Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne, ofta och felaktigt kallad för Nobelpriset i ekonomi, är en tacksam måltavla för en kritik från vänster. Det påpekas upprört att det är inget Nobelpris, att nationalekonomi inte är en vetenskap, och framför allt att priset delas ut till en bunt nyliberala marknadsfundamentalister. Som samtliga har varit män.
Nog så sant. Fast ändå inte. Tittar man ordentligt på listan över pristagare hittar man namn som Gunnar Myrdal, James Tobin, Amartya Sen och till och med sovjetryssen Leonid Kantorovitj.
Förra året gick priset till Paul Krugman, en ekonom som åtminstone med amerikanska mått mätt är relativt radikal. Årets ena pristagare är en kvinna för första gången, vilket naturligtvis är bra.
Dessutom går Elinor Ostroms forskning ut på gemensamt förvaltade nyttigheter som sköts mycket rationellt, och att nyckeln till framgång bygger på tillit. Knappast nyliberal marknadsfundamentalism, snarare en god amerikansk radikal tradition.
Nog så sant. Fast ändå inte. Tittar man ordentligt på listan över pristagare hittar man namn som Gunnar Myrdal, James Tobin, Amartya Sen och till och med sovjetryssen Leonid Kantorovitj.
Förra året gick priset till Paul Krugman, en ekonom som åtminstone med amerikanska mått mätt är relativt radikal. Årets ena pristagare är en kvinna för första gången, vilket naturligtvis är bra.
Dessutom går Elinor Ostroms forskning ut på gemensamt förvaltade nyttigheter som sköts mycket rationellt, och att nyckeln till framgång bygger på tillit. Knappast nyliberal marknadsfundamentalism, snarare en god amerikansk radikal tradition.
Det är tydligt att i tider av ekonomisk kris, när marknaden fungerar dåligt, upphör klubben för inbördes beundran som studerar perfekta marknader. Istället premieras studier av marknadens brister.
Jag kan inte se något fel i det.
Jag kan inte se något fel i det.
Publicerat i Flamman 2009-41
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar