I fåglarnas spår

 

Idag är det Alla hjärtans dag. Vad det nu ska vara bra för.

Sankt Valentin har rensats ut ur katolska kyrkans helgonförteckning. Det där med kärlek just den 14 februari går tillbaka på den folkliga föreställningen från medeltiden att fåglar i mitten av februari sökte och fann sin partner. Bara så ni vet.

Annars är det årsdagen av att Alexander Graham Bell lämnade in sin patentansökan om telefonen 1876. Sedan dess får ingen människa vara i fred.

Kommer mördare till himlen?

 

Enligt den kristna läran dog Jesus på korset och återuppstod ”för våra synders förlåtelse”. Vi är alla syndare men genom hans lidande kan vi bli förlåtna våra synder och få ett evigt liv. Barmhärtighet, frälsning och förlåtelse är centrala inom den kristna tron (även om de troende inte alltid lever upp till det, för att uttrycka det milt).

Men, frågar den polske litteraturvetaren, historikern och Förintelseforskaren Jacek Leociak i sin senaste bok Zapraszamy do nieba. O nawróconych zbrodniarzach ("Välkommen till himlen. Om frälsta förbrytare”, 2022), kan verkligen vem som helst bli förlåten? Även de värsta brottslingarna och massmördarna? Svaret är ett obetingat Ja. Den som uppriktigt ångrar sina synder och förlitar sig på guds oändliga nåd blir förlåten – oavsett vad som gjorts. Det är antingen eller, här finns inget utrymme för halvmesyrer eller kompromisser.

Redan i samband med Jesu korsfästelse stiftar vi bekantskap med den förste, frälste brottslingen, ”den botfärdige rövaren” Dismas, som rent av vördas som helgon inom den katolska kyrkan.

Det finns förstås många fler. Leociak går i sin bok igenom ett antal mer eller mindre välkända fall med förövare som blivit frälsta efter att ha gjort sig skyldiga till brutala mord, våldtäkter, rånöverfall. Italienaren Pietro Maso, en lokal, arbetsskygg playboytyp, är en av dem. Han mördade i början av 1990-talet sina föräldrar för att komma åt arvet. Han planerade också att döda sina systrar, vilket alls inte hindrade honom att från fängelset kräva sin del av arvet.

/../

Läs hela texten (ej betalvägg) i Dixikon

Förintelsens minnesdag

 

För 81 år sedan, den 27 januari 1945, befriades koncentrationslägret Auschwitz av sovjetiska trupper. Den syn som mötte förfärade till och med de luttrade rödarmisterna. Auschwitz utgjorde, tillsammans med Birkenau, som var det egentliga förintelselägret, och arbetslägret Monowitz, den största komplexet i nazisternas förintelsemaskineri. Auschwitz står som symbol för nazisternas brott mot mänskligheten, och den 27 januari högtidlighålls över hela världen som Förintelsens minnesdag.

Under knappt fem år mördades i Auschwitz 1,1 miljoner människor – lågt räknat. Nästan en miljon av dem var judar De flesta gasades ihjäl direkt vid ankomst, och brändes i krematorier. Resten dog av utmattning, undernäring och sjukdomar.

Bland de dödade fanns det medborgare från de flesta länder av Europas länder, också Norden: Danmark och Norge. Också romer och homosexuella fanns bland offren.

Det är överväldigande siffror, som inte bara kan avfärdas som ”statistik”, de återger trots allt vidden av mördandets fasansfulla omfattning.

Men för att kunna förstå på djupet, och åtminstone delvis kunna föreställa sig förintelselägrens grymt brutala verklighet, krävs det ögonvittnesskildringar, helst förmedlade genom kvalificerad skönlitteratur.

Några berättelser av överlevande är välkända, Primo Levi, Imre Kertész, Elie Wiesel.

Jag tycker också mycket om John Boynes barn- och ungdomsbok ”Pojken i randig pyjamas”. Förvisso inte en ögonvittnesskildring, Boyne är född 1977, men med inlevelsens mäktiga kraft lyckas han genom ett barns naiva förundran inför det vuxenvärldens våldsamma och sadistiska obegriplighet avslöja Förintelsens dödsbringande verklighet.

Den kanske bästa skildringen av Auschwitz är enligt min mening den polske författaren Tadeusz Borowskis ”Välkomna till gaskammaren, mina damer och herrar”.

Tadeusz Borowski tillhörde dem som i Polen kallades för Columbus-generationen. De var födda kring 1920 i det nyligen återupprättade Polen, seglade iväg på livets upptäcktsfärd 1939, de flesta gick under, det fåtal som överlevde kunde bara konstatera att det Eldorado de hade hoppats finna visade sig vara en grym och ogästvänlig kontinent.

Eller utan poetiska omskrivningar: 1943 arresteras Borowski av Gestapo och hamnar i Auschwitz. Upplevelser i koncentrationslägret kom att prägla honom för resten av hans korta liv, och utgör huvudtemat i hela hans författarskap.

Hans mest kända verk är berättelsesamlingen ”Välkomna till gaskammaren, mina damer och herrar” från 1948, som publicerades första gången på svenska 1974, och finns sedan 2014 i nyutgåva på förlaget Modernista.

Det Auschwitz som Borowski skildrar är ett eget universum med en trist vardag av oupphörlig död, monotont våld och desperat kamp för överlevnad. Alla fuskar, luras och stjäl, det trixas och fixas, här finns ingen plats för sentimentalitet eller medkänsla, viljan att leva kommer ständigt i konflikt med allt det som gör livet värt att leva.

Och ändå inte. Fångarna må vara starkt avtrubbade, men saknar inte helt känslor, och kan uttrycka barmhärtighet, som genom att blåljuga för de nyanlända om vad som väntar. En gnutta människovärdighet är nödvändig för överlevnad, och den hittar man i sitt inre, i sina tankar och känslor, och även i sina drömmar om att kriget någon gång tar slut, och kanske, kanske, rättvisa skipas.

För de plågade betyder rättvisa inte bara att de skyldiga straffas, utan också att bödlarna ska få lida på samma sätt som deras offer tvingades göra.

Borowski skriver en saklig prosa, där inte ett komma är onödigt, han är iakttagaren som noterar och vittnar, utan moraliska övertoner. Han skildrar vardagen, och det är genom dess prisma som alla ohyggligheterna framträder och blir begripliga. De spelar fotboll, och ”Mellan två hörnor har de lyckats gasa tretusen människor”.

Ett viktigt vittnesmål och ett stycke lysande litteratur.

Tadeusz Borowski själv klarade inte av sina egna demoner från Auschwitz och tog sitt liv 1951, 28 år gammal.

Jag har känt personligen flera som har varit fångar i Auschwitz. En av dem var rektorn vid min grundskola i Warszawa: Han var också vår mattelärare. Han var inte speciellt omtyckt av oss, han hade ett sällsynt häftigt humör, kunde lätt brusa upp i veritabla explosioner av ilska, där hot om våld inte var långt borta.

Och ändå minns jag att vi förlät honom, att vi, snorungar på 12–13 år, visade överraskande mycket tolerans och förståelse eftersom vi kände till hans förflutna och insåg vilka fasor han måste ha upplevt. I 60-talets Polen var det många, så gott som alla, som hade en släkting eller en nära bekant som hade genom samma helvete.

Det kanske inte krävs så mycket mer för att förhindra historiens monotona upprepning av grymhet och ondska, bara en smula empati, tolerans och respekt.

Ja, och så några rejäla välfärdsreformer på det.

Vid en sjö utanför Berlin

 

I en lyxvilla i Berlinförorten Wannsee diskuterade den 20 januari 1942 under gemytliga former, med god mat och årgångsviner, några ledande nazister och högt uppsatta tjänstemän Förintelsens logistik och det lagliga ramverket.

Tvärtemot vad som ofta påstods tidigare fattades inte beslutet om Förintelsen i Wannsee, det hade redan beslutats. Däremot diskuterade man den praktiska sidan av saken, att transportera och sedan döda så stora mängder människor, och det mitt under ett brinnande krig, ställde organisatoriska krav i den högre skolan.

Sedan fanns det en laglig aspekt, och det var framför allt tjänstemännen som satte sig på tvären. Inte för att man hade några moraliska betänkligheter att mörda miljoner människor, men Ordnung muss sein, det måste ske inom organiserade och lagliga former. Dessutom var det inte helt klarlagt vem som skulle räknas som jude, och följaktligen kunde tas av daga.

Det fanns ytterligare en aspekt, och det handlade om att nazisttoppens rädsla för folkliga protester om saker och ting kallades vid sitt rätta namn. Juridiken har trots allt egenheten att förvandla grova brott till nyskapande språkliga omskrivningar. Så blev fallet även här.

Åtta av de femton deltagarna hade doktorsgrad i juridik.

Tjänstemännens motstånd bröts ner, lämpliga lagar föreslogs, liksom neutrala benämningar på företeelser som kunde väcka anstöt och upprördhet. Särskild behandling och evakuering låter onekligen bättre än massmord och förintelse. Planer las fram, ansvar fördelades. Förintelsens mordiska industrimaskineri kunde rulla igång.

Mötet tog en och en halv timme.

Bäst läst 2025 - sammanfattning

 

På bloggen har tolv personer under tolv dagar presenterat listor över sina bästa läsupplevelser under 2025. Jag har tittat lite närmare på listorna, försökt jämföra dem och fått fram en del statistikkuriosa.(Med reservation att jag är notorisk usel på att räkna.) Kanske inte så viktigt men lite kul.

Sammanlagt har 111 titlar presenterats. 56 av dem var skrivna av kvinnor, 55 av män.

Sakprosa står för 17 titlar. Fyra barn- och ungdomsböcker är med. Två grafiska romaner. Sex titlar är diktsamlingar.

Spännvidden i listorna är mycket stor. Det är bara några få titlar som förekommer flera gånger. Tre nomineringar har fått följande böcker: ”Liken vi begravde” av Lina Wolff, ”Jag önskar dig lagom lycklig” av Tove Alsterdal och ”Mormor Lea” av undertecknad (hoppas att det inte bara var en kompisgest!).

De som återkommer två gånger är: ”Sot” av Sara Strömberg, ”Edens industritomt” av Viktor Krutrök och ”Fars rygg” av Niels Fredrik Dahl.

Att döma av statistiken har intresset för våra listor varit ganska stort. Ser redan nu fram emot att få göra om det nästa år.

Tack alla som var med, och alla som läste.

Bäst läst 2025 - sist men inte minst min egen lista

 

Då var det dags för den sista listan, och den är sammanställd av mig själv. Det är kul med litteraturlistor, men en smula jobbigt också, då det gäller att utesluta, och ibland gör det nästan ont. Med detta sagt bryter jag mot de förutsättningar jag satte upp själv, nämligen minst tre, högst tio titlar. Jag har med elva..och det finns ännu fler jag egentligen skulle vilja ha med,

Här kommer det bästa av det bästa:

Stramer - Mikołaj Łoziński; Övers: David Szybek (Det finns en uppföljare, inte lika bra som den första boken men ändå värd att översätta.)

Amadoka I – Sofia Andruchovytj; Övers: Nils Håkanson

Vykortet – Anne Berest; Övers: Marianne Tufvesson

Parisaren – Isabella Hammad; Övers: Alva Dahl

Pizzeria Roma – Elin Persson

Född på gränsen – Fabrizio Gatti; Övers: Margareta Zetterström

Edens industritomt – Viktor Krutrök

The Narrow Road to the Deep North – Richard Flanagan

Berlin Alexanderplatz – Alfred Döblin; Övers: Torsten Nordström

Förödmjukelsen – Lea Ypi; Övers: Amanda Svensson

Jag önskar dig lagom lycklig – Tove Alsterdal

Foto: Erika Holm Petré

Bäst läst 2025 - blandad bokspis från en bokslukare

 

En person har hörsammat uppmaningen att presentera en egen lista, det är Agneta Sjöberg, pensionerad lärare från Kramfors, släktforskare, föreningsmänniska och bokslukare av gargantuanska mått.

Här har jag valt ut ett antal fina läsupplevelser!

 

Ulf Kvensler: Sarek och Låt vågorna göra resten. Två bra och en aning nervkittlande böcker, men olika vad det gäller miljöerna.

Lewenhaupt/Bergman: Augusta Lundin: Haute couture på Svenska. En framgångsrik kvinna inom modeindustrin.

Katarina Widmark: De fyra böckerna om Betty. 30 – 50-tal i Sverige

Shelby van Pelt: Sällsynt kloka varelser. Bläckfiskens okända liv.

Per J Andersson: Historiska kvinnliga resenärer och Drömmar om en ö.

Kent Lundholm: Älskade Ester. En kvinna beskrivs från vaggan till graven.

Ragnar Jonasson, Katrin Jakobsdottir: Reykjavik. Krim på Island

Satu Rämö: Böckerna om Hildur, finns fem böcker. Krim på Island

Maria Hamberg: Det verkligt viktiga. Underbara minnen.

Jannete Hentati: Älven i mig. Om vattenkraftens påverkan på naturen och hur människorna mister sina hem, m.m.

Tina Harnesk: Mödramärg. Berättelse under olika tider.

Yrsa Sigurdadottir: Alla hennes böcker. Krim på Island.

Mariana Pia Raatamaa: Där rinner en älv genom Saivomuotka by.

 

Bäst läst 2025 - med Sveriges bästa författare

 

Bakom den tionde listan står Victoria Jonsson, bibliotekarie från Kramfors.

Liken vi begravde - Lina Wolff
Sveriges odiskutabelt bästa och mest intressanta författare. Jag älskar hennes språk som är brutalt och underfundig, ofta med ganska rå humor plus hennes blandning av det surrealistiska och vardagliga.

Utflykt till Hanging Rock - Joan Lindsay
Tre skolflickor försvinner bokstavligen spårlöst under en skolutflykt. Boken har allt jag älskar. Det är gotiskt och spännande, det är förbjudna lekar och hemliga liv, en mystisk sekelskiftesdröm.

Den sista kastraten - Ellika Lagerlöf
16 stycken jätteäckliga men också väldigt roliga noveller om människor som stympar sig, syr ihop sig, tuggar i sig sin egen kropp och byter tarminnehåll med varandra. En fantastisk blandning av kroppsäckel och trovärdig absurdism.

Artens överlevnad - Lydia Sandgren
I stort sett mänsklig - Helena Lindegren
Fars rygg - Niels Fredrik Dahl
Män och Kvinnor - Lena Andersson

Svinen - John Ajvide Lindqvist
Body double - Hanna Johansson
Fråga 7 - Richard Flanagan

Bäst läst 2025 - med mer än serier

 

Han fick Aftonbladets litteraturpris förra året, och han bor i Frånö - nästan. Tommy Sundvall från Björknäs utanför Kramfors är serietecknare och bensinstationsbiträde. Läser böcker gör han också.

Här är hans lista:

Edens industritomt av Viktor Krutrök. Fin skildring av ett kompisgäng i Kiruna och allt som händer i den åldern, med personerna och med staden. Man kommer inte ifrån känslan av att något är på väg att
förändras, något (Kiruna) ska dö och vad som komma därefter vet man inte. Krutrök har ett fantastiskt språk och är genuint jätterolig men kan också fånga tragedi.

Förbannelsen av Karin Pettersson. Informativ bok (ur ett socialdemokratiskt perspektiv) på hur vårt land förändrades under 90-talskrisen och hur de beslut som togs då lever kvar än idag. Vi är fast i 90-talet kan man säga.

De närmaste av Henrik Bromander. En episk familjekrönika om en helt vanlig familj där alla familjemedlemmars olika livsval tar dem på märkliga vägar. En del märkligare än andra. Pappan som ska starta egen psykiatrimottagning, mamman som blir journalist, sonen som blir soldat och dottern som blir antifascist. 

Huset mitt i byn av Jonas Fröberg är en bok om Kooperationens historia i Sverige och utifrån den lilla avkrok i Ångermanland som författarens familj är ifrån. En väldigt fin bok om hur man kan organisera samhället istället för som det är idag. Inspirerande och faktarik.

Göteborgssyndomet av Sanna Kullin. En serieroman om unga vuxna som utbildar sig till psykologer under pandemin och blir förälskade. Bra bok om maktförhållanden och relationer, i osande 70tals-progg-stil som känns som ett friskt inslag i den svenska seriefloran år 2025.

Tre män funna mördade i Klippan av Max Hebert och Steve Nyberg. True crime i serieformat! Fast där inte detaljerna ligger på mordet egentligen, utan på de anhöriga, offren, samhället och hur en sån här händelse påverkar alla. En nästan deprimerat avskalad stil som fyller sitt syfte utomordentligt. Plus för att mördaren skrivit efterordet om hur hans liv blev.

Bäst läst 2025 - från den gröna ön

Årets lista kommer långväga ifrån, och presenteras av Stellan Hermansson, svensk pensionär med hjärtat till vänster som lyckligt bor på Irlands gröna ö (vilket också betyder flera irländska böcker på listan).

Min lista:

1. Den sista fjärilen av Nima Hasan. Dikter skrivna med bomberna faller över Gaza. Om folkmordet, om rädsla, mod, liv och kärlek. Djupt berörande. Fint översatt från arabiska av Jasim Mohamed.

2. James av Percival Everett. Huckleberry Finn men ur slaven James perspektiv. Resan längs Mississipi 1861 om rasismen, förtrycket och strävan efter frihet. Briljant roman.

3. Poor av Katriona O'Sullivan. En memoar om att växa upp i fattigdom i England och Irland. Missbrukande föräldrar, extremt svåra villkor men med inre kraft och avgörande hjälp från andra människor tar Katriona sig hela vägen till att doktorera i psykologi. Nu knuten till Maynooth University. Boken blev bästsäljaren och årets bok på Irland 2023.

Sju andra bra böcker jag läst och berörts av, men utan inbördes ordning:

Bildhuggarens dotter av Tove Jansson. Barnet Toves upplevelser under uppväxten mellan trygghet och skräck. Fin berättelse... finsk magisk realism. Tänker jag.

 Borstalpojken av Brendan Behan. Om Brendans egen tid i ungdomsfängelse, dömd för IRA-aktiviteter i England i slutet av 1930-talet. 

Intermezzo av Sally Rooney. Ännu en fin roman av denna irländska stjärnförfattare. Om kärlek, sorg, familj och försoning. 

Rememberings av Sinéad O'Connor. Memoarer om en tuff uppväxt, ombytligt liv och enastående karriär som sångerska. 

We made it kid, living life in full colour av Jackie McCarthy O'Brien. Memoar från en svart lesbisk irländska född utanför äktenskap, uppväxt på katolska kyrkans barnhem. Blev första svarta kvinna i Irlands fotbolls- och rugby- damlandslag (!) 

Mormor Lea av Grzegorz Flakierski. En modig kvinnas kamp för att överleva trots nazistisk ockupation, anti-semitism och krig. En berörande biografi. 

Krönika i sten av Ismail Kadare. Minnet av barndomsstaden Gjirokaster i Albanien. Om den tysk ockupationen under andra världskriget. Om ondskan men också om motståndets, kärlekens och fantasins kraft.

 

Bäst läst 2025 - utlämnande och unerhållande

 

Dagens lista är hämtad från Svanö och Olof Wigren, journalist, författare och redaktör.

* Skärvorna av Bret Easton Ellis: fiktion och verklighet om tonårsliv i Los Angeles i början av 80-talet och händelser i skuggan av en seriemördare.

* Vardagar 12 av Ulf Lundell: en fortsatt inblick i en åldrande artists, konstnärs och författares tillvaro. Lundell muttrar underhållande och reflekterar på ett sätt som gör det omöjligt att inte vilja ha mer.

* Jag är olyckligt här av Johan Croneman: Utlämnande, skarpt och skrivet med ett suveränt flyt om ett liv med journalistik, relationer och tillkortakommanden.

Bäst läst 2025 - med utvalda femstjärniga läsningar

 

Idag följer vi Ångermanälven uppströms och hämtar nästa lista från Prästmon. Den är sammanställd av Mina Widding, skrivpedagog på Hola Folkhögskola.

Spricktand, Tanya Tagaq

Fem för innovation och gränsöverskridande, och fem för manifesterande metaforer och modern mytologi. Och för att få kliva in i en värld jag inte varit i förut. Tyckte mycket om dikterna som återkommer som form genom boken. Om att leva i en periferi med permafrost, om övergrepp och att stå upp för sig själv och hur, vilka former det kan ta, om att gå över gränser bildligt och bokstavligt.

Body Double, Hanna Johansson

Det var längesen jag hade svårt att lägga ifrån mig en bok på det här sättet, och slukade den så snabbt. Det finns en vibe av Auster, med en mix av Big swiss, lite Solvej Balle också faktiskt, i upprepningarna, och jag minns en film där någon kvinna nästlade sig in hos någon annan och gjorde sig lik henne, från nittiotalet? Jag får en kontinental känsla som påminner om Lina Wolff, Hanna Nordenhök.
Jag tänkte också på Laura från Twin Peaks, men kanske främst för att jag nyss sett om de två första säsongerna, och den lite skeva stämning som finns här. Alla de här referenserna gör inte boken sämre, snarare tjusas jag av att se dem i en helt egen tappning.

Pappershem, Dominique Fortier

Jag tyckte väldigt mycket om att vara i denna gestaltning, eller berättelse om Emily Dickinson, i en slags självbiografisk dialog med författaren själv. Fiktionsformen gör att jag upplever mig komma nära och de korta avsnitten är som bilder, "musings" över valda delar/tänkta ögonblick ur poetens liv. Förstås är det Fortiers Emily jag lär känna, men jag tycker verkligen om den versionen! En poet som är fullständigt närvarande och "in awe" av det som finns runtom henne, jag kan förstå att ju mer man finslipar sinnenas intryck desto mer behöver man dra sig tillbaka för att inte överväldigas fullständigt. Det är den bild jag får. Som att hon verkligen SER världen och hur rik den är.

Profetens sång, Paul Lynch

Det här var en ytterst påtaglig bok. Just att det är så lösa ramar kring vad som faktiskt ligger bakom det som sker, orsaken till undantagstillståndet etc, att politiken inte är utskriven och att den inte skildrar en specifik händelse som redan hänt och dessutom utspelar sig i nordeuropeisk miljö och kultur, gör att den kommer så mycket närmare, kniven mot strupen liksom. Det skulle kunna vara här. Det är inte otänkbart. Fi fan. Det blir ännu mera verkligt att provuppleva fascistkrig i en miljö och kultur som inte, trots allt, är främmande. Noll distans. Jävligt nyttigt och äckligt jobbigt. Älskar språket, tätheten och det supernära perspektivet med skygglapparna på. Språket och formen blir en gestaltning av hur inträngd man blir då verkligheten krackelerar och faller sönder omkring en. Noll utrymme för reflektion och att egentligen förstå vidden, ta in det som sker. Hon är ju också så isolerad utan sin man, utan någon annan bundsförvant. Man blir tokig på henne, samtidigt förstår man. Hur ska man kunna lämna sitt liv? Och detta gör det ännu mera verkligt/påtagligt, vad så många i vår värld tvingas genomgå. Plågsam läsning men också njutbar, och svår att lägga ner, trots kompaktheten. Jag slukade den på fem dar eller så.

Hitom himlen, Stina Aronson

Läsnjutning. Norrbottens Sara Lidman? Med sitt helt egna sätt att beskriva detaljer, och människors inre rörelser genom de yttre, vardagliga åtbörderna. Helt briljant, en fruktansvärt skarp blick för människor, och en skildring av det utåt sett fattiga med sinnesmässigt rika livet i småbyar, finnpörten i det begynnande nittonhundratalet, tjugotretti? Även om de glansiga gratiskatalogerna av traktorer för mig ger ett senare intryck, så är ju boken utgiven på fyrtiotalet?
Det går låååångsamt, har nog aldrig varit med om en långsammare bok, utan att tycka att den är tråkig en enda sekund. Som en Ingmar Bergman-film kanske, tänkte ofta på filmen som medium, i det att vi följer människors små rörelser men inte så mycket har tillgång till det inre, även om det kommer fram det också.

Vi skulle ha talat om allt, Judith Hermann

En autofiktion, som just också behandlar genom sitt berättande, försöker ringa in, hur ett skrivande som utgår från ens egna erfarenheter ändå också är fiktion: jag drömmer, jag är inte riktigt säker. Hon snuddar också här vid snuddandet, det jag brukar definiera som att poesi är språket för det som inte går att säga, där "poesi" kanske lika gärna kan stå för allt skrivande som också har en grund i konstnärlig gestaltning (litteraturen som konstform). 

Liken vi begravde, Lina Wolff

Det är en särdeles speciell pralin vi har i Wolff, som gör något i svensk litteratur som vi knappt sett maken till förut, och därför kan bli lite obekväma inför. Det spårar ur, och det kan man som vanilj-läsare ha lite svårt för. Men det är ju det som är hela poängen! Att det faktiskt får lov att spåra ur, att hon gör vad man faktiskt kan i litteraturen, ta ut svängarna för att det faktiska som sker bara är hälften av berättelsen, på något sätt. Nu välkomnar jag det överdrivna, och ser fram emot det, och lo and behold – Liken vi begravde levererar! Här görs också något nytt, det vävs in något med verklig bakgrund. Både Victoria Benedictsson (författarinnan som går igen i boken) och tvillingmordet, som jag förvisso inte är bekant med själv, men som ändå förlänar berättelsen en särskild air, genom att man vet att det skett.
I natt när jag vaknade till och försökte somna om igen, tänkte jag på hur berättelsen liknar Fargo till viss del, kanske egentligen även Three billboards outside Ebbing, Missouri, och fler av den sortens filmer – där vi ju tycks acceptera överdrifter på ett helt annat sätt. Det finns också något i det redneckiga, som känns igen i hur Wolff skriver om byn. En slags stolthet nästan, över hur bonnigt bakvända man är i byn.
"That corpse you planted last year in your garden, has it begun to sprout yet?" Fint motto för texten, T.S Eliot

I hängmattan, Johan Jönson

Min hjärna är som mos efter att ha läst i tre intensiva sjok: för att, ge orden röst, ta mig den friheten att höra orden genom min egen mun, tunga, lunga. Och mosad hjärna, det är precis som det ska vara efter att ha läst Jönson. Och ändå är det inte samma som tidigare läsningar, för här har jag fått njuta av nästan barnsligt vackra betraktelser och förnimmelser, också, den sortens betraktelser eller förordligande har jag inte läst av honom innan (men det ska erkännas att jag har mycket kvar att läsa också) som interpunkteras, tack och lov, och spräcks sönder av inälvor, självdödsformuleringar, könsord och likmaskar. Alltså på riktigt, älskar att följa med i den här knäppa poesihjärnan, och skrattar till emellanåt, av lustiga uttryck och nyord, självpunkterande fraser om själva skrivandet, samtidigt som jag glädjs åt välfunna meningar om läsande, människovarande/ickevarande och betydelselöshet som blir betydelsefullhet.

Den svarta enhörningen, Audre Lorde

Det här är riktigt bra poesi. Närhet, nakenhet, styrka, motstånd, intimitet, ilska, sorg och framför allt ett stundom enkelt och rakt men alltid träffande språk, stundom metaforiskt bildrikt, snudd på surrealistiskt men alltid landande i en inringning av något väsentligt.

Femton år, Vigdis Hjorth

Oerhört fint om en ung flickas jagblivande, och motstånd mot den förtryckande familj hon växer upp i - men inte en högljudd revolt, inte ett högljutt eller överdrivet förtryck, utan mer detta långt mer vanliga icke-samtalet, rädslan och lögnerna inom en familj som försöker upprätthålla ett kristet leverne. En känga mot den kristna skenheligheten, att föräldrarna och släkten, systern, liksom är "döda" fast de lever, som jag ser som det centrala (som givet kan existera i många fler familjer, religionen förutan). Det är så himla respektfullt som Paula förstår och till slut vågar bejaka sin mänsklighet, sin existens i världen, med en sådan inre glädje och uppskattning av världen. Paula är så klok, att jag på många sätt känner att det är som ett slags önskeskrivande, av hur man önskar att någon skulle få "bli till".

Bäst läst 2025 - med tyskt, svenskt och norskt

 

Dagens lista är sammanställd av Karin Lundqvist, tidigare bibliotekarie och numera trädgårdsodlande pensionär i Rö utanför Härnösand.

En tysk mans historia. Minnen 1914–1933, Sebastian Haffner,

Om fascismens mekanismer och vårt kollektiva ansvar. En reflekterande biografi, som kom ut postumt och spelades som en monolog med Gerhard Hoberstorfer på Stora Teatern i Göteborg förra året.

 

Ensam i Berlin, Hans Fallada

Två tysta, skötsamma människor i Berlin 1940, vars son stupar vid fronten. Det är då de inleder sin modiga kamp mot nazismen. På handskrivna lappar de sprider runt om i Berlin där de   uppmanar till motstånd.

 

Mormor Lea, Grzegorz Flakierski

En stark berättelse om Lea Nadlers liv, författarens egen mormor, en kvinna som aldrig ger upp. Hon och hennes närmaste genomlever nazismens förtryck och kommer ut med självkänslan i behåll då de så småningom hamnar i Göteborg.

 

Stacken, Annika Norlin

Vad händer när man sugs in i ett sektliknande sammanhang? Hur hamnade man där och hur tar man sig ur dess grepp? 

 

Jag önskar dig lagom lycklig, Tove Alsterdal

När författaren fortfarande ligger i sin mammas mage, får pappans älskarinna syn på den utbuktande magen och förstår att kärleksförhållandet för hennes del är slut. Hon, som nyss gått igenom en svår abort och levde i tron att hennes älskare kände som som hon.

 

Halva Malmö består av killar som dumpat mig, Amanda Romare

Vem vågar gå ut på dejtingsidor efter att ha läst denna roman? Plötsligt finns Amanda Romare överallt, i olika diskussionsprogram på SVT, om sin OECD och nu senast som Expressens utsände bevakare av Nobelfesten. Lika nojig, rolig och lätt att tycka om, var än hon dyker upp.

 

Fars rygg, Niels Fredrik Dahl

Författaren skriver om sin egen far, om hans kärlekslösa barndom, Ensamheten som hängde med honom hela livet. Det blir en tung men ändå poetisk berättelse om mansrollens historia i tre generationer.

Bäst läst 2025 - med musik och spänning

 

Den fjärde listan kommer från Västkusten, närmare bestämt Göteborg, och bakom den finns gamle vännen från gymnasiet, nöjesjournalisten och musikern (känd från Kai Martin med Stick) Kai Martin Löwen Åberg.

Tio favoritböcker 2025 (och tre jag önskat att jag haft tid att läsa):

”Jag glömmer att glömma – Ingentinget” av Randi Olausson. Nej, det är ingen perfekt komponerad bok som Randi Olausson har skrivit. Men inte desto mer drabbande. Hon, äldsta syskonet i en rik barnaskara, tar ansvar som storasyster och extrammma när mamman går bort i början på 2000-talet. Men istället för att bära bördan faller hon för nycker och missbruk av droger, alkohol och sex. Denna hennes andra del om sitt liv är plågsam läsning. Så plågsam att den tar tid att arbeta sig igenom, kapitel för kapitel.

”Den smutsiga floden” av Åke Edwardson. Är det nu han lämnar kriminalkommissarie Erik Winter åt sitt öde…? Vilken rafflande, elegant och brutal sorti i så fall. Den 14 boken i serien, efter 30 år med kriminalitet ur ett göteborgskt perspektiv, tummar inte på någonting. Är både existentiellt reflekterande och spännande. Han skriver om Göteborg ur ett mörkt perspektiv där han kan varje vinkel och vrå, men tar sig också en avstickare till Malaysia, som vore det en resebok i spänning. På 317 sidor kramar han skiten ur historien och lämnar sina läsare i andlöshet.

”Det andra livet” av Daniel Alfredson. Debutant som författare, men rutinerad som filmregissör. Ja, det är han, Hans Alfredsons son. Med denna spänningsroman knyter han täta vänskapsband med mästare som John le Carré. Det kalla kriget, u-båtsjakt och spioneri rullar in i Stockholms södra skärgård. Effektivt skriven, trovärdig med idoga kopplingar till händelser då Sverige i just detta härad hade en u-båtsepedemi.

”Hatets hjärta” av Dennis Lehane. Dennis Lehane skildrar ett USA som utan omskrivningar inte är speciellt smickrande. Det är en nation byggt på våld och korruption, där man kan köpa sig till framgång och rättslig frihet; funkar inte det går hut och hot hem. Med den darrande amerikanska demokratin i nedmontering av sittande president är det egentligen inte förvånande. Ja, Dennis Lehane – precis som Cormac McCarthy och James Ellroy – skildrar oförblommerat just detta, hur ett samhälle plågas av våld, våldets tradition och korruptionen lamslår rättsväsendet och har gjort så genom årtionden. Ja, böckerna är förstås fiktion. Men det finns en ton av verklighet i det som dessa författare skriver. Antingen mer, men sällan mindre. Dennis Lehanes ”Hatets hjärta” utspelar sig i segregationens Boston 1974. Det år då, genom ett domstolsutslag, bussningar startade. Ett sätt och experiment att lindra segregationen genom att bland elever med olika bakgrund. Det skapade protester. Afroamerikanerna vill inte gå i samma skola som de med irländsk härkomst. De med rötterna i Italien ville inte beblanda sig med latinamerikanerna. Av detta har Dennis Lehane författat en roman som griper tag.

”Sardonicus fyra visioner” av Tony Fischier. Umeåfödde och uppvuxne Tony Fischier har sedan 40 år Göteborg som bas. Med staden som utgångspunkt skriver han rafflande kriminalromaner och tummar inte för en sekund på kvaliteten. ”Sardonicus fyra visioner” är inget undantag. Skickligt håller han spänningen vid liv från första sidan till den sista. Återigen sitter man med andan i halsen efter den intensiva finalen efter en nära nog maratonläsning. För så skickligt är hans romaner skrivna att ett kapitel måste följas av nästa.

”Den högra handen” av Mohlin & Nyström. Barndomsvännerna från Åmål, Peter Mohlin och Peter Nyström, vet sannerligen hur en thrillerslipsten ska dras. ”Den högra handen” är den fjärde romanen i krimserien om FBI-agenten John Adderly, som lever under hemlig identitet i Karlstad, som kriminalpolisen Fredrik Adamsson. ”Den högra handen” är fortsatt driven spänningslitteratur med ett intressant porträttgalleri och karaktärer med hög trovärdighetsfaktor. Lägg till Karlstadsmiljön, som är både diktade och baserad på stadens faktiska gator, torg och byggnader, så har man återigen en roman som engagerar.

”Rädd att drunkna” av Göran Parkrud. Göteborgaren Göran Parkrud är inte bara legitimerad psykolog utan också skådespelare, regissör och manusförfattare. Han har ett gott öga för dramatik och hans pjäser, som han också har regisserat, har jag sett med behållning då Teater Tofta hållit hov vid Tofta Herrgård varje sommar från 2010 fram till förra året. Nu kan han också, vid 64 års ålder, titulera sig författare. ”Rädd att drunkna” är en gedigen roman som spänner över drygt 500 sidor fylld av psykologiska skeende och något av en obearbetad arvsynd. I romanen är det ett slags växelverkan mellan två mäns historier: Johannes, den framgångsrike filmskaparen, och hans son Adam, arkitekt. Jo, Göran Parkrud kan sina dramatiska scener. Han vet också att djuploda i det mänskliga sinnet, i själens innersta rum.

”Vi kan inte dö” av Karl G Jönsson med flera. När Karl G Jönsson tillsammans med Mats Eriksson Dunér, Jonas Ellerström och Petter Lönegård väljer att skriva hans, hans skivbolag Heartwork Records och punkscenen i Malmö/Lund är det inte en dag för tidigt. Det är en välskriven biografi med tillbakablickar utan skymmande nostalgi. Elegant betar man av band för band hos skivbolaget, men också scenerna som fanns. Man lyckas med hjälp av de rika bildmaterialet från fotografer som Hans Aarenstrup, Mats Bäcker, Anders Torgander, Lars Sundestrand, Cathi Ede, Ingemar Breithel med flera hitta både essensen och stämningarna i denna så kreativa era från 70-talets slut och 80-talets början. Det är en välskriven, initierad och genuint nyfiken bok, som håller en hög klass rätt igenom. Ja, för den nyfikne vill jag lägga till protokollet att jag medverkar precis som Ronny Svensson intervjuas och Kai Martin & Stick! nämns.

”Mormor Lea” av Grzegorz Flakierski. Visst kan det tolkas som fjäsk. Inbjuden av min forne gymnasiekamrat Grzegorz till att vädra mina läsfavoriter 2025 och jag väljer hans senaste roman. Men det har sitt väsentliga skäl. Det här är helt enkelt den bästa av det som jag har läst (det vill säga nästa allt) från min väns författarskap och platsar därför med lätthet i denna min tio-i-topp. Det är en flyhänt skriven, insiktsfull, dramatisk,roande och oroande roman som spänner över en mörk era. En biografi över familjehändelser som bär fram till den som författat boken. Mycket bra.

”Skugglik” av Jeanette Bergenstav. På kort tid – debuten i serien om den frilansande journalisten Jennifer Sundin kom 2021 – har Jeanette Bergenstav seglat upp som inte bara Göteborg främsta krimdrottning utan också, kanske, hela Sveriges. ”Skugglik” är hennes fjärde roman i sviten och är skoningslöst spännande från start till mål. Inte heller nu vilar hon på hanen. Som läsare hinner man inte hämta andan förrän det är slut. Men listigt nog är det inte över, för – litet snopet – öppnar hon för en brutalt spännande fortsättning. Jo, hon kan konsten att hålla sina läsare på halster, Jeanette Bergenstav. Knappt har man avslutat ett kapitel förrän nästa måste läsas. Och nästa. Och nästa.

(Tre böcker jag önskar att jag hade hunnit läsa: Lydia Sandgrens ”Artens överlevnad”, Klas Östergrens ”Klenoden” och Ian Rankin ”A heart full of headstones”.)

Bäst läst 2025 - med blandat för unga och vuxna

 

Då var det dags för den tredje listan. Den är sammanställd av Elin Holmberg, författare, journalist och verksamhetsledare på Mannaminne.

Blandat för unga och vuxna och utan inbördes rangordning:


Sot av Sara Strömberg

Var är min syster? Av Sven Nordqvist

Glashus av Niklas Turner Olovzon

Au pair av Jina Zachrisson

Lär mig säga Kalimera av Cecilia Ekhem

Den som vaktar flocken av Johan Rundberg

Spöksystrar för alltid av Mårten Melin

Din vilja sitter i skogen av Mattias Timander

Döda kvinnor förlåter inte av Katarina Wennstam

Världens sämsta barnvakt av Anna Hansson

Bäst läst 2025 - med poesi, romaner och sakprosa

 

För den andra listan står Carina Bergström, poet, författare och musiker från Nedre Saxnäs.

 - Hej, här kommer några böcker som berört mig under året, även om några till utan problem hade kunnat vara med på listan.

Den osynliga stjärnan, Gyrðir Elíasson, Pequod Press (2024 [2023])

Jag har det så bra att jag borde ringa polisen, Yu Xinqiao , Smockadoll förlag(2022)

Vem var min mor på jorden, Jila Mossaed, Norstedt (2025)

Dolda gudar, Nils Håkansson, Norstedt (2022)

Stulen musik, Anders Rydell, Norstedt (2024)

Boktjuven, Markus Zusak (2019 [2005]), B. Wahlström

Cementträdgården, Ian McEwans, Brombergs (2010 [1978])

Mormor Lea, Grzegorz Flakierski, Celanders Förlag (2025)

Second hand-slutet för den röda människan, Svetlana Aleksijevitj, Ersatz (2013 [2005&2011])

 Älven, Rosa Liksom (2023 [1921] ) Wahlström & Widstrand

Pressfoto: Erika Hedman

När Granada föll

 

Idag är det årsdagen av Granadas fall 1492. Emiratet av Granada, det sista moriska fästet i Spanien, kapitulerar till Kastilien, och med detta är reconquistan (de kristnas ”återerövring” av Iberiska halvön från muslimerna) över och den nästan 800-åriga muslimska närvaron i området är slut.

Året 1492 var ingen bra tid i Spanien över huvud taget. Samma år utvisas judarna ur landet, och Spanien blir både juden- och arabenfrei. Det dröjer inte länge förrän det går åt skogen för det förenade spanska konungariket, och Spanien utvecklas till en efterbliven avkrok i Europas periferi.

Det blir inte bättre av Columbus avfärd senare det året från Spanien för att finna den västliga vägen till Indien. Istället kom han till en ny världsdel, utan att dumskallen någonsin begrep det. Därför kallas Amerikas urinvånare för indianer, och det är dessutom deras minsta problem mot bakgrund av européernas framfart.

Bäst läst 2025 - med mycket svenskt

 

Det är dags att summera litteraturåret 2025. Därför har jag bett några vänner och bekanta att lista sina bästa läsupplevelser från året. Listorna kommer att publiceras ett tiotal dagar framöver. Kommentera gärna och kom med dina egna lästips!

Först ut i rättvis alfabetisk ordning är författaren och Augustprisvinnaren Bo R Holmberg.

 

Tove Alsterdal: Jag önskar dig lagom lycklig

Sebastian Barry: Gamla synders skull

Sebastian Barry: Dagar utan slut

Kerstin Ekman: Min bokvärld

Hans Gunnarsson: Den smala lyckan

Niklas Rådström: Som har inget redan hänt

Sara Strömberg: Sot

Patrik Svensson: Den barmhärtige mördaren

Eric Vuillard: Jordens sorg

Lina Wolff: Liken vi begravde

Förkastlig vurm för det militära

 

Den här texten skrev jag hösten 2020. Blev hårt kritiserad av liberala ledarskribenter. Kändes bra. Det har runnit en hel del vatten under broarna över Ångermanälven sedan dess och mycket i texten är daterat. Det har hänt en del sedan sist, Rysslands invasion i Ukraina, Sveriges Nato-medlemskap, Trumps framfart.. Men det finns fortfarande en sund skepsis i texten som gör att den inte saknar aktualitet, inte minst nu med all den krigshets som väller in över oss.

Det som många länge har inte trott var möjligt har nu ändå hänt. Sollefteå ska få sitt militärförband, I21 ska återuppstå. Entusiasmen vet inga gränser, alla jublar i kapp. Kommunalrådet säger lycklig att det är det bästa som hänt Sollefteå på tre decennier (han är inte så gammal), oppositionsrådet kan inte sova av lycka. Alla gläds i en gränslös kommunal sämja, vänsterpartister och moderater, sverigedemokrater (så klart!), och liberaler (om det finns några). Till och med miljöpartister förtränger sina rötter i fredsrörelsen och korkar upp champagnen.

Och som alltid när alla springer åt samma håll, bör man stanna upp och syna riktningen ordentligt.

Tidningens liberala ledarskribent skriver att beslutet om ett nytt förband i Sollefteå förändrar allt, och många – alla - instämmer. Jag ska inte märka ord, det är klart att det inte ändrar allt, och det menar hon säkert inte heller. Vad som avses är antar jag befolkningsutveckling, ekonomisk tillväxt, framtidstro.

Åren 1968 fram till 2000 minskade Sollefteå kommuns befolkning från 28.782 till 21.978 personer. Det är en minskning med 6804, vilket motsvarar 23,5 procent. Då hade Sollefteå två förband, och de var förmodligen mer personalintensiva ån vad det nya förbandet kommer att bli.

Från år 2000 fram till och med 2019 är minskningen 2.838 personer, eller 13 procent. Det är förvisso en betydligt kortare tidsperiod, men det är inte desto mindre tydligt att den militära närvaron inte förmår att hejda befolkningsminskningen (om man inte kan leda i bevis att den skulle varit än större utan förbanden).

De värnpliktiga ska komma huvudsakligen från regionen, och rekryteringen av befälspersoner ska ske lokalt, kompetensen finns här förklarar man stolt. Vilket betyder att personer kommer helt enkelt att byta jobb från civilt till militärt, och följaktligen kommer skatteintäkter inte att öka nämnvärt, om alls.

Däremot kommer det att bli spinnoff-effekter för kringverksamheter, framför allt inom servicenäringen. Det kan till och med bli dans oftare på Hallstaberget.

Samtidigt går det inte att komma ifrån att etableringen innebär kostnader, och nog tycker jag att de pengarna kunde spenderas bättre. Till exempel till välfärd. Eller kultur.

Tack vare det nya förbandet kommer sjukhuset att räddas, tror många – alla. Kanske det, och det vore bra. Att åka 15 mil för förlossning är inget problem. Annat är det med en värnpliktig som fått bölder på ett känsligt ställe.

Försvinner regionens astronomiska underskott helt plötsligt och de får stora resurser över för att satsa i Sollefteå? Skulle inte tro det. Om man inte lägger ner sjukhuset i Örnsköldsvik först. Så bra kan det bli för länet.

Den allmänna entusiasmen kommer säkerligen att mildra en hel del de dystra undergångsstämningar som länge har plågat Sollefteå, och det är väl bra. Fast lite märkligt ändå, in i framtiden med att återupprätta något gammal från det förflutna?!

Kan man verkligen inte bättre i Sollefteå? Vi talar trots allt inte high-tech precis, inte heller någon avancerad it, eller spjutspets inom någon framtidsindustri. Det är mer av paintball med skarp ammunition.

Det finns fler aspekter på den här etableringen. Ett av de tyngsta skälen, om inte rent av det tyngsta, för etableringen i Sollefteå är ortens strategiska läge för att beskydda transportleden från Trondheim, där Nato i händelse av krig kommer att landsätta trupper och materiel.

Beskydda Nato, vänsterpartister, miljöpartister – ja socialdemokrater: inget problem? Hur var det nu med neutraliteten och alliansfriheten? På vilket sätt främjar det Sveriges säkerhet och relation till främmande (stor)makt – som inte är med i Nato?

Denna vurm för det militära är svårbegriplig. Hur var det nu med att ”smida sina svärd till plogbillar”? Det finns förvisso ett parti i Sverige som har kristet i namnet, men det var länge sedan de höll på något som har med kristendom att göra. Så även nu.

Kanske någon broderskapare, men det finns knappast några kvar, åtminstone låter de bli att göra sin stämma hörd.

Det militära är en hierarkisk och auktoritär organisation som utbildar unga människor i konsten att använda våld för att döda. Det är en anda som ofrånkomligen kommer att smita av sig på mentaliteten i Sollefteå och Ådalen.

Nog tycker jag att många springer åt fel håll.