Det skapas mycket spännande litteratur i våra nordiska grannländer.
Det finns både likheter och skillnader ifråga om stil och ämnesval.
Lars Saaby Christensen tillhör Norges främsta författare. År 2002 fick han Nordiska rådets litteraturpris. Hans senaste roman ”Bisättningen” (W & W, övers: Olov Hyllienmark) innebär en viss utveckling av hans skrivande, då han närmar sig den postmoderna traditionen.
Det handlar om Kim Karlsen som vaknar naken i en hotellsäng, och har tappat minnet. Det enda han har att gå efter är en adressbok där han hittar sitt namn, sin adress och sitt telefonnummer. Dessutom tre andra, för honom helt okända, telefonnummer.
Det är en lovande början, som kunde utvecklas i intressant riktning. Istället får vi följa med på en surrealistisk resa genom Kim Karlsens förflutna. Det är som en färd genom någon annans dröm, helt obegriplig för de utomstående.
Enda gången som det bränner till, är skildringen av en av Kim Karlsens gamla vänner, som spelade i samma band en gång i tiden, och som ett av de mystiska telefonnumren går till. Det blir till en fin liten berättelse om 70-talets ungdomsuppror, 80-talets frustration och resignation, och slutligen nutidens oförmåga att hantera besvikelsen.
En helt annan bok är danska Synnöve Söes roman ”Pojken på stegen” (Övers: Melinda Hoelstad, Lindelöws bokförlag). Den handlar om Peter som är fem år gammal.
Han bor med sin mamma, som lever på socialbidrag, är helt apatisk, missbrukar tabletter och vältrar över allt ansvar på sin lille son. Pappan är frånvarande, utom vid några ytterst sällsynta tillfällen, som ändå inte blir särskilt glädjande. Ingen av föräldrarna har någonsin haft ett jobb, och deras lille son lever i ständig skräck för ”utskällningar, gapande och kränkningar” från sin egen mor och far.
Tyvärr är boken ganska ojämn. Bäst fungerar skildringarna av det ensamma barnet, nertyngt av ansvar och oförlösta drömmar, och fullt av liv och förhoppningar.
Gunnhild Öyehaug är en av Norges mest uppmärksammade yngre författare. Hennes romandebut ”Vänta, blinka” (Övers: Lotta Eklund, Forum) blev mycket upphaussad i hemlandet.
Här flätas några människoöden intrikat samman, några löper parallellt. Språket är visuellt, flera kapitel börjar med ”Och här ser vi…”, och filmscener blir utgångspunkt för tankar, resonemang och samtal. Här anknyts till ”Lost in translation”, ”Gudfadern” och ”Blecktrumman”.
”Vänta, blinka” är en roman i den postmoderna traditionen, med blinkningar och bugningar åt olika litterära och som här filmiska och musikaliska referenser. Det är som en lek, och lite som en tävling för läsaren.
Det är lekfullt, lättsamt och tämligen lättviktigt.
Dessutom är romanen alldeles för pratig. Stilistiskt låter den alltför ofta som en specialövning från en skrivkurs, låt gå en ganska lyckad sådan.
Helt innehållslöst är det förvisso inte. Inte minst finns här några fina skildringar av unga kvinnors livserfarenheter, och skarpa bilder av moderskapets våndor. Men det försvinner lätt i den allmänna lekfullheten.
Jag föredrar en litteratur som är på allvar.
Publicerat i Tidningen Ångermanland/Örnsköldsviks Allehanda (allehanda.se)
Det finns både likheter och skillnader ifråga om stil och ämnesval.
Lars Saaby Christensen tillhör Norges främsta författare. År 2002 fick han Nordiska rådets litteraturpris. Hans senaste roman ”Bisättningen” (W & W, övers: Olov Hyllienmark) innebär en viss utveckling av hans skrivande, då han närmar sig den postmoderna traditionen.
Det handlar om Kim Karlsen som vaknar naken i en hotellsäng, och har tappat minnet. Det enda han har att gå efter är en adressbok där han hittar sitt namn, sin adress och sitt telefonnummer. Dessutom tre andra, för honom helt okända, telefonnummer.
Det är en lovande början, som kunde utvecklas i intressant riktning. Istället får vi följa med på en surrealistisk resa genom Kim Karlsens förflutna. Det är som en färd genom någon annans dröm, helt obegriplig för de utomstående.
Enda gången som det bränner till, är skildringen av en av Kim Karlsens gamla vänner, som spelade i samma band en gång i tiden, och som ett av de mystiska telefonnumren går till. Det blir till en fin liten berättelse om 70-talets ungdomsuppror, 80-talets frustration och resignation, och slutligen nutidens oförmåga att hantera besvikelsen.
En helt annan bok är danska Synnöve Söes roman ”Pojken på stegen” (Övers: Melinda Hoelstad, Lindelöws bokförlag). Den handlar om Peter som är fem år gammal.
Han bor med sin mamma, som lever på socialbidrag, är helt apatisk, missbrukar tabletter och vältrar över allt ansvar på sin lille son. Pappan är frånvarande, utom vid några ytterst sällsynta tillfällen, som ändå inte blir särskilt glädjande. Ingen av föräldrarna har någonsin haft ett jobb, och deras lille son lever i ständig skräck för ”utskällningar, gapande och kränkningar” från sin egen mor och far.
Tyvärr är boken ganska ojämn. Bäst fungerar skildringarna av det ensamma barnet, nertyngt av ansvar och oförlösta drömmar, och fullt av liv och förhoppningar.
Gunnhild Öyehaug är en av Norges mest uppmärksammade yngre författare. Hennes romandebut ”Vänta, blinka” (Övers: Lotta Eklund, Forum) blev mycket upphaussad i hemlandet.
Här flätas några människoöden intrikat samman, några löper parallellt. Språket är visuellt, flera kapitel börjar med ”Och här ser vi…”, och filmscener blir utgångspunkt för tankar, resonemang och samtal. Här anknyts till ”Lost in translation”, ”Gudfadern” och ”Blecktrumman”.
”Vänta, blinka” är en roman i den postmoderna traditionen, med blinkningar och bugningar åt olika litterära och som här filmiska och musikaliska referenser. Det är som en lek, och lite som en tävling för läsaren.
Det är lekfullt, lättsamt och tämligen lättviktigt.
Dessutom är romanen alldeles för pratig. Stilistiskt låter den alltför ofta som en specialövning från en skrivkurs, låt gå en ganska lyckad sådan.
Helt innehållslöst är det förvisso inte. Inte minst finns här några fina skildringar av unga kvinnors livserfarenheter, och skarpa bilder av moderskapets våndor. Men det försvinner lätt i den allmänna lekfullheten.
Jag föredrar en litteratur som är på allvar.
Publicerat i Tidningen Ångermanland/Örnsköldsviks Allehanda (allehanda.se)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar