Nationalteatern börjar spela vid midnatt. Med tanke på att det var minst 30 år sedan jag hörde dem sist, gör några timmar hit eller dit ingen skillnad. Försöker komma på om det var på Sprängkullen eller Landala fritidsgård.
När de äntligen kommer är det bara två kvar av det gamla gänget, Ulf Dageby och Nicke Ström. Och det är inte så ”bara”. Det är fortfarande samma kompakta sound, tuff och taktfast rock, som inte heller väjer för störiga urbana dissonanser. Rage of the Machine?
Äktheten lever också kvar. Nationalteatern är bandet som gav röst åt en hel generation ungdomar, kunde tolka deras erfarenheter, deras vrede och maktlöshet. Helt utan pekpinnar.
Aldrig har betongen varit vassare än idag, samhället kallare än vad vi kunde föreställa oss. Thinnertrasan fortsätter att vandra mellan husen.
Här kallas saker vid dess rätta namn. Representanter för den härskande klassen refereras till som ”borgarsvin” eller ”borgaras”. Polis är förstås snut, och i kombination med borgarsvin eller –as blir det snutlakej.
Somt är överspelat på ett oväntat sätt. ”Gården är stängd för länge sen”, ånej, det är länge sedan den las ner.
Jag sjunger med i alla sånger. Men det är inte bara en nostalgitripp. Bredvid mig står en ung kille, han kan inte vara mer än 20 år gammal. Han sjunger också med, verkar kunna alla texter precis lika bra som jag.
- Gillar du Ebba Grön? frågar han mig i pausen mellan två låtar. Thåström är Sveriges bästa rockartist.
Jag nickar gillande. Det finns hopp. Ja jävlar, ”Livet är en fest”. Publiken är helt vild av entusiasm.
Bandet spelar ”Men bara om min älskade väntar”. Det är Dylan, det är stämningsfullt och det är vackert. Den nye sångaren är helt OK, men jag saknar Totta. Den ljusa norrländska natten känns som en hyllning till honom. ”Vi fortsätter spela rock´n´roll men vi håller på att dö.”
Det har slutat regna, men det spelar ingen roll längre. ”I händelse av regn hålls revolutionen inomhus.”
När de äntligen kommer är det bara två kvar av det gamla gänget, Ulf Dageby och Nicke Ström. Och det är inte så ”bara”. Det är fortfarande samma kompakta sound, tuff och taktfast rock, som inte heller väjer för störiga urbana dissonanser. Rage of the Machine?
Äktheten lever också kvar. Nationalteatern är bandet som gav röst åt en hel generation ungdomar, kunde tolka deras erfarenheter, deras vrede och maktlöshet. Helt utan pekpinnar.
Aldrig har betongen varit vassare än idag, samhället kallare än vad vi kunde föreställa oss. Thinnertrasan fortsätter att vandra mellan husen.
Här kallas saker vid dess rätta namn. Representanter för den härskande klassen refereras till som ”borgarsvin” eller ”borgaras”. Polis är förstås snut, och i kombination med borgarsvin eller –as blir det snutlakej.
Somt är överspelat på ett oväntat sätt. ”Gården är stängd för länge sen”, ånej, det är länge sedan den las ner.
Jag sjunger med i alla sånger. Men det är inte bara en nostalgitripp. Bredvid mig står en ung kille, han kan inte vara mer än 20 år gammal. Han sjunger också med, verkar kunna alla texter precis lika bra som jag.
- Gillar du Ebba Grön? frågar han mig i pausen mellan två låtar. Thåström är Sveriges bästa rockartist.
Jag nickar gillande. Det finns hopp. Ja jävlar, ”Livet är en fest”. Publiken är helt vild av entusiasm.
Bandet spelar ”Men bara om min älskade väntar”. Det är Dylan, det är stämningsfullt och det är vackert. Den nye sångaren är helt OK, men jag saknar Totta. Den ljusa norrländska natten känns som en hyllning till honom. ”Vi fortsätter spela rock´n´roll men vi håller på att dö.”
Det har slutat regna, men det spelar ingen roll längre. ”I händelse av regn hålls revolutionen inomhus.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar