Överdådig fantasi med hjärtat på rätta stället

Igår var det Umberto Ecos födelsedag. Något försenade gratulationer med ett par recensioner:

Upplaga Noll

Umberto Eco

Övers: Barbro Andersson

Brombergs

Umberto Eco var en kul kille, med hjärtat på rätta stället och en överdådig fantasi. I sin senaste roman har han lämnat historiens dunkla labyrinter, och ger sig oförskräckt in i nutiden. Eller till om framtiden.

En obskyr figur samlar ihop en mindre grupp journalister, losers – det är inte bara i lilla Sverige som anglicismerna duggar tätt – men med grandiosa publicistiska drömmar för ett nytt tidningsprojekt.

Det är synnerligen nydanande, man ska inte publiceras gårdagens nyheter, inte dagens, nej det är morgondagens nyheter som gäller! De ska skriva om sådant som ännu inte har hänt.

Upplägget innehåller långt fler fullständigt groteska inslag, här ska inte avslöjas allt, men man förstår att Eco hade hjärtligt roligt när han hittade på allt. Och hela idén är tillräckligt bisarr för att kunna vara sann.

Ytterligare knorr är förstås att det är meningen att tidningen aldrig ska komma ut. Vilket de stackars journalistproletärerna inte har en aning om.

Fast egentligen handlar hela projektet om att gynna Kommendörens – gissa vem det kan vara? – medieimperium genom lite lagom portioner av förtäckta hot, insinuationer och smutskastning av hans faktiska och potentiella fiender; ”det idag för att bemöta en anklagelse inte är nödvändigt att bevisa motsatsen, det räcker med att svartmåla den som anklagar.” Verkar det bekant?

Medan de misslyckade journalisterna bökar i nyhetsvärldens undervegetation, kommer en av dem en fascinerande historia på spåret, Mussolini dödades visst inte av partisanerna den där dagen i april 1945! Konspirationsteorier är Ecos favorittema, och han utvecklar det med bravur, utan att den här gången trycka ner läsaren med sin överväldigande lärdom.

Teorierna är förstås osannolikt nonsens, men som det nästan alltid är fallet med konspirationsreorier  kan dess olika beståndsdelar mycket väl vara sanna. Att det fanns hemliga antikommunistiska strukturer i Italien och andra delar av Västeuropa efter andra världskriget är numera välkänt. Samarbetet mellan högerextremister, underrättelsetjänster, maffian och delar av det politiska etablissemanget är inte längre någon hemlighet.

Umberto Eco har skrivit en underhållande roman, men med en underliggande allvarligt och nog så deprimerande budskap. Italien har förvandlats till en respektabel skurkstat, med ”auktoriserarad korruption, maffiabossar invalda i parlamentet, skattesmitare i regeringen, och i fängelset sitter bara albanska hönstjuvar.”

Sverige nästa?

Begravningsplatsen i Prag

Umberto Ecco

Övers: Barbro Andersson

Brombergs

Världen ser inget vidare ut, och det var inte bättre förr, inte heller är framtiden särskilt ljus.

Ett drygt sekel efter franska revolutionen blomstrar inom högerkretsar en lång rad märkliga förklaringar av vad som gick fel då tronen och altaret störtades i fördärvet. Bakom den uppenbara fienden i form av liberaler och socialister döljer sig nämligen dunkla krafter som representerar ett världsomspännande nät av de mystiska frimurarna, med deras rötter i tempelherreorden, och inte helt oväntat – judarna.

Om hur dessa obskyra idéer växer fram för att kulminera i kölvattnet på 1900-talets kriser har Umberto Eco skrivit en fascinerande roman, Begravningsplatsen i Prag (övers: Barbro Andersson, Brombergs). Huvudperson är en viss kapten Simonini, som givetvis inte är kapten, han är inte ens militär. Han hatar allt och alla, och han är så gränslöst fördomsfull att det blir nästan komisk. Han saknar inte begåvning, men är totalt cynisk och skrupelfri, och är alltid beredd att ställa sina tjänster åt högstbjudande.

Romanen är skriven som en thriller, Eco är som vanligt förtjust i att gifta ihop populär form med seriöst innehåll, och skildrar Simoninis karriär som uppgiftslämnare, spion, lönnmördare, med mera, åt olika europeiska säkerhetstjänster, kyrkan och diverse skumma sammanslutningar under andra hälften av 1800-talet.

Ganska snabbt kommer han underfund med att varje politisk kraft som vill vara att räkna med måste ha en fiende. Finns det ingen får man helt enkelt skapa en. Människor tror bara på sådant som de redan vet. Eftersom de aldrig ändå kommer ihåg vad de har läst, kan man lika gärna hämta sina sammansvärjningar från befintlig litteratur. Om någon mot förmodan skulle känna igen något som de har läst, bekräftar det bara vad de redan trodde, det blir så att säga ännu en oberoende källa som verifierar den dolda sanningen.

I denna groteska värld av dubbla och dunkla lojaliteter frodas Simonini, och har fullt upp med att organisera komplotter och sammansvärjningar, som han sedan avslöjar – mot bra betalning förstås.

Hans huvudsakliga sysselsättning är emellertid att framställa bevis för frimurarnas och judarnas konspiration för att nå världsherravälde. Han öser frikostigt ur Alexandre Dumas romaner, och ur böcker av den då omåttligt populäre franske författaren Eugene Sue, och broderar ut med skapelser ur egen fantasi, ofta så att det också passar hans syften.

Otäckt nog börjar en del händelser, idéer, och till och med personer, ur fantasin bli till verklighet, och leva sitt eget liv. Kronan på verket på alla bedrägerier blir det sedermera ökända Sion vises protokoll.

Och det mest otäcka av allt är förstås att alla dessa befängda uppfattningar blir till konkret politik med fruktansvärda konsekvenser. Här finns alla ingredienser till nazismens utrotningsideologi. Och precis i slutet konstaterar författaren, liksom i förbifarten, att Simonini finns fortfarande ibland oss.