Centraleuropeisk mischmasch med spännande möten

Vidare vatten. Minnespassager

Ilma Rakusa

Övers: Birgitta W. Augustsson

Rámus.

Jag medger gärna att centraleuropeiskt mischmasch utövar en oemotståndlig lockelse på mig. Ilma Rakusas bakgrund skapar genast högt ställda förväntningar, även om jag inser fullt väl att det rör sig om förutfattade meningar. Hon är en schweizisk författare, född 1946 i Slovakien av en slovensk far och ungersk mor. Bara det!

Ilma Rakusa växer upp i Budapest, Ljubljana och Trieste. Många språk, många kulturer. Hemmaspråket är ungerska, men efter flytten från Budapest drar de sig för att använda den offentligt för att inte bli skällda för ”zigenare”.

Europa några år efter kriget är rörigt, osäkert och instabilt, gränserna är fortfarande oklara. Familjen Rakusa är ständigt flyttberedd, undan nästa hotande katastrof. Ilmas far är ett bränt barn som skyr elden, han har varit eftersökt av pilkorsare i Ungern, Ustasja i Kroatien, och sedan av Titos säkerhetspolis i Jugoslavien.

”Egentligen höll vi alltid på att packa.” skriver Ilma Rakusa. Och vidare: ”En resväska är ett tecken. Och först i andra hand ett bruksföremål.”

Slutligen hamnar familjen i Schweiz, i Zürichtrakten, eftersom fadern gärna vill bo i ett stabilt och demokratiskt land. Här lär sig Ilma ett nytt språk, egentligen två: högtyska och schwyzerdütsch. Den första tiden är familjen statslös, och innehavare av resedokument, inte riktiga pass, en status som undertecknad hade det tvivelaktiga nöjet att åtnjuta några år under 70-talet. Jag minns än de misstänksamma blickarna vid varje gränspassering. Och det var i Västeuropa, att resa i österled var inte att tänka på.

Och det är österut Ilma Rakusa vill resa, det är där hon känner sig mest hemma. Hur mycket hon än uppskattar tryggheten och ordningen i sitt nya hemland Schweiz, så saknar hon ”förfallets poesi, ett kaos fullt av liv, sprickor i takbjälkarna”.

Efterkrigstidens 50- och 60-tal bildar fonden till skildringen av barndomen, ungdomstiden och sedan de första åren på väg ut i vuxenlivet. I Trieste strosar amerikanska soldater ur ockupationsstyrkorna på strandpromenaden, i Paris råder ännu en idyllisk stämning kort innan studentkvarteren exploderar under revolten i maj 68, i Prag dricks kopiösa mängder öl när de euforiska tjeckoslovakerna börjar känna de första dofterna av Pragvåren, bakom den gråa tristessen i Leningrad sjuder ett sprudlande vitalt kulturliv.

Överallt skildras spännande möten med människor, alltid förankrade i en innerlig humanism. Ilma Rakusa ger ett starkt uttryck för sin gränslösa kärlek till konsten, kulturen, framför allt musiken. Bach och Bartók är husgudar, jämte Dostojevskij och Buber. Hon ägnar sig länge åt både piano och skrivande, tills hon får rådet av Rostropovitj, kärleksfullt kallad ”Slava”, att koncentrera sig och välja. Och då väljer hon författarskapet.

Ilma Rakusas språk är ytterst varsamt, precist, tonsäkert poetiskt, lyhört på valörer och med en utmanande rikedom på nyanser. Det är ett språk hos någon som vet att orden är aldrig neutrala. Och det är ett språk som inte bara fångar världen i stort och smått, det vidgar den också.

Vilket kan vara av nöden. Som Ilma Rakusa skriver i dikten ”Om” ur diktsamlingen ”I drömmarna mellan fälten: snö” (översättning: Linda Östergaard), som publiceras samtidigt med ”Vidare vatten” av det förträffliga lilla förlaget Rámus: ”Om vi finge färre/öknar och krigare/vapen och maktdrivna/sjukdomar och skenvinster/../Om vi finge fler/../gränslösa läkare och hela familjer/snickare och kosmopoliter/../”.