Med chagallsk fantasi, folkligt språk och stor musikalitet

 

Idag är det Itzik Mangers födelsedag. Han föddes den 30 maj 1901, och förtjänar all uppmärksamhet som han kan få. Trots att han anses som en av 1900-talets mest framstående poeter på jiddisch har han idag förpassats till glömskans skuggrike. Det är inget ställe där han skulle trivas något vidare.

Han kom till världen i staden Tjernivtsi, då i Österrike-Ungern, sedermera i Rumänien, idag i Ukraina. Staden kallades på sin tid för ”Lilla Wien” och ”fyrspråkstaden”, och var ett livligt centrum för den spirande jiddischkulturen.

Manger studerade vid det tyska gymnasiet i staden, men relegerades på grund av dåligt uppförande. Istället blev jiddischteaterns kulisser hans livsuniversitet. Han flyttar till Bukarest, och publicerar här sina första dikter.

1927 kommer han till Warszawa, som då har ett sjudande judiskt kulturliv, inte minst en mycket vital litteratur på jiddisch. Här publicerar Manger 1929 sin första diktsamling, och med sin karismatiska och bohemiska framtoning blir han snabbt en framträdande person i Warszawas judiska litteratursalonger.

Itzik Manger blir aldrig polsk medborgare, han lär sig inte heller språket under de elva år som han bor i landet. Han stöter på byråkratiska problem med anledning av sin legala status, och tvingas lämna Polen 1938. Han hamnar i Paris men snart måste han fly undan den nazistiska faran, och efter diverse turer lyckas han ta sig till London.

Trots att han blir brittisk medborgare, lever han ett olyckligt och improduktivt liv, dessutom är han gravt alkoholiserad. Den polske författare, poeten och essäisten Antoni Słonimski, som tillbringar krigsåren i London, berättar hur han en kväll av en slump påträffar en redlöst berusad Manger i en park, och efter stort besvär baxar hem honom.

Desillusionerad emigrerar Itzik Manger 1958 till Israel.

Mangers mest kreativa period är åren i Warszawa. Här skapar han poesi i modernistisk anda, men i en helt egen stil som blandar finstämd lyrik med grotesk realism. Han såg sig själv gärna som en trubadur, en vandrande folkbard. Han har också kallats ”skymningens poet”.

Flera av dikterna bygger på bibliska motiv från Gamla Testamentet, men åter igen helt och hållet på Mangers egna villkor. Han anknyter till Purimspel-genren, och utvecklar vidare dess karnevaliska tradition.

Totalt vanvördigt och fullständigt anakronistiskt placerar han bibliska personer i sin samtids Östeuropa. Bibliska hjältar som Abraham och Sara förminskas och kritiseras, medan personer som Hagar och Ismael får upprättelse. Med en chagallsk fantasi, ett folkligt språk och stor musikalitet gisslar han religion, mirakelrabbiner, fattigdom, vidskepelse och all världens skevheter.

Ingen poesi av Itzik Manger är översatt till svenska, däremot finns hans roman ”Dagbok från paradiset: den förunderliga levnadsbeskrivningen av Shmuel Abe Aberv” utgiven 1993 av Symposion förlag, i kongenial översättning av Salomon Schulman.

Romanen är en skildring av Paradiset som en jordisk narrspegel. Det finns förstås flera paradis, separat för judar, kristna och turkar, och det krävs pass och visum för att färdas mellan dem. De kristna änglarna är en bunt vedervärdiga antisemiter, det judiska paradiset kokar av konflikter mellan galizier, litvaker och polska judar. Hela stället är ett hopplöst klassamhälle, där högst anseende har de som ingen förstår vad de säger – politiker, religiösa ledare – budorden gäller inte änglarna och det råder ingen rättvisa.

Rättvisa. Rätt – visa, fel – visa? Både Manger och Schulman får till det riktigt vitsigt.

Itzik Manger avled i februari 1969 i sitt hem i Gedera.

Den första och mest omfattade industristrejken i Sverige under 1800-talet

 

Den 26 maj 1879 utbröt en strejk vid Haeffners sågverk utanför Sundsvall. Den har gått till historien som Sundsvallsstrejken, och räknas som den första och mest omfattade industristrejken i Sverige under 1800-talet. På ett sätt kan den betraktas som början till den svenska arbetarrörelsens kamp för ett bättre samhälle.

Ett viktigt bidrag i skönlitteraturen för förståelsen av den processen är Vibeke Olssons Bricken-serie.

Här kommer utdrag ur några recensioner av böcker i Bricken-serien.

"Handlingen utspelar sig några år efter Sundsvallsstrejken 1879, som fortfarande kastar sin skugga över sågverkssamhället Svartvik. I centrum står flickan Bricken, snart 15 år, dotter till sågverksarbetare med rötter i Västerbotten. Under ett par år får vi följa hennes väg ut i vuxenlivet, en resa som kantas av några tragiska händelser.

Den historiska miljön, framför allt de arbetandes vardag, återges levande och realistiskt. Språket är följsamt, arkaiserande och stundtals nästan bibliskt. Bakgrunden bildas av Vibeke Olssons vanliga käpphästar – folkrörelser som formade det moderna Sverige: arbetarrörelsen, frikyrkorna, nykterhetsrörelsen. /../

Det är frapperande hur aktuell en bra historisk roman kan vara.

/../

Vibeke Olsson blandar stort och smått, politiskt och privat, och låter vardagens poesi blomma ut för fullt. Jag ser redan nu fram emot Brickens fortsatta öden i det nya seklet.

 /../

 Vibeke Olsson äger en förmåga som få att väva ihop det privata med det politiska, den lilla världen med den stora.

Mot storstrejkårets fond fortsätter hon att teckna ett enastående kvinnoporträtt. Hennes Bricken är en arbetarvardagens väldiga kämpe, en heroisk hjälte i den skoningslösa kampen om en bättre framtid för både de närmaste och hela arbetarkollektivet, med den gudomliga nåden och klassmedvetandet som vapen.

Men också hjältar blir gamla, och då var en arbetarkvinna som passerat 30 redan utsliten. Och livet har nya bekymmer och motgångar i beredskap, men kanske också glädjeämnen. Kampen fortsätter."

Hallickpogromen - när judiska arbetare gjorde upp med sexhandelns profitörer

 

(Foto: By Zdzisław Marcinkowski - [1], Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=58528579/Wikipedia)

Idag är det årsdagen av den så kallade Hallickpogromen – pogrom alfonsów – i Warszawa i dåvarande Ryska imperiet. Den var den 24 maj 1905 som en uppretad folkmassa, de flesta medlemmar i det judiska arbetarpartiet Bund  gick bärsärkagång genom de judiska kvarteren i centrala Warszawa, demolerade bordeller och lägenheter som tillhörde hallickar och bordellmadamer, och misshandlade hallickar, i en del fall med dödlig utgång. Våldet riktade sig även mot prostituerade.

Hur det hela började förblir oklart. Det finns en lång rad berättelser som gör anspråk på att skildra upprinnelsen till pogromen men de har genomgående karaktären av vandringssägen.

Faktum är däremot att prostitutionen var mycket utbredd i det tsaristiska Ryssland, och just i Warszawa dominerades det helt av judar. Man uppskattar att två tredjedelar av alla bordeller drevs av judar, och att omkring 75 procent av de prostituerade utgjordes av judiska kvinnor.

Det förekom också en omfattande människohandel, då stora mängder judiska kvinnor och unga flickor lockades under falska förespeglingar eller direkt tvingades till bordeller i Sydamerika.

Stora delar av sexhandeln i Warszawa sköttes av judiska hallickar.

Kring sekelskiftet växer en organiserad arbetarrörelse fram, med bland annat Bund, och den kommer allt oftare i konflikt med den undre världen. Konfrontationerna gäller kontrollen över det offentliga rummet, och inte minst makten över sinnena – går vägen till befrielse över kriminalitet eller organisering?

Konflikterna mellan arbetarrörelsen och den undre världen leder till en ohelig allians mellan de ryska myndigheterna och de kriminella, som agerar strejkbrytare och riktar våldsaktioner mot möten och demonstrationer.

Det är dessutom svårt att inte se hallickpogromen som en del av den sociala oro som råder i Ryssland vid den tiden, och som utmynnar i revolutionen 1905. Även om pogromen var huvudsakligen begränsad till Warszawa förekom det liknande oroligheter i mindre skala i Łódź, Lwów, St. Petersburg och några mindre orter.

Pogromen i Warszawa pågick i tre dagar. Hallickar och bordellmadamer misshandlades, bordeller demolerades, möbler och annan heminredning slogs sönder och slängdes ut på gatan genom fönster.

Också lägenheter där det bodde kända personer involverade i sexhandel angreps och utsattes för samma omilda behandling.

Man hölls sig strikt till de judiska kvarteren, men på andra dagen bröt liknande incidenter ut i övriga delar av staden, genomförda av polska arbetare.

Polis och militär höll sig länge passiv, men efter order från högre ort ingrep den tredje dagen och började återställa ordningen.

Bunds ledning förhöll sig kritisk till händelserna till en början, då man menade att det handlade om privata uppgörelser som inte angick partiet, men ändrade front i sluttampen av pogromen och förklarade den som arbetarnas moraliska uppgörelse med sexhandel och kriminalitet.

Man anklagade också de tsaristiska myndigheterna för att vilja provocera fram en judepogrom som ett sätt att avvärja attackerna mot hallickarna.

Hallickpogromen fick till konsekvens att problemets enorma omfattning med prostitution och människohandel uppmärksammades, också internationellt. Olika reformer och lagförslag kom att diskuteras. Om det förändrade något i grunden är emellertid en annan fråga.

Bob Dylans grötrim

 

Idag är det Bob Dylans födelsedag.

Minns alla gånger då jag hamnade i  intressanta diskussioner med några vänner om relationen poesi och musik. Bob Dylans namn kom, inte helt oväntat, upp. Idag hittade jag följande text i ämnet. Den är från 2008, åtta år innan Dylan något otippat fick Nobelpriset i litteratur:

Feministikonen Germaine Greer ger sig i en artikel i The Guardian på rockikonen Bob Dylan. 

”Äckelpottor blir ibland duktiga poeter, men Bob Zimmerman är inte en av dem” konstaterar hon. Greer frågar sig varför folk tror att Dylan är en stor lyriker när han inte ens kan skriva grötrim. 

Hon citerar en strof ur Visions of Johanna, och enligt henne är det en kombination av anspråksfullhet och okunnighet som är enbart irriterande. 

Att Dylan har inspirerat oräkneliga grötrimspoeter gör inte saken bättre. ”Han var inte lämplig att knyta Woody Guthries skosnören” konkluderar hon. Som kontrast och förebild framhåller Greer William Blake och Morrissey.

En möjlig förklaring till Greers ilska antyder hon själv när hon skriver att hon inte kan förlåta honom för att han lät publiken vänta i tre timmar under festivalen på Isle of Wight 1969.

Det är aldrig för sent att ge igen.

Till den kulturella mångfaldens försvar

 

Idag är det ”Internationella modersmålsdagen, instiftad av Unesco 1999 för att främja språklig mångfald”.

För sju år sedan brände sig en man till döds i den ryska staden Izjevsk. Mannen visade sig vara en filologidocent vid namn Albert Razin, tydligen en i Ryssland känd språkforskare och talesman för språket udmurtiska.

Självbränningen var en protest mot att det udmurtiska språket håller på att dö ut.

Udmurtiska är vid sidan om ryskan det officiella språket i delrepubliken Udmurtien, belägen väster om Uralbergen och med Izjevsk som huvudstad.

Udmurtiska är ett finsk-ugriskt språk, inom undergrupperna uraliska och permiska språk. Udmurtiska talas till vardags av drygt en halv miljon människor, främst udmurter, men förlorar allt mer i betydelse, framför allt bland unga människor, på bekostnad av ryskan.

Det ges ut enbart ett fåtal tidningar och tidskrifter på udmurtiska, det finns inte heller många program på språket i radio och tv.

Kritiker talar om russifieringsprocess.

Problemet är naturligtvis inte begränsat till udmurtiska och Ryssland.

Varannan vecka dör det ut ett språk. Med det en kultur och en kunskapskälla. Främsta anledningen till språkdöden är majoritetskulturens expansion, vilken sker nästan alltid med direkt eller indirekt tvång.

Massor av värdefull kunskap går förlorad. Det innebär också en oerhörd kränkning av hela folkgrupper och enskilda individer. Det skapar uniformitet, men knappast solidaritet, och på sin höjd en påtvingad lojalitet.

Normen är ett språk - i undantagsfall två eller några fler - och även en kultur, i meningen värderingar, åsikter, sociala koder etc., som det krävs att man tillgodogör sig för att bli en fullvärdig medlem i samhället. I Sverige talar vi svenska, uppför oss på ett visst sätt, och hyser vissa värderingar. Det är det som öppnar vägen till arbete, utbildning och karriär. Man kallar det för integration, när det i själva verket rör sig om assimilation.

Det är ingen hemlighet att den processen har varit ett gigantiskt misslyckande, och givetvis inte bara i Sverige. Situationen är desto allvarligare som rörlighet över gränserna av olika skäl ökar allt mer, och stor invandring av många olika folkgrupper är mer regel än undantag i hela västvärlden.

Det är dags att ifrågasätta normen om ett land - ett språk - en kultur (om någon hör ett obehagligt eko här är det ingen tillfällighet). Vägen till en integration värd namnet som bygger på humanistisk grund går över mångfald.

Samhället bör därför så långt det är möjligt garantera, och i övriga fall sträva efter, att alla folk som bor i landet tillgodoses sina språk- och kulturrättigheter. Det ska inte vara några till intet förpliktigande deklarationer, som fallet är idag med de fem minoritetsspråken, utan en aktiv och konkret politik, som dessutom har tillräckliga medel till sitt förfogande.

För den som önskar få utbildning på meänkeli ska den vara tillgänglig, åtminstone upp till gymnasienivå, och kanske också på enstaka högskolekurser. Rättskipning ska kunna ske på meänkeli, liksom annan myndighetsutövning. Det gäller naturligtvis också ALLA andra språk som talas i Sverige.

Genomför en bred kultursatsning på framför allt media, SVT bör döpas om till MTV - MångfaldsTelevison, och sända ett stort urval kanaler på olika språk, inte bara några enstaka exotiska program.

Arbetslivet ska så långt som möjligt anpassas till mångkultur, det har redan framförts förslag om flexibel ledighet med anledning av olika religiösa högtider, för att nämna ett exempel.

Kort sagt, svenska språkets monopol upphävs, och det ska vara möjligt för var och en att leva och verka fullt ut på sitt språk. Eller med andra ord, samhället garanterar kulturell autonomi för alla.

Det är enda sättet idag att visa tillbörlig respekt för individer och olika folkgrupper. Det skapar en kulturell rikedom. Det är också min absoluta övertygelse att det på sikt bidrar till en integration värd namnet, där människor av egen fri vilja kommer att bli lojala och solidariska medborgare.

En positiv sidoeffekt är naturligtvis den kompetens som byggs upp, och som kan visa sig vara oumbärlig för ett framgångsrikt näringsliv i en globaliserad värld.

En given invändning är att det idag i Sverige finns över 200 modersmål, och att det är i praktiken ogörligt att garantera undervisning, rättskipning osv. på så många språk, om inte annat fattas det kompetent personal. Kulturell autonomi ska ses som en process som strävar efter att tillgodose människornas kulturella rättigheter. Och på frågan om det gäller alla, är svaret: JA!

Ett program för kulturell autonomi kommer också att vara kostsam. Men det ska ställas mot de kostnader, både ekonomiska och mänskliga, som den misslyckade tvångsassimileringen, med diskriminering, marginalisering och utanförskap, medför idag. I den utvecklade världen finns det faktiskt tillräckliga resurser. Risken är att tvångsassimileringspolitiken kan leda till ökade klyftor med större sociala motsättningar, politisk oro och en samhällsutveckling i auktoritär riktning.

Mångfald är att föredra framför enfald. 

Från shtetlns universum

 

Han räknas som en av den moderna jiddischlitteraturens grundare. Idag är det Isaak Leib Peretz födelsedag.

Han var född 1852 i den polska staden Zamość, som då var en del av det ryska tsardömet. Familjen hade sefardiska rötter och var mycket from. Isaak Leib fick en gedigen judisk utbildning, men redan i unga år längtade han ut till den stora världen, och började läsa litteratur på polska, ryska, tyska och franska.

Han började skriva poesi på hebreiska, och även sagor och berättelser. Han debuterade på jiddisch 1888 med långdikten Monisch, en romantiskt färgad ballad om en ung chassid som inte kan motstå den yttre världens frestelser. Dikten ingick i antologin ”Folksbibliotek”, med Sholem Aleichem som redaktör.

Isaak Leib Peretz litterära verksamhet omfattade poesi, prosa, drama och publicistik. Hans dramer och även hans teaterkritik anses ha bidragit till utvecklingen av den moderna jiddischteatern i Central – och Östeuropa.

Störst avtryck har Isaak Leib Peretz lämnat som novellförfattare. Så upplysningsman han var skildrar han i sina noveller framför shtetlns chassidiska universum. Och även om hans verk präglas av social kritik – politiskt sympatiserade han med socialdemokratiska Bund – finns där samtidigt en djupgående förståelse, lojalitet och rent av sympati, för den fromhetens säregna värld som han själv hade tagit avstånd ifrån i sitt eget liv.

På svenska finns av Isaak Leib Peretz novellsamlingen ”Två världar”. Titelnovellen beskriver ganska väl den grundläggande dialektiken i hans litteratur. Berättelserna rör sig hela tiden i spänningsfältet mellan två krafter på kollisionskurs med varandra: det är chassidism mot den traditionella judendomen, innerlighet mot bokstavstro, läsning av Talmud mot skönlitteratur, män mot kvinnor, den lilla människans ödmjukhet i kontrast till världslig framgångsjakt.

Också stilistiskt pendlar Peretz mellan folklig realism och romantikens mer exalterade uttryck.

Isaak Leib Peretz skildrar en förlorad värld, vilket givetvis har ett stort värde i sig. Men det är framför allt hans förmåga att levandegöra konflikten mellan tradition och modernitet som gör honom aktuell än idag.

I svensk språkdräkt finns av Isaak Leib Peretz förutom två berättelser i Judisk Tidskrift: 1928/51 ”Åtalet mot vinden” och 1930 ”Kabbalisterna”, och några noveller i”Shtetl”, en samling berättelser av Peretz och Sholem Aleichem från 1996, bara nämnda novellsamlingen ”Två världar”. Den är från 1926, i översättning från ”jiddiskan” (sic!). 

Jiddischlitteraturen har genom åren varit synnerligen styvmoderligt behandlad i Sverige, och jag hoppas verkligen att det finns bokförlag som vågar anta utmaningen.

Att ifrågasätta en nationell självbild

 

Idag är det 17 maj, syttende mai, Norges nationaldag som firas med en entusiasm som många svenskar avundar norrmännen.
Men mitt i denna patriotiska yra kan det vara på sin plats att påminna om att allt var inte frid och fröjd genom den norska historien.

Det största brottet. Offer och gärningsmän i den norska Förintelsen

Marte Michelet

Övers: Jan Stolpe

Bonniers

Den norska berättelsen om andra världskriget handlar om en handfull förrädare och heroiska motståndsmän, som givetvis stöds av hela samhället. Förintelsen? Det var tyskarna, och vi kunde ingenting göra.

Berättelsen är lögnaktig, åtminstone till en del, och i rättvisans namn inte lögnaktigare än i något annat land. Den är definitivt mindre lögnaktig är den monumentala lögn som det officiella Frankrike länge har spridit, eller den bisarra lögnen och förnekelsen som fortfarande förlamar Österrike.

Sanningen om de ockuperade folkens delaktighet i Förintelsen har successivt kommit fram i ljuset i allt fler väldokumenterade historiska arbeten. Det har varit en smärtsam process, vilket visas inte minst i de häftiga och infekterade diskussionerna som har rasat i Polen de senaste åren. Även om den trista sanningen börjar så sakteliga sippra in i det allmänna medvetandet, så har det politiska motståndet snarare hårdnat, och en luddig lag som förbjuder påståenden om polackernas medhjälp och medverkan i Förintelsen har införts.

I Norge har ämnet varit tabu ända fram till nu då Marte Michelet gör en grundlig genomgång av den norska delaktigheten i Förintelsen på Norges judar.

Problematiken i Norge har trots allt betydligt blygsammare dimensioner än i till exempel Polen, och diskussionen har inte väckt lika kontroversiella känslor där, men reaktionerna är inte desto mindre snarlika som i Polen och på andra håll – indignerad förnekelse med understöd av akademisk knappologi.

Desperat lyfter man fram alla de som hjälpte judar – ofta med risk för eget liv – och stoppar helt cyniskt in dem i samma säck som mördarna och angivarna, för att därmed utropa ett moraliskt oavgjort, som vore det en tävling i gott uppförande.

Men fakta talar ett helt annat språk.

Marte Michelet tecknar en historisk bakgrund av antisemitism och främlingsfientlighet, rasismen är ingenting nytt i vare sig Norge eller något annat land. När den tyska invasionen av Norge kommer den 9 april 1940 har den ett omfattande norskt stöd. Det är föga förvånande med tanke på att Quislings National Samling har sitt starkaste stöd i officerskåren och i näringslivet.

I Norge bodde vid den tiden omkring 2100 judar, och denna lilla skara ignorerades till en början av tyskarna. Däremot ägnade sig de norska myndigheterna åt diverse antisemitiska trakasserier.

Situationen förändrades drastiskt efter invasionen mot Sovjet. Det började med en arresteringsvåg av ”ryssjudar”, det vill säga statslösa judar utan norskt medborgarskap. Tyskarna antijudiska aktioner sekunderades av de norska nazisternas egna initiativ, som pogromen i Oslo i juli 1941.

Den antijudiska situationen radikaliseras alltmer, och kulminerar hösten 1942 med massarresteringar, som följdes av deportation till Polen för vidarebefordran till förintelselägret Treblinka.

Tyskarna hyste en oviss oro för hur norrmännen skulle reagera, men det visade sig totalt ogrundat. Deportationerna möttes av kompakt tystnad från norska samhället, också från motståndsrörelsen. Inte heller den norska exilregeringen vidtog några som helst åtgärder.

Dessutom fanns det belöningar att hämta. Företag, bostäder, diverse tillgångar och även reda pengar som hade stulits från judarna delades frikostigt ut. Förintelsen hade en materiell sida som tillät många, och inte bara tyskar, att göra sig en rejäl hacka.

Runt 40 procent av de norska judarna blev offer för Förintelsens utrotningsmaskineri. I internationell jämförelse kan siffran tyckas relativt låg, i Polen låg den på 90 procent.

Skillnaden beror på två saker. Dels den tyska ockupationens annorlunda karaktär, i Central- och Östeuropa var den osedvanligt skoningslös och brutal, medan i Norge betraktade tyskarna norrmännen trots allt som människor, ja rent av som arier, och ockupanternas framfart var betydligt mildare.

Dels fanns det faktiskt någonstans att fly, gränsen mot Sverige är lång och svårbevakad, den möjligheten fanns knappast någon annanstans.

Låt gå att Sverige inte heller levde upp till krav som kan ställas på en civiliserad nation, många kunde ändå ta sin tillflykt hit och rädda livet.

Marte Michelet varvar skickligt historiska avsnitt med skildringar av enskilda öden, vilket ger framställningen en bra balans av fakta och mänsklig dimension.

Jag rekommenderar starkt att läsa Michelets bok parallellt med Anna Bikonts mästerliga ”Vi från Jedwabne”.

Det är både kontroversiellt och smärtsamt att ifrågasätta en nationell självbild. Det gäller att ha modet att konfrontera sin egen historia och våga ompröva självbilden.

Den som inte lär av historien är dömd att upprepa den.

Barbariets seger

 

"Es gibt keinen jüdischen Wohnbezirk in Warschau mehr!" ("Det finns inte längre något judekvarter i Warszawa!" Så lyder titeln på SS-generalen Jürgen Stroops rapport till Himmler efter att upproret i Warszawas getto hade slagits ner.

För att fira sin storslagna seger lät Stroop spränga stora synagogan den 16 maj 1943.

En årsdag för barbariets seger.

Nazisternas stöld av barn

 

Den 15 maj 1940 presenterade Heinrich Himmler ett dokument angående bortrövade av barn från ockuperade områden; ”Några tankar om behandling av främmande folk i öst” (Einige Gedanken über die Behandlung der Fremdenvölker im Osten). Här presenteras för första gången planer på att icke-tyska barn som bedömdes som ”rasmässigt värdefulla” skulle föras till Tyskland och adopteras av tyska familjer. Institutionen som blev ansvar för förverkligandet av dessa planer var Lebensborn.

Lebensborn betyder Livets källa. Det var en nazistisk institution, initierad av Heinrich Himmler, som skulle säkra att det föddes många tyska barn, ”förnya det tyska blodet” och ta tillvara ”rasmässigt värdefulla element”.

Krasst uttryck kan man säga att det handlade om att tillförsäkra tillräckligt mycket kanonmat åt Führern, men det fanns även en rasistisk-ideologisk – ”idealistisk” – motivering. Det gällde att behålla ”bra blod” och därmed öka utsikterna för den ariska rasens överlevnad och framtida seger. På samma gång berövade man fienden tillgång till detta rasmässigt överlägsna blod.

Idag kan det låta fullkomligt bisarrt (hoppas jag!), men för nazisterna var det på djupaste allvar.

Det fanns också en mer prosaisk bakgrund. På 30-talets föddes det i Tyskland relativt många barn utom äktenskapet, vilket då fortfarande var socialt stigmatiserande, och antalet aborter ökade kraftigt.

Lebensborn var tänkt att tillgodose god vård åt ogifta mödrar, och senare också en möjlighet till adoption.

Givetvis var servicen förbehållen ”arier”.

Mest känt är nog Lebensborn som statligt organiserade bordeller där SS-männen skulle föra sitt rasmässigt förträffliga blod vidare. En stor del av den verksamheten bedrevs bland annat i Norge.

Mindre känt är Lebensborns bortrövande av barn i stor skala i de ockuperade länderna. Även bland icke-tyskar ansågs det finnas barn med värdefulla rasegenskaper, och om de fick tidigt en genuin tysk uppfostran i en rejäl tysk familj skulle de växa upp till goda tyskar.

Mycket noggranna medicinska undersökningar, med skallmätning som främsta inslag, genomfördes på tusentals barn i åldrarna upp till åtta-tio år i de ockuperade länderna, Norge, Ukraina, Tjeckoslovakien, Frankrike och framför allt Polen.

De barn som togs om hand av Lebensborn och adopterades bort kom från barnhem, från så kallade blandäktenskap, där ena föräldern var eller ansågs vara tysk, från familjer som inte var barnets biologiska föräldrar, och inte minst från familjer som på olika sätt hade kommit i klammeri med det nazistiska ockupationsmaskineriet, något som drabbade många, i en del fall utan någon som helst anledning.

Också barn som föddes av tvångsarbetare i Tyskland togs från mödrarna.

Det är svårt att fastställa ett exakt antal, men det finns uppskattningar att så många som 200 000 polska barn rövades bort och adopterades av tyskar.

Efter kriget gjordes stora ansträngningar att få tillbaka dessa barn. Det var en synnerligen svår process, då mycket av dokumentationen förstördes eller försvann, barnens namn hade ändrats, och många var spårlöst försvunna. Omkring 30 000 barn återbördades till Polen.

Deras gripande och ofta dramatiska öden skildras i Anna Malinowskas reportagebok ”Brun vaggvisa” (Brunatna kołysanka, 2017).

Det är hjärtskärande läsning. Barnen förs helt sonika tillbaka till Polen, utan någon förklaring eller förberedelse. De hamnar i ett fullständigt främmande land, bland totalt främmande människor, de kan inte språket.

En del av dem är stolta tyskar, övertygade nazister, uppfostrade till att hata och förakta allt polskt.

Barnens nya framtid i Polen utvecklar sig åt många olika håll. För en del blir det ett kärt återseende och ett bra och lyckligt liv. För andra blir det misslyckade försök att ta igen förlorad tid, idel missförstånd och ständiga konflikter med den nygamla familjen. För åter andra blir det bara fientlighet och främlingskap, det händer att föräldrar lämnar sitt nyfunna barn till barnhem.

Traumatiska misstag sker. Barn hamnar hos fel föräldrar, det finns också ett fall där man tror att det var ett tyskt barn som kom till Polen. För många av barnen förblir ursprunget höljt i dunkel. Det är inte svårt att föreställa sig hur en sådan ovisshet lämnar djupa sår i en ung människas psyke.

De flesta av barnen som skildras i Malinowskas bok har bara gott att säga om sina tyska föräldrar, och många av dem behåller kontakten efter att ha kommit till Polen. Hur mycket visste de tyskar som hämtade barnen från Lebensborns kliniker? Det förefaller att den överväldigande majoriteten handlade i god tro och kände inte till det skamliga sätt på vilket barnen hade hamnat i Lebensborns klor.

Flertalet av de bortrövade barnen lever kvar i Tyskland, lyckligt ovetande om sitt ursprung. Idag kan vi ställa oss skeptiska till det sätt på vilket barnen fördes tillbaka till Polen, och kanske rent av till att det överhuvudtaget skedde. Det viktiga borde rimligen vara att se till barnens bästa.

Dessutom hade den polska inställningen till att hämta hem barnen då de var av polskt blod och hörde hemma i fosterlandet en viss skrämmande likhet med nazisternas absurda rasresonemang.

Men betraktad i sitt historiska sammanhang framstår nog ändå den polska beslutsamhet att återta barnen som förståelig. Landet hade förötts av den tyska ockupationen, landet hade förlorat nästan 20 procent av sin befolkning, alltså var femte medborgare, många av dem unga, hade dödats av ockupanten. Att i det läget stillatigande acceptera stöld av polska barn – för deras eget bästa! – var totalt uteslutet.

Historien om Lebensborn är ett viktigt bidrag till förståelsen av nazismens folkmordspolitik.

En mycket lyckad skönlitterär skildring av ett Lebensbornfall finns i Nancy Hustons roman ”Livslinjer”.

Texten publicerades ursprungligen i Dixikon

Trumpetaren från Lunde

 

Årsdagen av skotten i Ådalen.

Ådalsbandet spelar fortfarande sin fina föreställning "Eld upphör". Här en bakgrund till historien om trumpetaren från Lunde:

Skotten i Ådalen 1931 är en av den moderna svenska historiens mest dramatiska händelser. Fem obeväpnade demonstranter dödades av utkommenderad militär, ytterligare fem sårades. Men tragedin kunde ha blivit långt värre om inte den rådige trumpetaren Tore Andersson hade visat sinnesnärvaro och blåst Eld upphör.

Det borde rimligen ha gett Andersson hjältestatus, åtminstone i arbetarkretsar, men riktigt så var det inte.

Till att börja med riskerar Tore Andersson i den allmänna åtalshysteri som piskades upp av högerkrafterna efter Ådalshändelserna att bli ställd inför rätta för ”illegal militärsignal”! Efter våldsamma protester och ingripanden från arbetarrörelsens toppolitiker slipper han dock åtal.

Men det som händer sedan är att Tore Andersson och hans resoluta insats för att rädda liv marginaliseras och förpassas i glömskans skugga. Hur kunde det bli så här?

Om det har Göran Andersson, pensionerad pol.mag. med rötter i Sollefteå, författat en liten skrift som han distribuerar på egen hand. Till saken hör att Tore Andersson var hans fars kusin.

-          De var emellertid inte biologiska kusiner. Pappas far dog innan han föddes, och när hans mamma inte hade råd att ta hand om honom lämnades han som fosterbarn till en nära släkting till Tores familj. Men de var goda vänner och livet ut betraktade varandra som kusiner, säger Göran Andersson.

Så här långt skulle det enbart handla om upprättelse av en familjemedlem, men berättelsen om Tore Andersson är genom det sammanhang som det är en del av långt intressantare – det är berättelsen om det moderna Sverige.

Vreden inom arbetarrörelsen efter massakern i Lunde var enorm. Men det dröjer inte länge förrän tragedin förvandlas till ideologisk brottning. Det finns två filmer från begravningen av offren, en socialdemokratisk, en kommunistisk, och det är som de skildrade två vitt skilda händelser.

Flera av de kommunistiska ledarna från dessa dagar dömdes till drakoniska straff (medan officerarna, med kapten Mesterton i spetsen, som beordrade eld mot demonstrationståget, klarade sig undan med några dagars husarrest!). Per Albin Hansson, då fortfarande i opposition, krävde amnesti åt de dömda. 1932 när han bildar sin första regering låter det redan annorlunda, och nu erbjuds de att ansöka om nåd.

Vilket de naturligtvis vägrar.

Per Albin skyller Ådalshändelserna på ”kommunistiska uppviglare”. Uppretade arbetare som jagar strejkbrytare ingår inte i bilden av samförståndspolitik. Samtidigt använder man kommunisternas ”oansvariga och olagliga uppvigling” i Ådalen som förevändning att göra sig kvitt kommunisterna i arbetarrörelsen. Nu skulle de ”stampas ut” från allt politiskt och fackligt inflytande.

Antikommunismen blir en framgångsrik kampideologi för socialdemokratin.

I socialdemokraternas Sverige var skotten i Lunde en kvarnsten om det goda folkhemmets hals. Bästa sättet att möta framtiden var ett glömma det förflutna, Ådalshändelserna skulle utraderas ur historien.

Under 50 år nämns inte Ådalen 31 en enda gång i protokollen från Kramfors arbetarkommun!

Efter valnederlaget 1976 förändras attityden. Nu lyfter man gärna fram den ödesdigra dagen i Lunde 1931, men som arbetarklassens sista blodiga offer innan man stod redo att bygga folkhemmet. Högtidlighållandet av 50-årsdagen 1981 utnyttjas som ett politiskt jippo inför det stundande valet. Tore Andersson, som inte har övergett sin radikalism och registreras av säkerhetspolisen, blir givetvis inte inbjuden. Att det var han som räddade livet på många människor den dagen, de flesta socialdemokrater, spelar fortfarande ingen roll.

Göran Andersson är skoningslös i sin kritik mot SAP:s historieskrivning.

-          Den har använts som maktmedel för att skapa ideologiskt herravälde inom arbetarrörelsen och arbetarklassen. Verklighetsbilder, värderingar, normer och attityder kring Ådalen 31 har snedvridits. SAP har profiterat på tragedin i Lunde på ett ovärdigt sätt, säger Göran Andersson.

Tillrättaläggandet och framför allt tigandet har också skadat utvecklingen i Ådalen, menar Göran Andersson, genom att SAP drev in en kil mellan olika arbetargrupper har samhället och näringslivet hämmats. Historielösheten har gjort befolkningen i Ådalen i allmänhet, och socialdemokratin i synnerhet, urarva och har berövat dem den framtidsoptimism som fanns i de konflikter man som så desperat ville dölja.

Kanske gäller det den socialdemokratiska vilsenheten i hela landet, inte bara i Ådalen.

Göran Andersson är inte någon rasande revolutionär. Han har varit politiskt aktiv inom socialdemokratin och senare – efter löntagarfondsdebatten – inom folkpartiet. Hans ärende med den lilla skriften är att återupprätta en släkting som blev tarvligt behandlad av SAP, men också att framhålla den etik, moral och humanism som ledsagade Tore Anderssons agerande den dagen i Lunde.

Det har gått 95 år sedan dramat i Ådalen, det är hög tid att sanningen berättas, och att upprättelse ges till alla som deltog i marschen från Frånö folkets hus till hamnen i Lunde. Inte minst gäller det offren, det var fem arbetare - tre var kommunister, en syndikalist, en socialdemokrat.

Kulorna gjorde ingen skillnad.

Göran Andersson avslutar med att citera William Faulkner: ”The past is never dead. It ´s not even past.” (Det förflutna är inte dött. Det är rent av inte förflutet.)

Göran Anderssons skrift ”Trumpetaren som blåste Eld Upphör i Lunde 14 maj 1931 – en berättelse” kan beställas direkt från författaren. E-post: hgandersson44@gmail.com; Tel: 070-77 65 777

Den bästa skildringen av händelserna i Lunde 1931 är skriven av Birger Norman i hans numera klassiska reportagebok ”Ådalen31”. Finns nyutgiven på Murbruk förlag.

Också Roger Johanssons "Kampen om historien" är mycket läsvärd.