En dansföreställning som landar mitt i samhällsdebatten

Med sin senaste föreställning landar Norrdans mitt i samhällsdebatten kring angelägna, och ibland obehagliga, frågor kring verkligheten. Lever vi i olika, kanske rent av parallella, verkligheter, var och en i sin egen bubbla? Vad har vi att hålla oss till, sanning, halvsanning, absolut sanning eller – detta lingvistiska missfoster så typisk för vår tid - postsanning?

Föreställningen har två delar, AB3 och Pepper´s Ghost. AB3 har nypremiär, den framfördes ursprungligen på Technicus 2009, medan för Pepper´s Ghost är det världspremiär.

AB3 är fortfarande en dansföreställning av yppersta klass. Fyra dansare undersöker och konfronterar verkligheten på ett synnerligen mångbottnad sätt. Det blir aldrig riktigt klarlagt var någonstans i verkligheten de befinner sig, och frågorna hopas. Det går inte ens att komma överens om det lilla gulliga djuret är en hund eller en fågel.

Leken riskerar att övergå i allvar, med otrevliga konsekvenser. Och lika barn leka inte alls bäst, de talar inte ens samma språk – utan bokstavligen olika tungomål.

Föreställningen har en tydlig historisk dimension med flera trådar bakåt, med det klasiska musikvalet och med humoristiska vinkar till klassisk balett, trippande steg och eleganta hopp som för publiken nästan tillbaka till Svansjön. Eller om det nu är en annan fågel i det vattendraget.

Kostymdesignen med sin rikedom av svärta bidrar också till föreställningens gränsöverskridande karaktär.

Men det som kanske imponerar mest är ändå den fenomenala koreografin av Härnösandssonen Martin Forsberg. Det är samspelt, koordinerat och samstämt på ett sätt som överträffar det mest man har sett på en dansscen.

Föreställningens andra del, Pepper´s Ghost, övertygar däremot inte på samma sätt.

Det är uppbyggt kring tre speglar som skapar olika visuella effekter.

Scenerna mångfaldigas och riktas åt flera håll på ett intrikat vis. En suggestiv bild träder fram av människans liv i olika dimensioner, till synes identiska men ändå vid närmare skärskådande med små skillnader och betydelsefulla avvikelser.

Men det räcker inte hela vägen fram. Ganska snart blir det en trött upprepning av illusionstrick som ytligt antyder en pretentiös pseudofilosofi. Den ödesmättade musiken med sin mässande monotoni förstärker ytterligare det intrycket.

Att hålla upp speglar mot publiken blir bara en kul grej utan djupare innebörd. Det finns definitivt bättre sätt att konfrontera sin publik med deras egen självbild.

Ingen skugga ska förstås falla över dansarna. De gör ett gediget jobb som bygger på ytterst små nyanser i rörelserna i en långsamhetens lov bortom alla spektakulära effekter.

Mindre illusion, mer dans, tack!

Foto: Bengt Wanselius