Förenar tradition med nyskapande

Idag är det årsdagen av uruppförandet av Rigoletto. Hösten 2015 spelades den på Norrlandsoperan i Umeå.

Rigoletto är den klarast lysande blomman i den mogne Giuseppe Verdis Treklöver med Trubaduren och La Traviata som de två andra yppersta blomstren. Efter ett mindre krig med censuren fick operan premiär i Venedig 1851 och blev omedelbart en sällan skådad succé. Det påstås att kvällen efter nynnade varenda gondoljär på arior ur operan. Sedan dess har Rigoletto spelats mer eller mindre oavbrutet på all världens scener.

En nyuppsättning av Rigoletto är på samma gång en satsning på ett säkert kort och en chansartad utmaning. Norrlandsoperan klarar balansgången med den äran, här förenas tradition med nyskapande på ett fruktbart sätt.

Handlingens förödande kritik av patriarkalt våld är uppenbar. Redan i inledningen bärs en kvinna in till hertigen som ett djur till ett slaktoffer, ackompanjerat av den mäktige mannens cyniska sång som i sexistisk anda hyllar den hejdlösa konsumismens lov med dess infantiliserade omedelbara behovstillfredsställelse som livets högsta mening. Valfrihet!

Men här finns också ett tydligt klassperspektiv. Även om alla sitter fast i hierarkins hämmande tvångsmönster är det skillnad på folk och folk, en del – ett fåtal – är vinnare, de många är förlorare. 

Hovnarrens skenbara frihet straffas på det mest grymma sätt, den sårade och förödmjukade fadern var en känsla som var Verdis egen, och gestaltningen har smärtans alla nyanser av svärta och förtvivlan.

Den enda ljuspunkten i denna ytterst mörka historia är dottern Gilda, men också hennes rena och oskuldsfulla kärlek är omöjlig och hon får betala för den med sitt eget liv.

Linus Fellboms scenografi är kongenial. Inspirerad av Holocaustmonumentet i Berlin går den i intensivt svart, med massiva block som snurrar runt, flyttas fram och tillbaka, bara för åter bilda samma klaustrofobiskt oöverstigliga mur.

Sånginsatserna är blandade. Teresia Bokors Gilda är föreställningens klart lysande stjärna med den rika värmen i sin koloratursopran. Hon drillar fram de mest änglalika toner så den gode Giuseppe ler brett i sin himmel.

Joachim Bäckström gör en imponerande insats som Hertigen med sin fenomenala förmåga att ligga högt hela tiden, även om han är nära att spricka ett par gånger.

Jag var inte lika förtjust i Fredrik Zetterströms Rigoletto. Hans dramatiska agerande är skickligt, men det är för mycket andningsteknik, och för mycket sångteknik över huvudtaget, och alldeles för lite personlighet.

Men det är en föreställning som bär upp sig själv. Den innehåller flera enastående arior, Questa o quella och Caro nome, bara för att nämna ett par mest kända, men det är duetterna som är operans musikaliska motor. Gilda! Mio padre och Hämndduetten mellan Gilda och Rigoletto lyfter operakonsten till helt nya nivåer.

Och direkt efter ariornas aria, La donna é mobile – den som enligt skrönan gondoljärerna gnolade dagen efter urpremiären – kommer en kvartett, fyra röster i fulländad harmoni som frambringar de mest sublima toner som en människa någonsin förmått att skapa.

Ukrainas stora nationalskald är också en rysk författare

Igår var det Taras Sjevtjenkos födesledag, idag är det hans dödsdag. En text från 2014:

Kan man förstå ett land genom dess litteratur?

Den 9 mars är det 200 år sedan den ukrainske författaren Taras Sjevtjenko föddes. Han anses vara den moderna ukrainska litteraturens och det litterära ukrainska språkets grundare, och han intar en särställning i Ukrainas nationella medvetande.

Sjevtjenko har fler statyer i Ukraina än Lenin, städer, gator, skolor och företag är namngivna efter honom, skolbarnen får än idag lära sig hans poesi utantill, och hans dikt ”Testamente” åtnjuter en status näst efter landets nationalsång.

Taras Sjevtjenkos eget livsöde är fascinerande, samtidigt som det återspeglar mycket av förhållanden i 1800-talets Tsarryssland.

Han föddes som livegen, och det var först när han var 24 år gammal som han kunde friköpas. Priset för hans frihet var 2500 rubel, och pengarna skaffades fram genom att den kände ryske konstnären Karl Brjulov auktionerade bort ett porträtt av poeten Vasilij Zjukovskij, målat speciellt för ändamålet.

Sjevtjenko engagerade sig i Kyrillos och Methodios-broderskapet, en panslavistisk organisation som strävade efter att förvandla det ryska imperiet till en federation av självständiga slaviska nationer.

Samtidigt publicerade han satiriska dikter, som hånade tsaren och hans familj.

Sjevtjenko fängslades och dömdes till förvisning och soldattjänst, vilket var liktydigt med en tortyrliknande tillvaro under sadistiska befäl som gjorde sitt bästa för att knäcka den uppstudsige ukrainske bondgrabben.

Han benådades efter nio år vid Uralbergen och nuvarande Kazakstan, men hans hälsa hade försämrats kraftigt, och bidrog till hans för tidiga död i mars 1861.

Som ett historiens hångrin är att livegenskapen avskaffades i Ryssland avskaffades nästan exakt samtidigt med hans död.

Taras Sjevtjenko är mest känd för sina nationalromantiska dikter som skildrar på ett nostalgiskt sätt ett idealiserat förflutet, med det fria kosacklivet i centrum. Det poetiska språket öser generöst ur det folkliga språkförrådets uttryck och vändningar, och tilltalet är starkt personligt.

Sjevtjenko skrev också mycket om de ukrainska böndernas svåra umbärande och det hårda förtryck som de utsattes för, något som han hade egna erfarenheter av från sina ungdomsår, och som senare återupplevdes genom hans besök i Ukraina.

Sjevtjenkos diktning har en stark antimoskovitisk tendens. Han kritiserar bland annat kosackhetmanen Bogdan Chmelnitskis förbund 1654 i Perejaslav med Ryssland, som fick ödesdigra konsekvenser för Ukrainas framtid.

Det finns i hans poesi också en ton som av dagens läsare lätt kan uppfattas som främlingsfientlig, och som är riktad mot tyskar och judar.

Samtidigt kan det antimoskovitiska temat tolkas som en historisk tankefigur, typisk för nationalromantiken, och som i själva verket vänder sig i första hand mot tsarrikets förtryck. 

Sjevtjenko tillbringade de flesta av sina år i frihet i Ryssland, främst i St. Petersburg, där han hade nära kontakter med den ryska kultureliten. Förutom poesi skrev han också prosa och dramatik – på ryska!

Det gör honom till en rysk författare (de två språken är mycket nära besläktade), och det är onekligen en paradox som heter duga att Ukrainas stora nationalskald är också en rysk författare.

Taras Sjevtjenkos författarskap speglar på ett fascinerande sätt Ukrainas historia, med alla dess motsägelser och motsättningar.

På svenska finns (enligt Libris) enbart ett verk av Sjevtjenko, ”Tjänsteflickan”, ironiskt nog översatt från ryska. Han ingår också i antologin ”Lyriska översättningar” från 1922.

En framgångsrik "skrivande gorilla"

Idag är det 100 år sedan Mickey Spillane föddes.

Man uppskattar att hans böcker har sålt i 200 miljoner exemplar. På USA:s lista över alla tiders bästsäljare hade Spillane sju titlar av 15. Ett flertal av hans böcker filmatiserades för både bio och tv.

Mickey Spillanes böcker rönte aldrig någon större uppskattning bland litteraturkritiker. Han skrev mest deckare i den hårdkokta traditionen, även om han hade föga gemensamt med dess främsta företrädare såsom Raymond Chandler som avfärdade Spillane som en ”skrivande gorilla”, och framför allt Dashiell Hammett som var medlem i kommunistpartiet och vars radikala engagemang renderade honom sex månader i fängelse.

Spillanes enkla och grovhuggna språk hade sin motsvarighet i hans simpla och grovhuggna karaktärer.

Hans mest kända hjälte, Mike Hammer, är inte så mycket en deckare som en gammaltestamentlig hämnare, som skipar sin rättvisa med revolver och två hårda nävar, utan hänsyn till sådana subtiliteter som lag och rätt. 

Kulmen i alla romaner om Hammer utgörs alltid oundvikligen av en utdragen sadistisk avrättning. Kvinnorna är bifigurer, alltid lika välsvarvade som korkade, och duger bara till sex. 

Fenomenet Mickey Spillane kan förklaras mot bakgrund av marknadsgenombrott för billiga pocketböcker, kalla krigets antikommunism och manssamhällets försök i efterkrigstiden att ta igen förlorad mark. Spillane förknippades med den ökände senatorn McCarthy, och många av skurkarna i hans böcker är ”röda”. För sin antikommunism fick Spillane en Jaguar i gåva av ingen mindre än John Wayne. Han framhölls som ett föredöme både till form och till innehåll av ultraliberalismens bisarra portalfigur Ayn Rand.

Trots den tuffa framtoningen hade Mickey Spillane – vars egentliga förnamn var Frank Morrison – en del överraskande sidor. En av dem var hans medlemskap i Jehovas vittnen, där han gick med redan 1952. Dessutom hade han på äldre dagar publicerat två barnböcker, som blev relativt väl mottagna.

Bokrea på Hamnvikens höjder!

Endast 100:-

Nu 125:-

Reapris 75:-


Priserna gäller vid beställning till och med 11 mars 2018.
Porto tillkommer.

Riksteatern tar kampen för välfärden

Hur skapar man en föreställning med Välfärden i huvudrollen? Alexandra Loonin och Sara Parkman, med rötter i Sundsvall respektive Härnösand, har hittat en fiffig lösning – med en kör.

En lokal amatörkör, som de flesta körer är. Många tycker om att sjunga, ännu fler gillar att sjunga tillsammans. Var och en är kanske inte så märkvärdig, men i gemenskap blir ljuder stämman vackert och harmoniskt. Tillsammans stärker man och kompletterar varandra, det är då det uppstår något bättre – som alla kan dra nytta av. Tillsammans.

Läs hela texten i Allehanda.se

Foto: Markus Garder

Trollkarlen från Macondo

Idag är det Gabriel Garcia Marquez födelsedag.

Jag minns hur jag någon gång i mitten av 70-talet skaffade en pocketupplaga av *Hundra år av ensamhet*. Efter att ha läst första sidan slog det knut för många år framöver på mina egna författarambitioner. Det här var så otroligt bra att ens egna tafatta försök framstod som totalt överflödiga!

Med ett överdådigt rikt språk och en suggestiv fantasi skapar Garcia Márquez ett eget universum där vad som helst inte bara kan hända utan gör det också. Det är ett mästerverk och en av 1900-talets absolut största romaner.

Och bokens bärande tema om att ensamhet, eller egentligen enskildhet, är inte bara ett existentiellt utan också ett politiskt tillstånd, och ett olyckligt sådant, är universellt, och gäller lika mycket i Colombia som i Sverige.

Garcia Márquez romaner är alltid förankrade i en konkret politisk verklighet som han skildrar på de mest oväntade sätt. I inledningen av *Patriarkens höst* tittar den åldrande diktatorn ut över det hav som han sålde till amerikanerna i utbyte mot politiskt och militärt stöd. En bit längre in i romanen inser läsaren att han verkligen sålde det, vattnet är borta och kvar finns bara en gigantisk grop!

Hur magisk är den realismen?

*Kärlek i kolerans tid* är en enastående vacker kärlekshistoria och en skildring av hur klassamhället förstör mänskliga relationer. *Krönika om en förebådad död* borde vara obligatorisk läsning för alla som ägnar sig åt så kallad hederrelaterat våld.

Garcia Márquez var även verksam som journalist och socialistisk debattör. Han var personlig vän med Fidel Castro och förblev sina vänsterideal trogen.

Han kunde vara ganska okonventionell. Under Nobelceremonin 1982 lyste han iklädd en vit kaftan, som han påstod var colombiansk frack, i stark kontrast mot alla stela pingviner runt omkring.

Gabriel Garcia Márquez har lämnat ett magiskt litterärt arv efter sig.

Röda drömmar med Rosa

Idag firar vi Rosa Luxemeburg, född den 5 mars 1871:

Drömmen om det röda
Nina Björk

W & W

Nina Björk har skrivit en bok om Rosa Luxemburg, den socialistiska politikern, debattören och teoretikern som mördades brutalt 1919 av högerns frikårer. Boken har den poetiska titeln *Drömmen om det röda* och är ett försök till dialog över tiden kring samhällskritik, politisk praktik och ekonomisk verklighet.

– Jag vill ingjuta mod hos vänstern och samtidigt få debatten på rätt köl igen, säger Nina Björk i en telefonintervju.

”Rätt köl” betyder att hitta tillbaka till en systemkritik som analyserar drivkrafter för hur varor och tjänster producerar i vårt samhälle och vi fördelar frukterna av det som har tillverkats.

Det betyder också ett avståndstagande från en kritik grundad i moralism. Kapitalister agerar inte som de gör därför att de är elaka, de kan i själva verket vara hur snälla och trevliga som helst, och det är totalt poänglöst att klaga på deras girighet, att eftersträva mer vinst och högre profit är systemets grundbult.

Nina Björk inleder boken med att beskriva och förklara marxismens elementa. Hon gör det på ett lättillgängligt och pedagogiskt sätt utan att vara akademiskt och inomvetenskapligt nördig. Enkelt uttryckt handlar det egentligen om en enda sak: det är arbete, och bara arbete, som skapar vinst, och därmed får ekonomin att växa.

Rosa Luxemburgs största bidrag till den marxistiska teorin är hennes beskrivning av hur kapitalet ständigt söker nya marknader och nya områden att lägga under sin logik. Hon avsåg nog närmast den imperialistiska expansionen i det geografiska rummet, men det går alldeles utmärkt att tillämpa på det som har skett i Sverige med privatiseringar inom välfärdssektorn.

Vård, skola, omsorg, vad blir nästa område som kapitalismen lägger beslag på?

– Det finns ingen gräns för kapitalet, det kan bli vad som helst, våra kroppar, hem, barn, säger Nina.

Det leder till ökade klyftor i samhället, och till att verksamheter som skulle tillfredsställa mänskliga behov blir föremål för krassa vinstmaximeringskalkyler.

Och det finns ytterligare ett stort problem. Under en täckmantel av valfrihet undandras ännu fler områden från den demokratiska sfären. Rosa Luxemburg såg inte kapitalismen, inte ens då allmän rösträtt skulle vara genomförd, som en demokrati fullt ut, då ett stort och viktigt område, nämligen ekonomin, inte låg under demokratisk kontroll.

Demokrati var ett centralt begrepp för Luxemburgs politiska tänkande. Med det avsåg hon folkets aktiva medverkan i politiken, inte politik genom ombud. Hon trodde på en spontan organisering när arbetare tillsammans tar upp striden för ett gemensamt mål, revolutionen kommer nerifrån, utan ledare, utan strikta organisatoriska strukturer. All historisk förändring måste ha masskaraktär.

Hon var mycket kritisk mot bolsjevikerna, även om hon stödde Oktoberrevolutionen. Luxemburg är närmast profetisk i sin kritik mot bolsjevikpartiets centralisering och den nyfödda Sovjetstatens byråkratiseringstendenser.

Men hon var lika skoningslös mot sitt eget socialdemokratiska parti som hon menade höll på att förvandlas till en förvaltare av det kapitalistiska systemet och tappade socialismen ur sikte. För Luxemburg var inte frågan reform eller revolution, för henne fanns det ett oupplösligt samband mellan de två begreppen, reformerna var medlet, revolutionen var målet. Den tyska socialdemokratins reformistiska revisionism hade däremot förvandlat medel till mål.

Med gillande citerar hon nestorn August Bebel i ett tal i Erfurt 1891: ”Det viktiga inte är om vi uppnår det ena eller det andra, för oss är huvudsaken att vi ställer vissa krav som inga andra partier kan ställa”.

– Jag önskar Stefan Löfven läste det citatet! utbrister Nina Björk.

Och jag kan inte låta bli att lägga till: och Jonas Sjöstedt också!

Rosa Luxemburg kom aldrig över chocken från augusti 1914 när den tyska socialdemokratin röstade enhälligt i riksdagen för beviljande av krigskrediter. Det var ett oerhört svek, och om hon tidigare såg övergången till socialism som en långsam, utdragen process, börjar hon nu sväva på målet.

Socialdemokratins andra svek när de kompromissade ihop sig med reaktionens krafter mot den revolutionära rörelsen i kölvattnet av första världskrigets slut kom att kosta Luxemburg livet. Det är inte uteslutet att SPD:s ledning kände till, eller var rent av inblandad i, mordet på henne.

Sedan dess har den nationalistiska lösningen på kapitalismens kriser, ”ut med judarna!”, ”ut med utlänningarna!”, med nazismen som en tragisk kulmen, varit förhärskande i västvärlden.

”Att sparka neråt”, kalla Nina Björk det.

*Drömmen om det röda* är en mycket politisk bok, men som inte desto mindre gör en ansats att teckna hela människan Rosa Luxemburg.

 – Hon har en levande röst i sina skrifter som berör både hjärna och hjärta, säger Nina.

Luxemburg var främmande för vad vi idag skulle kalla för identitetspolitik. Hon framhävde aldrig att hon var kvinna, judinna, invandrare. För henne var klass ett avgörande begrepp i analysen av kapitalismen som ett produktionssätt.

Därmed inte sagt att hon ansåg feminism och antirasism som oväsentliga, en uppfattning som Nina Björk delar.

Rosa Luxemburg såg nederlag, misslyckanden, som en lärdom, kampen i sig var för henne en seger.

–        Det finns en tradition och en stolthet att knyta an till för vänstern, säger Nina Björk.

      

       Drömmen om rättvisa, jämlikhet och demokrati lever kvar. Drömmen om det röda.