Musiker flydde krigets Syrien

Det var under en konsert utomhus när bombkrevadernas oväsen överröstade musiken och han inte bara hörde utan också kände kulorna vina förbi som Wael Abbara insåg att han måste lämna Syrien. Konserten avslutades inomhus.

Wael föddes för 27 år sedan i Homs, Syriens tredje största stad, med en rik historia som går tillbaka åtminstone till 2300 f.v.t. Musiken var alltid närvarande i familjens liv, Waels pappa var musiker, virtuos på oud, detta orientaliska stränginstrument som har högsta status i sina hemtrakter i Mellanöstern.

-          Men jag tyckte det var alldeles för svårt med oud, och började spela gitarr istället, säger Wael Abbara.

Han var tio år gammal när han fick sin första gitarr, den fick en hedersplats på väggen i hans rum, där tonåringar brukar ha idolbilder. Den första gitarren var inte av någon bättre kvalitet, det var när han var 15 år som hans pappa köpte åt honom en riktig proffsgitarr.

-          Pappa har alltid stöttat och uppmuntrat mig, säger Wael.

Han gick in helhjärtat för sin musik och övade åtta timmar varje dag.

I 18-årsåldern kom han att studera musik, han tog lektioner vid vad han själv beskiver som en ”motsvarighet till ABF”, alltså en form av studieförbund. Här lärde han sig äntligen att läsa noter, något han inte behärskade innan.

-          Men det spelar egentligen inte så stor roll, musiken finns ändå inombords, säger Wael.

Samtidigt som han studerade engelska vid universitet gav han konserter, och även undervisade, på sin fritid.

Han spelar gärna klassisk musik, är inte främmande för jazz och folkmusik, men det är flamenco som är hans absoluta favorit.

-          Det är en blandning av arabiskt och europeiskt, öst och väst, som tilltalar mig, säger Wael Abbara.

Det var i Waels hemstad Homs som de första protesterna mot president Bashar al-Assad bröt ut i mars 2011. Staden har sedan dess drabbats hårt av strider, bombningar, massakrer och etnisk rensning. Wael flydde först till Libanon, där hade han ett tillfälligt arbete i en musikaffär, men det var svårt att försörja sig, så han drog vidare till Turkiet.

Här blev han tvungen att sälja sin gitarr, något han har fortfarande svårt att tala om. Sedan smugglades han med båt till Grekland, och när jag frågar om det var hemskt tittar han nästan medlidsamt på mig.

-          Ja, det är hemskt att stirra döden i vitögat, säger han på sitt vanliga stillsamma sätt.

Väl i Sverige skickades han direkt till Kramfors, en bussresa på 15 timmar. Han uttrycker sin djupa tacksamhet mot Sverige, alla vänliga människor här, för allt det stöd han har fått – framför allt för att han fick en gitarr!

Han trivs bra i Kramfors, vill gärna stanna här, arbeta med musik, han berättar jublande att han har precis beviljats uppehållstillstånd, och just nu söker han bostad.