Veckan från hyllan 2013-4

Egentligen skulle denna krönika handla om tåg. Tåg som inte går, och om de går är det inte meningen att de ska gå, i synnerhet som det blir helt fel destination. Dessvärre är tåg dåligt representerade i litteraturen. Och då menar jag inte olika romaner där handlingen utspelar sig på tåg, sådana finns det i övermått, utan just skönlitterära böcker som handlar om just tåg.

Om jag har fel på den punkten är läsekretsen givetvis välkommen att rätta mig, och gärna berätta om alla fantastiska fiktiva berättelser som till äventyrs finns där ute.

Istället får det bli veckans andra stora samtalsämne, nämligen terrorism. Den är ju numera ständigt närvarande, det smäller lite här och där mest hela tiden. Senast small det i Algeriet.

Det smäller i skrivandets stund fortfarande. Ingen vet någonting, läget är totalt oklart, man vet inte ens det hela är över eller pågår ännu.

Svt:s nyheter bjöd in en ”expert”. Han visste inte heller någonting, men var i alla fall säker på att det var rätt att använda våld. Och det är klart, hur ska man annars göra med de otäcka typerna, pang på bara, det är det enda rätta.

Kanske att vi – det vill säga Nato och de som låtsas att inte vara med i Nato som Sverige – kan invadera Algeriet. Terrorismen måste bekämpas! Och nej, alla ni cyniska demokratifiender, olja och naturgas har absolut ingenting med det att göra. Frihet, frihet och demokrati, det är vad det handlar om.

Tänk på flickorna också!

Så invaderar vi – se ovan – land efter land i jakten på terroristerna. Frihet och demokrati etableras, åtminstone om det finns naturresurser, men det har givetvis ingenting med någonting att göra. Märkligt nog blir det bara fler och fler terrorister, däremot betydligt mindre frihet och demokrati.

För den som är benägen att tro på konspirationsteorier kan det nästan förefalla att det finns en plan bakom. Och man behöver inte vara konspirationsteoretiker för att inse att alla system har ett behov av en yttre fiende, att allt det som vill framstå som bra behöver sin motsats.

Det är inget nytt i världshistorien, har alltid funnits, och vid behov har man helt enkelt skapat dem. Spåren förskräcker, som i Umberto Eccos roman ”Begravningsplatsen i Prag”.

Begravningsplatsen i Prag
Umberto Ecco
Övers: Barbro Andersson
Brombergs, 2011

Världen ser inget vidare ut, och det var inte bättre förr, inte heller är framtiden särskilt ljus.
Ett drygt sekel efter franska revolutionen blomstrar inom högerkretsar en lång rad märkliga förklaringar av vad som gick fel då tronen och altaret störtades i fördärvet. Bakom den uppenbara fienden i form av liberaler och socialister döljer sig nämligen dunkla krafter som representerar ett världsomspännande nät av de mystiska frimurarna, med deras rötter i tempelherreorden, och inte helt oväntat – judarna.

Om hur dessa obskyra idéer växer fram för att kulminera i kölvattnet på 1900-talets kriser har Umberto Eco skrivit en fascinerande roman, Begravningsplatsen i Prag (övers: Barbro Andersson, Brombergs). Huvudperson är en viss kapten Simonini, som givetvis inte är kapten, han är inte ens militär. Han hatar allt och alla, och han är så gränslöst fördomsfull att det blir nästan komisk. Han saknar inte begåvning, men är totalt cynisk och skrupelfri, och är alltid beredd att ställa sina tjänster åt högstbjudande.

Romanen är skriven som en thriller, Eco är som vanligt förtjust i att gifta ihop populär form med seriöst innehåll, och skildrar Simoninis karriär som uppgiftslämnare, spion, lönnmördare, med mera, åt olika europeiska säkerhetstjänster, kyrkan och diverse skumma sammanslutningar under andra hälften av 1800-talet.

Ganska snabbt kommer han underfund med att varje politisk kraft som vill vara att räkna med måste ha en fiende. Finns det ingen får man helt enkelt skapa en. Människor tror bara på sådant som de redan vet. Eftersom de aldrig ändå kommer ihåg vad de har läst, kan man lika gärna hämta sina sammansvärjningar från befintlig litteratur. Om någon mot förmodan skulle känna igen något som de har läst, bekräftar det bara vad de redan trodde, det blir så att säga ännu en oberoende källa som verifierar den dolda sanningen.

I denna groteska värld av dubbla och dunkla lojaliteter frodas Simonini, och har fullt upp med att organisera komplotter och sammansvärjningar, som han sedan avslöjar – mot bra betalning förstås. Hans huvudsakliga sysselsättning är emellertid att framställa bevis för frimurarnas och judarnas konspiration för att nå världsherravälde. Han öser frikostigt ur Alexandre Dumas romaner, och ur böcker av den då omåttligt populäre franske författaren Eugene Sue, och broderar ut med skapelser ur egen fantasi, ofta så att det också passar hans syften.

Otäckt nog börjar en del händelser, idéer, och till och med personer, ur fantasin bli till verklighet, och leva sitt eget liv. Kronan på verket på alla bedrägerier blir det sedermera ökända Sion vises protokoll.

Och det mest otäcka av allt är förstås att alla dessa befängda uppfattningar blir till konkret politik med fruktansvärda konsekvenser. Här finns alla ingredienser till nazismens utrotningsideologi. Och precis i slutet konstaterar författaren, liksom i förbifarten, att Simonini finns fortfarande ibland oss.

En inspirationskälla som förenar och skiljer åt

Idag är det Pierre-Joseph Proudhons dödsdag. Följande är en text med anledning av hans 200-årsdag för fyra år sedan:

Idag är det på dagen 200 år sedan Pierre-Joseph Proudhon föddes i franska Besancon. Han var en av den tidiga socialismens tunga namn, och tillskrivs ibland att vara anarkismens och även syndikalismens föregångare. Marx ägnade honom en hel skrift, Filosofins elände, som var ett svar på Proudhons Eländets filosofi. Det finns också de som anser att hans betydelse upphörde redan med Första Internationalens grundande 1865. Men så sent som 2005 gav Federativ ut en biografi över Proudhon, så helt överspelad är han inte.

Proudhon är mest känd för att ha myntat uttrycket Egendom är stöld. I själva verket upprepar han bara ett slagord som användes redan 1780 av rousseauanen Jacques-Pierre Brisset. Det var en standardföreställning för Rousseau och hans lärjungar att det en gång i det förflutna hade funnits en guldålder med total jämlikhet och utan privat egendom. Hur man kan stjäla något som inte finns förblir en gåta.

Proudhon själv var inget under av logiskt tänkande. Han talade gärna om sina ”paradoxer”, men det kan lika väl kallas för inkonsekvens, brist på sammanhang och tankelättja. Egendom må ha varit resultatet av en stöld, men det var samtidigt källan till människans frihet. I grund och botten ogillade han bara kapitalistisk egendom. Hans vision var ett samhälle av småproducenter som äger sina verktyg själva, givetvis individuellt.

Det var tankar som tilltalade hantverkare som fortfarande ägde sina produktionsmedel, liksom de kunde vara attraktiva för självägande småbönder. Det gäller också den av honom lanserade ”mutualismen”, en form av kooperativ, som dessutom innebar att staten skulle tillhandahålla småproducenterna en räntefri och obegränsad kredit. Varför staten skulle göra något sådant framgår inte.

Proudhon lanserade federalismen som en politisk idé. Han ansåg att arbetarkampen och politiken borde hållas åtskilda. Han kritiserade starkt statens och kyrkans auktoritet. Han var antifeminist, vilket var tämligen ovanligt redan bland hans tids socialister.

Lägger man ihop det hela är det ingen tvekan om att han har inspirerat både anarkismen och syndikalismen. Men det är inte heller svårt att se släktskapet med libertarianismens tankar, i synnerhet i dess vänstertappning, inte helt ovanlig främst i USA. Också den politiska högern i Frankrike har haft en viss förkärlek för honom.

Nog för att Proudhons tankevärld ofta spretar åt olika håll, men är det ändå inte lite förvånande att det kan ge näring år så många olika, och till synes inbördes motstridiga traditioner?

Svaret för förmodligen att vår tids ideologier har en gemensam förankring i upplysningens idévärld. Något som de närmast sörjande ibland har mycket svårt att inse.

Veckan från hyllan 2013-3

Det var nära ögat att det inte blev en krönika. Efter att ha krånglat en längre tid gav min dator till slut upp andan och tvärdog häromdagen. En expert kontaktades omgående, men han kunde bara bekräfta maskinens slutgiltiga och definitiva hädangång. Vad värre var gick det inte att rädda hårddisken. Alla mina filer är borta. Alla bilder, alla textdokument, allt. Och nej, jag har inte sparat dem på någon extern enhet.

 Vilken tur att det mesta finns kvar på internet. Inte allt, men mycket, går att återställa. Det är ett mödosamt och tidskrävande arbete, men det är så det fungerar. Den moderna tekniken är ett fantastiskt hjälpmedel, som förväntas göra livet lättare, enklare och spara tid.

Hur kommer det sig då att allting är så hopplöst komplicerat, och alla, nästan, har alltid så ont om tid. Mycket teknik, lite tid, det är vår tid i ett nötskal. Visste man inte bättre, kunde man tro att det finns ett samband.

Lika bra att inte uppta vare sig min eller er tid längre. Veckans text handlar just om vårt teknikberoende. Trevlig fortsättning på er!

ROMAN

Berömmelse
Daniel Kehlmann
Övers: Lars W Freij
Bonniers

Människans förhållande till tekniken borde vara ett tacksamt litterärt ämne, inte minst i dagens situation där alla har en uppkopplad dator och en mobiltelefon som är ett smärre tekniskt underverk, och är ständigt tillgängliga.

Det ständiga behov av att var kontaktbar och uppkopplad är rent sjukligt. Tekniska apparater förväntas underlätta livet, men det är frågan om inte de skapar lika många problem som de löser. Och i förlängningen finns frågan vem som har kontrollen, vi över tekniken eller den över oss?

Den tyske författaren Daniel Kehlmann låter mobiltelefonen vara en slags huvudperson i sin nya roman Berömmelse. I nio till synes helt fristående historier, men som är förbundna på ett intrikat sätt genom personer och händelser, berättas om en verklighet som är verkligare än verklighet själv. Att vara borta är detsamma som att inte kunna komma åt internet, mobiltelefonens täckning kan vara helt livsavgörande (jojo!), och kan vårt liv plötsligt bli mycket intressantare av vi av misstag tilldelas någon annans telefonnummer?

Det är rappt berättat, det är klurigt och samtidigt inte så lite djuplodande. Här finns också intressanta sidospår om identiteter, sammanhang, globalisering, skapandets villkor och griniga författare.

På köpet får man dessutom ett obetalbart lustmord på Paulo Coelho.

J.J. in memoriam

Idag är det James Joyces dödsdag. Dagen till ära en av hans dikter:

Skymningen skiftar i ametist
   till djupare blått i skyn;
lyktan fyller med blekgrön glöd
   träden vid avenyn.

Det gamla pianot spelar en sång,
   en stillsam, glad gammal låt;
hon böjer sig över dess elfeenben,
   hennes huvud vänds hitåt.

Blyg tanke, allvarsblick och hand,
   ej ledd av något visst -
skymningen skiftar till mörkare blått
   med blänk av ametist.

(Övers: Lars Johansson)

Mellan Marx och Spencer

Idag är det Jack Londons födelsedag. Grattis!
En liten presentation:

Han är mest känd som författare av vildmarksromaner, Varghunden, Skriet från vildmarken, och Varg-Larsen är klassiker lästa över hela världen, och, åtminstone för bara någon generation sedan, var alla barn och ungdomar i många länder bekanta med Jack London och hans berättelser från guldruschens Klondyke. Men Jack London var lika mycket, om inte mer, en samhällskritisk författare som skrev romaner och berättelser med en tydlig socialistisk tendens. Dessutom skrev han sociala reportage och politiska pamfletter, och var aktiv inom socialistiska partier i USA.

Denna sida av hans författarskap och verksamhet är ingen hemlighet, men det är svårt att bli kvitt intrycket att den ganska medvetet tonas ner, och att också utgivningen av hans böcker koncentreras till vildmarksromanerna och berättelserna, medan den mer socialt inriktade litteraturen behandlas mer styvmoderligt, eller inte alls. Man behöver inte vara konspirationsteoretiker för att se kulturindustrins ideologiska slagsida. Att sedan vänstern har frånhänt sig sina media och förlag gör inte saken bättre.

1896 gick Jack London med i Socialist Labor Party. 1901 lämnade han partiet och anslöt sig istället till Socialist Party of America. Han ställde två gånger upp som partiets kandidat i borgmästarvalet i Oakland, men med klena resultat.
Han turnerade runt i USA med föreläsningar om socialismen och fackföreningsrörelsen. London var inte i första hand en teoretiker utan hans socialism grundade sig i första hand på hans egna erfarenheter och kontakter med arbetande människor. Han hade grävt guld i Klondyke, haft olika jobb, bland annat som sjöman, och hade under en längre tid varit på luffen i USA. 1894 avtjänade han faktiskt 30 dagar i fängelse för lösdriveri.
Från den tiden finns det en uppsjö av berättelser och noveller. London anses som den korta berättelsens okrönte kung, novellen som form passar hans otåliga och kvicktänkta temperament. Han har lämnat efter sig inte mindre än 19 originalnovellsamlingar.

De flesta handlar om livet som luffare, och är nog så läsvärda, men det finns också en annan tematik. Dels finns de direkt politiska berättelserna, som Mexikanen, om en ung man som ställer upp i en boxningsmatch mot den rutinerade mästaren för att få ihop pengar till vapen till revolutionen. Oddsen är hopplösa, dessutom misstänks han av sina kamrater för att vara spion och provokatör. Han får kopiöst med stryk, och ni får själva gissa hur det går.
Sedan finns berättelserna som handlar om strejker, fackföreningsorganisering och dylikt. Och de som tar upp klassproblematiken ur olika perspektiv. Den jag minns bäst handlar om en sociologiforskare som bedriver fältstudier bland arbetare ute på fabrikerna. Han byter identitet flera gånger, och London kontrasterar skickligt de två personligheterna. Akademikern med det välordnade borgerliga livet, en fästmö av ”god familj” – svalt behärskad och blond – å ena sidan, och å andra sidan den tuffe arbetaren, med en flickvän från enkla omständigheter – temperamentsfull och mörkhårig. Han återvänder slutligen till sitt borgerliga liv. Men av en slump blir han och fästmön vittnen till hur strejkande arbetare, bland dem den mörkhåriga skönheten, slåss med polisen som skyddar svartfötter. Åsynen av misshandeln får den korrekte professorn att ansluta sig till de kämpande arbetarna. Därefter försvinner han för alltid ut ur sin borgerliga tillvaro – i sällskap med den mörkhåriga.

Jack Londons mest uttalat socialistiska roman är Järnhälen. Det är en dystopi, påstått publicerad flera sekel efter vår tid, med en ny tideräkning som kallas för Mänsklighetens (socialistiska) Broderskap. Ett manuskript har hittats, skrivet av hustrun till en arbetarledare. Det kan nämnas att det vid denna tid fortfarande var ovanligt med en kvinnlig berättare i en roman.
Handlingen utspelar sig under en tid, 1912-1932, och kallas för ”den irrationella och anarkistiska tiden”. Mannen heter Ernest Everhard, är en arbetarintellektuell av rang. Han räds inte debatten med sin tids intellektuella elit, och vinner naturligtvis med lätthet alla verbala sammandrabbningar. Han påvisar ”vetenskapligt” det rådande systemets dåraktighet och socialismens oundviklighet.
De flesta av hans borgerliga motståndare blir upprörda och slår bara ifrån sig. Men en liten hårdför kärna inser att Everhard har rätt, och skrider därför till handling för att rädda det kapitalistiska systemet. Det blir upphovet till oligarkins maktinnehav, ”Järnhälen”, som trampar ner på de arbetandes ansikten.

Århundraden av förtryck tar vid. Samhället organiseras på ett sätt som påminner en del om Platons idealstat. Den styrande oligarkin består av sju ”truster”, mycket i tradition med den amerikanska radikalismen. De delar av arbetarklassen som är verksamma inom ekonomins viktigaste sektorer mutas med förmåner och privilegier, och bildar en arbetararistokrati. Denna fara uppehåller sig London länge och upprört vid.
Resten av den arbetande befolkningen utgör ”avgrundens folk”, och lever i en ofattbar misär, en tillvaro som knappt kan kallas mänsklig. Flera upprorsförsök slås blodigt ner, innan ”arbetets världsrevolution” efter 700 år, slutligen inträffar och Förnuftet segrar.
Det är en mycket mörk skildring, även om den delvis uppvägs av Londons förtröstan på arbetarklassen och dess framtida seger. Den anses har influerat Orwells 1984 och Kurt Vonneguts Det mekaniska pianot.

Begreppet ”avgrundens folk” som förekommer flitigt i Järnhälen återfinns i titeln på ett socialt reportage som London skrev efter att bott i Londons East End, som den tidens Wallraff. Det är ett välskrivet litterärt dokument som skoningslöst kritiserar ett ojämlikt samhälle präglat av oöverstigliga klassklyftor, utsugning, förtryck och slöseri med mänskliga resurser. Mycket träffande förutser han redan då det brittiska imperiets förestående nedgång.

Romanen Martin Eden anses vara självbiografisk, även om det finns klara skillnader mellan Jack London och bokens huvudperson. Det är historien om en sjöman som strävar efter social och ekonomisk framgång för att överbrygga klassklyftan till överklasskvinnan han är förälskad i. När han väl lyckas har det uppnådda inget värde längre, och det slutar med att han tar livet av sig. Klassproblematiken är central, och klassresans ambivalens mästerligt skildrad. I likhet med London är Martin Eden fascinerad av Herbert Spencers filosofi, men olikt honom förkastar han socialismen. I ett brev till en annan amerikansk socialistisk författare, Upton Sinclair, skriver London att romanen var avsedd som ett angrepp på individualismen – den som lämnar sin klass och klasskampen är dömd till undergång.
Jack London själv mötte sin undergång i alkoholism bara 40 år gammal.

 

En bekant främling

Idag är det årsdagen av Albet Camus död i en bilolycka. Dagen till ära en recension av hans mästerverk "Främlingen":

ROMAN
Främlingen
Albert Camus
Övers: Jan Stolpe
Bonniers

Fransmannen Albert Camus belönades med Nobelpristagare 1957. Hans författarskap hade stor betydelse för existentialismen. Hans mest kända verk är ”Pesten” och ”Främlingen”. Den sistnämnda finns nu i en nyöversättning av Jan Stolpe, och med ett efterord av Michael Azar.

Det här är berättelsen om en person som är totalt vilse i sitt eget liv och i tillvaron i stort. Han är en främling inför sig själv och samhället. Han är aldrig närvarande i det som sker, utan alltid undvikande och saklig på ett frånvarande sätt. Han är så mentalt dysfunktionell att jag är säker på att idag skulle han diagnostiseras med adhd eller damp eller något syndrom.

När han begår ett mord, helt och hållet av en slump, på ett sätt som är så typiskt för Camus, är det som om det hände någon annan. Det blir också en märklig uppvisning vad det innebär att ”leva i nuet”, särskilt om man drar det till sina yttersta konsekvenser. Mördaren kan inte relatera till mordet, en händelse i det förflutna, lika lite som till den dödsdom som vantar honom i framtiden.

Det finns också en politisk läsning av romanen. Handlingen utspelar sig Algeriet, då fransk koloni, och Camus födelseplats och hem. Den mördade är en ”arab”, utan namn, ålder, utseende eller några andra särskilda kännetecken. Det gäller för övrigt alla andra ”araber”, de är blott objekt.

Det är en bild av två folk som lever sida vid sida, som totala främlingar för varandra. Den algeriska frigörelsekampen pågick blodig under tiden efter andra världskriget, och Camus försökte – föga framgångsrikt – att inta en slags tredjeståndpunkt. Han omkom i en bilolycka 1960, och upplevde aldrig Algeriets självständighet, och ”svartfötternas”, de infödda Algerietfransmännens, massexil.

Stoppa nedskärningarna på Kramfors bibliotek

Trist att börja det nya året med negativa saker, men det kan inte hjälpas.

Det moderna postindustriella samhället är ett kunskapssamhälle. När allt mer av produktionen flyttar till låglöneländer, ägnar vi oss istället åt forskning och utveckling. Kunskap är central i den processen. Och kunskapens främsta vistelseort är biblioteken, det är de som är kunskapssamhällets hjärta och hjärna. Det är på biblioteken som man får reda på riktningen mot framtidens samhälle.


I det läget väljer Kramfors kommun att backa in i framtiden. Kommunbiblioteket åläggs nedskärningar med en miljon för att klara budgeten för nästa år. Att man försöker lägga ut dimridåer och kalla det för ”besparing” gör ingen skillnad. Resultatet kan bli att filialen i Bollstabruk läggs ner.

Nedskärningskravet är inte bara utvecklingsfientligt, det är också ett bakslag för de möjligheter till folkbildning som är grundläggande för en demokrati, och oundgängliga i ett alltmer sofistikerat samhälle.

Lägg därtill att biblioteken är viktiga mötesplatser, tillgängliga för alla, och solidariskt finansierade.

Kommunens beslutsfattare tycks ha helt missat att bibliotek är samhällsekonomiskt lönsamma, vilket numera är vetenskapligt bevisat. I sin doktorsavhandling från 2005 har Svanhild Aabö från Oslo påvisat att för varje satsat krona på bibliotek får man fyra tillbaka!

Skär man ner på verksamheten, hur mycket förlorar man då?

Kramfors är förvisso ingen dålig kulturkommun, man har en hedersam placering i rankingen av hur mycket pengar som spenderas på kultur, och utbudet är hyggligt för att vara en liten kommun.

Det gör nedskärningskravet desto mer irrationellt och obegripligt. En miljon kronor är en försumbar summa i sammanhanget, samtidigt som det kan innebära ett dråpslag för en ort som Bollstabruk. Väljer man ett annat sätt att skära ner på innebär det hur som helst ett kännbart avbräck för kommunens invånare, som dessutom gör kommunen mindre attraktiv att leva och verka i.

Det skulle vara att ta till överord att tala om kulturskymning. Men det är utan tvekan ett steg i den riktningen. Därför måste nedskärningar av bibliotek stoppas – för Kramfors kommuns bästa.