Argumenten är starkt övertygande. Det handlar om yttrandefrihet – och jag är definitivt för yttrandefrihet. Det är censur – och jag ogillar censur. Vi kan inte rensa bort allt som är ”politiskt olämpligt” – och det är sant. Ingenting skulle bli kvar – och så vill förstås ingen ha det.
Det har anförts ännu fler bra argument. Jag var länge upprörd tillsammans med alla andra. Sedan gjorde jag det där lilla experimentet jag brukar göra när jag vill undersöka om någonting är fördomsfullt. Jag ”översätter”
Så här: en känd och erkänt duktig serietecknare har ritat ett album – det är ganska länge sedan, då det var en annan tidsanda. Det handlar om lömska och arbetsskygga judar på ett lite udda ställe som heter Auschwitz. Där finns det tyskar i skojiga uniformer, som lär judarna arbetets glädje. Och så händer det lite roliga och spännande saker runt om.
Och nu meddelar någon kulturbyråkrat vid namn Stein att albumet är olämpligt för barn, och ska flyttas till en annan avdelning på biblioteket.
Vad händer nu tror ni? Ställer sig alla upp som en man och kräver stopp för detta diktatoriska tilltag av politiskt korrekt motiverat censur? Jag skulle inte tror det.
Och om nu någon invänder att Tintin i Kongo kan väl inte jämföras med Auschwitz, vill jag bara påpeka att den belgiska kolonisationen av Kongo är helt och hållet av Förintelse-dimensionen. Man uppskattar att mellan åtta och 30 miljoner människor dog som ett resultat av belgarnas framfart.
Om det inte ska jämföras med någonting är det snarare med det faktum att Astrid Lindgren använder ordet ”neger”, eller Viktor Rydbergs beskrivning av romer (zigenare). Allt är inte skit samma.
Frågan är förstås hur man hanterar problemet. Jag medger att det inte är lätt. Men kanske Kulturhusets första tanke var rätt – att placera dylika verk där det finns tillfälle att kommentera och sätta in dem i ett sammanhang. Vad är det för fel med det? Det verkar ju uppenbart att inte bara barn, utan även vuxna, också sådana som skriver i de stora tidningarnas kultursidor, är totalt historielösa.
En person som skrev mycket klokt om rasistiska stereotyper var den palestinske författaren Edward Said. I tisdags var det nio år sedan han gick bort. Här en recension av en av hans böcker:
Från exilen. Essäer 1976-2000
Edward W. Said
Övers. Hans O. Sjöström
Ordfront, 2006
Den palestinske författaren och litteraturprofessorn Edward Said var fram till sin död 2003 en intellektuell institution i sin egen rätt, en ställning som han hade vunnit inte minst genom sitt magistrala verk ”Orientalism” (1993) som på ett avgörande sätt förändrade diskussionen om Västerlandets förhållande till Orienten. Hans senaste bok är en samling essäer från 25 år med den symptomatiska titeln ”Från exilen”.
Said själv har levt i exil större delen av sitt liv, hans familj var dessutom kristen, och följaktligen tillhörde han en minoritet inom den palestinska diasporan. För Said är outsiderpositionen självklar, han avskyr allt som är monolitiskt, helgjutet, homogent och fast indelat. Honnörsord är gränsöverskridande, heterogent, motstridigt och komplicerat. Essäerna famnar vitt skilda ämnen, till de mer överraskande tillhör magdans, Tarzan och Glenn Goulds pianospel – Said själv var en hygglig pianist. Här finns också lysande litterära analyser, intelligenta tolkningar av politiska skeenden, med Palestinafrågan ständigt närvarande.
Perspektivet är konsekvent socialt och antiimperialistiskt. Said brottas med sina husgudar Vico, Conrad, Nietzsche, Foucault och Adorno, han spar inte på krutet i uppgörelser med sina hatobjekt Naipaul, Fukuyama, Lewis och Huntington.
Said tillhör den intellektuella tradition som står den så kallade Frankfurtskolan närmast. Denna tradition har skapat mycket intressant teori och forskning, men dessvärre utmärks den inte alltid av tankens eller formuleringens klarhet. Det kan stundtals vara svårt att följa med i den snåriga polemiken, och texterna blir lätt inomakademiska och intellektualiserande.
En annan överraskande svaghet i essäsamlingen är dess nästan totala upptagenhet med vita män. Kvinnorna är så gott som helt frånvarande, så när som på typiskt nog en magdansös, och de icke-västerländska författare och tänkare som presenteras är genomgående redan välkända. Men det är kanske kännetecknande på sant stort tänkande att dess kritik kan också tillämpas på dess egna tankar.
I en fascinerande essä om exilen skriver Said ”Exil är egendomligt fängslande att tänka på men fruktansvärd att erfara”. Den är också en utmärkt utsiktsplats för att se och beskriva de stora sammanhangen. Det är kanske den enda vettiga platsen för en sann intellektuell.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar