Konst om tid och tystnad

Första intrycket är att det är spretigt och helt utan sammanhang. Ann-Kristin Källströms utställning på Kramfors konsthall innehåller grafik med till synes skiftande motiv. Två stora, färgstarka monokromer, en hörna med träd, flera blad med vad som ser ut som aggressivt argsinta japanska tecken dominerar lokalen, där finns också ögon i olika konstellationer.

Till att börja med kan det vara lite förvirrande. Men när sammanhanget börjar skönjas och ett mönster framträder i all sin nyanserade mångsidighet blir det riktigt spännande.

Det som jag först associerar till som japanska skrivtecken är vinstockar på våren någon gång i april. Ann-Kristin Källström har varit artist-in-residence i österriskiska Krems. Det ligger i vindistriktet Wachau belägen i en dal vid Donau. Och just där fick hon reda på att en massaker hade inträffat i slutet av andra världskriget, en fruktansvärd händelse som ingen vill tala om.

Den avdelningen har också underrubriken Silentium.

Och det är en tystnad som hörs. Den skriker inte, den vrålar, av smärta, men också för att påminna.

Ögonen är avbildade från porträtt av Ann-Kristins avlidna släktingar. De tittar ömsom uppfordrande, ömsom vädjande: det är jag, glöm mig inte!

Konstnären själv kallar det att ”konservera” minnet.

Träden som bildar en hel skog är symbolen för urtiden, något som fanns långt före oss, och kommer att finnas länge efter vårt korta ögonblick på jorden.

De två explosiva monokromerna förstärker tidsperspektivet in i evigheten.

Utställningen har som rubrik ”Pågående resultat” och beskriver en ständig konstnärlig process som arbetar vidare, återanvänder och utvecklar. Det förflutna knyts ihop med nutiden och pekar framåt i en mångfacetterad skildring av Tiden.

En fascinerande aspekt av utställningen är färgen, eller rättare sagt avsaknaden av färg. De två stora verken i skimrande rött och intensivt grått är visserligen mycket iögonfallande, men allt annat går i svart-vitt.

Paradoxalt nog påstår Ann-Kristin att hon ser allting i färg, och hon förstår inte själv varför det blir så mycket svart-vitt. Men det kanske är så enkelt att det man ser inom sig behöver inte alltid materialiseras som en kopia av det inre. Fältet kan lika gärna lämnas fritt åt åskådaren att måla själv – det är kanske ingen tillfällighet att målarböcker för vuxna blir allt mer populära.

Utställningen hade vernissage i lördags och pågår till den 14 november.