Journalisten och författaren Björn Elmbrant har gått bort 83 år gammal. Mellan 1980 och 1984 arbetade han som chefredaktör för Nya Norrland.
2016 hade jag nöjet att lyssna på honom på Sambiblioteket i Härnösand där han presenterade sin bok "Innan mörkret faller". Hans tankar är i allra högsta grad fortfarande kusligt aktuella:
Det råder en stor oro för samhällsutvecklingen, demokratin befinner sig under hårt tryck från fenomen som globalisering, terrorism och en teknisk utveckling som minskar politikens spelfält. En långvarig ekonomisk kris, med hög arbetslöshet som envist biter sig fast, växande klyftor i samhället, och rasistiska och främlingsfientliga partier som ökar i styrka, får många att dra paralleller till utvecklingen i Tyskland på 30-talet. Kan det verkligen hända igen?
Den politiske reporterveteranen Björn Elmbrant har skrivit en bok i ämnet, Innan mörkret faller, med undertiteln Ska 30-talet hinna ikapp oss? och på tisdag kväll var han på Sambiblioteket för att berätta om boken.
Björn Elmbrant är förmodligen välkänd bland de äldre i Ådalen då han åren 1980 till 84 var chefredaktör för Nya Norrland.
I sin bok skildrar Elmbrant 30-talets tre första år i Tyskland och Sverige, och ställer frågan varför utvecklingen blev så diametralt olika, med en nazistisk diktatur i Tyskland men stabil demokratisk stat i Sverige.
Förutsättningarna var visserligen i vissa avseenden olika, Sverige hade inte ett förlorat krig bakom sig, med allt vad det innebar av nationell förödmjukelse och militant revanschism, men det finns påtagliga likheter, inte minst när det gäller den ekonomiska situationen.
Avgörande enligt Elmbrant var socialdemokratins agerande. I Tyskland stödde SPD en åtstramningspolitik med nedskärningar i välfärdssystemen, vilket ytterligare fördjupade krisen, arbetslösheten förblev gigantisk, med miljoner desperata människor i en hopplös situation.
En radikal lösning som erbjöds av Hitler var mer än välkommen.
I Sverige gick socialdemokratin en helt annan väg. Partiet var villigt att axla regeringsansvar, och efter valsegern 1932 satsade man stort på en krispolitik som byggde på offentliga investeringar som skulle ge ökad köpkraft, och en samförståndslinje inom politiken som skulle bidra till stabilitet. Med Per Albin Hanssons ord handlade det om demokratins förmåga att sörja för folket.
Vi bör lära av historien och det var uppenbart att Björn Elmbrant anser att vi står inför liknande val som S under 30-talet. Det gick inte heller ta fel på hans kritiska inställning till socialdemokratins politik idag. Det saknas en berättelse om framtiden helt enkelt.
Han var också tydligt med vad han anser krävs för att möta samtidens hot mot demokratin: en ny expansiv politik för rättvisa och framtidstro.
Några år tidigare, 2010, recenserade jag hans bok om Hjalmar Mehr, också den fortfarande lika läsvärd sonm aktuell:
Mycket mer än bara Mehr
Stockholmskärlek. En bok om Hjalmar Mehr
Björn Elmbrant
Atlas, 2010
Regeringens förslag om Förbifart Stockholm har väckt en livlig debatt. Miljöfrågor och regionalpolitik diskuteras upprört och högljutt. De här frågorna är allt annat än nya. Stockholmsregionens ställning, resursfördelningen mellan huvudstaden och resten av landet, modernisering och dess konsekvenser, är sådant som har stötts och blötts många gånger förut. Inte minst under åren direkt efter kriget var det högaktuellt.
Efterkrigstidens ekonomiska jätteboom förde med sig en stor inflyttning till storstadsregionerna i allmänhet, och Stockholm i synnerhet. Mellankrigstidens bostadsbrist förvärrades än mer. Dessutom var stora delar av bostadsbeståndet omodernt, många bodde trångt och under undermåliga sanitära förhållanden.
Samtidigt skedde en explosionsartad utveckling av bilismen som ställde helt nya krav på utbyggnad av vägnätet och kollektivtrafiken, framför allt tunnelbanan. Det krävdes djärva beslut för att åstadkomma genomgripande åtgärder som skulle förvandla Stockholm till en fungerande och modern storstad.
Och det är precis vad som händer. City jämnas med marken, Stockholm expanderar utåt med miljonprogrammet och mängder av nya förorter växer fram, tunnelbanan byggs ut i stor skala.
Ingen har fått förkroppsliga denna politik – på gott och ont – mer än Hjalmar Mehr. Under 30 år dominerade han Stockholmspolitiken, och var en både aktad och fruktad politiker känd i hela landet, inte sällan mycket kontroversiell.
Nu äntligen har denna färgstarka personlighet fått sin biografi skriven, av den politiska biografins svenske mästare journalisten Björn Elmbrant. Boken är en mycket lyckad kombination av politisk thriller och grekiskt ödesdrama som speglar efterkrigstidens svenska politik, inte minst 30 år av socialdemokratisk politik.
Mehr är synnerligen tacksam som biografiobjekt, inte enbart genom sin ställning och gärning, utan även genom sin bakgrund. Hans föräldrar var judiska flyktingar från tsarförtryckets Ryssland, hans far var bekant med Lenin och gammal skolkamrat med Bucharin.
Ränderna gick aldrig ur, Hjalmar Mehr definierade sig själv alltid som socialist och marxist, och behöll en klockarkärlek till sina föräldrars forna fosterland. Så kommunalpolitiker han var agerade han också som informell budbärare mellan den svenska regeringen och andra västmakter och den sovjetiska ledningen.
En viktig länk i de informella kontakterna var den ryske författaren Ilja Ehrenburg – han som myntade uttrycket ”töväder” – som under många år hade ett kärleksförhållande med Mehrs fru Liselotte.
Hjalmar Mehr har ofta framställts av den från 60-talet framväxande miljörörelsen och delar av vänstern som ”stadsvandal”, den som var ansvarig för rivningsraseriet, något som kulminerade med almstriden, en händelse som Mehr har fått bära hundhuvud för.
Elmbrant lägger ner mycket krut på att förklara och försvara sin hjälte, med blandat resultat.
Tunnelbanan har byggts ut, det har gjorts en del andra ansatser också inom kollektivtrafiken, men mycket återstår fortfarande att göra. Problemen med bilismen har knappast lösts. Visst har delar av centrum levt upp, där finns numera en storstadspuls och en kosmopolitisk atmosfär som saknades så sent som på 70-talet. Men det bor knappt några människor i city, och kontorisering och kommersialisering är ett problem. Moderniseringen av bostadsbeståndet var självklart av godo, men segregeringen har ökat, och förorterna blev aldrig de levande samhällen som det var tänkt, utan sovstäder, dit mycket av de sociala problemen har koncentrerats.
Det är tydligt att den socialdemokratiska oheliga alliansen mellan arbetarrörelsens ”kommunsocialism” och privatkapitalets vinstintressen har haft blandade framgångar. För att på senare år alltmer gå helt i baklås.
Om detta har Björn Elmbrant skrivit en mycket värdefull bok. Det är en levande skildring av viktiga samhällsskeenden, detaljrikt, sammanhängande, och med ett välgörande vardagsnära perspektiv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar