Ett riktigt skitpris

Ikväll är det Nobelbankett. SVT har dagen till ära en direktsändning på fyra timmar om hur ett gäng uppklädda människor äter flott middag.

Jag ärar dagen med en text från förra året.

Än en gång har Svenska Akademien överraskat. När spekulationernas dimma hade skingrats stod Sara Danius framför den berömda dörren och meddelade att Bob Dylan hade fått årets Nobelpris i litteratur. En lika häpen som förvirrad omvärld började på stående fot ivrigt debattera om det var rätt eller fel.

Akademiens val av pristagare är sällan okontroversiella, det blir alltid livliga – och ofta upprörda – diskussioner. Det är inte särskilt fräscht, det blir nästan som en ritual, nödvändig för många, inte helt olikt Melodifestivalen – ni vet, det är alltid ”fel låt vann”.

Akademien har oavbrutet kritiserats för sin eurocentrism, att vara alltför frikostiga gentemot svenska författare – 1974 när priset tilldelades Eyvind Johnson och Harry Martinsson hade Sverige fler pristagare än Afrika, Asien och Sydamerika tillsammans! – och för sin njugghet mot kvinnliga författare – bara 14 av 112 har hittills befunnits värdiga, en skrattretande låg siffra.

Redan Akademiens första val, Sully Prudhomme – honom känner alla förstås till och har läst alla hans verk från pärm till pärm – väckte en häftig kritikstorm, hela den svenska kultureliten, som händelsevis inte satt i Akademien, ett märkligt förhållande som i stor utsträckning har pågått sedan dess, hudflängde Akademien för valet av den urtråkige franske författaren av idealistiska pekoral.

Och så där har det fortsatt, på ömsom konstnärliga, ömsom politiska, grunder. Ibland säkerligen också personliga.

En del av problemet är att Nobelpriset uppfattas som något slags VM i litteratur. Det är förmodligen därför så många så aningslöst skriver att den och den har vunnit priset. Det har hen inte alls! Fått eller tilldelats ska det vara.

Att tävla i litteratur är så klart helt orimligt, det är inte längdhopp där man enkelt kan konstatera vem som är bäst, och att den är bättre än den. På litteraturens område är det hart när omöjligt, det går möjligen att komma fram till vem som är värdig, i betydelsen tillräckligt bra, och bara det är en synnerligen grannlaga uppgift – för att uttrycka sig mycket diplomatiskt.

Akademien har huvudsakligen belönat traditionella litteraturformer, i första hand romaner och poesi, men även dramatik i viss utsträckning. Men tvärt emot vad många tycks tro – åtminstone att döma av den senaste debatten – har Akademien ingalunda varit främmande för att vidga litteraturbegreppet och belöna andra former än de traditionella.

Redan det andra priset gick till en historiker, Theodor Mommsen, som inte skrev skönlitteratur i vanlig mening utan fackprosa – det var på den tiden då humanister fortfarande bemödade sig att skriva begripligt, och rent av njutbart att läsa.

1953 tilldelades priset Winston Churchill för hans dagböcker och historiska verk – och hans lysande talekonst. Och förra året belönades en författare av litterära reportage.

Är då litteratur vad som helst? Det verkar som om Akademien med årets val har i någon slags postmodernistisk anda bestämt sig att allt är litteratur – och ingenting är någonting, frestas jag att tillägga.

Snart kan priset tillfalla Leonard Cohen, Paul Simon, eller kanske någon framstående textförfattare i den arabiska sångtraditionen. Eller den ryska, eller den indonesiska, för jag tar för givet att Akademiledamöterna gör sig verkligen besväret att plöja genom all världens sångtraditioner och inte nöjer sig i trångsynt västcentrism med den nordamerikanska.

Och sedan har vi författare av annonstexter, arkitektprojektbeskrivningar, liksom andra sortens projekt...

Fast egentligen är det hela bara en storm i en dynamitdegel. Det finns faktiskt ingen anledning att ta Nobelpriset i litteratur på något större allvar. Ett gäng litterära andrahandsfigurer i en provinsiell förening som delar ut pris till vita gubbar. Och inte ens det gör de särskilt bra.

Vem minns idag Giosuè Carducci, vem bryr sig om Frans Eemil Sillanpää, vem orkar ta sig genom Johannes V. Jensen?

Då är listan på dem som inte fått priset desto mer imponerande. Och så talande. Tolstoj, Strindberg, Ibsen, Zola, Tjechov, Kafka, Väinö Linna, Karen Blixen, Astrid Lindgren….

Sedan sist har Akademien hamnat i blåsväder med anklagelser om tystnadens kultur kring sexuella övergrepp, korruption och nepotism.

Ett riktigt skitpris. Glöm det.