Ukrainas stora nationalskald är också en rysk författare

Igår var det Taras Sjevtjenkos födesledag, idag är det hans dödsdag. En text från 2014:

Kan man förstå ett land genom dess litteratur?

Den 9 mars är det 200 år sedan den ukrainske författaren Taras Sjevtjenko föddes. Han anses vara den moderna ukrainska litteraturens och det litterära ukrainska språkets grundare, och han intar en särställning i Ukrainas nationella medvetande.

Sjevtjenko har fler statyer i Ukraina än Lenin, städer, gator, skolor och företag är namngivna efter honom, skolbarnen får än idag lära sig hans poesi utantill, och hans dikt ”Testamente” åtnjuter en status näst efter landets nationalsång.

Taras Sjevtjenkos eget livsöde är fascinerande, samtidigt som det återspeglar mycket av förhållanden i 1800-talets Tsarryssland.

Han föddes som livegen, och det var först när han var 24 år gammal som han kunde friköpas. Priset för hans frihet var 2500 rubel, och pengarna skaffades fram genom att den kände ryske konstnären Karl Brjulov auktionerade bort ett porträtt av poeten Vasilij Zjukovskij, målat speciellt för ändamålet.

Sjevtjenko engagerade sig i Kyrillos och Methodios-broderskapet, en panslavistisk organisation som strävade efter att förvandla det ryska imperiet till en federation av självständiga slaviska nationer.

Samtidigt publicerade han satiriska dikter, som hånade tsaren och hans familj.

Sjevtjenko fängslades och dömdes till förvisning och soldattjänst, vilket var liktydigt med en tortyrliknande tillvaro under sadistiska befäl som gjorde sitt bästa för att knäcka den uppstudsige ukrainske bondgrabben.

Han benådades efter nio år vid Uralbergen och nuvarande Kazakstan, men hans hälsa hade försämrats kraftigt, och bidrog till hans för tidiga död i mars 1861.

Som ett historiens hångrin är att livegenskapen avskaffades i Ryssland avskaffades nästan exakt samtidigt med hans död.

Taras Sjevtjenko är mest känd för sina nationalromantiska dikter som skildrar på ett nostalgiskt sätt ett idealiserat förflutet, med det fria kosacklivet i centrum. Det poetiska språket öser generöst ur det folkliga språkförrådets uttryck och vändningar, och tilltalet är starkt personligt.

Sjevtjenko skrev också mycket om de ukrainska böndernas svåra umbärande och det hårda förtryck som de utsattes för, något som han hade egna erfarenheter av från sina ungdomsår, och som senare återupplevdes genom hans besök i Ukraina.

Sjevtjenkos diktning har en stark antimoskovitisk tendens. Han kritiserar bland annat kosackhetmanen Bogdan Chmelnitskis förbund 1654 i Perejaslav med Ryssland, som fick ödesdigra konsekvenser för Ukrainas framtid.

Det finns i hans poesi också en ton som av dagens läsare lätt kan uppfattas som främlingsfientlig, och som är riktad mot tyskar och judar.

Samtidigt kan det antimoskovitiska temat tolkas som en historisk tankefigur, typisk för nationalromantiken, och som i själva verket vänder sig i första hand mot tsarrikets förtryck. 

Sjevtjenko tillbringade de flesta av sina år i frihet i Ryssland, främst i St. Petersburg, där han hade nära kontakter med den ryska kultureliten. Förutom poesi skrev han också prosa och dramatik – på ryska!

Det gör honom till en rysk författare (de två språken är mycket nära besläktade), och det är onekligen en paradox som heter duga att Ukrainas stora nationalskald är också en rysk författare.

Taras Sjevtjenkos författarskap speglar på ett fascinerande sätt Ukrainas historia, med alla dess motsägelser och motsättningar.

På svenska finns (enligt Libris) enbart ett verk av Sjevtjenko, ”Tjänsteflickan”, ironiskt nog översatt från ryska. Han ingår också i antologin ”Lyriska översättningar” från 1922.