Ett moderat kommunalråd i rika Vellinge vill inte ta emot flyktingbarn för att slippa "integrationsproblem" i kommunen. Efter alla dessa år inser jag med vemod att jag har varit, och kanske fortfarande är, ett integrationsproblem. Och vet ni vad? Det känns inte helt fel.
På måndag är det 122 år sedan Boris Karloff föddes. Mest känd är han för sina filmroller som Frankensteins monster. Han var engelsman men gjorde karriär i USA. Inga integrationsproblem där inte. Han hette egentligen William Henry Pratt, men Karloff låter väl lite mer så där ryskt skräckinjagande. William Henry vel Boris studerade först till diplomat, vilket visar om inte annat att det blir inte alltid som man har tänkt sig.
Boris var far till Sara Karloff, född 1938 på sin fars födelsedag. Hon var också skådespelerska. Förhoppningsvis ärvde hon bara talang inte utseende efter pappsen.
På tal om ärftlighet firar vi på tisdag att det är 150 år sedan Charles Darwins "Om arternas uppkomst" publicerades. Det är lika tilltalande som rörande att det är en blid, lite nördig, viktorian som revolutionerar vår världsbild, och inte minst människans plats i den.
En person som hade en mycket klar uppfattning om sin egen plats i världen, framför allt i Japan, var författaren Yukio Mishima. En på många sätt säregen människa. Begåvad författare, homosexuell, konservativ, högernationalist. 1970 försöket han genomföra en militärkupp som skulle störta demokratin och restaurera kejsardömet. När kuppen gick om intet, begick han seppuku, rituellt självmord, det som ofta kallas harakiri. Flera av hans senare biografer hävdar att självmordet var det egentliga målet för hela aktionen.
På torsdag är det 142 år sedan den första kvinnan röstade i ett engelskt parlamentsval. Hon var änka och hamnade i röstlängden av misstag. Hon fick skyddas av vakter från en uppretad mobb som ville lyncha henne då hon var på väg till vallokalen. Hon röstade på kväkaren Jacob Bright, som var förespråkare för kvinnlig rösträtt. Men det dröjde ända till 1918 innan kvinnor kunde rösta i Storbritannien. I Sverige dröjde det ytterligare tre år, och i Frankrike ända fram till 1944.
På fredag är Alexander Dubceks födelsedag. Han föddes 1921, tillbringade sin barndom i Sovjetunionen, som han betraktade som sitt andra fosterland, han var kommunist, därtill ledare för ett kommunistparti, och så sent som sommaren 1968 tilltalades han av Brezjnev som "käre Sasha".
Tiotusenkronorsfrågan är: var Dubcek en kallblodig mördare med miljoners blod på sina händer?
På lördag är det 67 år sedan deportationen av de norska judarna började. Av de 532 som fängslades då och skickades till Auschwitz överlevde nio. De norska judarnas martyrium är naturligtvis en liten detalj i Förintelsens väldiga fasa, men kanske just därför så belysande.
Per-Agne Erkelius har skrivit en riktigt bra roman om detta, "En sorts fred".
Och Ola Larsmo hävdar att det var just behandlingen av de norska judarna, och inte Stalingrad, som blev vändningen i svensk politik under andra världskriget.
Veckan avslutas med årsdagen av slaget vid Olustar 1229. Där besegrade Knut långe Erik den läspe och halte. Erik har jag alltid känt en viss sympati för. Han är sin tids "the boy named Sue". Jag menar, med det tillnamnet, "den läspe och halte" är man rätt körd från början, även om man råkar vara född till kung. Nu klarade han sig rätt hyfsat ändå, han var kung i flera omgångar, och en ganska lyckad sådan. Sålunda skriver Erikskrönikan om honom:
"Erik konunger var nokot swa läsper wid
haltan thz war ok hans sidh
Han storkte gerna skäll ok räth
ok älskade gerna sin eghin äät
han hiolt hwsära ok ädela sidh
ok bondom gaff han godhan friid
A alwora kunne han sik wel forsta
mz torney kunne han ey mykit vmga"
På måndag är det 122 år sedan Boris Karloff föddes. Mest känd är han för sina filmroller som Frankensteins monster. Han var engelsman men gjorde karriär i USA. Inga integrationsproblem där inte. Han hette egentligen William Henry Pratt, men Karloff låter väl lite mer så där ryskt skräckinjagande. William Henry vel Boris studerade först till diplomat, vilket visar om inte annat att det blir inte alltid som man har tänkt sig.
Boris var far till Sara Karloff, född 1938 på sin fars födelsedag. Hon var också skådespelerska. Förhoppningsvis ärvde hon bara talang inte utseende efter pappsen.
På tal om ärftlighet firar vi på tisdag att det är 150 år sedan Charles Darwins "Om arternas uppkomst" publicerades. Det är lika tilltalande som rörande att det är en blid, lite nördig, viktorian som revolutionerar vår världsbild, och inte minst människans plats i den.
En person som hade en mycket klar uppfattning om sin egen plats i världen, framför allt i Japan, var författaren Yukio Mishima. En på många sätt säregen människa. Begåvad författare, homosexuell, konservativ, högernationalist. 1970 försöket han genomföra en militärkupp som skulle störta demokratin och restaurera kejsardömet. När kuppen gick om intet, begick han seppuku, rituellt självmord, det som ofta kallas harakiri. Flera av hans senare biografer hävdar att självmordet var det egentliga målet för hela aktionen.
På torsdag är det 142 år sedan den första kvinnan röstade i ett engelskt parlamentsval. Hon var änka och hamnade i röstlängden av misstag. Hon fick skyddas av vakter från en uppretad mobb som ville lyncha henne då hon var på väg till vallokalen. Hon röstade på kväkaren Jacob Bright, som var förespråkare för kvinnlig rösträtt. Men det dröjde ända till 1918 innan kvinnor kunde rösta i Storbritannien. I Sverige dröjde det ytterligare tre år, och i Frankrike ända fram till 1944.
På fredag är Alexander Dubceks födelsedag. Han föddes 1921, tillbringade sin barndom i Sovjetunionen, som han betraktade som sitt andra fosterland, han var kommunist, därtill ledare för ett kommunistparti, och så sent som sommaren 1968 tilltalades han av Brezjnev som "käre Sasha".
Tiotusenkronorsfrågan är: var Dubcek en kallblodig mördare med miljoners blod på sina händer?
På lördag är det 67 år sedan deportationen av de norska judarna började. Av de 532 som fängslades då och skickades till Auschwitz överlevde nio. De norska judarnas martyrium är naturligtvis en liten detalj i Förintelsens väldiga fasa, men kanske just därför så belysande.
Per-Agne Erkelius har skrivit en riktigt bra roman om detta, "En sorts fred".
Och Ola Larsmo hävdar att det var just behandlingen av de norska judarna, och inte Stalingrad, som blev vändningen i svensk politik under andra världskriget.
Veckan avslutas med årsdagen av slaget vid Olustar 1229. Där besegrade Knut långe Erik den läspe och halte. Erik har jag alltid känt en viss sympati för. Han är sin tids "the boy named Sue". Jag menar, med det tillnamnet, "den läspe och halte" är man rätt körd från början, även om man råkar vara född till kung. Nu klarade han sig rätt hyfsat ändå, han var kung i flera omgångar, och en ganska lyckad sådan. Sålunda skriver Erikskrönikan om honom:
"Erik konunger var nokot swa läsper wid
haltan thz war ok hans sidh
Han storkte gerna skäll ok räth
ok älskade gerna sin eghin äät
han hiolt hwsära ok ädela sidh
ok bondom gaff han godhan friid
A alwora kunne han sik wel forsta
mz torney kunne han ey mykit vmga"
Publicerat i Tidningen Kulturen 2009-11-22
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar