Fredlig uppfostran för kropp och själ

Idag är det Pierre de Coubertins dödsdag. han var en av de moderna olympiska spelens skapare, som han hoppades skulle främja fred och förståelse genom amatöridrott på en global nivå.

Visste ni att man har tävlat i konst i OS?

De moderna olympiska spelens grundare Pierre de Coubertin hade som ideal en fredlig uppfostran för både kropp och själ och ville förena idrott och konst. 1912 i Stockholm kunde konsten introduceras. Man tävlade i fem grenar: arkitektur, litteratur, musik, målning och skulptur. Som småningom infördes olika underavdelningar till samtliga grenar.

Enligt reglerna skulle varje bidrag vara inspirerat av idrott, och inte var publicerat före OS. De litterära verken var begränsade till 20 000 ord, fick skrivas på respektive språk men med ett sammandrag på engelska eller franska. Musiken presenterades i notform.

En kuriositet i sammanhanget är det sovjetiska deltagandet i konsttävlingarna vid OS 1924, annars bojkottade Sovjet de olympiska spelen som ansågs vara ett ”borgerligt spektakel”. Två IOK-presidenter har deltagit i konsttävlingar: självaste de Coubertin som under pseudonym vann litteraturtävlingen 1912, och Avery Brundage som var med i litteratur 1932 och 1936. Två personer har lyckats att vinna olympisk medalj både i konst och i traditionell idrott: amerikanen Walter Winans som hade vunnit ett guld och ett silver i skytte, vann dessutom ett guld i skulptur i Stockholm. Ungraren Alfred Hajos vann två guldmedaljer i simning 1896 för att 28 år senare ta silver i arkitektur.

Ingen av deltagarna i de olympiska konsttävlingarna har lämnat några bestående spår efter sig inom konstvärlden. Däremot kan OS-konsten ståta med några riktiga högdjur bland jurymedlemmar, framför allt 1924 då Selma Lagerlöf dömde inom litteraturen och Igor Stravinskij inom musiken. Konst-OS kan också visa upp den äldste deltagaren, den 73-årige britten John Copley.

Sverige har inte skördat några större framgångar på den olympiska konstens område. Den enda medaljen är ett brons som vanns 1948 av Nils Olsson inom kategorin stadsplanering för sim- och sporthall i Göteborg.

1949 la IOK fram en rapport som konstaterade att eftersom så gott som alla deltagare i konsttävlingar var professionella, hade de ingen plats inom den olympiska idrottens amatörvärld. Den har ersatts med utställningar och föreställningar i samband med spelen.

Idag när amatörreglerna har övergivits inom OS borde det åter finnas förutsättningar för konstens återinträde i den olympiska gemenskapen. Tanken på att tävla i konst kanske tar emot för många, men faktum är att det redan tävlas i musik, litteratur, arkitektur. Pierre de Coubertins gamla tanke var nog inte så dum ändå.

När intresset minskar med kvadraten på avståndet

Den första september 1939 anfaller Nazityskland Polen, vilket blir upptakten till andra världskriget. Dagen innan hade Sandöbron rasat.

För mig som är uppvuxen i Polen som barn till överlevande från Förintelsen har datumet första september 1939 en särskild signifikans. Hela min barndom var präglad av andra världskrigets närvaro. Genom min mamma och pappa, min mormor, andra släktingar, och på sätt och vis också genom alla de frånvarande – vår familj var exceptionellt liten, i synnerhet på pappas sida, där det fanns ingen alls. Mycket talades det inte om, det som sas var alltid fruktansvärt.

Större delen av mina föräldrars umgängeskrets bestod av överlevande från Förintelsen, någon hade sett sin egen far dränkas av en SS-man, någon annan hade gömt sig flera år i en hölada. Men egentligen hade alla vuxna i min omgivning på olika sätt berörts av kriget. En granne hade varit fånge i Ravensbrûck, hon haltade svårt, och det viskades om att hon hade utsatts för medicinska experiment. Några hade suttit i krigsfångläger, andra hade varit aktiva i den underjordiska motståndsrörelsen. Åtminstone två av mina lärare i grundskolan hade varit fångar i Auschwitz. Det fanns knappast någon familj i Polen som inte hade förlorat en anhörig i kriget.

Förintelsen och den tyska ockupationen av Polen var en allt överskuggade händelse under min uppväxt, och genom sin fasansfulla väldighet trängde den undan och osynliggjorde resten av världen. Vad annat kunde möjligen ha hänt någon annanstans under den tiden som kunde ha någon som helst betydelse?

Jag minns inte när jag första gången fick syn på en svensk tidning – jag tror det var Dagens Nyheter – från den andra september 1939. På första sidan hade man två stora nyheter: det tyska anfallet på Polen och Sandöbrons ras. Det var lite av en uppenbarelse. Händelserna i Polen miste sin så totalt unika ställning, som det enda som då hade hänt. Själva innebörden i datumet första september 1939 blev berövat sin monopolstatus. Världen blev större och mer jämlik – också i det idylliska, i vårt tycke så oskuldsfulla Sverige kunde det finnas ond, bråd död. Och kunde det hända här, så kunde det hända överallt. Mina egna skygglappar försvann (nåja, åtminstone till en del), samtidigt som jag blev påtagligt medveten om andras.

Det var nämligen något mycket underligt med förstasidesbilden i den svenska tidningen. Där fanns som sagt två stora nyheter, men den klart större var den om Sandöbron! Chocken var rejäl, det här var inte möjligt. Idag förstår jag kanske bättre, och visst är det vanskligt att värdera lidande. Men ändå, med allt tillbörlig respekt för minnet av de döda i broraset, och även om vi inser att man då inte kunde förutse krigets kommande fasor, så vidhåller jag att det nazistiska anfallet var den större och viktigare nyheten.

Det finns dock en läxa att lära här också: egen smärta gör mest ont, eller som någon så fyndigt formulerade det – intresset minskar med kvadraten på avståndet. Ett aktuellt exempel är rapporteringen från översvämningarna i Ljungby och Bangladesh. Allt är inte strunt samma, och får aldrig bli det. Inte desto mindre har vi bara en värld, och allt i den hänger samman. Att se andra människor är att visa dem respekt. Och det är en grundläggande förutsättning för att världen ska kunna fungera på ett mänskligare sätt. 

Tyska SPD:s grundare

Idag är det Ferdinand Lassalles dödsdag. Det är med honom lite som med prinsen av Wellington, som är känd enbart genom Napoleon. Lassalle är mest känd för taskiga saker som Marx sa om honom.

Men efter hans död uttryckte sig i alla fall Engels mycket uppskattande.

Han betraktas numera allmänt som en förgrundsgestalt inom arbetarrörelsen, framför allt inom den tyska socialdemokratin.

Det var han som myntade bland annat begreppen "nattväktarstat” och "järnhårda lönelagen”.

Lassalle dog i en duell(!) 1864 bara 39 år gammal. Han var född i Breslau, då i Tyskland, numera heter staden Wroclaw och ligger i Polen.

Skingrar personliga dimmor genom historiens fasor

Huset med de två tornen

Maciej Zaremba

Weyler

Alla liv är värda att berätta. Men det går inte att komma ifrån att en del liv är intressantare än andra. När Maciej Zaremba, välkänd skribent och författare, väljer att skriva om sin bakgrund är det ingen tvekan att den tillhör de mer spännande. Fascinationen blir desto större då han själv länge, långt in i vuxen ålder, var okunnig om den, i större eller mindre utsträckning.

Föräldrarnas förtegenhet är av det monumentala slaget, det är en bedövande tystnad, och som Zaremba skriver ”/../jag är gjord av denna tystnad.”

Hans mor förtiger för sonen sitt judiska ursprung (!) och de traumatiska upplevelserna under krigsåren när hon mot alla odds lyckades överleva och klara sig undan Förintelsen.

Fadern, av stolt adelssläkt med anor tillbaka till minst 1400-talet, är mycket fåordig om sina år i tyskt fångläger, och döljer att han redan har haft en familj och barn i ett tidigare äktenskap – en historia i sig för övrigt – och att Maciej faktiskt har syskon, det som så elegant kallas för ”halvsyskon”.

Hemlighetsmakeriet är för otroligt nog för barnens bästa, och det hör till saken att båda föräldrar är framstående psykiatriker. Och visst, skomakarens barn går alltid barfota, men det är ändå alldeles oerhört att två experter, yrkesmänniskor, kan bete sig så otroligt enfaldigt destruktivt.

Och trots det i alla fall fullt förståeligt. Det finns smärta som ingen orkar med.

Zaremba lägger samman skärvor och fragment av minnen, samtal, brev, vittnesmål och kompletterar det med egna omfattande efterforskningar, och får fram en fascinerande bild av två människoöden under exceptionella omständigheter.

Fadern tillbringar krigsåren i ett krigsfångeläger. Hans historia blir till ett högst intressant resonemang kring en närmast feodal kvarleva i form av ridderlighet officerare emellan, också dem från fiendesidan. Mitt under pågående hänsynslöst krig blev de tillfångatagna polska officerarna väl behandlade, kunde bedriva en extensiv social, kulturell och pedagogisk verksamhet, och kunde påräkna materiella fördelar som i en del fall överträffade den tyska civilbefolkningens.

Dessa förhållanden gällde inte konsekvent för alla och överallt, sovjetiska krigsfångar utsattes för en helt annan sorts behandling, det förekom också övergrepp mot de polska och västallierade officerarna.

Men på det stora hela var den en oas av relativ trygghet och säkerhet.

Märkligt nog omfattade denna kastsolidaritet också judarna.  Zaremba berättar om fall då det i de läger där tyskarna skiljde de polska och judiska officerarna åt protesterade polackerna, vilket också gav resultat.

Men han missar de fall då motsatsen inträffade och polska officerare krävde att judarna skulle separeras.

Det ändrar inte det faktum att medan Förintelsens mordiska maskineri rasade obevekligt runt om i Europa var ett krigsfångläger, mitt i stormens öga, den säkraste platsen för en jude.

Det Polen där Zarembas mor vistades under kriget var däremot den mest otrygga platsen för en jude, och sannolikhet att överleva var minimal. Det som krävdes var förutom ”bra utseende” och felfri polska, goda kontakter på den ”ariska” sidan, driftighet, fräckhet, och så tur, tur, och ännu mera tur. 

Många gånger räckte det ändå inte.

Zarembas mamma tillhörde den lilla, exklusiva grupp av polska judar som klarade sig i det ockuperade Polen. Hennes historia är som ett gatlopp där hon möter människor i både deras bästa och sämsta stunder. Giriga hyenor, hatiska antisemiter men också hyggliga och modiga människor beredda att riskera mycket för att hjälpa en medmänniska i nöd.

Berättelsen formar sig inte desto mindre till en skoningslös uppgörelse med den polska antisemitismen (bestämd form!), Zaremba hävdar rent av att den var en viktig, ja avgörande, nationsskapande faktor under och efter Polens delningar på 1800- och 1900-talen.

Moderns och faderns öden, men också Zarembas egen resa, är som en kör i ett antikt ödesdrama, men som berättar ett stycke europeisk historia.

Höga Kusten Filmfestival växer och mår bra

Efter tre år håller Höga kusten-filmfestival att hitta sitt format – och sin publik. Den tredje upplagan av festivalen bjöd på ett brett urval av film och lockade många till Folkets hus i Lunde i två dagar under helgen. På programmet fanns ett generöst utbud av kortfilmer, dokumentärer och långfilmer av varierande längd och med skiftande innehåll av filmskapare från både när och fjärran.

Festivalens dubbla ambition är att sätta Kramfors, Höga kusten och Västernorrland på kartan för filmare världen över, och samtidigt att erbjuda och inhemsk och internationell independentfilm till publiken i regionen och en festival värd att minnas. Ett festivalbesök ska helst lämna ett bestående avtryck och skapa en längtan att komma tillbaka.

Festivalen satsar på ”riktig” independentfilm, kortfilmer och dokumentärer med låg budget, eller ingen budget alls, liksom på större långfilmsproduktioner, oftast också de av lågbudgetkaraktär. Det viktiga är filmskaparnas strävan efter ett kvalitativt konstnärligt uttryck.

Läs hela texten i Allehanda.se

Välkommen Herr Wallenberg !

Idag är det Raoul Wallenberg-dagen.

Raoul Wallenberg. En biografi
Bengt Jangfeldt
W & W, 2012

Bengt Jangfeldt är utan tvekan svensk mästare i biografiskrivande. Jag kan tänka mig att han också står sig ganska bra i internationell konkurrens. Efter att ha berättat historier om den egensinnige Axel Munthe och den ryske stjärnpoeten Majakovskij – den boken måste ligga nära ett världsrekord – har turen kommit till Raoul Wallenberg. Tajmingen är perfekt, i augusti är det 100 år sedan Wallenberg föddes.

Det har hittills saknats en heltäckande levnadsteckning av Raoul Wallenberg, vilket kan tyckas märkligt, då han ända sedan andra världskrigets slut är ständigt närvarande i den svenska offentligheten.

Den starka närvaron kan i sin tur förklaras av flera faktorer: hans insats i Budapest, som kontrasterar så tydligt mot den allmänna passiviteten inför Förintelsen, inte minst i Sverige, och i andra länder kunde det rent av handla om direkt inblandning i den nazistiska utrotningen av judarna, hans tragiska öde, som är inte slutgiltigt klarlagt än idag, och sist men inte minst den svenska regeringens agerande som ses som symboliskt och signifikativt för den svenska undfallenheten inför stormakter, framför allt när det kan vara i vägen för lönsamma affärer.

Jangfeldt tecknar ett porträtt av Wallenberg i helfigur från vaggan till graven, ja till och med bortom den. Skildringen av ungdomsåren ger om inte annat spännande inblickar i den tidens överklassuppfostran. Den var starkt kosmopolitisk, bred men ändå tydligt målinriktad. Raoul studerar i USA, hinner arbeta längre perioder i både Sydafrika och Palestina, han reser mycket, är otroligt språkbegåvad, och knyter värdefulla sociala kontakter lite varstans i världen. Bland annat i Ungern, där han blir bekant med riksföreståndare Horthys son.

En myt om Raoul som kommer på skam i Jangfeldts levnadsteckning är den att han skulle vara ett fiasko, en obetydlig och misslyckad Wallenberg. Han var en ung man med ett rörligt och öppet intellekt, nyfiken och engagerad, socialt mycket begåvad, med en rad framgångar inom affärslivet bakom sig, och med visserligen oklara men ändå hyfsat lovande utsikter framför sig. Han var klart medveten om sin ställning som en Wallenberg, och även om han var inte intresserad av en karriär inom banken, diskuterades hans medverkan i andra Wallenbergprojekt, trots en tydlig avoghet, troligen grundad på rädsla för konkurrens, från hans fars kusiners – Jacob och Marcus – sida.

Raoul Wallenberg tycks i mångt och mycket vara ett barn av sin tid, han ger uttryck för tämligen konventionella rasistiska åsikter när han vistas i USA, och han är imponerad av utvecklingen i det ”nya” Tyskland. Däremot verkar han vara fri från antisemitism, vilket möjligen kan förklaras av att han har judiska rötter på mödernet, ett faktum som han både betonar och överdriver.

När Wallenberg skickas till Budapest kan omvärlden inte längre blunda för Förintelsens fasor, samtidigt som det i Ungern finns en i stort sett intakt judisk befolkning på närmare en miljon människor. Tanken är att närvaro av utländska observatörer ska ha en hämmande effekt på nazisternas framfart. Ingen räknar med att Wallenberg ska gå utanför sitt uppdrag på det sätt som han gjorde och genom sitt engagemang rädda så många liv.

Bakom hans mission står USA, nämligen det så kallade War Refugee Board, med kontakter inom den amerikanska underrättelsetjänsten, och till stor del finansierad av judiska organisationer. Wallenberg reser dock till Ungern som svensk diplomat, något som senare måste ha tett sig ytterst suspekt för ryssarna, som genom sina utmärkta spionnät hade någorlunda koll på läget.

Anledningen till den svenska regeringen tillmötesgående för detta okonventionella upplägg var reaktionen på USA:s skarpa kritik av den svenska exporten till Tyskland, inte minst av kullager, levererade av SKF – ett Wallenbergföretag.

Det som skapar förutsättningar för Wallenbergs agerande i Ungern är det faktum att Rumänien byter sida och vänder sig mot Tyskland, vilket väcker stor oro i Berlin att Ungern ska gå samma väg, en oro som inte var helt oberättigad, då den inrikespolitiska situationen i Ungern var ytterst komplicerad, och där insikten att kriget var snart förlorat och att man befann sig på fel sida och att det skulle kräva ett högt pris blev allt större.

Också bland tyskarna var det bara de mest förblindade fanatikerna som vägrade att se vad som var på gång, och allt fler var angelägna att två sina, ofta blodbesudlade, händer. Och gärna skaffa medel som kunde trygga framtiden efter kriget i något fjärran land. Den ursprungliga tanken med Wallenbergs uppdrag var just att använda sig av mutor och löften om ”positiv inställning” efter kriget som påtryckningsmedel. Det sista desperata hoppet för många var en separatfred mellan Tyskland och dess satellitstater och de västallierade, något som den sovjetiska ledningen hyste en paranoid skräck för (medan i Väst var man länge orolig för en ny uppgörelse mellan Tyskland och Sovjet). Tyska fredstrevare gick genom olika förslag om förhandlingar om ”blod mot pengar”, att utväxla judar mot betalning i pengar eller varor, som lastbilar. Den sovjetiska ledningen var därför en kategorisk motståndare till alla former av kontakt med nazisterna, något som Wallenberg självfallet hade kontinuerligt under sin tid i Budapest.

Jangfeldt skildrar förtjänstfullt Wallenbergs aktiviteter i Ungern, och den politiska och militära fond mot vilken det sker. Det mest spännande är naturligtvis slutet, hur Wallenberg korsar frontlinjen, arresteras så småningom av ryssarna och skickas till Moskva. Bengt Jangfeldt är mycket försiktig med att dra några kategoriska slutsatser, men ställer ändå upp några, som det förefaller mycket välgrundade, hypoteser.

Beslutet att häkta Wallenberg, i uppenbar strid med internationell rätt, fattades på högsta ort. Den sovjetiska ledningen misstänkte att Wallenberg var amerikansk spion, som möjligen förhandlade om separatfred, att den svenska beskickningen utfärdade skyddspass åt icke-judar, i syfte att låta ungerska nazister komma undan, och då man påträffade stora mängder smycken och andra värdesaker hos Wallenberg då han arresterades trodde man att han försökte smuggla ut ”nazistiskt guld”.

När man i Moskva upptäcker sitt misstag vet man till en början inte vad man ska göra och avvaktar. Frågan om Wallenbergs öde hade dessutom inte någon högre prioritet. När den svenska regeringen inte nappar på de försiktiga trevare som ryssarna skickar ut, samtidigt som familjen Wallenberg intar en frapperande tystnad, beslutar man sig 1947 för att lösa problemet på ett radikalt sätt genom att döda Wallenberg, troligen med en giftinjektion.

Därefter ägnar man sig åt att lika envist som enfaldigt förneka kännedom om Wallenberg, vilket med stor säkerhet gör större skada än nytta för sovjetisk del.

Någon absolut visshet om vad som hände Raoul Wallenberg kommer vi nog aldrig att få. Men Bengt Jangfeldt kommer en bra bit på väg, samtidigt som han skriver ett stycke levande nutidshistoria.

Politik, litteratur och musik med Sven Wollter

Folkkär, framgångsrik, rättfram och inte sällan med skarp politisk udd. Sven Wollters besök i Kramfors blev en berättelse om honom själv och ett stycke brinnande aktuell samhällshistoria, avrundad med musik.

Sven Wollter presenterade inledningsvis sin senaste roman ”Britas resa” på Kramfors bokhandeln, och på kvällen blev det ett politiskt möte på torget tillsammans med klassiska proggbandet Nynningen.

Wollter är inte någon nybörjare på den litterära banan, ”Britas resa” är hans fjärde bok, men han föredrar fortfarande att kalla sig för ”nöjesförfattare”, till skillnad från en yrkesförfattare. Han började skriva när han bestämde sig för att trappa ner sitt skådespelande.

Läs hela texten i Allehanda.se