I söndags arrangerade Frånögruppen i samarbete med ABF ett mycket välbesökt ”Marint café” på Frånö Folkets hus. En tillfällig konstutställning av Bengt-Ove Björklund med marina motiv fanns på plats. Frånösonen Ralph Nordlander och Björn Lundin bjöd på musikunderhållning. Huvudnumret var ett föredrag av Bengt Westin om ångbåtstrafiken på Ångermanälven.
Bengt Westin har i många år intresserat sig för all sortens båtar på Ångermanälven. Han besitter imponerande kunskaper i ämnet, och har genom åren också samlat ett fantastiskt bildmaterial. Han är en rutinerad föredragshållare, som lågmält och spirituellt berättar på ett sätt som inte går att ta fel på hans brinnande intresse för ämnet.
Ångbåtstrafiken på Ångermanälven tar sin början i mitten av 1850-talet. Det sammanfaller med industrialiseringen här, och med sågverksepoken, då Ådalen var Sveriges i särklass mest expansiva område. De första båtarna var hjulångare. De flesta var beställningsverk från diverse sågverksdisponenter.
Många av båtarna var veritabla konstverk, med snirkliga dekorationer i både för och akter, och det fanns särskilda målare som arbetade enbart med båtutsmyckningar.
Ångermanälven mellan Härnösand och Sollefteå var vid den tiden en av Sveriges mest trafikerade sjöfartsleder, och man uppskattar att sammanlagt har omkring 120 båtar gått i passagerartrafik på älven. Sjöfarten var en stor och viktig arbetsgivare.
Bryggorna låg mycket tät, och en båtresa kunde bli ganska dryg, från Härnösand till Sollefteå kunde det ta en hel dag, med otaliga stopp. Orter som Nyland och Nora var på den tid stora hamnar. Det var inte heller så noga med tidtabellen, åtminstone till en början, det blev bättre ordning så småningom. Ett omvänt ”världsrekord” innehas av en lastångbåt, med passagerare ombord, som tog över tre dagar på sig för denna resa uppför älven. I rättvisans namn ska tilläggas att det rådde svår dimma, och båten gick på grund minst tre gånger.
På de större ångbåtarna fanns det förstås servering, och man kunde få ett rejält mål mat för under kronan. Det låter lite idag, men var ganska mycket pengar på den tiden.
Ångbåtstrafiken minskar kraftigt när konkurrensen kommer från järnvägen. Det blir en påtaglig nedgång från 1894 då järnvägen byggs mellan Härnösand och Sollefteå.
1939 när andra världskrigets mörka moln tornar upp sig över världen upphör så ångbåtstrafiken på Ångermanälven helt och hållet.
Kvar från denna svunna epok är numera bara den pietetsfullt renoverade Dynäs II. Värt att nämna är också ångslupen Stjärn som sommartid går i trafik mellan Nordingrå och Mannaminne.
Publicerat i Tidningen Ångermanland 2010-05-08
Bengt Westin har i många år intresserat sig för all sortens båtar på Ångermanälven. Han besitter imponerande kunskaper i ämnet, och har genom åren också samlat ett fantastiskt bildmaterial. Han är en rutinerad föredragshållare, som lågmält och spirituellt berättar på ett sätt som inte går att ta fel på hans brinnande intresse för ämnet.
Ångbåtstrafiken på Ångermanälven tar sin början i mitten av 1850-talet. Det sammanfaller med industrialiseringen här, och med sågverksepoken, då Ådalen var Sveriges i särklass mest expansiva område. De första båtarna var hjulångare. De flesta var beställningsverk från diverse sågverksdisponenter.
Många av båtarna var veritabla konstverk, med snirkliga dekorationer i både för och akter, och det fanns särskilda målare som arbetade enbart med båtutsmyckningar.
Ångermanälven mellan Härnösand och Sollefteå var vid den tiden en av Sveriges mest trafikerade sjöfartsleder, och man uppskattar att sammanlagt har omkring 120 båtar gått i passagerartrafik på älven. Sjöfarten var en stor och viktig arbetsgivare.
Bryggorna låg mycket tät, och en båtresa kunde bli ganska dryg, från Härnösand till Sollefteå kunde det ta en hel dag, med otaliga stopp. Orter som Nyland och Nora var på den tid stora hamnar. Det var inte heller så noga med tidtabellen, åtminstone till en början, det blev bättre ordning så småningom. Ett omvänt ”världsrekord” innehas av en lastångbåt, med passagerare ombord, som tog över tre dagar på sig för denna resa uppför älven. I rättvisans namn ska tilläggas att det rådde svår dimma, och båten gick på grund minst tre gånger.
På de större ångbåtarna fanns det förstås servering, och man kunde få ett rejält mål mat för under kronan. Det låter lite idag, men var ganska mycket pengar på den tiden.
Ångbåtstrafiken minskar kraftigt när konkurrensen kommer från järnvägen. Det blir en påtaglig nedgång från 1894 då järnvägen byggs mellan Härnösand och Sollefteå.
1939 när andra världskrigets mörka moln tornar upp sig över världen upphör så ångbåtstrafiken på Ångermanälven helt och hållet.
Kvar från denna svunna epok är numera bara den pietetsfullt renoverade Dynäs II. Värt att nämna är också ångslupen Stjärn som sommartid går i trafik mellan Nordingrå och Mannaminne.
Publicerat i Tidningen Ångermanland 2010-05-08
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar