Gott slut och olika början

Vi skriver snart År 2020, förr skulle man ha skrivit Herrens År eller Anno Domini, vår tideräkning har ju sin utgångspunkt i Kristi födelse. Inom andra kulturer har man givetvis andra utgångspunkter, och faktum är att Jesus föddes 6 eller 7 år efter Kristus!

Den kristna kyrkan ansåg länge att romarnas glada sätt att fira det nya året var syndigt, det är först på 1900-talet som det blir nyårsvaka och kalas. Också datum har ändrats, i Sverige firade man nyår den 25 mars fram till 1753.

Islamisk tideräkning börjar den 15 (eller 16) juli 622 vår tideräkning, då profeten Mohammed flydde från Mecka till Medina. Nyåret, Al Hidjra, firas på den första dagen av månaden Muharram, vilket betyder flykt, resa eller utvandring. Nyår är en viktig fest inom islam, och dagen brukar firas med berättelser om Mohammed och hans följeslagares liv.

Skillnaderna i firandet är mycket stora mellan olika länder och regioner, och varierar mellan från stora fester till fasta. I Sverige bland muslimer är det en vanlig tradition att skicka nyårskort till varandra.

Den judiska tideräkningen tar sin början från världens skapelse. Enkelt och bra.

Inom andra kulturer har man givetvis andra utgångspunkter.

Årets början kan förläggas till olika tidpunkter och bestämmas efter skilda principer. Några nyår markerar årstidsgränser, andra är knutna till religiösa händelser. Sätten att fira på kan skilja sig, och det finns också förändringar över tiden.

Amos Oz in memoriam forts.

Judas

Amos Oz
Övers: från hebreiska till engelska Nicholas de Lang
            från engelska till svenska Rose-Marie Nielsen
Wahlström & Widstrand

Det närmar sig påsk när jag skriver dessa rader, kristendomens viktigaste helg med dess lika märkliga som mäktiga berättelse om Jesu korsfästelse och återuppståndelse. Passionshistorien är central för den kristna läran, och ett mycket viktigt inslag är aposteln Judas förräderi av sin mästare. Han har ända sedan dess varit en arketyp för svek och förräderi, och begrepp som ”Judaskyss” och ”trettio silverpenningar” är etablerade i all världens språk.

Judas Iskariot har också likställts med den svekfulle juden, Kristusmördaren, och utgjort ett förödande bränsle för antisemitismen genom århundraden. Det gör Judas till en komplicerad figur i judisk historia, och det är knappast förvånande att han antingen förtigs helt eller på olika mer eller mindre intrikata sätt omvärderas i judisk historieskrivning och skönlitteratur.

Den israeliske författaren Amos Oz försöker i sin senaste roman, med just titeln ”Judas”, att förstå själva förräderiets mekanismer och även dess väsen och mening. Fast egentligen är det bara en nödtorftig täckmantel för ett vindlande och bitvis förtvivlat resonemang kring det sionistiska projektet, allmänt känt som staten Israel.

Han vill gärna ha ryggen fri, eller om det enbart beror på ödmjukhet, när han förankrar sin berättelse i en historisk, främst judisk, tradition.

Huvudpersonen heter Shmuel Ash, och även om Oz förnekar det på några rader i förbigående, är det omöjligt att inte associera till Sholem Asch, mellankrigsårens mest bemärkte jiddischförfattare, som mycket riktigt har skrivit en roman med titeln ”Mannen från Nasaret” (finns i svensk översättning!) och vars kärna utgörs av Evangeliet enligt Judas, där den påstådde förrädaren ses som en oskyldig spelpjäs i ett determinerat ödesdrama.

Shmuel Ash är dessutom som klippt och skuren ur en Tolstoyroman, tafatt, intelligent, förvirrad, en sökande idealist, jag kom direkt att tänka på Pierre Bezukhov i Krig och fred. Inte alldeles överraskande nämns Tolstoy av Amos Oz som en lämplig författare för drömmare, och den ryska gigantens radikalpacifism är säkert inte heller utan betydelse.

Shmuel Ash forskar kring ”judiska aspekter på Jesus”, och hans forskning har inte minst ett stort fokus på Judas person och gärning. Den unge mannen möter på sin väg dottern till en viss Shealtiel Abrabanel, en gång i tiden en ledande sionist, men som 1947 motsätter sig staten Israels tillblivelse. Han förkastar inte bara den judiska staten, och egentligen alla nationalstater, han tar helt sonika totalt avstånd från staten som sådan, i någon slags desperat anarkism.

Hans ställningstagande tas förstås inte väl upp, för att uttrycka det milt, han dör bitter några år senare, fördömd och utfryst som förrädare och ”arabälskare”.

Dottern har varit gift med en man som trots dålig hälsa gick ut som frivillig i kriget 1947-48, det som kallas för självständighetskriget av judarna och Nakba – Den stora katastrofen – av palestinierna. Han blev bestialiskt dödad, och sörjs nu av sin far, lärdomsgiganten Gershom Wald. Han kan inte förlika sig med att sonens död skulle ha varit förgäves, även om han klär sin sorg i intellektuell klädedräkt: staten Israels tillblivelse var en nödvändighet och det kunde bara ske med våld, statsfadern Ben-Gurion var ett geni av profeternas dignitet.

Amos Oz fortsätter att gäcka sina läsare, Abrabanel är en välkänd judisk filosof, en renässanshumanist verksam under 1400- och 1500-talen. Däremot har jag inte klurat ut om Wald, som ju betyder skog, har någon särskild signifikans.

Så vad innebär förräderi och vem är egentligen förrädare? Är det Abrabanel som vill att judar och araber, alla människor, ska leva i fred och välstånd, samarbeta utan yttre tvång, eller Ben-Gurion, som har svikit sin ungdoms socialism och sina humanistiska ideal?

Det är frågor som tål att ställas, inte minst i dessa tider som skakas av nationalismens aggressiva återkomst.

Även om romanen inte är någon litterär fullträff, alltför mycket av idégodset förmedlas genom dialog, med långa predikande inlägg, så förstår man att problematiken utspelar sig i författarens eget inre, att ambivalensen och striden är hans egen, och det skänker skildringen liv.

Några svar ges inte, så klart. Men det finns kanske en öppning i attityden hos Abrabanels dotter, den gåtfulla Atalia (också det namnet är en litterär referens!), som anser att det vilar ett löjets skimmer över hela det manliga könet, män är bara omogna pojkar som gillar att slåss.

Amos Oz in memoriam forts.

Vänner emellan

Amos Oz
Övers: Sondra Silverston, från hebreiska till engelska
           Rose-Marie Nielsen, från engelska
W & W

Kibbutzen var ursprungligen en idé om ett socialistiskt samhälle förverkligad i det nya landet Israel, där fria människor ägnar sig åt sunt kroppsarbete i jämlikhet och samarbete. Av olika skäl slog drömmen inte helt in, kibbutzrörelsen har undan för undan tvingats till eftergifter och kompromisser, och är numera på stark reträtt.

Jag vet inte hur många litterära skildringar som har inspirerats av kibbutzen, men på svenska är de nog mycket få. Den israeliske författaren och sedan en tid den ständige Nobelpriskandidaten Amos Oz har bott 30 år på kibbutz och är väl förtrogen med livets många skiftningar och komplikationer för denna speciella samlevnadsform.  Hans senaste bok har hämtat sin näring ur kibbutzlivet. Det är en samling löst sammanfogade berättelser med gemensamma huvudpersoner.

Historierna beskriver ganska väl de motsättningar som utgör kibbutzernas olösta problem, här står de radikala mot de konservativa, de religiösa mot ateisterna, ashkenazer – judar från Öst- och Centraleuropa – mot sefarder – judarna från arabländerna.

I centrum står framför allt konflikten mellan individen och kibbutzsamhället, här finns mycket litet utrymme för avvikande personligheter och kraven på konformism är starka. Vilket i värsta fall kan leda till utstuderade former av brutal mobbning.

Här kan man invända att mobbning förekommer i rikligt mått även ute i det marknadsanpassade fria samhället. Liksom en rad andra av de problem som Oz tar upp i sina berättelser, som ensamhet, skvaller, känslokyla, vänskapskorruption. Och även om Oz har helt rätt när han konstaterar att ”En kommittéomröstning kommer aldrig att utrota avund, småsinthet eller girighet”, så fortsätter kibbutzsamhällets dröm om ett liv i gemenskap att utöva avsevärd lockelse på det ohämmat individualistiska konsumtionssamhällets många meningssökare.

Tack och lov är Amos Oz en fantastisk berättare. Hans styrka ligger i skildringen av udda existenser, som den hopplöse misantropen Zvi Provisor, som dväljs i dåliga nyheter och inte missar minsta lilla olycka någonstans i världen. Eller den notoriska skvallerbyttan Roni Shindlin som baktalar allt och alla. Eller den döende Martin Vanderberg, som trots sina tragiska erfarenheter som överlevande från Förintelsen i Holland, envisas att esperanto är världens räddning, eftersom alla problem nationer emellan har sin grund i att de inte förstår varandras språk.

Det är små mästerliga porträtt som kanske inte säger så mycket om kibbutzlivet, men desto mer om vår existens villkor.

Boken är översatt från engelska, och det är minst sagt beklagligt att det saknas kompetenta översättare från hebreiska i Sverige.

Dessutom borde förlagets redaktör lagt ner större möda på granskningen. Den polske författaren som omnämns på flera ställen stavas Iwaszkiewicz och ingenting annat. Och det är skillnad, stor skillnad, på basketboll och baseboll.

Amos Oz in memoriam

Författaren Amos Oz gick bort för ett år sedan.. Till hans minne ska jag tre dagar framåt publicera en recension av någon av hans böcker. Börjar med storverket "En berättelse om kärlek och mörker".

En berättelse om kärlek och mörker

Amos Oz

Övers: Rose-Marie Nielsen

Wahlström & Widstrand, 2006

Det är i början av 50-talet, det är ett stort politiskt möte i Jerusalem ordnat av det högernationalistiska Herut-partiet, och kvällens höjdpunkt är tal av den vältalige oppositionsledaren Menachem Begin. Längst fram i publiken sitter eliten, de intellektuella med rötter i Östeuropa, längre bak finns arbetare, oftast med orientalisk härstamning. Begin talade, i likhet med sina intellektuella anhängare, en klassiska hebreiska, medan den israeliska arbetarklassen använde en slags folklig variant av språket.

De fanns en del skillnader mellan dessa två, ibland dråpliga. Ordet i klassisk hebreiska för ”vapen” beskriver på folkspråket det manliga könsorganet, medan det klassiska ”beväpna” betyder att ha samlag. Så där står Begin och anklagar upphetsat Eisenhower, Eden och resten av världen för att lägra Nasser! Men ingen vill lägra oss, vore jag premiärminister skulle alla, alla lägra oss! Åskådarna på de främre bänkarna applåderade, längre bak var det knäpptyst, folk satt häpna och kunde inte tro sina öron.

Endast den tolvårige Amos, som är där i sällskap med sin far och farfar – båda framstående medlemmar i högerrörelsen, kan inte behärska sig utan brister ut i ett hejdlöst skratt. I det ögonblicket påbörjas en resa bort från den nationalism som han har uppfostrats i. Och den resan fortsätter än idag. 

Den israeliske författaren Amos Oz senaste bok, en tegelsten på över 500 sidor, kallar han själv för en självbiografisk roman. För en roman är det, och den utspelar sig på många olika plan, som hänger mycket intrikat samman. 

Det är en klassisk bildningsroman om en ung man uppväxt, det är en familjekrönika, och det är historien om landet Israel, dess tillblivelse och första år. Vi möter ett myller av människoporträtt och brokiga öden. Så född i Palestina/Israel han är, visar sig Oz vara fast förankrad i den östeuropeiska judiska berättartraditionen, som också i litterär form avslöjar sina muntliga rötter, även om han som infödd israeler saknar den östeuropeiska känslosamheten, utan hans berättarkonst utmärks mest av kärv humor.

Familjens historia löper parallellt med landets – med alla drömmar, förhoppningar, besvikelser. Ett viktigt tema är moderns självmord, något som författaren och hans far inte nämnde med ett enda ord under 20 år! Själv har han aldrig skrivit en rad om ämnet, åtminstone inte direkt. Han närmar sig den traumatiska upplevelsen mycket sakta och försiktigt genom större delen av boken.
 
Han beskriver hon modern tynar bort steg för steg, sina egna komplicerade känslor inför det som händer, han söker också förstå. 

Oz räknas till den israeliska vänstern och fredslägret. Hans utgångspunkt i den israelisk-palestinska konflikten är att det handlar om rätt mot rätt, ”De värsta konflikterna i individens och också hela folkslags liv är ofta de som bryter ut mellan förföljda”. Araberna är märkligt frånvarande, och i den mån de överhuvudtaget finns är det på ett avlägset plan. Oz är mycket klartsynt över hur svårt judarna har att möta palestinier som människor, och han frågar ”var de lika rädda för oss som vi var för dem?” En mycket belysande scen är dagen för utropandet av staten Israel, ett storslaget och känslosamt ögonblick för judarna som samtidigt är en sorgens och vredens dag för araberna. Oz ådagalägger en beundransvärd empati – och stundtals också sympati – för palestinierna, och han är skoningslös i sin kritik av den israeliska högern, nationalismen och arrogansens politik.

Amos Oz är en gudabenådad författare och han är en mästare i att återge – och skapa! – stämningar, vi kommer nära alla de människor han skriver om, miljöskildringen är suverän, som läsare ser man framför sig alla platser utan att ha någonsin varit där. Sist men inte minst skapar författaren en högst trovärdig känsla av hur nuet och det förflutna hänger intimt ihop. 

Amos Oz försöker famna väldigt mycket och han lyckas faktiskt med mesta. En berättelse om kärlek och mörker är en utmärkt bok, av en stor författare.

Den magiska realismens föregångare

Idag är det Alejo Carpentiers födelsedag. 

Riket av denna värld
Alejo Carpentier
Övers: Karin Alin
Ruin, 2011

Kubanen Alejo Carpentier räknas som den magiska realismens föregångare, och har inspirerat flera av den latinamerikanska litterära boomens författare. Han fick sitt internationella genombrott med romanen ”Riket av denna världen”. Handlingen utspelar sig på ön Haiti decennierna kring Franska revolutionen.

Det är för övrigt inte ovanligt för latinamerikanska författare att skildra just denna period på Haiti, nu senast var det Isabel Allende med romanen ”Zarités frihet”. Förmodligen beror det på öns unika etnologiska blandning, med dess säregna kultur, språk och religion, som av många uppfattas som mycket specifikt latinamerikanskt. Det handlar naturligtvis också om landets våldsamma och dramatiska historia med de många slavupproren och den tidiga frigörelsen från kolonialmakten Frankrike.

I Carpentiers roman får läsaren följa slaven Ti Noël åren före, under och efter den haitiska revolutionen 1791-1804. De afrikanska slavarna på Haiti är utsatta för ett exempellöst brutalt förtryck, och delvis under inflytande från Franska revolutionens idéer, reser de sig mot sina förtryckare. Hämnden blir fruktansvärd. Åren av hänsynslöst utnyttjande, våld och sexuella övergrepp betalas nu grymt med råge. Eftersom revolutionens fina principer och frihet, jämlikhet och broderskap gäller bara vita människor, skickas det en armé från Frankrike för att ta uti med revolten, men den besegras.

Resultatet blir dessvärre ett nytt förtryck, nu utövad av svarta herrar. Alla grupper behärskas av hierarkier och maktspel, är Carpentiers dystra slutsats. Trots det avslutas romanen med en positiv öppning. Som titeln antyder är människans rike enbart av ”denna värld”. Det är bara här i vår jordiska tillvaro som vi kan uppnå storhet och vårt ”fulla mått”.

Civilisationen schack matt

Idag är det Tristan Tzaras dödsdag.

Tzara och Lenin spelar schack
Övers: Per Planhammar
2244, 2012

Rumänien har haft en stormig historia och landet har drabbats av krig, invasioner, ockupationer, delningar och ständiga gränsförflyttningar. Genom sitt romanska språk – efter Trajanus erövring på 100-talet – utgör man ett udda inslag också bland sina slaviska grannar. Rumänsk litteratur har präglats i hög grad av landet minoriteter som har frambringat många framstående författare.

Den rumänskspråkiga litteraturen har utvecklats grovt sett inom två strömningar: den episkt realistiska och den avantgardistiska, framför allt surrealistiska. Intressant nog har båda riktningarna hämtat inspiration, och kan sägas vara djupt förankrade, i samma källa, som är rumänsk folklore.

Avantgardismens främsta namn är förmodligen dadaismens grundare Tristan Tzara – egentligen Samy Rosenstock. Som jude representerar han också en av landets stora minoriteter, för övrigt var påtagligt många av den rumänska modernismens stora namn av judisk börd, knappast en tillfällighet.

Dadaismen föddes under första världskriget som en konstnärlig protest mot den meningslösa masslakten i skyttegravarna, som man dessutom menade att konsten var medskyldig till, ja rent av en del av. Dadaismen var en form av anti-konst, och det är lättare att säga vad den inte var än att försöka definiera den. Redan namnet är obegripligt och dess ursprung höljt i dunkel.

Författaren Andrei Codrescu – verksam sedan 1966 i USA – berättar i romanen ”Tzara och Lenin spelar schack” om ett kompani soldater, året är 1916, som drar genom en liten belgisk stad och bräker som lamm. Uttrycksfullt bortom konventionella uttrycksmedel. Och det är kanske det Dada handlar om.

Romanen utgår från ett fiktivt schackparti på ett bohemcafé i Zürich det ödesdigra året 1916 mellan Lenin och Tristan Tzara, mellan kommunismen och Dada, där dadaism står för ”kaos, libido, det kreativa och det absurda”, medan ”Kommunismen lade sin energi på förnuft, klass, en begriplig social taxonomi, förutsägbara strukturer och skapandet av en ny människa”.

Det kan tilläggas att politiskt var dadaismen inte homogen, de flesta av dess anhängare ansåg sig stå över politiken, men många var också vänster, Tzara själv var medlem i franska kommunistpartiet och deltog som frivillig i spanska inbördeskriget.

Codrescus roman är precis som man kan vänta sig inte konventionell till formen. Mer än en roman är den en vindlande essä, som encyklopediskt skildrar dadaismens förgrundsfigurer, samtidigt som den är filosofiskt reflekterande. Lika spränglärd som humoristiskt underhållande, på samma gång lärorik och utmanande.

Jultomten hälsar

Jultomten bor fortfarande i Hamnviken.
Favorit i repris.

Chanukka 2019

Idag börjar den judiska högtiden Chanukka. Eftersom man ska aldrig missa ett tillfälle att lyckönska sin nästa, säger jag till alla där ute: Glad Chanukka!

Och dagen till ära en text med anknytning till högtiden:

"Nyligen började Chanukka, den judiska högtid som firas till minne av Judas Mackabeus seger 165 före vår tideräkning och den därpå följande reningen och invigningen av Jerusalems tempel. Chanukka infaller i december, ofta nära i tiden med den kristna julen.


De som är bekanta med Ed McBains böcker känner till det persongalleri som återkommer i de flesta av hans deckare. En av karaktärerna är den judiske detektiven Meyer Meyer. I en av romanerna, jag minns nu inte vilken, har dubbel-Meyer ett allvarligt problem. Det är december, julen närmar sig, och hans barn tjatar att de vill ha julgran, precis som alla sina vänner. Meyer är visserligen inte en troende person, men vissa normer och traditioner får man ändå hålla på, och en julgran i ett anständigt judiskt hem är inte att tänka på. Till slut ger han dock efter för det sociala trycket, åtminstone delvis. Det blir en kompromiss, han tar hem en gran som är ett…chanukkaträd!

Av detta kan man dra följande slutsats: mångfald är att föredra framför enfald, och med lite god vilja kan världen göras en smula större så att fler kan få plats.

Något att begrunda nu i juletider."

Mellan framtiden och det förflutna

Idag är det Heinrich Bölls födelsedag. Firar honom med en recension av det senaste som gavs ut på svenska:

Ungdomens bröd
Heinrich Böll
Övers: Per Erik Wahlund
Brombergs

Heinrich Böll är en av de främsta, om inte rent av den främste, inom den tyska efterkrigsförfattargenerationen som sökte förhålla sig till den tyska historien i litterär form. Bakgrunden var naturligtvis nazismen fruktansvärda brott och krigets fasor. Böll hade själv varit frontsoldat, och sårats flera gånger innan han blev krigsfånge.

Kortromanen ”Ungdomens bröd” kom ut 1955 och utspelar sig i början av 50-talet. De värsta krisåren är över, och välståndet börjar komma till Västtyskland. Det är på många sätt en övergångsperiod. Huvudpersonen är en ung man, tillräckligt gammal för att minnas fasorna, men alltför ung för att ha tagit aktiv del i dem. Hela handlingen tilldrar sig under en enda dag, vilket passar Bölls förtätade prosa.

Den humanism som besjälar hela hans livsåskådning kommer också till uttryck i Bölls sätt att skriva. Personteckningen saknar all tillstymmelse till objektifiering, alla personer är människor av kött och blod.

Bakom saklighet finns en rik symbolik. Det mest centrala är förstås brödet, det som de hungriga fantiserade om under hungeråren, det som nu finns i överflöd, men också som en påminnelse om att inte av bröd allena: den nya välfärden har fört med sig en konsumism som får människorna att glömma livets andliga dimension. Och inte för inte är Walter reparatör av tvättmaskiner, den nya rikedomens egen symbol.

Det är säkert inte heller någon tillfällighet att historien utspelar sig på en måndag, veckans första dag. Allt är framför oss, men det förflutna finns ständigt där, och förr eller senare tvingas vi att ta ställning till det.

En av den episka realismens stora mästare

Idag är det Väinö Linnas födelsedag. Han var född 1920 i Urjala i västra Finland, och tillhör den mycket celebra skaran av geniala författare som INTE har fått Nobelpriset.

Finlands enda Nobelpristagare i litteratur är, om jag minns rätt, Frans Eemil Sillanpää, som fick priset 1939, och han är glömd och förlåten för länge sedan.

Linnas författarskap däremot är i allra högst grad levande idag. Och lär så förbli länge än.

En ny filmatisering, den tredje i raden, tror jag, av Linnas mästerverk ”Okänd soldat” har nyligen gått upp på biograferna. Själv föredrog jag att läsa om romanen.

Den håller fortfarande, det är ett enastående verk.

Självklart genom sin episka skildring av krigets vanvett, men än mer genom det konsekventa klassperspektivet. De enkla finska soldaterna som strider för sitt land, hatar sina officerare nästan lika mycket som fienden. Deras patriotism är en annan än överhetens, det fosterland som de försvarar är inte det samma som herrarnas.

Det handlar inte om ideologi, utan om vanlig hederlig klasskänsla.

Konstnären Anders Åberg är nog mest känd för Mannaminne, och kanske också för utsmyckningen av Solna Centrums T-banestation. Frågan är dock om inte det häftigaste med Anders är att han har träffat Väinö Linna!

Samma vindar, samma dofter

Myten om judebolsjevismen

Håkan Blomqvist

Carlssons

Sions vises protokoll säljs på Adlibris! Nyheten slog ner som en bomb, och reaktionerna blev kraftfulla. Kritiken var svidande och krav ställdes att boken skulle tas bort, eller åtminstone förses med en kommentar.

Sion vises protokoll har gjort en häpnadsväckande karriär under sina drygt hundra år. Ursprungligen är det ett falsarium, sammanställt i slutet av 1800-talet på beställning av *Ochranan*, den ryske tsarens säkerhetstjänst, och som utger sig för att vara ett bevis på en judisk sammansvärjning för att ta makten över världen.

Syftet var att diskreditera den liberala och framför allt socialistiska oppositionen och deras krav på reformer, och vända det växande missnöjet i Ryssland mot judarna. Vilket lyckas till att börja med, med flera vågor av fruktansvärda pogromer som följd.

Protokollen sprids snart till Västeuropa och vinner allt större tilltro. Men det är först med Oktoberrevolutionen och inbördeskriget som följer som myten om judebolsjevismen kommer att blomma upp.

Det räckte att peka ut flera bolsjevikledare, med Trotskij – Bronstein! – i spetsen. Den svenske liberalen Anton Nyström påstår rent av att *alla* medlemmar i bolsjevikregeringen är judar. Vidare påstods svepande att judarna stödde revolutionen, vilket inte saknade fog: många judar flydde undan de vita styrkornas massakrer till de betydligt tryggare områden som kontrollerades av bolsjevikerna.

 Och så var det Bela Kun i Ungern och Kurt Eisner i Bayern, och var inte Marx själv…

Under 1920-talet etableras bilden av kommunismen som judisk, och tas för en självklar sanning av inte enbart den reaktionära högern.

Att den radikala arbetarrörelsen inte var inhemsk var naturligtvis inte utan konsekvenser. Judarna var en främmande ”ras”, utan känsla för sina respektive länder – inte för inte var socialismen internationalistisk! – bara intresserade av att sko sig på sina värdfolks bekostnad, och fientliga till den västerländska civilisationen.

Den socialdemokratiske ideologen Artur Engberg – en antisemitisk katt bland de annars relativt fördomsfria socialdemokratiska hermelinerna – kallar utan omsvep kommunismen för ”socialismus asiaticus”, helt främmande för Sverige och Europa.

Håkan Blomqvist tecknar en fullödig historisk bakgrundsbild, och visar förtjänstfullt hur myten om judebolsjevismen vinner mark genom att skapa en berättelse som gör världen begriplig. Den förmedlar också en klar distinktion mellan gott och ont, där det onda är allt det som moderniteten, i betydelsen demokrati, sekularisering och sociala reformer, står för, och vilka som finns bakom denna modernitets demoner: kommunism och, i senare nazistisk tappning, kapitalism.

Blomqvists bok har underrubriken *Antisemitism och kontrarevolution i svenska ögon*, och hans huvudsyfte är att undersöka hur de internationella idéerna kring judebolsjevism återspeglades i Sverige.

Inte helt förvånande fanns det en bördig mylla för dylika uppfattningar även här. Rysskräcken var av gammalt datum, och späddes på ytterligare genom revolutionen 1917.

Störst betydelse hade myten om judebolsjevismen för inreserestriktioner för judiska emigranter, och den hemliga polisens övervakning av judiska flyktingar från Ryssland. Det sena 30-talets restriktiva invandringspolitik var säkerligen också påverkad av antikommunism och antisemitism.

Svenska krigsaktivister, av vilka många hade tjänstgjort på den vita sidan i Finland och Baltikum, såg gärna Sverige som en nordlig kristen utpost mot barbariet från öster, och ville att Sverige skulle sluta upp i korståget mot den unga Sovjetstaten.

Dessa bisarra konspirationsteorier är långt ifrån döda, och har även fått lite av en renässans ibland annat delar av Östeuropa, där uppgörelser med kommunismen ofta ursäktar vilka vidrigheter som helst.

Det finns också en parallell: liksom för ett sekel sedan står vi åter vilsna inför en ny, skrämmande och obegriplig verklighet, som främst tar sig uttryck i globaliseringen. Det krävs en ny berättelse, en ny myt, och den här gången är det muslimerna som ligger bakom konspirationen att ta över västvärlden.

Nyckelbegreppet är inte längre ”ras” utan *kultur*. Men det är samma groteska sammansvärjningsteorier, och spåren förskräcker.

Kulturens allmänmänskliga kraft

Idag är det åtta år sedan Cesária Évora gick bort.

Under 70-talet var jag lite engagerad i stödarbetet för befrielsekampen i de portugisiska kolonierna i Afrika. En av dem var Kap Verde, då inte mer än sista bokstaven i förkortningen PAIGC. Mer än 40 år senare kommer jag till ön Sal i Kap Verde på chartersemester. Jag förmodar att här borde finnas plats för en reflektion om mig själv och den tid som gått, men föredrar att förtränga det. Även om hjärtat slår ett extra slag när jag ser att flygplatsen är uppkallad efter befrielsehjälten Amilcar Cabral.

Kap Verde är ett fattigt land, med nästan inga naturresurser, och satsar numera mycket på turism. Om det gynnar kapverdianerna återstår att se, men det är definitivt bra för turisterna. Här finns det mesta av charterturismens fördelar, samtidigt som det fortfarande inte är lika överexploaterat som andra mer inarbetade semestermål.

Och jag återupptäcker Cesária Évora. Eller rättare sagt upptäcker, tidigare var hon nog mest bara ett namn för mig. Typiskt nog händer det bara några månader efter hennes bortgång.

Hon var barfotadiva, uppträdde ofta utan skor, och drottningen av morna, Kap Verdes egenartade musikstil, besläktad med portugisisk fado, med uppenbara afrikanska influenser, och en intrikat och fortfarande outforskad likhet med den amerikanska bluesen.

Évoras mest kända sång är ”Sodade”, och den sammanfattar kanske på bästa sätt hennes musiks hela stämningsläge. Sodade är kapverdiansk kreol – det språk som Cesária Évora sjöng oftast på - och har sin motsvarighet i portugisiskans ”saudade”. Begreppet har sitt ursprung i det latinska ordet för ensam och saknar motsvarighet i andra språk. Det beskriver ett känslotillstånd av nostalgi och melankoli, en stark längtan efter något för alltid förlorat.

Sodade är också ett uttryck för begrundan av det förflutna, och en visserligen stoisk men ändå stolt hållning och glädje.

Det bor fler kapverdianer utanför Kap Verde än på öarna, den största diasporan finns i USA, det finns även många i Brasilien och Portugal. Denna påtvingade exil kan säkert till en del förklara atmosfären av längtan och sorg och känslan av förlust, och det starka behovet att uttrycka det i musiken.

Cesária Évora sjunger mycket om sin kärlek till Kap Verde – ”Cabo Verde, terra estimada”. Jag förstår inte orden, men blir nästan rörd till tårar varje gång jag lyssnar på den sången.

Visst är det fantastiskt och det ultimata beviset för kulturens allmänmänskliga kraft att en sångerska från en ögrupp utanför Västafrikas kust kan ge uttryck för min egen längtan, så fjärran därifrån.

Presidentmord och klanröstning

Den 16 december 1922 lönnmördades Polens förste president Gabriel Narutowicz av en nationalistisk fanatiker, bara fem dagar efter att ha avlagt presidenteden.

Efter ett låst läge i parlamentet valdes Narutowicz med vänsterns, minoritetsledamöternas, och något överraskande också bondepartiernas röster.

Det blev en chock för den segervissa högern.

Högerpressen, påhejad av katolska kyrkan och delar av militären, gick till våldsamt angrepp mot "judarnas president", med ett nationalistiskt och antisemitiskt språk, som kunde ha lärt Goebbels ett och annat. Och kanske gjorde det också.

Högern ifrågasatte valresultatet, Narutowicz fick massor med brev med dödshot, en våg av demonstrationer drog genom Warszawa under paroller som ”Bort med judarnas utvalde”.

Fem dagar efter att Narutowicz installerades som president besökte han en konstutställning. Där blev han från nära håll skjuten av en nationalistisk högerfanatiker.

I dagens Sverige skriver ledande publicister om ”klanröstning”.

Ännu har ingen blivit skjuten.

"Betongens Picasso"

Den världsberömde brasilianske arkitekten Oscar Niemeyer föddes den 15 december 1907 i Rio i en familj med tyska (därav namnet), portugisiska och arabiska rötter. Han anses vara en av 1900-talets absolut största arkitekter. Han blev 104 år. Vid hans död 2012 skrev Brasiliens dåvarande president Dilma Rousseff i ett meddelande att landet har mist ett av sina stora genier.

Han är mest känd som mannen bakom Brasiliens nya huvudstad Brasilia, ett gigantiskt, och inte helt okontroversiellt, projekt, initierad av den vänstersocialistiske presidenten Kubitschek 1956. Under fem år byggde man från början upp en miljonstad mitt ute i ingenstans.

Niemeyer har förenat inspiration från det brasilianska landskapet med den moderna arkitekturens universella språk. Man har kallat hans stil för den första nationella stilen inom modernismen.

Funktionalismens raka linjer och räta vinklar har hos honom ersatts av kurvor och vågor, tydligt inspirerade av hemlandets strandlinjer och kullar, och, enligt honom själv, av kvinnokroppens former.

Han har kallats för Betongens Picasso, och anses vara den som har frigjort modernt byggnadsmaterial, främst då betong, från de fyrkantiga formerna.

Andra berömda byggnader av Niemeyer är FN-huset i New York (tillsammans med Le Corbusier), museet för modern konst i Niterói och Sambadromen i Rio.

1945 gick Niemeyer med i det brasilianska kommunistpartiet, och han har förblivit en trogen kommunist. På grund av det var han tvungen att avböja erbjudandet att undervisa vid Harvard, och senare vid Yale, eftersom han vägrades inresevisum till USA. Det hände senare flera gånger igen.

Under militärdiktaturen 1964-85 drabbades Niemeyer först av yrkesförbud, och tvingades senare i exil i Europa. Under sin exiltid i Frankrike ritade han bland annat det franska kommunistpartiets högkvarter. Landets dåvarande president, högerpolitiken Georges Pompidou, lär ha yttrat att det var ”det enda goda de där kommunisterna åstadkom.”

Lyxmodehuset Prada, annars inte direkt känt för sina vänstersympatier, ansåg att bygganden var så häftig att de hyrde det för en modevisning.

1963 fick han Lenins Fredspris. Fidel Castro lär ha sagt att han och Oscar Niemeyer är de sista sanna kommunisterna.

Sin socialistiska övertygelse till trots har Niemeyer alltid ritat för eliten och makten. Byggnader åt det breda folkflertalet har inte intresserat honom, och vid ett tillfälle idiotförklarade han Bauhausskolans grundare Walter Gropius, som kritiserade Niemeyers hus för att det inte lämpade sig för massproduktion. Han var också mycket kritisk mot funktionalismen som han ansåg vara dogmatisk och helt enkelt ful. I sin självbiografi skriver Niemeyer att han ändå hoppas nå folket genom den överraskande skönheten i sina byggnader.

Trots sin höga ålder fortsatte Niemeyer att arbeta in i det sista. Hans senaste projekt var en ny huvudstad i Angola. Det blir ett storslaget projekt, helt i Niemeyers stil. Den planeras bli fyra gånger så stor som Brasilia, och om den byggs i samma tempo som den brasilianska huvudstaden skulle det bli klart när Niemeyer skulle bli 115 år. Det blev inte så, men det var nära.

Hon återanvänder det osannolika – Miriam de Vincenti ställer ut i Kramfors

Konståret i Kramfors konsthall avslutas med en utställning av Sollefteåkonstnären Miriam De Vincenti. Den argentinabördiga konstnären fortsätter att utveckla sitt uttryck med en djärv undersökning av världen och dess skiftande verkligheter.

Utställningen innehåller både gammalt och nytt, och är konsekvent sin spännande symbolik.

Teknikerna är fortfarande desamma: målningar i akryl – hon har sagt någon gång att hon saknar tålamod för olja! – mycket kollage och assemblage. Inte minst den sistnämnda tekniken skapar sitt eget uttryck redan i materialvalet med de mest osannolika återvinningsföremål.

Det är en fascinerande värld som åskådaren bjuds in att kliva i. Med humor och lekfullhet, men också en högst medveten filosofisk och existentiell hållning, öppnar Miriam De Vincenti nya ingångar till verkligheten.

Läs hela texten i Allehanda.se

Utställningen pågår fram till den 7 januari.

Lucia, svenskheten och barbariet

Idag är det Lucia. Det är en helg som jag uppskattar mycket. Ingen dålig syn när tusentals svenskar spökar ut sig i lakan och glitter för att hylla en blattebrud från Sicilien. Mörkret är alltid inhemskt, ljuset kommer utifrån.

Blott Sverige svensk Lucia har, fast riktigt sant är det inte eftersom Lucia firas på flera andra håll. Hon var en historisk person från Syrakusa på Sicilien, och jag undrar just hur vanligt det är med sicilianska blondiner?

Lucia är skyddshelgon för Syrakusa; för synen; för blinda, sjuka barn, bönder, prostituerade som ångrar sig, glasmästare, chaufförer, sjuksköterskor, sadelmakare, skräddare, vävare, knivsmeder, sekreterare, notarier, vaktmästare och dörrvaktare; i England författare, advokater, tjänarinnor och försäljare; mot ögonsjukdomar, kroppslig och själslig blindhet, blödningar, halsinfektioner och dysenteri – en tung börda att bära - men i Sverige firar man ju inte katolska helgon, det är avgudadyrkan.

Luciafirandet har naturligtvis med ljuset att göra – latinets lux – och enligt den julianska kalendern var Lucia natten årets längsta. Den upphörde dock att gälla 1753, då vi gick över till den gregorianska, och alltså borde vi fira den helige Natanael eller Jonatan.

Seden med Luciatåg kommer troligen från Tyskland. Den var länge vanligast på Västkusten där den kom att införliva traditionen från Skaradjäknar att gå runt i husen och samla pengar till hemfärden. Under 1920-talet blir Luciafirandet en Skanseninstitution, för att ett decennium senare bli en stor massmedial händelse, först genom pressen och sedermera i tv.

Det är fascinerande att följa hur en nationell tradition växer fram och blir en del av inhemsk kultur. Ett utländskt fenomen, en händelse eller tradition omtolkas, missförstås, anpassas och införlivas genom enhetsstatens likriktningsmekanismer.

Luciafirandet är inget isolerat exempel, det förhåller sig likadant med de flesta av den nationella kulturens element.

Vanan att på Lucianattens afton supa skallen av sig känns däremot som genuint inhemsk. Eller som skalden säger: ”All bildning vilar dock på utländsk grund, blott barbariet var en gång fosterländskt.”