Den korta litteraturen för de stora frågorna

En novell är ingenting annat än en kort skönlitterär text. Det finns ofta återkommande drag, som en viss komprimering av handlingen, mer eller mindre färdiga karaktärer, gärna en oväntad avslutning, men friheten är stor, och det finns ingen anledning att leka formpolis. Alltför ofta möter man i recensioner formuleringar i stil med att ”den här novellen räcker för en hel roman”. Det gör det inte alls, och det är lika begåvat att uttrycka sig så som att säga att boken är bättre än filmen. Det är helt enkelt olika medier, olika former, olika genrer, och de är inte jämförbara. Äpplen är inte bättre än päron (även om vi kan föredra smaken av det ena eller det andra).

Jag har alltid trott att novellen som litterär form borde passa perfekt för vår stressade tid, det är precis lagom att läsa på tunnelbanan, bussen eller tåget, en novell för varje resa till och från jobbet. Men så är icke fallet, även om novellkonsten fick ett visst uppsving efter att Alice Munro fick Nobelpriset 2013, så verkar den ökade populariteten mest gälla att skriva noveller, läsandet är fortfarande marginellt. Det vet varenda bokförläggare.

Det kanske är så att de stressade läser inte överhuvudtaget, medan de avslappnade föredrar romaner. 

Men snarare tror jag att det har att göra med fragmentiseringen i vårt samhälle att göra. Många finner sig uppenbarligen väl tillrätta med en splittrad läsning, några sidor i en roman, sedan får vi se vad som händer vidare på hemvägen, eller imorgon, novellens potentiella helhetsupplevelse känns alltför sluten och paradoxalt nog abrupt.

Det är synd eftersom novellen kan genom sin komprimerade form erbjuda inte bara starka läsupplevelser utan också nya och oväntade insikter. Inte för inte kommer ordet ”novell” av det italienska ”novella” som betyder nyhet.

Komprimerar man novellen till bristningsgränsen öppnar det ytterligare möjligheter till överraskande vändningar, det blir som ett plötsligt bakhåll (formen kallas novellet, ett tämligen överflödigt begrepp). Samtidigt kräver det mycket av författaren, det är här som agnarna skiljs från vetet, klåparen från mästaren.

Melker Garay är en författare upptagen av filosofiska och existentiella frågor, och hans flitiga användning av den kortkorta formen är ingen slump. Den passar som hand i handske för hans funderingar kring de stora frågorna, och skapar utrymme – ja faktiskt! – för nytänkande och mod att gå mot strömmen.

Berättelserna har lite karaktären av långa aforismer, och den uttrycksformen är sällsynt krävande, det kärnfullt pregnanta kan lätt bli putslustigt banalt. Det provet består Melker Garay genomgående med beröm godkänt.

Stilen rör sig obehindrat mellan saga, allegori och magisk realism, med inslag av surrealism, som tillsammans bildar ett egenartat garayskt idiom.

Språket är skenbart enkelt, föredömligt komprimerat på ett kongenialt sätt till formen.

Ett bärande tema i Melker Garays författarskap är att allt vi gör har ett pris. Det låter kanske inte så djuplodande till en början, men ju mer författaren konfronterar läsaren med visserligen vardagliga situationer, som genom drastiska vändningar sätter slentrianmässiga ”sanningar” ur spel och får oss att tänka efter, inte bara ett utan fler varv till, desto mer komplext blir det.

Sanningen har ett pris, minnet har ett pris, framför allt har friheten ett pris. Vi har utrustats med fri vilja, en central tanke hos Garay, och väljer ofta ”fel”. I novellsamlingen ”Råttan”, en titel som fortsätter med ”och andra onda berättelser”, tar Melker Garay resolut människan ner från hennes egentillverkade piedestal.

Vi är grymma, lögnaktiga, opportunistiska, ansvarslösa och egenkära. Också, tack och lov har vi andra sidor, Melker Garay är ingen misantrop, tvärtom, hans humanism är grundmurad, men ondskan är så mycket mer spännande att skildra än godhet. Det visste redan Dante, och inte ens Dostojevskij har riktigt lyckats komma runt den problematiken.

Oförskräckt slår Garay också sönder idealiseringen av familjen och föräldrarollen, som i novellen ”Mamman”, utan att skämmas det minsta förklarar han i ”Tjockskallen” att lyckan är en ihålig myt, och inte minst gör han kaffeved av vår tids kanske mest omhuldade levnadsmaximer – att leva i nuet.

Nej säger Melker Garay i flera av novellerna, minnets makt är ofantlig, det är omöjligt att göra sig kvitt det förflutna.

Jag kan bara tillägga att ”Man ska leva i nuet” är förmodligen ett av den moderna tidens mest enfaldiga påståenden. Nuet finns inte. Det enda som finns är ett tidsflöde som knyts ihop av våra berättelser. Om det som har varit, om det som är, och inte minst om det som vi tror kommer att hända. Allt det hänger oupplösligt ihop och kan inte separeras. Vi behöver veta varifrån vi kommer för att förstå vart vi är på väg.

Det är typiskt för hela Melker Garays författarskap att gå emot strömmen, ifrågasätta rådande självklarheter, och att vägra svälja det av tiden, samhället och den dominerande ideologin, ordinerade lyckopillret.

I den senaste novellsamlingen ”Fågelskrämman” kommer denna kritiska attityd till ett fullödigt uttryck. Samlingen har undertiteln ”Skymningsnoveller”, och skymning är, om vi får tro Hegel, den tid på dygnet då Minervas uggla flyger. Det är jakt efter kunskap, inte information, utan just kunskap, lite i Einsteins anda, om man kan tillåta sig att vara en smula pretentiös, en förmåga att ifrågasätta det självklara, att ställa skenbart naiva frågor, ”vad skulle hända om det var tvärtom?”, ”vad tänker en spegel?”, ”vad är skillnaden mellan mörker och ljus?”, ”vad är egentligen nytt?”.

I ”Fågelskrämman” är formen inte lika komprimerad, en del berättelser är lite längre, och kommer nästan upp i ordinarie novellängd, vilket inte är helt lyckat. Den ultrakorten formen passar Garay bättre.

Inte desto mindre återfinns här några av mina favoritnoveller. I ”Papegojan” punkterar Garay vår tids uppblåsta originalitetsballong. Nej, vi tänker inte självständigt, vi tänker inte nytt, vi upprepar bara andras tankar.

Vilket ju faktiskt inte behöver vara så förskräckligt, vi är lika mycket unika individer även om vi lever i samklang med vår tid och dess människor. Och dessutom, med Bernard av Chartes ord: ”Vi är dvärgar som står på jättes axlar” (uttalandet har tillskrivits flera personer, bland annat den franske poeten Louis Aragon, men Bernard var nog ändå först).

I ”Enstöringen” återkommer temat från ”Tjockskallen i ”Råttan”, lyckan är en myt. Enstöringen är visserligen lycklig, men det är tack vare- eller på grund av – att hen säger inget, syns lite, stör ingen, luktar knappt, har inget sinne för humor, ingen särskild talang för någonting, inga vänner, han är helt oansenlig. Och totalt overklig, ingen människa är så fullständigt utan egenskaper, och det är nog vad som krävs för lycka, åtminstone i dess mer hurtfriska, romantiserade tappning.

Vissa av Melker Garays tvärtom-perspektiv är tämligen överraskande, vilket gör dem desto mer talande. Han tar parti för personer som har haft dåligt rykte genom historien, som cyklopen Polyfemos och filistéernas jätte Goliat. När de framträder i de ursprungliga berättelserna är de förstås the bad guys, Polyfemos håller Odysseus fången, och Goliat hånar guds utvalda folk när han besegras av den obetydlige herden David (så obetydlig var han inte).

Det är Odysseus och David som får rangen av hjältar, men, frågar Garay, var de inte blott viljelösa redskap för ödet och guds outgrundliga vägar, medan Polyfemos och Goliat valde sina nederlag, vilket är kanske den största segern som kan vinnas. Historien står inte still, bovarna i dramat har förvandlats till underdogs, och Melker Garay ger uttryck för en genuin humanism genom att alltid ta parti för de svaga. Givetvis på sitt eget säregna sätt.

Gud och Djävulen blir allt mer lika varandra, vi jagar efter livets mening, och just som vi är nära att finna den är det dags att lämna denna jämmerdal. Undergången är bestämd redan på förhand, och det har vi svårt att leva med. Trots all grymhet och smärta är livet ändå värt att leva.

Litteratur som utmanar och tröstar – det är litteratur när den är som bäst.