En fantasysaga som ger sig tid

TEATER
Momo och kampen om tiden
Efter Michael Endes roman
Medverkande: Åke Arvidsson, Gisela Nilsson, Ingmar Virta, Marie-Thérèse Sarrazin, Iso Porovic, Maria Granhagen, Anders Öhrström, Jens Nilsson, Kajsa Ekström, Örjan Lidén, Lars-Peter Jansson
Dramatisering: Thomas Forsberg
Regi: Elisabeth Frick
Scenografi: Ulla Dahlström, koreografi: Eddie Edvinsson, musik: Örjan Lidén mask: Birgitta Rasmusson, kostym Karin Sundvall

Tiden spelar en central roll i den moderna människans liv. Vi har ont om tid, vi måste ta oss tid, tiden räcker inte till. Allt som oftast handlar det alltså om brist på tid. Den tyske författaren Michael Ende har skrivit en fantasysaga om kampen om tiden. Den har dramatiserats av Thomas Forsberg för Teater Västernorrland.

I Elisabeths Fricks regi blir pjäsen om Momo till ett eget verk. Scenografin är enkel men mångbottnad, den föreställer i första hand en teaterruin, som står för det förflutna men inte helt avslutade, men också en storstad, symbolen för stress och tidsbrist, och när belysningen dämpas dessutom en stjärnhimmel, det oändliga.

Tidstjuvarna, ”de grå”, är ett skumt gäng som påminner om en kombination av maffiatyper och företagsledare. Dessutom röker de, och just cigarettrök är deras livsluft, och då förstår man vad det är för ena. Särskilt Iso Porovic är lysande med en naturlig pondus och med ett inslag av hänsynslös pirat i karaktären.

Flickan Momo, historiens huvudperson, som är den som kan rädda världen från tidstjuvarna, har den speciella egenskapen att vara mycket bra på att lyssna. Vilket som bekant kräver tid.
Pjäsen budskap är enkelt, ”Tid är Liv” (inte pengar som man ofta får höra), och ”Livet bor i Hjärtat”. Att ge av sin tid är kärlek. En övertygande tanke i dessa stressiga tider.

Slutet gott, allting gott, som sig bör i en saga, föreställningen avslutas med ett härligt kramkalas.
Förutom nämnde Iso Porovic görs det flera fina rollprestationer. Ingmar Virtas godhjärtade och avväpnande tafatta gatsopare Beppo går rakt in i publikens hjärtan, och Jens Nilssons Kassiopeja har en mimik värdig en Robert Gustavsson.

De erfarna skådespelarna assisteras förtjänstfullt av estetelev från Skvaders och Timrås gymnasieskolor.

Publicerat i Tidningen Ångermanland/Örnsköldsviks Allehanda