Idag är det Fritz Habers födelsedag.
Varje tid har sina hjältar och antihjältar, och när dessa
två roller möts i en och samma människa, framträder epokens motsättningar i all
sin dramatiska och tragiska tydlighet.
Så var fallet med Fritz Haber. Han var född 1868 i en
tysk-judisk familj i Breslau (nuvarande Wrocław i Polen), han studerade kemi,
och gjorde en gedigen vetenskaplig karriär. Den kröntes åren 1905-10 med hans
upptäckt av hur man framställer ammoniak genom syntes.
Det låter kanske inte så upphetsande men är i själva verket
ett av den moderna vetenskapens viktigaste bidrag. Det möjliggör nämligen
produktion av konstgödsel, och tack vare den processen kunde matproduktionen
ökas mångfaldigt. Det var helt avgörande för mänskligheten i början av
1900-talet då befolkningen ökade mycket snabbt, det har blivit än viktigare i
våra dagar.
Det uppskattas att två femtedelar, eller kanske så många som
hälften, av alla människor som lever nu har Habers upptäckt att tacka för sin
fysiska existens.
Eftersom syntes av ammoniak sker genom utvinning ur
atmosfären kallades metoden populärt för ”bröd från luft”. Tyvärr hade
upptäckten som så ofta i den moderna vetenskapen en baksida. Den
revolutionerade samtidigt framställningen av sprängämnen, vilket fick ödesdigra
konsekvenser för vapenindustrin och krigföringen.
Lite ironiskt kom framställningen av sprängämnen att kallas
för ”krut från luft”.
Än värre kom det att bli.
Fritz Haber var en glödande tysk nationalist. Han
konverterade till kristendomen, delvis säkerligen för att underlätta sin
karriär, då en del vägar var stängda för judar vid den tiden, men också
inspirerad av Theodore Mommsens uppmaning (som i sin tur var ett angrepp på den
tyska antisemitismen) att uppge lojaliteter och tillhörigheter som splittrade
tyskarna.
När första världskriget bröt ut engagerade sig Haber
helhjärtat i utvecklingen av kemiska stridsvapen. Vetenskapen var enligt honom
till för mänskligheten i fredstid, men i krig tillhörde den fäderneslandet. Han
var drivande för att använda stridsgas i krigföringen, och övervakade
personligen det första gasangreppet under slaget vid Ypres 1915. Han gjorde
noggranna anteckningar över de skador som gasen hade tillfogat sina offer, och
hävdade på fullt allvar att kemiska vapen var mer humana än de traditionella.
Nu talade man om ”gift istället för luft”.
Habers fru Clara Immerwahr, som också var kemist, den första
kvinnan som doktorerade i kemi vid universitet i Breslau, var stark motståndare
till makens arbete med stridsgaser. Samma kväll som Fritz Haber firade sina
”framgångar” vid Ypres tog hon livet av sig hemma i trädgården med Habers
tjänstepistol.
Dagen efter avreste Haber till östfronten för att övervaka
nästa stridsgasattack. Omkring 100 000 soldater dödades av stridsgas under
första världskriget, 1,3 miljoner skadades allvarligt, många med bestående men
för livet. Och Haber fortsatte faktiskt med forskning kring kemiska vapen också
efter kriget.
Efter krigsslutet 1918 fanns Haber med på de allierades
listor över krigsförbrytare, men togs bort, förmodligen därför att hans
engelska och franska kollegor hade inte heller helt rent samvete. När Haber
tilldelades Nobelpriset i kemi för år 1918 väckte det inte desto mindre harmsna
protester från stora delar av vetenskapsvärlden.
Nästa projekt för den tysknationellt sinnade kemisten var
försök att framställa guld ur havsvatten, för att kunna betala det gigantiska
krigsskadestånd som hade ålagts Tyskland efter Versaillesfreden. Det visade sig
vara ekonomiskt olönsamt.
Men det stundade andra tider. 1933 kom Hitler till makten,
och för nazisterna betydde Habers officersgrad, hans insatser för Tyskland
under kriget, just ingenting, inte heller hans konversion, och juden Haber
tvingades i landsflykt.
Han kom till England, där han möttes av iskallt förakt av
många kollegor, Ernest Rutherford, paradoxalt nog atomfysikens fader, vägrade
att skaka hand med honom. Han irrade vidare i en meningslös jakt på ett nytt
hem, men hans hälsa var vacklande, och han dog av en hjärtattack i Basel i
januari 1934.
En biprodukt av hans forskning under 1920-talet var
insektsbekämpningsmedlet Zyklon B, som användes i de nazistiska gaskamrarna för
att mörda miljoner människor, några av dem var Habers släktingar.
Albert Einstein, som var långvarig vän med Haber, skrev om
hans ”obesvarade kärlek” till Tyskland. Sannare hade varit att säga att
nationalismens väsen är hat och all kärlek förblir obesvarad för den.
Einstein var kanske den som bäst kunde vara empatisk
gentemot sin gamle vän. Bådas verksamhet var ett tveeggat svärd, deras
vetenskapliga arbeten kunde användas både till gagn och till förstörelse.
Skillnaden var förstås att pacifisten och kosmopoliten Einstein insåg de
vetenskapliga framstegens ambivalens, vilket militaristen och nationalisten
Haber aldrig förmådde göra.
Böcker om Fritz Haber:
Daniel Charles, Master mind: The Rise and Fall of Fritz
Haber, the Nobel Laureate Who Launched the Age of Chemical Warfare, 2005
Dietrich Stoltzenberg, Fritz Haber: Chemist, Nobel Laureate,
German, Jew: A Biography, 2005
Om de intellektuella under första världskriget: Svante
Nordin, Filosofernas krig, 1998
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar