Sagan om det lilla hotellet

En berättelse om ett hotells tragiska undergång. Lyckligtvis har den ingenting med verkligheten att göra, utan utspelar sig helt och hållet i sagans förtrollade värld.

Det var en gång ett hotell. Det låg inte centralt men inte heller så långt bort från allting. Det var inte stort, men man kunde inte säga att det var alldeles litet. Standarden var inte så bra, det var ganska nergånget och slitet, och i behov av renovering både här och där, men ändå fungerade det mesta, och man behövde inte skämmas för det. Beläggningen var ganska låg, och framför allt sjunkande, men faktiskt inte så helt jättedålig.


Hotellets direktör, han hade ett vanligt namn, ska vi säga att han hette Andersson, hotelldirektör Andersson, var kanske ingen stor stjärna inom sin bransch, men han hade en lång och gedigen erfarenhet, han arbetade hårt och ville verkligen göra sitt bästa.

Direktör Andersson ägde sitt lilla hotell och kunde bestämma allting själv där. I varje fall nästan, för att hotellet var med i en kedja, vilket var alldeles nödvändigt för affärerna. Och Kedjan ställde vissa krav, som gjorde att direktör Andersson trots att han kunde bestämma allting själv, bestämde ganska lite. Kedjan krävde ovillkorligen att hotellets budget skulle vara i balans, och helst lämna ett överskott på si så där ett par procent. Annars skulle lilla hotellet inte få ta del av Kedjans marknadsföring, utjämningsbidrag, lokaliseringsstöd och andra förmåner som var helt nödvändiga för lilla hotellets fortsatta framgångsrika affärsverksamhet. Och om direktör Andersson misskötte sig alldeles så skulle Kedjan komma och tvångsförvalta hans lilla hotell, det fanns det en särskild paragraf för.

”Men hur ska det gå till?” frågade direktör Andersson de som satt i styrelsen för Kedjan.

”Man måste tänka modernt, Andersson”, svarade de, ”det handlar om successful management”. De använde alltid mycket utrikiska ord. ”Effektivisera, rationalisera, och framför allt slimma.” ”Vad heter det?” frågade Andersson.

”Men för helvete karln”, de moderna affärsmänniskorna var ingalunda främmande för kraftuttryck, ”slimma! Slimma organisationen, slimma leveranserna, slimma lagerhållningen, slimma cashflödet. Slimma!”

Direktör Andersson gick hem och slog i alla ordböcker han hade. Slimma betydde ungefär det samma som att göra mager, och översatt till vanlig svenska måste han börja spara.

Sagt och gjort. Direktör Andersson gjorde sig av med sin receptionspersonal, minskade på öppettiderna, och satt själv i receptionen. Han avskedade hela städpersonalen, och anställde en kvinna från ett afrikanskt land med ett namn som inte gick att uttala. Hon utförde ensam samma arbete som fyra personer skötte tidigare, och det till en minsta möjliga lön. Direktör Andersson tröstade sitt samvete med att hon säkert tjänade mycket mer än vad hon skulle kunna göra i sitt afrikanska hemland.

Också vaktmästaren fick gå. I stället fick man ringa en jourfirma vid akuta fall. Tyvärr blev de allt fler.

Direktör Andersson slimmade vidare, och tyckte att det gick riktigt bra. Vad som däremot inte gick så bra var det lilla hotellets beläggning, som befann sig i fritt fall. Gamla gäster kom inte tillbaka, nya var svåra att locka till sig.

Och medan direktör Andersson funderade på vad som kunde göras, mullrade det hotfullt från Kedjans huvudkontor. ”Överskriden budget, inte uppnått sparmål, dalt, slöseri och ineffektivitet, hur länge ska ni leva över era tillgångar?”

Nu var goda råd dyra. Direktör Andersson satt hela dagen och funderade. Han kunde inte somna, och satt också uppe hela natten. Tittade genom räkenskaperna, bokföringen för de sista fem åren, kontoutdragen, fakturor, ja allt som kunde hjälpa honom att komma på hur han skulle kunna spara ytterligare.

När natten övergick i dag och solen tittade blygt fram kom han på det. Allt var redan slimmat, den enda utgift av betydelse som fanns kvar var telefonräkningen. Han sträckte på sig, grep telefonluren och ringde till telefonbolaget. Där var de en smula förvånade över att han ville säga upp sitt telefonabonnemang, sanningen att säga var det otroligt mycket förvånade.

- Men, du skämtar väl, inte kan du väl stänga telefonväxeln. Hur ska då…

”Jag skämtar aldrig om allvarliga saker”, svarade direktör Andersson förnärmat. ”Successful management. Effektivisera, rationalisera, och framför allt slimma. ”

Han bekräftade uppsägningen. Det blev så förunderligt tyst, och han undrade om inte tystnad i själva verket var ingenting annat än slimmat oväsen. Han slog bort tanken som oväsentlig. Allt kändes bra, han var tillfreds med sig själv. Sparmålen var uppnådda, budgeten var i hamn, ingen tvångsförvaltning hotade längre.

Jag mötte direktör Andersson flera år senare. Det var på Frälsningsarméns soppkök, och han var inte direktör längre, bara Andersson. Nej, han ångrade ingenting, sa han. Utom möjligen att han skulle ha gått med småföretagarnas A-kassa.

”Men du vet”, sa han medan han glupskt högg in på maten, ”ersättningsnivåerna är nu så låga, så det spelar egentligen ingen roll. Jag klarar mig fint på det sociala.”