Spännande prosa från poeternas land

Idag är det Olga Tokarczuks födelsedag. Dagen till ära:

Jakobsböckerna

Olga Tokarczuk

Övers: Jan Henrik Swahn

Ariel förlag

Polsk litteratur är mest känd för sina poeter, men det finns också intressanta prosaister. Ett av de absolut mest spännande polska författarskapen idag är Olga Tokarczuks.  Hon debuterade redan 1979, och har sedan dess skrivit en lång rad säregna romaner med en alldeles egen stil och inopportunt aktuella ämnen.

Hennes genombrottsroman Gammeltida och andra tider från 1996 (på svenska 2006) är en (mar)drömresa genom den moderna historien, och är ett mästerverk helt i klass med den magiska realismens litterära giganter i Latinamerika.

Olga Tokarczuks senaste roman är ett mastodontverk som utspelar sig i mitten av 1700-talet. Europa plågas av sociala spänningar och Upplysningens idéer skrämmer makten allt mer. På andra sidan Atlanten får britterna allt svårare att hålla uppstudsiga kolonister i schack.

Och i Östeuropa går det politiskt splittrade en gång i tiden så mäktiga polska kungariket mot sin undergång. Landets dödsryckningar åtföljs av social oro, och som vanligt blir judarna syndabockar. 

Desperata bönder i Ukraina ställer till med blodiga pogromer, samtidigt som katolska kyrkan framför anklagelser om ritualmord. Det är visserligen mot påvens uttryckliga förbud mor sådana åsikter, men kyrkan i Polen är tillräckligt stark, och biskoparna tillräckligt skuldsatta hos judiska bankirer, för att strunta i påven där långt borta i Rom.

Då dyker han upp som ett ljus från öster, juden Jakob Frank från det ottomanska Turkiet. Han påstår sig vara Messias, och vinner snabbt många anhängare. Gruppen kring Frank är en märklig blandning av toppstyrd sekt, urkommunistisk egendomsgemenskap och sexuell lössläppthet.

Det judiska prästerskapet sätter sig i motvärn till heretikern, med understöd av delar av den katolska hierarkin, och Jakob tvingas fly tillbaka till Turkiet, där han konverterar till islam.

Tack vare hjälp från inflytelserika polska magnater och en del biskopar tillåts han återvända, och konverterar nu till kristendomen. Två gånger om.

Han fängslas, friges av de invaderande ryssarna, flyttar till Mähren, umgås med den österrikiske kejsaren, och slutar sina dagar på ett överdådigt slott utanför Frankfurt.

Ett fascinerande öde, och det är lätt att förstå att Tokarczuk ville skriva en roman om denne märklige man. Och fascinationen var tydligen så överväldigande att det blev ett monster till bok på 960 sidor!

Jakobsböckerna är en episk bladvändare, Tokarczuk kan berätta en historia och hennes språk är oemotståndligt levande, det gnistrar, doftar, skälver, triumferar och förtvivlar.

Ändå lämnar läsningen ett tomrum. Det är svårt att få grepp om huvudpersonen, hans dragningskraft förblir oförklarlig, han framstår mest som en manipulativ och tyrannisk posör och streber.

Aktualiteten är inte heller helt uppenbar. Assimileringens med uppgivande av sin identitet som diskriminerade grupper tvingas till för att undgå förtryck är ett fenomen som talar förstås till dagens läsare.

Likaså att kulturen består av en mängd fragment vars ursprung har fallit i glömska för länge sedan.

Men krävs det verkligen nästan tusen sidor för att berätta det?

Romanen har förvisso fått fin kritik, och belönats med Nike-priset, Polens förnämsta litterära utmärkelse, men samtidigt har romanen och författaren väckt starka kontroverser i hemlandet.

I en intervju strax efter att hon hade fått Nike-priset sa Tokarczuk bland annat att polackerna har fantiserat ihop en idealiserad bild av sin historia, att de har förträngt att de har varit slavägare och mördat judar. Det var dags att skriva Polens historia på nytt, utan att blunda för de hemskheter som har begåtts.

Tokarczuks uttalanden möttes omedelbart av en veritabel störtflod av hat och hot, med sällsynt grova sexistiska, xenofoba och antisemitiska tillmälen.

Frågan om polackernas mord på judar under andra världskriget har under senare år blivit föremål för seriös historisk forskning i Polen, medan det bland allmänheten är fortfarande i stor utsträckning ett rött skynke och en skymf mot en heroisk nation som fått lida så mycket.

Den som förnekar sina fel är dömd att upprepa dem. Om inte litteraturen sätter stopp för det förstås.

Olga Tokarczuk på svenska:

2002 - Spel på många små trummor (Gra na wielu bębenkach, 2001 [noveller] urval och översättning Jan Henrik Swahn, Ariel/Ellerström)

2005 - "Professor Andrews i Warszawa" [novell] (översättning Irena Grönberg). I antologin Navelsträngen i jorden (Tranan)

2005 - Daghus, natthus (Dom dzienny, dom nocny, översättning Jan Henrik Swahn, Ariel, 1998)

2006 - Gammeltida och andra tider (Prawiek i inne czasy, översättning Lennart Ilke, Ariel, 1996)

2009 - Löparna (Bieguni, översättning Jan Henrik Swahn, Ariel, 2007)

2010 - Styr din plog över de dödas ben (Prowadź swój pług przez kości umarłych, översättning Jan Henrik Swahn, Ariel, 2009)

2014 - Björnens ögonblick(Moment niedzwiedzia [essäer], översättning Jan Henrik Swahn, Ariel, 2014)

2015 - Jakobsböckerna (Księgi Jakubowe, översättning Jan Henrik Swahn, Ariel, 2014)

En pappersbrigad mot Förintelsen

Igår var det Förintelsens minnesdag. Förintelsens mål var en total utplåning av ett helt folk men också av dess historia och kultur. Synagogor och andra byggnader sprängdes i luften, konstföremål och böcker stals och förstördes. Boken The Book Smugglers berättar om pappersbrigaden i Vilnius och hur medlemmarna lyckades bevara i alla fall delar av världens då främsta forskningsinstitut för studier av jiddisch och den judiska kulturen.

Den nazistiska folkmordspolitiken mot judarna var allomfattande på ett fullständigt radikalt sätt. Judarna skulle inte bara förintas fysiskt, också deras kultur skulle raderas ut för alltid. Synagogor och andra byggnader sprängdes i luften, konstföremål och böcker stals och förstördes. Förintelsens mål var en total utplåning av ett helt folk, dess historia och kultur.

En plats där kulturförstörelsen blev särskilt omfattande var Vilnius i nuvarande Litauen. Att det var just här var ingen tillfällighet. Vilnius judiska befolkning hade en lång historia i staden, här hade etablerats flera berömda lärdomssäten, museer och bibliotek med imponerande samlingar.

Här låg framför allt Yivo:s huvudkontor, världens främsta forskningsinstitut för studier av jiddisch och den judiska kulturen. Den hade ett enastående forskningsbibliotek och en unik samling av judaica, här verkade många av den tidens mest framstående judiska intellektuella i Östeuropa.

Inte för inte kallades Vilnius för Litauens, eller rent av Östeuropas, Jerusalem.

Läs hela texten i Dixikon.se

Förintelsens minnesdag: ”Krävs empati, tolerans och respekt för att inte upprepa historiens grymhet och ondska”

För 75 år sedan, den 27 januari 1945, befriades koncentrationslägret Auschwitz av sovjetiska trupper.

Den syn som mötte förfärade till och med de luttrade rödarmisterna. Auschwitz utgjorde, tillsammans med Birkenau, som var det egentliga förintelselägret, och arbetslägret Monowitz, den största komplexet i nazisternas förintelsemaskineri. Auschwitz står som symbol för nazisternas brott mot mänskligheten, och den 27 januari högtidlighålls över hela världen som Förintelsens minnesdag.

Under knappt fem år mördades i Auschwitz 1,1 miljoner människor – lågt räknat. Nästan en miljon av dem var judar De flesta gasades ihjäl direkt vid ankomst, och brändes i krematorier. Resten dog av utmattning, undernäring och sjukdomar.

Bland de dödade fanns det medborgare från de flesta länder av Europas länder, också Norden: Danmark och Norge. Också romer och homosexuella fanns bland offren.

Det är överväldigande siffror, som inte bara kan avfärdas som ”statistik”, de återger trots allt vidden av mördandets fasansfulla omfattning.

Men för att kunna förstå på djupet, och åtminstone delvis kunna föreställa sig förintelselägrens grymt brutala verklighet, krävs det ögonvittnesskildringar, helst förmedlade genom kvalificerad skönlitteratur.

Läs hela texten i Allehanda.se

Ur Alice Babs enastående sångarv

Idag är det Alice Babs födelsedag. Et år efter att hon gick bort satte hennes dotter Titti Sjöblom ihop ett program om  sin mamma.

Det är några år sedan Alice Babs gick bort 90 år gammal. År 2004 turnerade hon tillsammans med dottern Titti Sjöblom och hennes man Ehrling Eliasson. Det var för övrigt hennes sista framträdande. Alice Babs blev mycket förtjust i Tittis och Ehrlings tolkningar av hennes sånger, och redan då föddes idén att göra ett program som tog tillvara den fantastiska musikskatt som Alice Babs har lämnat efter sig.

Det blev färdigt för fyra år sedan, och nu äntligen kunde det framföras på hemmaplan på Babelsberg – därifrån är det inte långt till hemmet i Ullånger.

Det blir ett axplock ur Alice Babs enastående sångarv, och som innehåller et brett spektrum av olika musikgenrer. Det är förstås mycket jazz och swing, men också schlager och visor, inte minst barnvisor.

Titti vävde ihop programmet med sina personliga berättelser ur mammans rika musikliv. Det blir en del svenska klassiker som sånger ur filmen Vårat gäng, och Thore Ehrlings odödliga Regntunga skyar.

Under berättelsens gång dyker det upp några av musikens stora namn, som Alice Babs samarbetade med, både inhemska som Povel Ramel, och internationella stjärnor som Louis Armstrong och Duke Ellington.

Titti Sjöblom berättar och sjunger med en utstrålning som inte står mammans efter. Det är mycket oemotståndlig sångglädje och humor i en dansant föreställning, och Ehrling sekunderar väl med sång, eminent gitarrspel och skämtlynne.

I ett universum av förtvivlan, svärta, cynisk humor och känslosamhet

Idag är det Vladimir Vysotskijs födelsedag.

På hösten 1986 när min mamma var på besök hos mig i Stockholm från Göteborg såg vi Fria Proteaterns Vysotskijföreställning på Scalateatern. Vi gick dit djupt skeptiska och med mycket låga förväntningar. Vysotskij var ju så genomrysk, så omisskännligt slavisk, att blotta tanken på en svensk grupp som skulle framföra hans sånger var orealistisk. Och Fria Pro?

Det tog inte lång tid förrän vi kapitulerade villkorslöst. Det var äkta och gripande, fina översättningar och musikarrangemang som, förutom att vara egna – så när som på Stefan Ringboms sång med klara Vysotskijkomplex, också balanserade skickligt mellan visans enkelhet och den kabarétradition som var naturlig för Fria Pro.

Kassettbandet med inspelningen från föreställningen är utnött för länge sedan. Men nu har Karneval förlag gett ut en bok med Vysotskijs sånger, komplett med texter och noter, och med den följer en CD-skiva från föreställningen 1986, som dessutom innehåller fyra nya sånger och tre talade inslag (där man bland annat reder ut det här med ryska namn).

Vysotskij som åtnjöt kultstatus under sitt korta liv innan han dog av en hjärtattack 42 år gammal, har nu också fått ett officiellt erkännande, något som antagligen inte skulle ha glatt honom. Han var individualisten som sjöng om det förbjudna, oftast på ett indirekt, poetiskt sätt. Hans värld befolkas av tjuvar, arbetslägerfångar, vilsna själar uppvuxna under krigets fasor. 

Känsloregistret accelererar från bittert hat till gränslös kärlek på två röda sekunder. Ett universum av förtvivlan, svärta, cynisk humor och känslosamhet, allt genomsyrat av en lågmäld humanism. Det är svårt att inte se förbindelsetråden till Cornelis Vreesvijk, vilket till en del kan förklara Vysotskijs popularitet i Sverige.

Det finns en annan artist i Sverige som också sjunger Vysotskijs sånger. Han heter Dan Fägerquist, hans tolkningar är mycket originella, och han är mycket duktig.

Vladimir Semjonovitj, var du än är: Skål!

Foto: Igor Palmin

Revolutionen som inte blev av

Idag är det Molly Johnsons födelsedag. Hennes mest kända bok är "Pansarkryssaren"

Pansarkryssaren
Molly Johnson.
Modernista, 2009. Originalutgåva: Rabén & Sjögren, 1955.

Sergej Eisensteins filmklassiker Pansarkryssaren Potemkin från 1925 hade länge varit förbjuden av den svenska censuren. Först på 1950-talet kom den upp på de svenska biograferna igen. Historien om matrosupproret som får ett blodigt slut och som kulminerar med den berömda scenen med barnvagnen som rullar nerför trapporna i Odessa måste ha gjort ett mycket starkt intryck på den unga järnverksarbetardottern Molly Johnson från Hofors.

Hon fick en idé till en novell, som senare kom att utgöra första delen i romanen, och publicerades 1954 i BLM. Hon fick massor av anbud från hugade förläggare, som bländades av textens djärvhet och originalitet. Året efter utkom romanen.

Det som Molly Johnson såg för sitt inre och skildrade på ett mycket suggestivt språk är hur pansarkryssaren med de upproriska matroserna kommer till Grusviken, ett brukssamhälle som har sin motsvarighet i verklighetens Hofors. Det är en mäktig bild när pansarkryssaren pressar sig i dimman uppför ån inför de häpna Grusviksborna.
Revolutionen är äntligen här! Befrielsens timme är slagen!

Men det förväntade jublet uteblir. Järnverksarbetarna är avvaktande och förvirrade. Bruksdisponenten och andra myndighetspersoner tillkallas, och dessa vet precis hur man ska komma till tals med och pacificera ett yttre och skrämmande hot. ”Matroserna hade äntligen, liksom människorna på betongbron, befriats från en tung historisk börda, när de nu hade fått en bestämmande överhet att hålla sig till.”

Också revolutionsmatrosernas kampglöd falnar, de resignerar och anpassar sig.

Samtidigt i en annan del av världen, i Stilla havet, genomförs provsprängningar av en vätebomb. På Grand Bahamas på lyxhotellet Grandest vältrar sig överklassen i ”/…/det bekvämaste, det slappaste och det mest skyddade man kan tänka sig /…/Allt som är dyrbart, sällsynt, svåråtkomligt ska vi ha.” När tiggarna från kåkstaden kommer för nära öppnar rikemanssönerna eld och anställer en veritabel massaker.
Allt hänger samman, det hårda slitet, våldet och förtrycket kommer att fortsätta så länge vi inte gör något åt det, och återställer arbetets värde.

Johnson skriver en suggestiv prosa med många stämmor, som med stor språklig medvetenhet undersöker sina uttrycksmöjligheter. Hon pendlar mellan det associativt poetiska och en kärv och drastisk dialekt. En idyllisk reseskildring med exotiska inslag slår över i saklig dokumentär.

Romanen saknar huvudpersoner utan det är kollektivet som klass som står i centrum. Det finns inte heller någon fast plats för händelserna eller en tidsram för berättelsen. Tillsammans med det språkligt nyskapande, både stilistiskt och innovativt när det gäller ord och uttryck – vad sägs om ”skyskrapsskrytsamt” eller ”stämpelklocksbrådska” – ligger Pansarkryssaren ljusår från den socialrealism som alltför ofta tillskrivs arbetarlitteraturen.

Samtidigt finns det här ett klart politiskt budskap som tydligt protesterar mot klassamhällets orättvisor, exploatering och avhumanisering, och det uttrycks med ett anslag som, precis som hos Molly Johnsons stora förebild C.J.L. Almqvist, inte saknar religiösa undertoner: ”Vi kräver att arbetet ska få vara av en helig renhet /…/ Att arbetet ska vara länken mellan den kraft som kan utvinnas ur våra villiga händer och den tro vi har på framtiden och den blivande människan.”

Modernistas utgåva av Pansarkryssaren är en stor litterär händelse.

Molly Johnson var 24 år gammal när Pansarkryssaren publicerades, och hon spåddes en lysande framtid som författare. Så blev det inte. Hon har självt hänvisat till att hon ”sysslat med att sköta hushåll och barn”. Andra förklaringar kan vara prestationsångest, något som är fullt förståeligt efter en sådan dundersuccé vid unga år, och en skygghet för offentligheten. Hur som helst visar hennes öde på att det är långt kvar till jämlikhet också inom litteraturens värld.

Mycket finns kvar

Idag är det två år sedan Anders Åberg gick bort. Här minnestexten från den dagen

Anders Åberg är död. Han avled tisdag mot idag i sviterna av en hjärtinfarkt. Det är som om världen stannat upp för ett ögonblick. Sedan kommer insikten att så mycket finns kvar, och kommer att finnas länge.

Här på hemmaplan förknippas Anders framför allt med Mannaminne. Ett galet, omöjligt projekt, skapat mitt ute i ingenstans, det vill säga i Häggvik i Nordingrå där han kom att bo i över 30 år, av en utböling från Stockholm (från början tillsammans med en annan utböling, Dag Wallin). En unik konstinstallation, en säregen skapelse, som är så mycket på en gång: mötesplats, utställningslokal(er), friluftsmuseum, och kanske främst ett minnesmärke över den tid från vilken vi kommer, och som ställer frågor om vart vi är på väg.

Men Anders Åberg var så mycket mer än Mannaminne. Han var en framstående konstnär i sin egen rätt, han har lämnat bestående spår på många platser i Sverige, det räcker att nämna utsmyckningen av Solna stations T-bana, och det glada flygplanet på Arlanda, men också runt om i världen.

Anders var en berättare av rang, påläst, kunnig, spirituell, kunde han hålla låda i vitt skilda ämnen i olika sammanhang. Ofta klädd i snickarbyxor och flanellskjorta, alltid med bestämda, starka åsikter.

Han var ingen okontroversiell person, han hade mycket klara, inte sällan kritiska, uppfattningar och både människor och myndigheter, och han drog sig inte för att framföra dem, oavsett konsekvenserna.

Han kunde vara oemotståndligt charmig också.

Politiskt var han radikal, utan att vara det minsta dogmatisk.

Anders var så långt ifrån opportunism som en människa någonsin kan bli, kan kände aldrig efter vart vinden blåser. Han älskade och hatade med samma varma hjärta. Han förespråkade passionerat mod, kvalitet, öppenhet, och han rackade ner på slätstrukenhet, trångsynthet, snikenhet.

Han var inte en person som man ville ha som sin fiende.

Förvisso kunde någon gång hans kritik vara orättvis och överdriven, men jag kommer alltid att sakna hans koleriska utskällningar och drastiska överdrifter.

Han hade växt upp i ett konstnärshem i Stockholm, och hade som barn träffat Väinö Linna. Det har jag alltid varit lite avundsjuk på, samtidigt som det ytterligare höjde Anders status i mina ögon.

Anders Åberg var en välkänd personlighet i Ådalen, även bland människor med föga eller ingen kontakt med konstvärlden. Och de flesta har någon gång varit på Mannaminne, beundrat och förundrats.

Och jag är säker på att Bob Dylan kommer förr eller senare. Vila i frid.