Drömmar som lever kvar

Drömmen om Elim

Vibeke Olsson

Libris

Vibeke Olsson är kristen socialist, med den något udda bakgrunden i 70-talets vänster och frikyrkan. Hon har varit präst inom baptistkyrkan, och under 80-talet var hon pastor i Elimkyrkan på Östermalm i Stockholm. Nu har hon tydligen funnit tiden mogen att berätta om de åren i romanform.

Boken har fått den fyndiga titeln *Drömmen om Elim*. Det är drömmar det handlar om, men mycket konkreta sådana: drömmar som många hyste, drömmar som sveks, drömmar som inte blev av, drömmar som lever kvar.

Elim är en församling mitt i storstaden där alla är välkomna, det är en mötesplats där människor ska finnas till för varandra. Här vill församlingen bygga en gemenskap i en söndrad värld.

Det är ett annat Östermalm än det vi känner till idag. Där finns fortfarande små lägenheter mot gården där det bor pensionerade vaktmästare och hembiträden. Arbetarklassen har ännu inte körts iväg till förorten, missbrukarna får ännu finnas synliga strax utanför de fina överklasskvarteren.

Det är ett annat Stockholm, det är en annan värld.

Drömmen om Elim är så mycket större än bara den lilla församlingen. Här tror man på latinamerikansk befrielseteologi, vill ha en ny ekonomisk världsordning, är stark kritisk till multinationella företag och tidens egoistiska anda.

För Vibeke Olsson är kristendom och socialism två sidor av samma sak, som ”äppelpaj och vaniljsås”.

Skildringen av Elimkyrkan andas så mycket 70-tal, det är ständiga stormöten och varor från tredje världen. De tar också några radikala steg bort från frikyrkans stränga regler. Rökning blir tillåten i en del av caféet – bara en sådan sak! och homosexuella kristna välkomnas i församlingen, ett stort steg då.

Samtidigt gör sig 80-talet allt mer gällande. Det ideella arbetet kommer successivt på undantag, människor har inte tid eller ork, blir otåliga och självupptagna, samtidigt som ekonomin rasar ihop och amorteringskraven hotar hela verksamheten.

Det är en berättelse om en värld i förvandling genom en nyliberal ”tyst statskupp”.

Varför sprack gemenskapen, vad hände när ett ”tyst socialt skred” inträffade?

Det finns lika många svar som frågor. Men det viktiga är framför allt den längtan som finns kvar, ”Vi bär alla inom oss det som aldrig blev”.

En roman som väcker både hopp och eftertanke också hos oss inpiskade hedningar.

Ord, censur och kontroversiell konst

Vissa debatter kan göra mig om inte direkt orolig så åtminstone en smula fundersam.

I min senaste roman, *Knockout* som kom ut 2014, använder jag ett flertal gånger uttrycket ”judejävel”. Med olika variationer som ”judesvin” och ”judesubba” och liknande.

Inte nog med det. Jag har minst ett par gånger använt uttrycket ”svarting” (dock inte n-ordet!) i romanen.

Det var inte av tanklöshet. Nazister och diverse andra antisemiter kränker, misshandlar och dödar inte människor vrålande ”Din jävel (svin, subba etc.) av mosaisk trosbekännelse!”

Lynchmobben i amerikanska Södern kallade inte heller sina offer för ”afroamerikaner”.

Sådana omskrivningar är direkt obscena eftersom de framkallar löje.

Dessutom är de rasistiska eftersom de förskönar och döljer en obehaglig verklighet.

Så vad göra?

Sveriges radio har censurerat bort en antirasistisk pjäs eftersom rasister i pjäsen använder ordet ”neger”. Makode Lindes konstutställning tvingades byta titel då den kung vars ankomst stod för problematiseringen av rasistiska schabloner var en ”negerkung”. Och det går inte för sig, det lärde sig redan Pippi Långstrump.

Naturligtvis ska man inte använda kränkande rasistiska tillmälen utan anledning och utan ett konkret sammanhang som kräver det. Men ord är inga abstraktioner.

Lawen Mohtadi berättar om hur hon och Angelica Ström – Katarina Taikons dotter – redigerade en nyutgåva av Katitziböckerna och *Zigenerska* (bara den titeln!). De behöll ordet ”zigenare” när det var motiverat, eller ersatte det med ”rom” när det var lämpligt.

Låter säkert enklare än vad det var i verkligheten. Men det går. Det handlar om att sätta in det konstnärliga uttrycket i ett sammanhang, att ha förståelse för de historiska omständigheterna, att respektera verkligheten och att lita till styrkan i sin övertygelse.

Men framför allt handlar det om mod. Räddhågsen konst som präglas av utslätning, ängslighet och censur är helt enkelt fullständigt ointressant.

Nu slår det mig att om den här texten någonsin kommer i tryck kan många bli mycket upprörda.

Att skriva poesi är för henne på allvar.

Hon är lite och spröd, nästan bräcklig, men när hon talar har hennes ord en oerhörd tyngd. Den irakiska poeten Rasha al-Qasim är lika eftertänksam som välartikulerad, det märks att hon har tänkt genom sina ståndpunkter gång efter annan. Ja, kanske tvingats att tänka genom av omständigheterna. 

Att skriva poesi är för henne på allvar.

Trots att hon avslutade sin medieutbildning i Tikrit med högsta betyg blev hennes journalistbana i Bagdad kantad av mobbning och utfrysning. Så kunde hon inte ha det. Hon drog sig undan världen och levde isolerat i två år, utan att ens ha kontakt med sin familj – något alldeles oerhört i det fortfarande traditionella Irak.

-          -  Jag läste och skrev under den tiden, och det var då jag hittade mig själv, min egen röst och mina ämnen, säger Rasha.

I Irak behärskas den poetiska scenen av manliga diktare, som inte gärna släpper fram kvinnliga poeter. En kvinna som vill bli publicerad riskerar mycket, inte minst sitt rykte. Nödutgången heter sociala medier, framför allt facebook. Rasha lägger upp allt nyskrivet där, och där kan hon följa hur läsarna tar emot hennes poesi.

För även om själva skapandet är fritt och spontant är det först i mötet med läsaren som hon kan vara säker på att uttrycket är det rätta. Dikten har en personlig utgångspunkt men beskriver mer generella erfarenheter, gemensamma för fler. Så blir poesin en djupare spegling av livets olika aspekter, mer mångskiftande och famnande än något annat medium.

Samtidigt är Rasha al-Qasim medveten om att varje poet har sitt perspektiv och är påverkat av den miljön som diktaren kommer från. Och ändå berör hennes tematik främst ett så universellt ämne som familjen. Något som säkerligen en svensk läsare kan lätt att ta till sig.

Hennes första diktsamling kommer ut snart i Sverige på både svenska och arabiska. Det är hon naturligtvis mycket glad för. Men hennes situation i Sverige är synnerligen komplicerad. Efter att ha hamnat i Göteborg i samband med en poesifestival kunde hon inte återvända hem till Irak på grund av IS framfart.

Hon har nu bott i Sverige i ett och ett halvt år, och väntar fortfarande på besked om uppehållstillstånd. Ovissheten tynger ner sinnet, och gör miljön ”oberörbar”, säger Rasha med en viss sorg i rösten. Hon skulle så gärna vilja ta del av den vackra svenska naturen, människorna och kulturen.

Som alltid försöker hon hitta en öppning i den svåra och jobbiga situationen. Men hennes integritet är stor, och hon vägrar att vara någon till lags. När jag försöker göra en parallell mellan Eufrat och Ångermanälven avfärdar hon det bara rakt av. Även om hon är snabb att påpeka att vi alla har anknytning till varandra.

Hon sammanfattar det på ett sätt värdigt en poet:

-           - Jag kom från en dröm som jag vill berätta om.

       Tolk under intervjun var Hassan Alyasiri.

En gogolsk fullträff

Det är svårt att vara bra, men det är ännu svårare att bli bättre. Med sin uppsättning av Gogols ”Frieriet” tar Höga kusten teaterförening ett jättekliv framåt i sin utveckling som amatörteatergrupp. Och det är inte svårt att ana länsregissören Iso Porovics på samma gång varsamma och krävande hand bakom.

Amatörerna från Ullånger med omnejd har förvisso utvecklats stadigt hela tiden. Men det steg som de tar nu innebär en helt ny nivå. Alla agerar, replikerna levereras inte bara utan gestaltas levande och trovärdigt, skådespelare i bakgrunden väntar inte på sin tur utan fortsätter agera. Ord och kropp harmonierar, det är bra tempo och perfekt avvägd timing.

Alla har dessutom glimten i ögat, det går inte att ta miste på hur roligt de har på scenen.

Det är helt enkelt bra teater.

Pjäsen är därtill föredömligt kortad och rollistan reducerad.

Resultatet blir en gogolsk fullträff. Snobberi och sociala konventioner visas upp i all sin hycklande falskhet. Skarpsinnigt gestaltade karaktärer avslöjar obarmhärtigt den småskurna människans sämsta egenskaper som enfald, girighet, kryperi och fåfänga.

Och äktenskapet som institution grundad på status och förmögenhet framstår i all sin förtryckande tomhet.

Det blir många skratt i denna karaktärskomedi, där allvaret ligger hela tiden strax under ytan på typiskt gogolskt vis.

Skådespelarinsatserna är som sagt gedigna. Satu Eriksson är bräckligt skör i sin konventionella och affekterade lynnighet. Robert Sandström är stundtals lysande som burdus och intrigant översittare. Agneta Westerlunds äktenskapsmäklerska ljuger så oskuldsfullt bra att man vill bara att hon ska fortsätta. Börje Sachs indolente figur är genuint klassiskt rysk. Björn-Erik Sundström trovärdigt tillgjort fjantig, och Jonny Hurtigs småaktigt dryg så det står härligt till.

Linn Bodin har en mindre roll som hon bär upp med pondus och auktoritet.

Och så Bo R Holmberg. Den gamle författaren är smått genial i sin tolkning av den överårige friarens gubbsjuka entusiasm som ständigt hotas av begynnande demens. A late bloomer men som han blommar ut!

En fantastisk föreställning. Det enda jag inte blir riktigt klok på är valet av musik. Låt gå för Kalinka i början, men Chatjaturjan, och Katiusja som avslutning?

Pjäsen spelas i Ullånger även på lördag. Sedan blir det spelningar på Thuleteatern i Örnsköldsvik nästa fredag, lördag och söndag.

Frieriet av Nikolaj Gogol

Centrumhuset, Ullånger

Medverkande: Börje Sachs, Agneta Westerlund, Robert Sandström, Satu Eriksson, Linn Bodin, Jonny Hurtig, Björn-Erik Sundström och Bo R Holmberg.

Regissör: Iso Porovic

Kostym: Sarita Sandström, Olga Peshkova, Gunvor Jonsson

Scenografi: Höga kusten teaterförening

Ljus: Claes Hilding, Kerstin Wörler, Mahlin Hörnlund

Ljud: Robert Sandström

Producent: Sarita Sandström

Foto: Katarina Östholm

"Vi vill ha både revolution och dans"

Den fjärde Feministfestivalen på Sambiblioteket var delvis tvåspråkig. En del programpunkter tolkades till arabiska.

-          Men det handlar inte om att ”vi” ska lära ”dem” – vi vill inte ha något vi och de alls – utan meningen är att vi ska träffas och lära av varandra, säger Alva Ämting från arrangerande Härnösands Fria Kulturförening.

Det bor numera ganska många nyanlända från arabiskspråkiga länder i Ådalen, och det finns en stor nyfikenhet på hur kvinnokampen ser ut i de arabiska länderna. Vilka metoder använder man sig av, hur ser motståndet ut?

Det som de svenska feministerna hoppas förmedla är framför allt insikten att kampen är inte över, att man kan aldrig ta några rättigheter för givna.

Årets program för festivalen är den vanliga blandningen av föreläsningar och musik.

-          Vi vill ha både revolution och dans, säger Alva Ämting.

Sarah Ljungquist föreläste om feminismens historia, medan Mai Nahas berättade om kvinnokampen i Syrien. Musikinslagen skiftade från körsångworkshop, mycket med betoning på gospel, med körledare Serny Carpvik, till musik och dans med Dj Judy K – som hade tappat ett ”d” i kepsen.

Dessutom var det Öppen scen, Feministiska boktips (se lista), och Poesiuppläsning med den irakiska poeten Rasha al-Qasim.

Fesivalen är mycket mån om sin öppna karaktär, och är noga med att inte företräda någon särskild sorts feminism, utan betonar att det finns olika feminismer. Det viktiga är öppenhet, inkluderandet.

-          Alla är välkomna, det finns bara en mänsklighet, och alla har lika värde, män, kvinnor och inte minst de som inte vill definiera sig i de termerna, oavsett var vi kommer ifrån, säger Alva.

Feministfestivalen är partipolitiskt obunden, och en viktig anledning till att man gärna håller de politiska partierna borta är att det finns så många åsikter bland de borgerliga partierna som man inte delar.

Festivalen avslutades med ett tonsatt manifest med rubriken ”Till mänsklighetens försvar”. Det bestod av en dikt av Sissel Almgren, tonsatt av Alma Ämting och som dramatiserades i en performance av Maya Nyberg. Temat var mänsklighetens förtjänster och brister.

FEMINISTISKA BOKTIPS

Olle Bäckström:   En parisiskas resa till Lhasa av Alexandra David-Neel

Sissel Almgren:    Människornas jord av Pramoedya Anata Toer

Linn Olausson:     Egalias döttrar av Gerd Brantenberg (En riktig 70-talsklassiker! Min anm.)

Martin Neldén:    Under det rosa täcket av Nina Björk

Alva Ämting:        Drömfakulteten av Sara Stridsberg

Sarah Ljungquist:   De förklädda flickorna i Kabul av Jenny Nordberg

Maya Nyberg:         Americanah av Chimamanda Ngozi Adichie

Kulturarv som resurs

Projektet Kulturarv i utveckling hade sin slutkonferens på Murberget under tisdagen. Projektet var ett samarbete mellan länsstyrelsen, landstinget och Murberget, och det hade ett dubbelt syfte: dels att ”skapa förutsättningar för ett demokratiskt, tillgängligt och attraktivt kulturarv”, dels att ”bidra till att kulturarv fungerar som en resurs för besöksnäringen, företagande och entreprenörskap i Västernorrland”.

-          De två delarna hänger ihop, men visst har tyngdpunkten legat på den andra delen, säger Nina Loberg, enhetschef på länsstyrelsen, och den som har haft det övergripande ansvaret för projektet.

Kulturarv i utveckling startade i april 2014, och man har genomfört en rad konferenser, inspirationsmöten, nätverksmöten, kulturarvsdagar, och dessutom riktad utbildning i storytelling.

En viktig del i projektet har varit att lyfta fram platser med kulturhistorisk anknytning, och undersöker vilka berättelser det finns kring dessa.

Hans Olov Furberg, rektor på Hola folkhögskola, berättade om skolans arbete med främst Styresholm Medeltidscenter och häxprocesserna. Numera finns inslag av kulturarv på alla kurser som ges på folkhögskolan. Dessutom ska Häxmuseet flyttas från Sandslån till Hola.

Maria Åslin och Peter Holmkvist från Sundsvall redogjorde för projektet Stenstan Visitors Center, en integrerad turistbyrå och visitors center som lyfter fram den unika miljön i Stenstan. Man kan stoltsera med att ha fyrdubblat antalet besökare sedan tidigare.

-          Vi är en mötesplats för både kunskap och inspiration, säger Maria Åslin.

En långväga gäst, Åsa Ingårda, som driver ett företag utanför Nyköping, höll ett humoristiskt föredrag om byråkratiska hinder för företagandet på landsbygden. Hon efterlyste bättre samordning och större smidighet från myndigheternas sida, och inte minst ett bättre bemötande.

Sedan följde idétorget där företagare och föreningar berättade om sin verksamhet.

Projektet ska nu analyseras och utvärderas.

-          På det här stadiet handlar det om input av idéer att använda i sitt arbete, de konkreta resultaten kommer så småningom, säger Nina Loberg.

KOMMENTAR

Hör kultur och kulturarv ihop? Det kan tyckas självklart, men i projektet Kulturarv i utveckling verkar det finnas en underliggande tanke att särskilja de två.

Det kan möjligen förklara den nästan totala frånvaron av kulturutövare under slutkonferensen, något som gäller, med några få undantag, under hela projektet.

Visst handlar projektet i första hand om ekonomisk tillväxt och nya affärsmöjligheter, och det behöver inte vara något fel i och för sig. Men ett kulturarv är en levande process, och de som håller den vid liv är just kulturskaparna.

Och då handlar det inte längre om nya marknader, kommersiell paketering och högre besökssiffror, utan om att utveckla kulturutövarnas professionella villkor, och skapa en infrastruktur som främjar kulturskapande.

En besvärlig och känslig fråga.

Den leder i sin tur till den föga lukrativa och totalt olönsamma uppfattning att kulturen har ett värde i sig.

Ladies got the blues

Det fanns flera framträdande kvinnliga bluesartister i musikgenrens begynnelse, med namn som 

Mamie Smith, Ma Rainey och Bessie Smith. Så småningom kom kvinnorna inom bluesen att hamna allt mer i skuggan, vilket naturligtvis inte betyder att de inte fanns där.

Musikkollektivet Ladies got the blues lyfter fram och hyllar blusens alla stora kvinnor – som också är deras förebilder. Under helgen var de på turné i Ångermanland med spelningar på Metropol, Brux och Babelsberg, där de bjöd på en hisnande musikalisk resa med kvinnliga förtecken från 1920-talets Mississippi till dagens svenska scener.

Reperoaren som kollektivet bjöd på var en spännande blandning av deltablues och Chicagoblues, gammalt och nytt, med låtar av drottningen Koko Taylor och unga stjärnskott som Susan Tedeschi och Lizz Wright. Dessutom skiftade man mellan amerikanskt och svenskt, blues går alldeles utmärkt att sjunga på svenska, vilket har bevisats med eftertryck av Louise Hofsten och hennes yngre kollega Lisa Lystam. Båda blev representerade, och det är tydligt att svenska kvinnlig blues har en klar dragning åt jazz.

Kul också att våga gå lite utanför de konventionella ramarna med en suveränt framförd Janis Joplin-låt.

Ladies got the blues mönstrar åtta kvinnor på scen, två är sångare, de är samspelta och lekfulla på samma gång. Alla är alla mycket skickliga musiker som i bästa bluestradition förenar teknisk virtuositetet med känslosam inlevelse.

Ett litet plus för Elin Öberg på munspel som fick bluesens sorgsna vemod att riktigt dallra i luften.

Slutligen en stilla fundering: musikaliskt är det just ingenting som skiljer kvinnlig blues från manlig, skillnaden ligger snarare i texterna. Hur mycket olycka och smärta det än ryms i bluesmusiken har jag svårt att föreställa mig en man som sjunger om att vara rädd för att drunkna i sina egna tårar.