbygdsminister Jennie Nilsson (S) som i sitt korta anförande visade på ett högst avslöjande sätt att det från högre håll saknas förståelse för problematikens hela komplexitet. Att hon inte en enda gång använde ordet ”utjämning” gjorde inte saken bättre.

Förhoppningsvis finns det på lokal nivå en bättre insikt och förmåga att tänka nytt. Det skulle kunna leda till spännande samarbeten.

Från Allehanda.se 21/9 2019

Dags för ranking i arbetarvänlighet

 

Veckans pseudohändelse är utan tvekan publiceringen av årets ranking av "företagsklimatet" i svenska kommuner från Svenskt näringsliv. En intresseorganisation sprider varje år en önskelista, som ängsliga kommunpolitiker i hela landet oavsett partifärg försöker helt hysteriskt uppfylla.

Det finns en hel rad av olika rankningar som, på mer eller mindre oklara grunder, mäter ”företagarvänlighet”. Svenskt näringslivs rankning av svenska kommuner är mest känd, den väcker en hel del uppmärksamhet, och leder i många mindre norrländska kommuner som ofta placeras sig långt ner på listan till upprörda debatter och ömsesidiga anklagelser partier emellan.

Det är lika tragiskt varje år.

Och det är lika roligt varje år.

I grannkommunen är det jubel. Vi har avancerat! Klättrat 30, 40 eller om det var 50 placeringar! Champagne!

Avfolkningen fortsätter visserligen, arbetslösheten är fortsatt astronomisk, nya nedskärningar väntar, men vem bryr sig – vi har klättrat i rankingen!

I  min hemkommun blir det ingen champagne. De ligger långt ner. Igen. Och om igen anmärker de på rankingens bristande vetenskaplighet. Det gör man i alla kommuner som hamnar långt ner.

Fast lite rätt har man i alla fall. I den andra grannkommunen är det också jubel och champagne. De har också klättrat uppåt. Och de har också fortsatt samma problem med avfolkning, arbetslöshet och nedskärningar.

Det hjälper inte ens att kalla det för besparingar.

Och tittar man på vilka kriterier som tillämpas i rankingen så blir det tydligt varför grannkommunen har klättrat förra året.

Ju mindre offentlig sektor, desto högre placering, nämligen. Mittuniversitetet har lagts ner på berörda ort. Vilket innebär avancering på Svenskt näringslivs ranking. Hurra!

Vilket inger hopp för den andra grannkommunen, den som alltid placerar sig i botten. Om sjukhuset där läggs ner, och det gör det säkert (kallas på socialdemokratiskt, men inte bara, nyspråk för utveckling!) klättrar de uppåt i rankingen.

Det är naturligtvis helt absurt. Varför denna fogliga ängslighet? I synnerhet som motsatsen vore egentligen fullständigt självklar.

Konstigt nog är det ingen som mäter hur arbetarvänliga kommuner och riksdagsmän är. 

Inte ens LO eller något av arbetarpartierna, vare sig det stora eller det lilla, och naturligtvis inte det nya.

Kan det bero på att Gunnar Strängs gamla påstående, att det som är bra för storföretagen är bra för Sverige, har blivit till den enda stora sanningen?

Eller är det ännu värre, att det är som i Lars Ekborgs klassiska monolog Bunta ihop dem: "Vi hade skönhetstävling hemma i byn. Ingen vann."

Hon ger röst åt Bollstas okända platser – följ med på en promenad genom människors minnen

 

Varje ort har några mer eller mindre kända platser. De okända är förstås ännu fler, och helt kända är de inte heller, det finns alltid någon eller några som kan relatera till och har minnen från ställen som  är helt intetsägande för andra. Gunilla Åsbergs konstprojekt i Bollstabruk ”Monument över de viktigaste platserna” har just till syfte att lyfta fram några av dessa ställen. Det invigdes utan pompa och ståt i lördags.

Projektet består av av promenad genom samhället. På 14 ställen är skyltar uppsatta, varje försedd med en QR-kod, och om man skannar koden med sin mobiltelefon kan man lyssna till en berättelse kopplad till just den platsen.

- Först när någon börjar berätta om det personliga, nära livet, öppnar sig tidsluckan och det blir möjligt att följa med in i minnena och skapa sig en bild av hur det kan ha känts att befinna sig där och då, säger Gunilla Åsberg.

Läs hela texten i Allehanda.se

Tre unga författare från Ångermanland fick Lilla Lubbe-priset: "Kvalitén var ovanligt hög i år"

 

Lilla Lubbe-priset delades ut av Ludvig Nordström-sällskapet på Sambiblioteket i Härnösand i lördags. Det åttonde gången sedan 2012 (2017 delades inget pris ut) som man korar vinnare i denna novelltävling som är  en form av Ludvig Nordström-pris för ungdomar.

- Kvalitén var ovanligt hög i år, men det var ändå ganska enkelt att välja ut pristagare, säger Carin Collén, bibliotekskonsulent vid Region Västernorrland, och jurymedlem tillsammans med författaren Mats Jonsson.

Man gladde sig också åt att novellbidragen kom från hela länet. 23 bidrag skickades in, och vinnare blev Elin Sundström från Älandsbro med novellen ”Sju kronor”. På andra plats kom Lina Wahlberg från Örnsköldsvik, hennes novell heter ”Folkvang flickan”, och trea kom Sissi Jansson från Härnösand, med berättelsen ”175 meter över helvetet”.

Läs hela texten i Allehanda.se

Slutet för Warszawas getto

 

Den 21 september 1942 avslutades den så kallade Gross Aktion, den stora deportationen av judar från Warszawas getto till förintelselägret Treblinka.

Aktionen inleddes 22 juli, och under två månader deporterades under brutala förhållanden 300 000 människor i alla åldrar till en säker död i Treblinkas gaskammare.

I gettot fanns kvar 35 000 – av närmare en halv miljon – som tvingades till tvångsarbete i fabriker och verkstäder. Warszawas getto hade förvandlats till ett gigantiskt arbetsläger.

Uppskattningsvis bodde dessutom omkring 20 000 människor kvar illegalt på gettoområdet.

Springer men får allt svårare att ta ut riktningen

 

Idag är det Emil Zátopeks födelsedag, han var född den 19 september 1922. För fyra år sedan kom det en roman med Zátopek som protagonist.

Springa

Jean Echenoz

Övers: Christina Norrman

Rámus.

Även om jag inte är tillräckligt gammal för att ha bevittnat Emil Zátopeks unika framgångar på löparbanan, levde hans rykte fortfarande ända in i min barndoms 60-tal. Han var lika berömd för sina idrottsliga triumfer som för sin synnerliga udda löpstil.

Tre OS-guld i Helsingfors är en bedrift som ingen inom långdistanslöpningen mäktat med vare sig förr eller senare. Dessutom högvis med mästerskapsmedaljer, massor med världsrekord på möjliga och omöjliga långsträckor. Och så var han så brutalt överlägsen, det var inte bara att han vann, hans försprång var ofta flera hundra meter, han kunde till och med varva alla sina motståndare i ett mästerskapslopp.

Han kallades Lokomotivet eller Det tjeckiska lokomotivet. Den självklara associationen är en kraftfull maskin som ohejdbar banar sig väg framåt. Men också något tungt, nästan otympligt, ångande och stånkande, knappast en sinnebild för grace och skönhet.

Zátopeks löpstil var allt annat än skön att skåda. Han sprang framåtlutad, krängde med överkroppen, huvudet på sned, armbågarna rätt ut från kroppen. Och så såg han så plågad ut, grimaserade illa som om han hade så ont att han skulle när som helst segna ner.

Han sprang helt fel, men ändå blev det så otroligt rätt.

Det är kanske den första lärdomen av Jean Echenozs lilla roman om den tjeckoslovakiske storlöparen Emil Zátopek

.

Den andra är i så fall berättelsen om hur en viljestark människa väljer sin egen väg men tvingas av historiens omständigheter och samhällets rigida krav in i ett dogmatiskt maskineri, under vars tyngd han till slut krossas.

”Springa” börjar 1938 när Nazityskland ockuperar Tjeckoslovakien och går fram till åren som följer den sovjetiska invasionen av landet 30 år senare.

En främmande invasion per generation skapar onekligen en dramatisk fond åt berättelsen om en idrottsman och hans bragder. Zátopeks karriär skildras mot en bakgrund av 1900-talets historia. Det är sakligt men ändå personligt berättat ur en den store löparens lilla perspektiv.

Andra världskrigets fasor följs av de förvirrade åren närmast efter krigsslutet. Kommunisterna tar sedan över, järnridån delar upp Europa och världen, och stalinismens paranoida förtryck plågar Öst- och Centraleuropa.

Greppet lossnar efter 1956, och hoppet börjar spira på allvar under Pragvåren, innan det krossas av sovjetiska stridsvagnar och deras allierade.

Emil Zátopek fortsätter springa, men får allt svårare att ta ut riktningen.

Jean Echenoz skriver en enkel och effektiv prosa som det ren njutning att läsa. Det är en roman som är liten till formatet men stor till innehålle

Avrättning i humanitär anda

 

För 39 år sedan avskaffades giljotinen i Frankrike. Avrättningsmaskinen har fått sitt namn från doktor Joseph Guillotin, en fransk läkare och politiker, född 28 maj 1738.

Under en debatt i franska nationalförsamlingen 1789 föreslog Guillotin att alla som dömdes till dödsstraff skulle få samma straff: avrättning genom halshuggning utförd med en enkel maskin och utan föregående tortyr. Själva konstruktionen har gjorts av andra.

Guillotins förslag var besjälat av en humanitär anda, och han såg det som ett steg mot avskaffande av dödsstraffet. Med tanke på att hans namn länge har varit symbol för avrättning är det onekligen ganska ironiskt att han var motståndare till dödsstraff.

Den mest kända giljotineringen är förmodligen avrättningen av kung Ludvig XVI 1793. Den sista offentliga avrättningen i Frankrike ägde rum 1939. 1977 giljotinerades den siste dödsdömde i Frankrike, och 1981 avskaffades dödsstraffet och därmed också giljotinen.

I Sverige har giljotinen använts en enda gång. Det var när Alfred Ander avrättades 1910 på Långholmen, vilket för övrigt var den sista avrättningen i Sverige.

Han blev inte påve

 

Den 17 september 1926 föddes Jean-Marie Aaron Lustiger, sedermera kardinal och Paris ärkebiskop. Det märkliga med honom var hans för en högt uppsatt kyrklig dignitär ovanliga bakgrund, och hur den kom att påverka hans katolska tro.

Han föddes i Paris som Aaron Lustiger i en judisk familj. Hans föräldrar hade utvandart från den polska staden Będzin, där Lustiger är hedersmedborgare, en gammal ort i södra Polen, numera mest känd för stenkolsbrytning från början av 1900-talet.

När tyskarna ockuperade Frankrike 1940 skickades Aaron tillsammans med sin syster till familjens vänner, en katolsk familj i Orleans. Föräldrarna hamnade i Auschwitz, och hans mamma dog där.

Något senare samma år konverterade den 14-årige Aaron till katolicismen.

Enligt vissa uppgifter fick Aaron Lustiger sin katolska kallelse efter en uppenbarelse under Långfredagen, men det går inte ihop rent kronologiskt, och får, enligt min åsikt, betraktas som en legend.

Vid dopet antog han namnet Jean-Marie, men behöll sitt judiska namn Aaron och använder senare konsekvent alla tre namnen, också i officiella sammanhang.

Lustigers far som överlevde Auschwitz kunde efter återkomsten till Frankrike inte förlika sig med sonens konvertering och försökte få den upphävd.

För Jean-Marie Aaron innebar inte dopet ett förnekande av hans judiska identitet. Han kallade sig själv för ”kardinal, jude och invandrarbarn”. Centralt för hans teologi var uppfattningen om kristendomens judiska rötter, han betonade det gemensamma ursprunget och kallade Jesus för Israels Messias.

Antisemitismen ansåg han vara en form av antiteism då det vände sig mot det av gud utvalda folket.

Han uppfattningar ådrog sig stark kritik från båda religionerna, katolikerna anklagade honom för ”judaisering” av kristendomen, medan judarna såg honom som en avfälling och förrädare – barn till offer för Förintelsen som han var – och dessutom ansåg de att hans försök till förening av de två religionerna var som att skapa en ”kvadratisk cirkel”.

Lustigers andra viktiga insats var hans djupt rotade uppfattning att kyrkan istället för att söka stöd i maktens strukturer, bör vända sig till intellektuella och kultureliter, då det är dessa kretsar som formar tidsandan och har stor påverkan i samhället.

Media ansågs som särskilt viktiga, och i konsekvens därmed startade Lustiger en radiostation och en kabeltevestation i sitt stift. 1995 valdes han för övrigt in i Franska Akademien.

Samtidigt förenade Lustiger på ett sätt som är inte helt ovanligt inom den katolska kyrkan sin moderna inställning med mer konservativa attityder. Han var en svuren fiende till feminism, abortmotståndare så klart, och starkt missionerande med betoning på evangelisering av Frankrike, något som inte alltid sågs med blida ögon i den sekulära republiken.

Efter Johannes Paulus II:s död ansåg bedömare att Lustiger var en av favoriterna till påvevärdigheten. Emot honom talade en gammal profetia som sa att en jude kommer att vara kyrkans sista påve, under namnet Petrus II, och en sådan risk ville man inte ta.

En seriösare invändning var Lustigers höga ålder, även om det förefaller långsökt, då Ratzinger som ju blev påve, bara var ett knappt år yngre.

Den faktiska anledningen, eller åtminstone en av de viktigaste, var nog helt enkelt den kvardröjande antisemitismen inom katolska kyrkan, dels bland en del av dess ledande män, dels bland den troende menigheten.

Det var för många otänkbart att en jude – och det är så många katoliker såg honom, kardinal eller inte – skulle upphöjas till Guds ställföreträdare på jorden.

Lustigers betydelse är odiskutabel. Hela hans liv och gärning är en symbol för dialogen mellan kristenheten och judenheten, och säkerligen också viktigt för brobyggandet mellan religionerna överhuvudtaget. Hans mission bland intellektuella har satt djupa spår, och det återstår att se vilka återverkningar det kommer att få.

Men hans person är kanske framför allt en nödvändig påminnelse, för jude, grek, kristen och hedning, om mångfaldens rikedom.

Jean-Marie Aaron Lustiger gick bort den 5 augusti 2007.

Norrland, litteraturen och framtiden

 

Norrland utgör två tredjedelar av Sveriges yta, men här bor bara drygt en miljon människor. Utflyttningen från Norrland fortsätter, och avfolkningen accelererar. Om de nuvarande trenderna håller i sig, kommer många mindre norrländska orter att om 20-30 år vara helt döda.

Kommer det att bo några människor kvar i Norrland inom en överskådlig framtid? Eller kommer hela landsändan att förvandlas till ett väldigt ödeland, ett gigantiskt Skansen, dit nostalgiska turister söderifrån kommer på snabbesök i jakt på något genuint? Eller blir det kanske kvar några stadsöar, Gävle, Sundsvall, Umeå, Luleå, omgivna av en död landsbygd, som sakta växer igen, om inte EU ställer fonder till förfogande för att hålla landskapen öppna?

Samtidigt förändras det litterära landskapet. Nya medier, framför allt internetbaserade har gjort sitt intåg, och tycks ständigt på frammarsch. Den tryckta boken och papperstidskriften däremot verkar ha allt svårare att hålla ställningarna som litterära referenspunkter.

Det skapar utan tvekan en ny mångfald och nya oanade möjligheter för litteraturen, men på samma gång ökar risken för oöverskådlighet, fragmentarisering och uteblivet offentligt samtal.

Hur påverkar den nya tekniken den norrländska litteraturen? Öppnar den nya möjligheter? Blir den dess dödgrävare? Eller har den ingen betydelse alls?

Framtiden är alltid oviss, och även om vår blick skyms av nuets skygglappar, är vi ändå som dvärgar som står på en jättes axlar, och kan därför skåda en bit framåt.

Det gör det trots allt möjligt att åtminstone försöka svara på komplexa frågor som: har litteraturen i Norrland en framtid? Och hur ser den i så fall ut?

Stjärnspäckad slagverkskonsert i Härnösand: "Vi håller i alla fall igång verksamheten"

Härnösands musiksällskap tjuvstartade höstsäsongen redan på sensommaren med latinamerikansk barockmusik i Domkyrkan. Men den ”egentliga” höstpremiären ägde rum i fredags med en stjärnspäckad slagverkskonsert – nu i en helt ny lokal i Sambiblioteket.

Konserten var mycket fiffigt upplagd. Den började med Ravels sagolikt trolska tonsättning av ”Gåsmors sagor” med dess spännande dialoger mellan instrumenten, och angav direkt sagan som kvällens tema.

Också Rameaus opera ”Zaîs” bygger på en klassisk myt. Uvertyren skildrar det kaos som finns före skapelsen, då universum bildas av de fyra elementen. Stycket är för övrigt en riktig pärla av barockmusik.

De fyra elementen dyker också upp hos Haydn, och hans Symfoni nr 104, hans sista, kan tolkas som just en skildring av jord, vatten, luft och eld, där varje sats representerar respektive element. Det är fulländad Wienklassicism, som dessutom i finalen med sin folkloristiska humor gläntar på en dörr till romantiken.

Läs hela texten i Allehanda.se