Egensinnig och kompromisslös

Idag är det Thomas Bernhards dödsdag.

Frost

Thomas Bernhard

Övers: Jan Erik Bornlid

Bokförlaget Tranan

Det blir allt kallare, och då menar jag dessvärre inte enbart årstidernas växlingar, utan än mer samhällsklimatet. Frosten håller på att ta över i många av Europas länder, också i de som inte är så synliga i medierna, som Österrike. Ett mycket märkligt land, som för snart hundra år sedan över en natt förvandlades från ett urgammalt mäktigt imperium till en betydelselös tysk kusin, utan att någon egentligen förstod hur det gick till.

Österrike berördes inte av reformationen, inte heller upplevde landet någon revolution, vilket skapade en konservativ och auktoritär statsbildning, där kulturlivet länge plågades av den starka censuren.

Efter andra kriget, då de allierade förklarar Österrike som nazismens första offer, en helt uppenbar lögn som togs tacksamt emot av österrikarna, och skapade en glömskans och förträngningens kultur, i ett samhälle som av många upplevdes som förljuget och falskt.

Då protestens och uppgörelsens tid sent omsider kommer, tar det sig specifikt österrikiska uttryck. Medan 1968 års studentrevolt skapar en sjudande politisk debatt ute i Europa, ägnar sig de österrikiska studenterna mer åt skandaler och chockerande profanering av nationella och religiösa symboler. Under en berömd happening på universitetet i Wien onanerade de så kallade aktionisterna och bajsade offentligt medan de sjöng nationalsången.

På konstens och litteraturens områden skapades politiskt engagemang främst genom form- och språkexperiment. Det märks inte minst i Elfriede Jelineks romaner. Hennes Nobelpris, som mycket riktigt väckte våldsam kritik inom konservativa kretsar, också i Sverige, är Österrikes hittills enda, och landets förmodligen störste författare Thomas Bernhard, en litterär gigant i efterkrigstidens europeiska litteratur, kan därmed räknas in i den illustra skara som inte har fått Nobelpriset.

Nu finns Bernhards debutroman ”Frost” från 1963 utgiven för första gången på svenska av det enastående förlaget Tranan, i en heroisk översättning av Jan Erik Bornlid.

Anslaget är lite i Thomas Manns anda, en ung medicinstuderande får av sin överläkare i uppdrag att resa till en av gudsförgäten håla i fjälltrakterna och där observera läkarens bror, en udda konstnär, som har dragit sig undan, och inte skapat något på mycket länge.

Men vad innebär det att observera någon och i vilken relation hamnar den som observerar till den som observeras? Särskilt som observationen ska ske under falska förespeglingar.

Romanen är uppbyggt på ett sätt som kom att bli typiskt för Thomas Bernhard. Ett samtal inleds i en oftast trivial situation, och snabbt övergår det i långa monologer, i ”Frost” av målaren Strauch. Fria associationer och tvära ämnesbyten, med långa vindlande meningar, pendlar mellan stort och smått, och det kräver sin läsare att hänga med.

Så här kan det låta: ”Under så kalla dagar sitter jag i min säng och försöker ur törnerankorna, som om och om igen mirakulöst bildar gestalter från konstens eller, som det tycks, naturens eller det inre världsförtvivlans rike och tillintetgör dem, att komma fram till sådana sanningar, som, vilket jag tror, är dolda i hundratusental och miljontals under vårt liv och inte bara föreställer antydningar om en värld hos oss, om ett universum, som är okänt inom oss.”

Lika ofta förmedlas genom djärva bilder och oväntade ordvändningar nya perspektiv och infallsvinklar på tillvaron.

Det är lätt att se det lilla alpsamhället som ett Österrike i miniatyr, där inskränkthet, obildning, snikenhet och korruption härskar obehindrat.

Men romanen har också ett djupare existentiellt plan. Den skildrar en plågsam kamp för livet, märkt av dödsångest – Thomas Bernhard led av en obotlig lungsjukdom – och alienation hos en person som söker gemenskap men förblir utanför i sin kvalfyllda ensamhet.

Och frågan är om inte den unge medicinaren och den åldrande konstnären är i själva verket samma person, på olika stadier i livet.

Thomas Bernhard är förvisso ingen muntergök, men hans egensinniga och kompromisslösa romankonst är som en räddande värmekälla som tinar upp i ett samhälleligt och existentiellt vinterklimat.