Störst, bäst och vackrast

För fyra år sedan gick en av tidernas störste boxare bort. Han föddes 1942 i Louisvile i Kentucky som Cassius Marcellus Clay Jr.

Det var under det namnet som han 1964 blev världsmästare i tungviktsboxning genom att besegra titelhållaren Sonny Liston efter sex ronder. Clays seger var otippad, och föga anade någon att denne 22-åring skulle ta boxningen till nya höjder, samtidigt som han genom en rad kontroversiella ställningstagande skulle hamna i politikens rampljus.

Dagen efter sin seger över Liston lät den nye världsmästaren meddela att han nu slutade att använda sitt ”slavnamn”, och kallade sig nu Cassius X. Så småningom gick han till historien under sitt muslimska namn Muhammad Ali.

Hans väg till världsmästartiteln var inte så spikrak som han senare ville påskina. I OS-finalen i Rom 1960 stod den polske eleganten Zbigniew Pietrzykowski, notoriskt känd för sin bristande uthållighet, väl emot i de två första ronden, men blev totalt utboxad i tredje. Till mötet med Liston kom Ali visserligen obesegrad som proffs, med 19 raka segrar, men det var i flera fall utan att övertyga.

Det som var nytt med Clay/Ali var dels hans stil i ringen, dels hans uppträdande.

Ali fick boxningspubliken att häpna när han inte höll upp garden, utan lät armarna provokativt hänga ner, ”garderade knäskålarna”, och undvek motståndarens slag genom ett fantastiskt fotarbete. Han dansade i ringen sin berömda shufflestep, och kontrade med blixtsnabba slagserier. Ali själv kallade sin stil för ”dansa som en fjäril, sticka som ett bi.”

Aldrig förr eller senare har publiken sett en boxare med ett sådant fantastiskt fotarbete och så snabba reflexer.

Ali uppträdde bullrigt och självsäkert, gapade att han var ”störst, bäst och vackrast”, och att han inte kunde besegras. Han skrev också små rimmade dikter i vilka han förutspådde i vilken rond motståndaren skulle bli besegrad, ”Archie Moore must fall in four”.

Redan tidigt fick Ali kontakt med Nation of Islam, en rörelse som förenade svart stolthet-kultur, andlig mysticism och politisk radikalism, och efter att han blev världsmästare konverterade han till islam, vilket upprörde stora delar av det konservativa USA.

1967 vägrade Ali att göra sin värnplikt och att åka till Vietnam, ”no Viet Cong has ever called me nigger”, ett utmanande politiskt ställningstagande som åter igen väckte etablissemangets vrede.

Det ledde till att Ali, på klart tveksamma grunder, berövades världsmästartiteln, och fick ingen möjlighet att tävla under närmare fyra år.

Det är ingen tvekan om att han blev bestulen på sina bästa år som idrottsman.

Det hade länge varit en etablerad sanning inom boxningsvärlden att en detroniserad mästare inte kommer tillbaka, ”they never come back”. Men än en gång visade Ali vilken enastående idrotsman han var, han återtog titeln inte en utan två gånger! Först mot George Foreman i den berömda matchen i Zaire, ”Rumble in the Jungle”, och sedan mot Leo Spinks.

De sista åren var Ali svårt märkt av Parkinson, och levde ett tillbakadraget familjeliv. Men han har för alltid skrivit in sig i historien som en av de största idrottsmännen någonsin, och för sina insatser mot rasism och krig.

Några bra böcker om boxning, som också berättar om Muhammad Ali:

12 världsmästare i boxning – Olof Johansson & Torbjörn Säfve

En gentleman äntrar ringen – Torbjörn Säfve

Om boxning – Joyce Carol Oates