”Vi från Jedwabne” är en bok som det gör ont att läsa.
Historien om hur de polska invånarna i byn Jedwabne i nordöstra Polen dödar
sina judiska grannar är hemsk nog. Judarna föstes ihop, förnedrades,
misshandlades, många kvinnor våldtogs, och sedan blev alla dödade på de mest
brutala sätt. Liknande händelser inträffar i flera närliggande byar, alltid med
samma motivering, att judarna samarbetade med den sovjetiska ockupationsmakten.
Anna Bikont bedriver ett journalistiskt arkeologiarbete, hon
klarlägger lager efter lager av historiska kvarlevor, tar varligt fram vittnesbörd,
hågkomster, dokument, och belyser dem på prismatiskt sätt från många olika
håll. Historien går att begripa, vad en människa har gjort kan en annan
människa förstå. Det är ett mästerligt reportagearbete, som det tog flera år
att fullborda.
Även om skildringen av pogromen är sällsynt ohygglig är det
ändå den andra delen av boken som handlar om förnekelse som är den mest
skrämmande. När sanningen om vad som
hände i Jedwabne avslöjas i Jan Tomasz Gross bok ”Grannar” väckte det ett
ramaskri i breda kretsar i Polen. Gross anklagades för att vara antipolsk, att
förvränga historien, att skända minnet av hjältemodet hos alla dem som med risk
för eget liv räddade judar.
Samtidigt visar Bikont högst övertygande att alla i
Jedwabne, unga som gamla, känner mycket väl till vad som faktiskt hände, många
av dem bor dessutom i hus som tillhörde judar, ännu fler har i sin ägo stulen
judisk egendom.
Förnekelsens mekanismer följer ett givet mönster: för det
första hände det inte, för det andra var det inte vi, och om det ändå hände och
det var ”vi” som gjorde det var det bara rätt åt dem. Det är inte svårt att se
den gamla myten om judebolsjevismen komma till användning än en gång.
Den folkliga förnekelsen får understöd av akademisk
knappologi, som letar febrilt fel, och lyfter gärna fram de mest obetydliga och
helt oväsentliga faktafel för att triumferande avslöja de antipatriotiska
krafter som skändar fanan.
Symptomatiskt nog har Marte Michelets nyligen utkomna ”Den
största förbrytelsen” om antisemitismen i Norge och den norska medverkan i
Förintelsen av Norges judar mötts av exakta samma reaktioner.
Det är en nationell självbild som hotas och som måste
försvaras – till varje pris. I Norge fanns det en liten klick inhemska
nazistkollaboratörer medan resten av befolkningen engagerade sig hjältemodigt i
motståndsrörelsen. Polen led alldeles ohyggligt
under den nazistiska stöveln men mötte sitt martyrium heroiskt och rakryggat.
Båda bilderna är förstås sanna – men inte fullständiga.
Historien innehåller också mörka skuggor, fula fläckar på nationens heder, och
det är alldeles tydligt att rötan härjade inte bara i marginalen utan angrep
betydande delar av samhällskroppen.
Det är ingen tillfällighet att Jedwabne ligger i ett område
som före kriget dominerades av det högernationalistiska och klerikala
Nationaldemokratiska partiet (Endecja). Här har de lokala eliterna med kyrkan i
spetsen länge spridit antisemitismens gift i patriotismens namn. Det går en
klar ideologisk skiljelinje i inställningen till det nationella trauma som har
framkallats av avslöjanden om massakrerna i Jedwabne och på andra håll. Medan
högern förnekar ihärdigt, bagatelliserar och försöker förklara bort de många
brott som har begåtts av polacker, ser de progressiva krafterna ett stort värde
i att ha modet att konfrontera sin egen historia och våga ompröva självbilden.
Den som inte lär av historien är dömd att upprepa den. Och
jag tror att gamle Marx hade fel, det blir inte som tragedi första gången och
som fars andra gången, utan det blir som tragedi om och om igen.
Bra skrivet!
SvaraRadera/Artur
Tack! Men Artur vem?
RaderaArtur Szulc.
SvaraRaderaTrevligt att vi var överens för en gångs skull!
RaderaDen här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaJo.
SvaraRaderaOch ett tillägg: I min kommande bok om förintelsen nämner jag att polsk landsbygdsbefolkning var inblandad i jakten på gömda judar i högre utsträckning än vad man tidigare antagit. Nyare polsk forskning bekräftar det. Samtidigt kan man inte förneka att cirka 100 polska - en minoritet men ändock - bönder som bodde i byarna runtom Treblinka har tilldelats medalj från Yad Vashem. Att jag nämner det har inget att göra med att jag vill förringa polska övergrepp. Hade jag i n t e tagit upp det så hade jag förnekat en sida av verkligheten som är bekräftad. Du behöver inte instämma i mitt val att göra så men det betyder på inga sätt att jag urskuldar polska övergrepp, varav åtskilliga helt horribla, på judar i ockuperade Polen.
Så, vi tittar på detta från olika håll och är säkert överens i vissa frågor och oense i andra.
När det gäller Jedwabne så är bevisläget tämligen entydigt. Att det i vissa polska kretsar alltjämt förnekas att polacker utförde illdådet är någonting jag finner vara djupt störande.
mvh
Artur
Har beställt din bok, och ser fram emot att läsa den.
RaderaUndrar lite oblygt om du är bekant med min senaste roman? Ämnet är relevant.
http://www.bokus.com/bok/9789198164602/knockout/
Jag känner naturligtvis till Rotholc, så jag läser gärna din roman. Jag kollar ifall den finns på mitt bibliotek.
SvaraRaderaFinns den inte kan du alltid få dem att köpa in den :=))
RaderaHej,
SvaraRaderaJag undrar om du hunnit läsa min bok och vad du i så fall anser om den.
Det går bra att mejla mig; adressen finns efter bokens förord.
Mvh
Artur