Inte bara Spelman på taket

Han upphöjde en föraktad jargong till rangen av ett litterärt språk. Som författare hade han en nyckelroll i att skapa en hel litteraturtradition. Och hans berättelser om Tevje mjölkutköraren bildar förlagan till en av väldens mest populära musikaler. Den 13 maj är det 100 år sedan Sholem Aleichem gick bort.

Han föddes 1859 som Sholom Nahumovitj Rabinovitj i Perejeslav i Tsarryssland, i det som idag är Ukraina. Familjen var starkt påverkad av Haskala-rörelsen, och unge Sholom fick möjlighet att studera vid en rysk skola, där han kom i kontakt med ryska författare och världslitteraturen. Hans favoriter var Gogol och Turgenjev. Och som 15-åring skrev han en judisk version av Robinson Crusoe.

Sina första litterära alster skrev han på ryska och hebreiska. Den första berättelsen på jiddisch publicerades 1883. Det var inledningen till en omfattande mångårig litterär verksamhet som kom att omfatta inte mindre än 40 volymer: romaner, berättelser, dramer, noveller, krönikor och barnböcker.

Författaren kallade sig Sholem Aleichem, det var inte ovanligt att använda pseudonym, dessutom var jiddisch ifrågasatt som litteraturspråk och många bildade såg det som en vulgär rotvältska, samtidigt som det fanns i omlopp en stor mängd shund – skräplitteratur på jiddisch.

Valet av författarnamn var ingen tillfällighet. Hälsningsfrasen Sholem Aleichem uttrycker på samma gång vänlighet och vänskaplighet, närhet och intimitet, den folklige författaren bjuder in det läsande folket in till sin värld, som också är deras.

Sholem Aleichem är en riktig Folkschreiber som skriver för folket om folket. Den realistiskt skildrade miljön är judiskt liv inom Tsarrysslands bosättningszon, detta Jiddischland där fem miljoner judar bodde, ofta i svår misär, diskriminerade och marginaliserade, med ett ständigt hot om förföljelse. Det är shtetls värld – som Kasrilevke eller Anatevka - med dess myter och skrönor, med sina arketypiska karaktärer, tecknade med fantasi och inlevelse, med stor människokännedom, med säker blick för människors sammansatta natur, och med ett universellt tilltal.

Humorn är ett viktigt element i Sholem Aleichems författarskap, ironin, inte minst självironin, sarkasmen, med tragiken aldrig långt borta. Det är en humor i skärningspunkten mellan dröm och verklighet, mellan livets elände och en tänkt rättvisa och bättre värld.

Tematiken är ofta motsättningen mellan tradition och modernitet, integration och assimilering, och återspeglar mycket av de sociala och kulturella problem som gjorde sig alltmer gällande i Östeuropas judiska liv. Belysande är Tevjes tre döttrar, som istället för att som traditionen bjuder ingå ett äktenskap arrangerat av en äktenskapsmäklerska, gifter sig i tur och ordning: av kärlek, med en revolutionär, och – kanske värst av allt – med en kristen.

Delar av problematiken följer förstås med de miljontals emigranterna till smältdegeln på andra sidan Atlanten.

Sholem Aleichem har kallats för en ”judisk Mark Twain”, och när denne fick höra det lär han ha sagt: ”hälsa honom att jag är en amerikansk Sholem Aleichem”.

Formen som Sholem Aleichem väljer för sin framställning är ofta monologisk. Huvudpersonen skriver ett brev, eller inleder ett samtal, som övergår i monolog. Det kan vara med Rabbinen, med Gud fader själv, eller med en viss författare vid namn Sholem Aleichem.

Språket är till synes enkelt och vardagligt, men Sholem Aleichems språkbehandling är konstnärligt mycket medveten. Han tar till vara på ett mästerligt sätt folkspråkets vitalitet och nyansrikedom. Han älskar ordlekar, dråpliga talesätt, träffsäkra idiomatiska uttryck, han kan stundtals riktigt frossa i hela kataloger av svordomar och förbannelser. Hans jiddisch är mycket känsligt för geografiska, kronologiska och sociala variationer, och genom att öka eller minska antalet tyska, hebreiska eller slaviska inslag återger han en karaktärs bakgrund, sociala ställning och attityder.

Sholem Aleichem ägnade sig också åt förlagsverksamhet för att stödja jiddischlitteraturen. För ärvda pengar efter sin svärfar startade han 1888 Di Jidisze Folksbibliotek, vilket betraktas inofficiellt som den moderna jiddischlitetraturens födelse, och som publicerade bland annat sådana storheter som Isaac Leib Peretz.

Sholem Aleichem brukade beskriva jiddischlitteraturens utveckling med en familjebild där Mendele Mocher Sforim var farfar, Isaac Leib Peretz fadern och han själv barnbarnet. Det måste vara den ultimata författargärningen – att inte bara skriva utan också skapa en egen berättelse om litteraturens bildande.

Mycket lite är översatt till svenska av författaren som jämte Isaac Bashevis Singer betraktas idag som jiddischlitteraturens främste (än mindre finns av Isaac Leib Peretz och så gott som ingenting av Mendele Mocher Sforim).

Sholem Aleichem på svenska:

Motl, kantorns son, 1977 (orig: Motl pejsi dem chazns)

Spekulanten, 1978 (orig: Menachem Mendl)

Spelman på taket, 1992 (orig. Tevje der milkhiker)

Shtetl!: judiska berättelser från en svunnen värld, 1996 (av Isaac Leib Peretz och Sholem Aleichem)

Motl i Jiddischland, 2008 (orig: Moṭl in yidishland)

Texten har ursprungligen publicerats i Dixikon.se

Lästips i pandemins tid

Bokus

Adlibris

Kan också köpas direkt från författaren.

Liten man - stora brott

Den 11 maj 1960 kidnappade fyra Mossadagenter Eichmann när han steg av bussen i närheten av bostaden. En av historiens värsta massmördare kunde ställas inför rätta.

Adolf Eichmann hade ansvaret för Förintelsens logistik i det ockuperade Östeuropa, det var han som såg till att tågtrafiken till förintelseläger som Auschwitz, Sobibór, Majdanek och Treblinka fungerade. 1944 fick Eichmann det direkta befälet över utrotningen av judarna i Ungern, en uppgift som han trots dess väldiga omfattning, det rörde sig om drygt en halv miljon människor, och den för tyskarna mycket svåra krigssituationen, genomförde med en hänsynslös effektivitet.

Vid den ökända Wannseekonferensen i januari 1942 då "den slutliga lösningen" beslutades förde han protokoll för Himmlers räkning.

Eichmann gäckade länge rättvisan. Efter att ha flytt från Ungern till Österrike inför den annalkande Röda Armén blev han tillfångatagen av amerikanerna. Han uppgav ett falskt namn, och hans riktiga identitet upptäcktes inte. Så småningom flydde han, och gömde sig på landet i norra Tyskland. 1950 lyckades han att med hjälp av Röda Korset (!) ta sig till Argentina, och hans familj kom efter.

Här levde han på diverse arbeten under falskt namn. Hans familj däremot behöll sitt riktiga namn, och hans söner var snara till att inför andra skryta med faderns betydelse i Nazityskland.

I slutet av 1950-talet fick den israeliska underrättelsetjänsten Mossad flera ledtrådar om Eichmanns liv i Argentina, som snabbt kunde bekräftas. Mossad genomförde en spektakulär kidnappningsaktion, och förde Eichmann till Israel (hela handlingen finns beskriven i Isser Harels bok "Huset vid Garibaldigatan").

Argentina protesterade kraftfullt mot kidnappningen, och högerradikala rörelser ställde till med pogromer i Buenos Aires. Israel förnekade till en början inblandning. Det internationella samfundet ansåg dock att de oerhörda brott som Eichmann var skyldig till gjorde att man trots allt var beredd att bortse från kränkningen av ett lands suveränitet, som det faktiskt var.

Samtidigt väckte Eichmanns tillfångatagande panik i Västtyskland, där man var rädd att flera av hans tidigare nära medarbetare som nu hade höga positioner i förbundsrepubliken skulle hamna i rampljuset. Inofficiella möten med den israeliska regeringen ägde rum. Vid samma tid pågick förhandlingar om inköp av vapensystem från Tyskland. Något år senare beviljade Västtyskland ett stort militärstöd till Israel.

Inga komprometterande uppgifter om forna nazister verksamma i Västtyskland togs upp under Eichmanns rättegång.

Senare har det avslöjats att den tyska underrättelsetjänsten redan 1952 kände till Eichmanns uppehållsort, och att man informerade CIA. Inga åtgärder vidtogs emellertid, då man befarade att det kunde leda till generande avslöjande för både Västtysklands och USA:s regeringar när det gällde hanteringen av forna nazister efter kriget.

Rättegången mot Adolf Eichmann inleddes i Jerusalem den 11 april 1961, och pågick i 14 veckor. Eichmanns förvar gick ut på att han bara lydde order. Rätten var av en annan uppfattning och i december 1961 avkunnade den en dödsdom mot Eichmann. Flera överklagande och en nådeansökan avslogs och Eichmann avrättades genom hängning.

Rättegången följdes naturligtvis med stort intresse över hela världen. En av åskådarna i rättegångssalen i Jerusalem var den tysk-judiska filosofen Hannah Arendt, som bevakade rättegången för tidskriften "The New Yorkers" räkning. Hennes iakttagelser resulterade i den numera smått legendariska boken "Ondskans banalitet".

Arendts tes är att Eichmann inte var någon hängiven nazist vars handlingar motiverades av en stark antisemitisk övertygelse, utan en själlös byråkrat som bara eftersträvade effektivitet, att hålla sina överordnade på gott humör och att befrämja sin egen karriär.

Med sin intellektuella skärpa, sitt personliga mod och sin integritet, drog sig Arendt inte heller för att anklaga både domstolen och staten Israel för att politisera rättegången.

Arendts teser har sedermera blivit ifrågasatta på flera punkter, se till exempel historikern David Cesaranis bok "Adolf Eichmann: byråkrat och massmördare". Men bilden på den lille medelålders mannen i en säkerhetsbur under rättegången i Jerusalem, kamrerstypen som ser totalt vilse ut, som en person som genom omständigheternas makt har hamnat på helt fel plats i historiens malström tvingar ändå fram en fråga om vad var och en av oss kan vara kapabel till.

Berikar och fördjupar

"Rotholcs syn på omvärlden är begränsad. Han är en överlevare, både i och utanför ringen. Han är inte den som lägger näsan i blöt om han inte måste. Det är här det judiska vittnets berättelser kommer in. Det är han som ger läsaren översikt, det är han som placerar Rotholc i ett större politiskt sammanhang.

Samspelet mellan Rotholc och vittnet berikar och fördjupar var och ens berättelse"

Solidaritet krävs om hela Sverige ska leva - modellen med återbäring har stora brister

Hittade en tre år gammal text som jag tror står sig än idag.

Hur ska hela Sverige kunna leva? Många, inte minst i Norrland, sneglar på den norska modellen med återbäring till kommuner på vattenkraft. Men är det verkligen rätt väg att gå för HELA landet?

Stockholms befolkning sägs växa med en SL-buss om dagen. Samtidigt är det statistiskt klarlagt att 2030 bor ingen kvar i Bollstabruk.

Klyftan mellan stad och land växer. Skillnaden har visserligen alltid funnits, men just nu skenar den iväg i skrämmande tempo. Tidigare har det faktiskt funnits perioder då takten bromsades upp, och tro det eller ej, till och med minskade.

Utvecklingen är alltså inte naturbunden utan beror på politiska beslut - eller avsaknad av desamma.

Motståndet tilltar, allt fler vägrar acceptera det avgrundsdjup som har uppstått mellan stad och land.

Det är populärt att peka på Norge där de regionala obalanserna är mycket mindre än i Sverige. Och det duger inte att förklara bort den levande landsbygden i vårt västra grannland med oljepengar, norrmännen för helt enkelt en annan politik.

Det populäraste inslaget i norsk regionalpolitik - åtminstone i Sverige - är återbäringen till kommuner med vattenkraft. Stridsropet lyder: låt pengarna stanna där de har producerats!

SVT Jämtland har gjort en beräkning vad det skulle innebära ekonomiskt för Norrlandskommuner om de låg i Norge. Det skulle onekligen röra sig om hisnande summor, listan toppas av Jokkmokk med över 312 miljoner - per år. Sollefteå kommer som god tvåa med drygt 283 miljoner.

Många skulle få mycket. Men listan visar också att idén inte är helt okomplicerad, för att uttrycka det milt.

Kramfors och Härnösand skulle få noll (0) kronor. Som någon spydigt kommenterade på sociala medier: Rika Sollefteåbor kan väl semestra i Kramfors.

Åre, som det väl redan går ganska bra för, skulle få 42 miljoner, lilla Bräcke 61 tusen. Jokkmokks astronomiska toppnotering motsvaras i andra änden av Övertorneås 39 tusen. Umeå, som knappast behöver någon draghjälp skulle casha in 103 miljoner, medan Nordmaling skulle få nöja sig med en knapp miljon, 780 tusen.

Risken är högst påtaglig att åtgärden kanske löser vissa problem men skapar nya istället.

Visserligen kan man på goda grunder hävda att energi är grundläggande, utan den blir det ingen verksamhet, men man kan också vända på resonemanget. Energi i sig, utan någon verksamhet att driva, är ingenting att ha.

Och då kan man med fog fråga sig varför vi inte ska kompensera kommuner i Göteborgsregionen för bilindustrin? Och IT i Stockholmstrakten? Läkemedel i Lund?

Så där kan man hålla på länge.

Och vad gör vi med kommuner som inte har vare sig energiproduktion eller någon annan näringsverksamhet av nämnvärd omfattning? Som "bara" kan erbjuda rekreation och vila, orörd natur och frisk luft?

Hela idén med återbäring bygger på felaktiga premisser. Den är ingenting annat än den nyliberala egoismens baksida. "Vi ska behålla så mycket som möjligt av det som är vårt". Det är motsvarigheten till de rika kommunernas gnäll på utjämningssystemet fast i en annan tonart.

Det som krävs för att hela Sverige verkligen ska leva är en grundläggande solidaritet som omfattar just hela landet. På samma sätt som de friska betalar för de sjuka, de barnlösa för skola, de utan bil för vägar, och så vidare, så måste det vara möjligt med ett rättvist fördelningssystem för hela Sverige.

Det kräver att några heliga kor slaktas. En del av det kommunala självstyret måste offras, skatter måste höjas, statliga ingripanden måste bli fler. Med mera.

Sedan krävs det förstås en massa andra åtgärder.

Men om vi menar allvar med parollen Hela Sverige ska leva kan det inte byggas utifrån drängens klagan: "Alla tänker på sig, det är bara jag som tänker på mig."

Med både humor och allvar

"Familjealbum är både en humoristisk och allvarlig bok om förintelsens offer och överlevare och de historier som fortplantar sig vidare till nya generationer, förhoppningsvis utan alltför många avbrott eller omskrivningar."

Ett Europa som inte imponerar

Idag när ryssarna firar segerparaden firas samtidigt Europadagen. 

Det var 1950 som Frankrikes dåvarande utrikesminister Robert Schuman la fram ett förslag, den så kallade Schumandeklarationen, om att skapa ett enat Europa. Det anses allmänt vara begynnelsen till dagens EU.

Tanken var god. Men resultatet imponerar uppriktigt sagt inte.