Poesin till makten - makten till poesin

 

Idag är årsdagen av utropande av Fristaten Bayern, som följdes av Bayerska rådsrepubliken.

München 1918
Volker Weidarmann
Övers: Per Lennart Månsson
Lind & Co

Efter den sorgliga utflykten till en belgisk semesterort med några tyska exilförfattare sommaren 1936 ”innan mörkret föll” i den fantastiska dokumentärromanen ”Oostende 1936”, backar Volker Weidermann till året 1918 då hela eländet egentligen började – utan att någon var ens i närheten att förstå det.

Det är november 1918 i Tyskland, kriget som bara kunde vinnas är förlorat, försörjningssituationen är desperat, armén är i total upplösning, de politiska strukturerna är sönderslagna, makten ligger bokstavligen på gatan, i väntan på den som helt enkelt tar den.

I München plockar en grupp författare, konstnärer och journalister med teaterkritikern Kurt Eisner, dramatikern Ernst Toller och författaren Gustav Landauer makten, avskaffar monarkin och utropar Rådsrepubliken Bayern.

Det är inte några fullblodspolitiker, yrkesrevolutionärer som bildar regering, de är en grupp drömmare och visionärer som med sitt kärleksbudskap vill alla väl. Eisner kallas för ”En ministerpresident från vänskapens drömda rike”. De nya makthavarnas program är ett slags lyckorecept för samhället: radikal pacifism, permanent direktdemokrati, total jämlikhet och vittgående sociala rättigheter.

Det är ett program som vill göra alla lyckliga, men som så gott som alla vänder sig emot. Den nya regeringen hamnar på kollisionskurs med hela världen. Med högern givetvis, den är lika antikommunistisk som antisemitisk, och ser Rådsrepubliken som en bunt judiska landsförrädare.

Men också nästan hela vänstern opponerar mot Eisner och hans ministrar, socialdemokraterna för att de går för långt, anarkisterna för att de inte går tillräckligt långt, kommunisterna tar avstånd från deras pacifism.

Man sår kärlek men skördar hat.

Stödet för Rådsrepubliken minskar för varje dag, Kurt Eisner mördas, vita kontrarevolutionära trupper närmar sig, på sluttampen får de hårdföra kommunisterna övertaget i München, en mindre massaker på gisslan inträffar, och när staden skiftar färg från rött till vitt slår hämndens timme.

Och som det brukar med råge, nu blir det stora massakrer. Ordningen är återställd. Tror segrarna i alla fall.

I bakgrunden passerar revy en hel rad välkända personligheter. Thomas Mann, som framstår som mycket osympatiskt opportunistisk, Rainer Maria Rilke, förfärad av sin samtid, känner en viss sympati för revolutionen samtidigt som han är rädd för den, Victor Klemperer rapporterar med stor skepsis.

Och knappt synlig i kulisserna en viss vicekorpral Adolf Hitler, uppskattad för sin lydnad, märkligt lojal mot Rådsrepubliken, något han skulle förljuget förneka i sin ökända ”Mein Kampf”. Och det skulle dröja knappt 15 år förrän han tar diktatorisk makt i Tyskland och leder världen mot en katastrof av historiskt unika dimensioner.

Den som inte ser sambanden måste anstränga sig rejält för att blunda med båda ögonen.

Situationen vid Eisners med fleras maktövertagande i München påminner starkt om vad som utspelar sig i Ryssland i oktober 1917. Den avgörande skillnaden är att i Ryssland tas makten av de beslutsamma och hänsynslösa bolsjevikerna, som målmedvetet och våldsamt lyckas behålla kontrollen över det väldiga landet, medan i München genomfördes revolutionsförsöket av en liten grupp författare och drömmare som trodde på kärlek, konst, utbildning och icke-våld som vägen till ett bättre samhälle, det var oundvikligen dömda till undergång redan från början.

Bolsjevikernas framgång övertygar knappast, utvecklingen förvandlade snabbt drömmen om jämlikhet och rättvisa till en mardröm av terror och diktatur, och Sovjetunionen är numera borta.

De välmenande revolutionärerna från München åstadkom kanske inte särskilt mycket. Men kvar är ändå drömmen, tron på ett bättre, rättvist samhälle och övertygelsen om en humanistisk väg dit.

”den stora gemensamma torvan”?

 

Idag är det Gustav II Adolf:s dödsdag, av tradition en dag då högerextrema nationalister demonstrerar, och ställer till med bråk och upplopp. Traditionen är emellertid inte så gammal, och går bara tillbaka till förra sekelskiftet.

Hembygdsromantiken blommar upp kring förra sekelskiftet som en reaktion mot att hembygden upphör att vara självklar. Utvandringen och urbaniseringen skapar en djup rotlöshet och hemlöshet och en stark känsla av förlust. Mångas identitet blir vag och osäker. Det finns också en politisk slagsida med hotande social oro och radikalisering.

Det är därför knappast förvånande att hembygdsrörelsen är till en början ett konservativt projekt.

Märkligt nog kopplas den ihop med den framväxande nationalismen. Vän av ordning kan tycka att de två är varandras motsatser, men de konservativa gjorde oförskräckt en logisk kullerbytta och förklarade med den franske högerradikalen och rasisten Maurice Barrés ord att ”sann nationalism bygger på lokalkänsla”.

Carl Larsson talade om ”den stora gemensamma torvan”, och liknande tankar återfinns hos till exempel Verner von Heidenstam och Ellen Key.

Det svenska kulturlivets ständige Gossen Ruda August Strindberg å sin sida hånade hembygdsromantiken. I ”Svenska folket” och även i ”Det nya riket” påvisar han skadeglatt att ”urgamla” traditioner i själva verket är av ganska nytt datum, och att mycket av allmogekulturen bygger på utländska element och influenser. Det påminner onekligen i hög grad om dagens kulturdebatt.

Det är knappast en tillfällighet att hembygdsrörelsen reorganiseras under 30-talet. Begreppet ”hembygd”, Heimat, var centralt för den nazistiska ideologin. Det är här man finner det naturliga och ursprungliga, det äkta – i motsats till det urbana industrisamhällets rotlösa dekadans.

Resultatet av denna nationalistiska vurm för hembygden blev i modern tid en lång rad förödande krig, övergrepp, etnisk rensning, fördrivning och förföljelse. Och så fortsätter det än idag.

Kadaver-affären - ”Kristna lik åt de kristna!”

 

Antisemitismen mörka historia innehåller många märkliga händelser, men frågan är om inte en av de märkligaste inträffade för drygt 100 år sedan i det då polska Vilnius. I det relativt nyöppnade Stefan Batory-universitetet krävde de kristna studenterna vid medicinska fakulteten att det skulle tillhandahållas judiska lik för dissektion i proportion till antalet judiska medicinstudenter, i annat fall skulle de judiska studenterna blockeras från dissektionsundervisningen. Händelsen har gått till eftervärlden som ”lik-affären” (afera trupia, Cadaver Affair).

Samma krav kom snart att ställas också vid de andra polska universiteten, i Warszawa, Kraków och Lwów. Liknande kampanjer förekom under första hälften av 1920-talet i Österrike, Tjeckoslovakien och Rumänien.

Bakgrunden kan tyckas ganska prosaisk, det rådde allmän brist på lik för medicinska syften, och de som fanns tillgängliga för anatomiska studier var huvudsakligen ”kristna” – om lik kan sägas ha en religion. Den polska lagen tillät att lik som ingen gjorde anspråk på inom 48 timmar kunde användas av de medicinska fakulteterna.

Annorlunda förhöll det sig med ”judiska” lik. Enligt den mosaiska tron ska alla ges en anständig begravning, dissektion, liksom för övrigt obduktion, ses som likskändning och brott mot griftefriden.

Studentorganisationerna under mellankrigstiden dominerades i Polen, liksom i många andra europeiska länder, av högernationalistiska krafter, inte sällan ganska radikala, med starka antisemitiska inslag.

De kristna studenternas krav på fler ”judiska” lik fördes emellertid med förment rationella argument. Man hävdade att lika rättigheter krävde också lika skyldigheter, judar anklagades för diskriminering av kristna, judarna uppmanades att bekämpa ”vidskepelse”, medan man själv ansåg sig stå för upplysning och framsteg.

Men som historikern Natalia Aleksiun påpekar i sin artikel ”Christian Corpses for Christians! Dissecting the Anti-Semitism behind the Cadaver Affair of the Second Polish Republic” från 2011 (och som är den huvudsakliga källan för min text) var det i själva verket ingenting annat än ett sätt att angripa judar.

Det var å ena sidan en reaktion mot den relativt höga andelen judiska studenter, inom de medicinska fakulteterna var de under 20-talet kanske så många som 30 procent, krav på numerus clausus blev allt högljuddare (för att mot slutet av 30-talet bli till numerus nullus), och framfördes som ett försvar av polska nationella intressen.

Å andra sidan är hela ”lik-affären” en återspegling av det omgivande samhällets tilltagande antisemitism, och i kraven på fler ”judiska” lik kan tydligt skönjas en underliggande strävan till total separation av de olika etniska grupperna, då judar ses som fullständiga – och farliga – främlingar, ända in i döden.

Så gott som alla judiska studenter hade just ingenting emot att ”judiska” lik skulle användas i undervisningen, de kom genomgående från sekulariserade hem och var inte bundna av religiösa påbud. Men de motsatte sig att de personligen skulle göras ansvariga för situationen, och protesterade mot att de hindrades i fullföljandet av sina studier.

I förlängningen var det en protest mot antisemitism och diskriminering.

Medan universitetsledningar vacklade och började böja sig för de kristna studenternas krav, fick dessa samtidigt stöd från det nationella läkarförbundet. Kampanjerna radikaliseras alltmer, och det uppstod bisarra situationer då lik och till och med lemmar räknades för att fastställa antalet judiska studenter som tilläts att delta i dissektionerna. Resten utestängdes.

Likaledes bisarra paroller framfördes, som ”Kristna lik åt de kristna!”

Vid ingången till 30-talet övergår paroller och proklamationer i öppet våld, upplopp, misshandel och övergrepp blir allt vanligare.

”Lik-affären” återspeglar på ett ödesdigert sätt de polsk-judiska relationerna under mellankrigstiden, och den antisemitism som alltmer dominerade den politiska scenen.

Han placerade jiddischlitteraturen på världskartan

 

Allt han gjorde var kontroversiellt. Redan som 17-åring misstänktes han för hädelse och hotades av uteslutning ur det judiska samfundet i födelsestaden Kutno. Sholem Asch var under flera decennier den mest uppburne jiddischförfattaren, och han var först med att göra litteratur på jiddisch till en del av världslitteraturen.

Sholem Asch föddes 1880 i den del av Polen som då tillhörde Ryssland, i en chassidisk familj, som nummer fyra av tio barn – 17 om man också räknar halvsyskon. Han visade tidigt studiebegåvning, och fadern, en relativt välbärgad boskapshandlare och värdhusinnehavare, hoppades att sonen skulle bli familjens stolthet och utbilda sig till rabbin.

Men hans håg stod till sekulär kunskap. Han lärde sig polska, ryska och tyska på egen hand, och slukade klassiker på de språken: Heine, Goethe, Prus och Tolstoj. 17 år gammal flydde han familjehemmet och försörjde sig som brevskrivare åt judiska analfabeter, en livets skola vars rika lärdomar han kunde ösa ur i sitt synnerligen produktiva författarskap under åren som skulle komma.

Några år senare flyttade han till Warszawa, där han mötte Isaak Leib Peretz, författaren som räknas som en av jiddischlitteraturens grundare – Sholem Aleichem har sagt att Mendele Mocher Sforim var dess farfar, Peretz fadern och han själv barnbarnet.

Asch var starkt påverkad av den judiska Upplysningen, Haskala, han lärde sig bland annat tyska från den store judiske upplysningsfilosofen Moses Mendelsohns översättning av Gamla Testamentet. Hans första litterära försök sker på hebreiska. Men mötet med Isaak Leib Peretz fick honom att gå över till folkspråket jiddisch.

1908 deltog Asch tillsammans med flera andra prominenta judiska författare i den mycket betydelsefulla Czernowitz-konferensen som förklarade jiddisch som ”det judiska folkets nationella språk”.  Den föraktade jargongen gjorde nu anspråk på att vara ett kulturspråk.

Sholem Asch debuterade omkring 1904 med berättelsen ”Shtetl” (ung. småstad). Det som var anmärkningsvärt med hans förstlingsverk var den precisa realismen, helt fri för exotism och interna referenser. Det här var litteratur om judar, men skriven för alla.

Han skrev visserligen i alla genrer men det var de brett upplagda, episka romanerna som var hans signum.

Trilogin ”Före syndafloden” (Farn Mabul) skildrar judiskt liv i St. Petersburg, Warszawa och Moskva. Genom det judiska samhällets prisma i Tsarryssland målar författaren med bred pensel ämnen som pogromer, revolution, inte minst migration – från småstäderna till metropolerna, från förtryckets Ryssland till löftets Amerika. Han tar också upp klasskonflikter och troskontroverser, sekulariseringen gör sig allt mer gällande, och social oro drar in människor i politiken.

Som en litteraturkritiker har uttryckt det: ”Det är romaner om judar, inte judiska romaner”.

Han rör sig obehindrat mellan Öst och Väst, mellan Europa och Amerika. I romanen ”Fyrtioåttonde gatan” (East River) skriver han om de fattiga judiska kvarteteren kring 48:e gatan i New York, men som en självklar del av ett invandrarsamhälle, med grannar från alla världens hörn, tyskar, polacker, italienare, irländare.

Boken väckte också en del ilska då den skildrar på ett trots allt romantiskt sätt äktenskapet mellan en katolsk flicka – hennes irländske far är ”kvarterets officiella antisemit – och en judisk man.

Här utvecklar han också sina tankar kring ”kärlekens religion”, bortom kyrkor, ritualer och påbud.

Hans kanske mest kontroversiella verk är teaterpjäsen ”Guds hämnd” (Got fun Nekomeh). Här tar Asch ut svängarna ordentligt. Det handlar om en ortodox jude som driver en bordell. För att blidka gud sänker han dyrbara presenter till synagogan, och gifter bort sin dotter med en studerad man av bättre familj.

Vilket inte hindrar dottern från en lesbisk affär med en av de prostituerade. Asch trampar över alla gränser.

Pjäsen blev faktiskt en jättesuccé, dock inte bland ortodoxa judar. Den sattes upp på den legendariska Deutsches Theater i Berlin, med den likaledes legendariske Max Reinhardt som regissör.

På andra sidan Atlanten gick det sämre. Under en föreställning på Broadway arresterades hela ensemblen, producenten och en av teaterns ägare, anklagade för obscenitet!

Trilogin med bibliska motiv, ”Mannen från Nazaret” (Der Man fun Natzeres),” Aposteln” (Apostol), och ”Mirjam” (Meri), var tematiskt till synes inte lika utmanande, men väckte inte desto mindre en harmsen våg av upprördhet.

Särskilt ”Mannen från Nazaret” är intressant. Den utspelar sig på flera tidsplan, och ett av dem är evangeliet enligt Judas. Romanen publicerades 1939 och hade som avsikt att påvisa judendomens och kristendomens gemensamma rötter, i en tid då mörka moln tornar upp sig över världen.

Asch var väl förtrogen med antisemitismens gift, bland annat besökte han efter första världskriget Litauen för att dokumentera de pogromer som hade ägt rum där. Han fick ett nervöst sammanbrott vid hemkomsten.

Man kan tycka att Asch försök att försona de två uppenbarade religionerna och därmed bekämpa antisemitismen var mer än lovligt naivt. Det är svårare att förstå den enorma ilska som romansviten gav upphov till. Asch anklagdes för att uppmana till konvertering, att vara judefientlig, och flera av hans närmaste vänner sa upp bekantskapen.

Shalom Asch romaner med sina sociala teman, romantiska ideal, och vaga inslag av mysticism, klädda i realismens episka dräkt, påminner inte så lite om hans samtida polska kollegor.

Och de pekar utan tvekan hän mot Isaak Bashevis Singers författarskap.

Under 40-talets andra hälft nämndes ibland Shalom Asch som kandidat till Nobelpriset. Så blev det inte, men om hans ambition var att föra jiddischlitteraturen in på världslitteraturens karta, är det inget tvivel om att han var sällsynt framgångsrik.

Det finns ett hyfsat urval av Shalom Asch böcker på svenska:

En moder (Di Muter) (översättning Ragna Aberstén-Schiratzki, 1930)

Tjuv-Mottke (Moṭḳe ganev) (översättning Ragna Aberstén-Schiratzki, 1932)

Mannen från Nasaret (The Nazarene) (översättning Gösta Olzon, 1941)

Aposteln (The apostle) (översättning Gösta Olzon, 1945)

Fyrtioåttonde gatan (East River) (översättning Åke Palm och Åke V. Ström, 1950)

Mirjam (Maria) (översättning Gertrud och Tore Zetterholm, 1953)

Färd genom natten (A passage in the night) (översättning Christina Walder, 1954)

Profeten (The prophet) (översättning Christina Walder i samarbete med Bernhard Tarschys, 1956)

Texten har tidigare publicerats i Dixikon

En dag för en stunds eftertanke över den egna dödligheten

 

Det viktigaste under den här veckan, ja månaden, kanske hela året, är utan tvekan Alla helgons dag, och allting som har med den helgen att göra.

Inte för att jag är så mycket för helgon, även om det finns några figurer bland dem som är på ett eller annat sätt tilltalande, som till exempel Josef av Copertino som är beskyddare av astronauter och mentalt handikappade, men också studenter, och Frans av Sales, skyddshelgon för skribenter och författare, men även döva. Nej, det handlar snarare om vad helgen innebär.

Vi kan börja med att konstatera vad helgen inte innebär. Alltså, den har inte med bus eller godis att göra, inte heller om att spöka ut sig i löjliga kostymeringar, och definitivt inte om ett desperat försök att få till ännu ett kommersiellt tillfälle att kränga diverse skräp och tingel tangel.

Det handlar om någonting helt annat, nämligen Döden.

Att minnas de döda, och att ägna en stunds eftertanke den egna dödligheten.

I vår kultur hyllas ungdomen, samtidigt som döden förträngs. Men det hjälper inte. Vi åldras, med eller utan värdighet – det är upp till var och en – med eller utan botox, hårinplantat och antirynkkrämer, och så småningom dör vi. Sådan är livets ordning, det finns en början och ett slut, liv och död hör ihop.

Det är värt att minnas, åtminstone en gång om året.

Allhelgonahelgen är också en mycket stämningsfull helg, med alla ljusen som lyser upp det tilltagande mörkret.

Så tänd ljus, för dina döda nära och kära, för alla döda som inte har någon längre som kan minnas dem, och för dig själv.

Det bedrägliga minnets säregna författare

 

Foto: Ulf  Andersen

Idag är det Agota Kristofs födelsedag.

Den stora skrivboken
Beviset
Den tredje lögnen
Agota Kristof
Övers: Marianne Tufvesson
W & W, 2019

Det här är bland det märkvärdigaste som jag har läst på mycket länge. Agota Kristof lyckas inte bara beskriva ett dramatiskt och händelserikt stycke centraleuropeisk historia, hon skildrar lika mycket människans existentiella utsatthet, vårt behov av gemenskap och inte minst alla hinder som vi skapar för kommunikation. Och allt skrivet på ett högst säreget sätt.

Böckerna i trilogin kan visserligen läsas var för sig, men bara i nödfall, de vinner på att läsaren låter dem höra ihop. Vilket de gör på ett intrikat sätt, de kuggar in i varandra, kommenteras ömsesidigt, utgjorde varandras referenspunkter, lika mycket för att bekräfta ett händelseförlopp som att ifrågasätta det på ett annat ställe.

Perspektiven skiftar, perceptionen förändras, verkligheten flyter ihop och flyr undan.

Det börjar i den första romanen ”Den stora skrivboken”. Det är historien om tvillingar som blir föräldralösa, kämpar för överlevnad i en fientlig och oförstående omgivning, trots att de är som en och samma person skiljs deras vägar, för att aldrig igen återförenas.

Eller? Är det verkligen två eller är den ena bara resultatet av fiktivt önsketänkande? Omkommer föräldrarna? Vad har egentligen hänt av det vi tog för sanning bara några sidor tidigare?

Minnet är bedrägligt. Men just därför är vårt behov av berättelser oföränderligt, och oföränderligt stort. Det är en tanke som jag finner högst tilltalande, i någon mening tror jag att man kan säga att det är berättelser som gör oss till människor.

En annan konstant är sorgligt nog hur människor far illa av krig, förtryck och översitteri. Lidande förädlar inte, det är bara ett romantiskt griller hos historielösa människor utan inlevelseförmåga. Tvärtom gör oss historiens våldsamma framfart till förråade egoister beredda till vilka nedrigheter som helst.

Och det är just i berättelserna som motstånd kan bjudas.

Kristof berättar på sitt eget sätt. Det finns en enkelhet i hennes språk, en saklig dimension som strävar att tränga fram till den bedrägliga, föränderliga verklighetens kärna. Ibland är det nästan som ett barn som söker ord och uttryck för att förstå och ta till sig omtumlande upplevelser.

Så var det på sätt och vis för Agota Kristof. Hon var född i Ungern, lämnade landet 1956 efter den sovjetiska invasionen, då 21 år gammal. Hon hamnade i Schweiz, och där tvingades hon att som vuxen erövra ett helt nytt språk, som blev franska – i dess schweiziska variant. Det har avsatt tydliga spår i hennes författarskap. Inte nödvändigtvis till det sämre, snarare tvärtom, det skapade en möjlighet att förhålla sig till språket på ett nytt sätt, både fritt och kreativt.

En säregen författare, helt i en klass för sig.

Mellan bildning och barbari

 

Idag är det Ezra Pounds födelsedag. Med anledning av det en text från 2017 som ingick i en serie om bildning.

Mittmedia har nu en serie om bildning. Här en kommentar:

Det är så förutsägbart. Ännu en serie om bildning. Och än en gång skriver välformulerade skribenter lyriska texter om bildningens förträfflighet. Den får oss att växa som människor, bereder vägen för klassresor (uppåt), öppnar nya världar, ger nya insikter, gör det möjligt att resa i tid och rum, förstå andra och oss själva, och så vidare.

Jag vet inte hur många gånger jag har läst sådana texter, men det är många, nästan undantagslöst tycker jag om dem, och instämmer gärna i det mesta.

Men det är något som skaver, varje gång. Om nu bildning är så förträfflig, ger och öppnar så mycket, får människor att växa och allt det där, hur kommer det sig då att det var Europas – om inte världens – mest bildade folk som frambringade den absolut mest mordiska regin som skådats och som drabbade världen med ett sällsynt grymt och blodigt krig, och i dess kölvatten Förintelsen?

Den nazistiska ledningen var förvisso ingen intellektuell elit, men den hade ett gediget stöd bland läkare, jurister och akademiker, med flera. Statsvetare gav regimens diktaturfasoner legitimitet, juristerna skapade en laglig grund för folkmorden, läkare deltog i dessa mord.

Filosofer som beundras än idag gav sitt stöd åt nazismen.

Det är lätt att peka finger åt tyskarna men de är i gott sällskap. Belgarnas framfart i Kongo med sju-åtta miljoner döda, var det resultatet av otillräcklig kunskap om klassikerna? Fransmän och engelsmän hyser stor vurm för bildning, vilket har inte hindrat dem från hårresande grymheter i kolonierna.

En lärdomsgigant som Ezra Pound arbetade aktivt för den fascistsiska regimen i Italien, kallade – vid krigsslutet! – Hitler för ett ”helgon”, och spred antisemitisk dynga i sina radiosändningar.

En av Nordens främsta författare genom tiderna Knut Hamsun stödde nazismen.

Listan kan göras hur lång som helst. Det är uppenbart att bildning, alla sina förträffliga sidor till trots, inte utgör ett tillräckligt starkt motgift till barbari. Det finns en hemsk scen (bland många andra hemska scener) i filmen Schindlers list, natten när gettot i Kraków likvideras, medan människor jagas som djur och dödas slumpvis sätter sig en tysk officer vid pianot i en lägenhet och spelar Mozart. Sublim musik ackompanjerar en mordisk människojakt.

Det kanske rent av är så att det är länder med hög bildningsnivå som är mest benägna att ställa till med jävelskap för mänskligheten.

Bildningen existerar inte i ett vakuum, den är i allra högsta grad ett samhällsfenomen. Fredrik Borneskans är inne på ett intressant spår (27/11) när han lyfter fram bildningens klassdimension. Den ställer inte bara frågan om bildningens innehåll på sin spets, utan visar också på bildningens djupa ambivalens. Den kan vara lika mycket ett frigörelseprojekt som en uteslutningsmekanism.

I ett vidare perspektiv handlar det om att oavsett bildningsnivå bör samhället vara organiserat enligt humanistiska principer som genomsyrar hela samhällsbygget. Så är knappast fallet idag, och här kan bildning möjligen vara till en viss hjälp.

Gärna bildning men först ett gott samhälle.