Det är kris i världsekonomin. Börserna faller, kreditbetyg sänks, räntan likaså. Den vanligast förekommande benämningen är ”skuldkris”, och det största problemet är ”underskott”.
Precis som att det var något man upptäckte precis nu, men innan hade man ingen aaaaning. När blev USA:s budgetunderskott gigantiskt? Nyss? Förra året? Året dessförinnan? Vad jag kan påminna mig har förnuftiga människor – och nej, det är inte dem ser i tv-rutan med bekymrad min vräka ur sig floskler med darr på stämman – varnat för underskottets konsekvenser, som med all visshet skulle komma.
Men då var det full rulle, inga problem, tillväxt, globalisering, nya marknader…bara pang på, ingen kris där inte.
Så varför skuldkris nu? Ser man till vilka åtgärder som är ”nödvändiga”, och framför allt vem som ska betala för kalaset, är det lätt att bli misstänksam, eller rent av konspiratorisk, och få för sig att det egentligen handlar om något helt annat.
Det kanske helt enkelt rör sig om en vanlig hederlig kapitalistisk överproduktionskris. Som naturligtvis inte en kotte vet hur man kan lösa, även om många gör verkligen sitt bästa som om de visste vad de talar om.
Och att de som är krisens egentliga upphovsmän passar på och flyttar fram sina positioner genom att utmåla sin egen kris som något som i själva verket har framkallats av bortskämda medborgare som vill leva loppan på kredit.
Protestera, säg ifrån, låt er inte kuvas och föras bakom ljuset.
Och läs gärna en bok. Veckans förslag är Saul Bellows odödliga ”Humboldts gåva”, en roman som handlar om pengar, pengar och ännu mera pengar. Och vad de gör med oss i ett samhälle som först som sist handlar om pengar, pengar och ännu mera pengar.
Och nej, inte ens konsten klarar sig helskinnad, tvärtom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar