Gott slut och olika början

 

Vi skriver snart År 2025, förr skulle man ha skrivit Herrens År eller Anno Domini, vår tideräkning har ju sin utgångspunkt i Kristi födelse. Inom andra kulturer har man givetvis andra utgångspunkter, och faktum är att Jesus föddes 6 eller 7 år efter Kristus!

Den kristna kyrkan ansåg länge att romarnas glada sätt att fira det nya året var syndigt, det är först på 1900-talet som det blir nyårsvaka och kalas. Också datum har ändrats, i Sverige firade man nyår den 25 mars fram till 1753.

Islamisk tideräkning börjar den 15 (eller 16) juli 622 vår tideräkning, då profeten Mohammed flydde från Mecka till Medina. Nyåret, Al Hidjra, firas på den första dagen av månaden Muharram, vilket betyder flykt, resa eller utvandring. Nyår är en viktig fest inom islam, och dagen brukar firas med berättelser om Mohammed och hans följeslagares liv.

Skillnaderna i firandet är mycket stora mellan olika länder och regioner, och varierar mellan från stora fester till fasta. I Sverige bland muslimer är det en vanlig tradition att skicka nyårskort till varandra.

Den judiska tideräkningen tar sin början från världens skapelse. Enkelt och bra.

Inom andra kulturer har man givetvis andra utgångspunkter.

Årets början kan förläggas till olika tidpunkter och bestämmas efter skilda principer. Några nyår markerar årstidsgränser, andra är knutna till religiösa händelser. Sätten att fira på kan skilja sig, och det finns också förändringar över tiden.

”Så fort man bor i en by måste man bry sig”

 

Idag är det Sara Lidmans födelsedag. 

När Sara Lidman debuterar 1953 blir det en omedelbar succé. Debutboken  Tjärdalen framhålls ibland som en generationsroman.

Det är i två avseenden. Dels inledde den en litterär våg av författare från Västerbottens inland, en imponerande generation med illustra namn som PO Enquist, Torgny Lindgren och syskonen Salomonsson. Dels gav den röst åt en hel generation unga människor som klev ut i vuxenlivet i tröskeln till det svenska folkhemsbygget.

Får man tro Kurt Salomonsson var det Sara som bröt tystnaden som länge har förstummat de norrländska småbyarnas folk. Torgny Lindgren talade om Tjärdalen som en lyftkraft som fungerade som hävstång för de mångas drömmar.

Sara Lidman var fast förankrad i sin hemby Missenträsk, på ett sätt som nog få svenska författare är idag. Hennes relation till hembygden var emellertid högst komplicerad. Den präglades av närhet, avstånd, kärlek, skam och skuld, i lika stora delar.

”Så fort man bor i en by måste man bry sig”, är en berömd mening av Sara Lidman. Det är i byn som konflikten mellan individualism och solidaritet blir synlig.

Och byn finns i världen. Dess existentiella problem, men också politiska, ekonomiska och sociala delas av andra byar i Vietnam, Sydafrika, i hela världen.

Sara Lidman inte skriver om den ”lilla människan” – hon skriver om människor i naturlig storlek. Hennes karaktärer finns i sin egen rätt, och Sara är obrottsligt solidarisk med dem. Att förmedla utan att förråda är en grundregel i Sara Lidmans författarskap.

Ett bärande tema i Tjärdalen liksom i alla senare romaner är människornas ansvar för världen och varandra.

Begreppet ansvar är centralt för Sara Lidman både som individ och som författare. Ansvar är något som genomsyrar hela hennes liv och författarskap. Hon engagerar sig politiskt, under ett decennium, från mitten av 60- till mitten av 70-talet skriver hon just ingenting skönlitterärt.

Och som författare anser hon att det finns ett ansvar att inte bara formulera frågor utan också att ge svar. Det är en hållning som jag tror är ganska ovanlig idag.

För att vara äkta måste svaret gestaltas på ett autentiskt språk. Sara Lidman är också en av den svenska moderna litteraturens stora språkförnyare med sitt eget säregna idiom, en blandning av bibliskt, dialektalt, poetiskt och kanslisvenska, som en del har kallat för ”lidmanska”.

Hon själv kallade det för trädens språk.

Sara Lidman är alltid aktuell.

Foto: Av Cato Lein - http://www.mynewsdesk.com/se/bonnierpocket/images/sara-lidman-437396, CC BY 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=46574058

Och dagen till ära lite bonusmaterial i form av en recension av Västerbottenteaterns uppsättning av "Jernbanan":

Bild: Lisalove Bäckman

Lagom till 100-årsdagen av Sara Lidmans födelse har Västerbottensteatern dramatiserat hennes Jernbanesvit. Det är en närmast heroisk bedrift att få ner de fem romanerna till en normallång föreställning. Pjäsen ”Jernbanan” är en hyllning till ett stort och viktigt författarskap, underhållande, suggestivt, och som sig bör, med ett underliggande allvar om både människans villkor och aktuella samhällsproblem.

Föreställningen berättar historien om Didrik Mårtensson, torparsonen från Månliden, någonstans i norra Västerbottens inland, som gör en hisnande resa och avancerar både socialt och ekonomiskt, ända tills allt rasar. Skildringen framställs baklänges, det börjar med att Didrik sitter i en cell på Långholmen, dömd för bland annat förskingring. Han tecknar en bild av sitt liv samtidigt som han rättfärdigar sina val och handlingar.

 För visst har han gjort karriär, en klassresa uppåt, som välbärgad handelsman och ordförande i sockenstämman, och allt har kanske inte alltid gått rätt till. Men hade en storslagen vision för hela deras landsända, och det var att Jernbanan skulle dras genom Månliden.

Järnvägen är en symbol för framsteg och modernitet som ska föra välstånd åt folket i Västerbotten. Låter det bekant?

Didriks historia utspelar sig på två plan. Dels det individuella, hans personliga, då han gör sig skyldig till den största synden av dem alla, i alla fall i den delen av landet, han förhäver sig, och det straffar sig alltid. Du skall inte tro att du är något. Hans gynnare, den välvillige och generöse Konsuln, är i själva verket bara ute efter att lura av honom mark och skog, en procedur den rike mannen har satt i system mot lättlurade bönder.

Den fattige blir fattigare, den rike rikare, sådan är systemets obönhörliga logik.

Bild: Patrick Degerman

Den andra dimensionen hänger förstås ihop med den första. För inte stannat jernbanan i Månliden, det kommer inget välstånd eller någon framtidstro till Norrland, folket där får nöja sig med smulor från framstegets bord – och så finns det alltid nödbidrag.

Det är frapperande hur den här problematikens aktualitet aldrig tycks ta slut.

Historien berättas med mycket musik och sång, det är nästan som en musikal, mer än hälften av texten sjungs. Det är folkligt och underhållande, men också vasst och med förvångsvärt mycket djup.

Jakob Hultcrantz Hansson är lysande i sin bärande roll som Didrik. Han sekunderas väl av de andra, och det är fullständigt fascinerande hur skådespelarna glider in och ur olika roller. Det är skådespeleri på hög nivå.

Sara Lidman hade nog gillat den här föreställningen. Bättre betyg än så kan de inte få.

Bild: Patrick Degerman

Den magiska realismens föregångare

 

Idag är det Alejo Catpentiers födelsedag. Han är en absolut favorit. Här en recension av hans senaste på svenska:

Riket av denna värld
Alejo Carpentier
Övers: Karin Alin
Ruin, 2011

Kubanen Alejo Carpentier räknas som den magiska realismens föregångare, och har inspirerat flera av den latinamerikanska litterära boomens författare. Han fick sitt internationella genombrott med romanen ”Riket av denna världen”. Handlingen utspelar sig på ön Haiti decennierna kring Franska revolutionen.

Det är för övrigt inte ovanligt för latinamerikanska författare att skildra just denna period på Haiti, nu senast var det Isabel Allende med romanen ”Zarités frihet”. Förmodligen beror det på öns unika etnologiska blandning, med dess säregna kultur, språk och religion, som av många uppfattas som mycket specifikt latinamerikanskt. Det handlar naturligtvis också om landets våldsamma och dramatiska historia med de många slavupproren och den tidiga frigörelsen från kolonialmakten Frankrike.

I Carpentiers roman får läsaren följa slaven Ti Noël åren före, under och efter den haitiska revolutionen 1791-1804. De afrikanska slavarna på Haiti är utsatta för ett exempellöst brutalt förtryck, och delvis under inflytande från Franska revolutionens idéer, reser de sig mot sina förtryckare. Hämnden blir fruktansvärd. Åren av hänsynslöst utnyttjande, våld och sexuella övergrepp betalas nu grymt med råge. Eftersom revolutionens fina principer och frihet, jämlikhet och broderskap gäller bara vita människor, skickas det en armé från Frankrike för att ta uti med revolten, men den besegras.

Resultatet blir dessvärre ett nytt förtryck, nu utövad av svarta herrar. Alla grupper behärskas av hierarkier och maktspel, är Carpentiers dystra slutsats. Trots det avslutas romanen med en positiv öppning. Som titeln antyder är människans rike enbart av ”denna värld”. Det är bara här i vår jordiska tillvaro som vi kan uppnå storhet och vårt ”fulla mått".

Chanukka 2024

 

Idag börjar den judiska högtiden Chanukka. Eftersom man ska aldrig missa ett tillfälle att lyckönska sin nästa, säger jag till alla där ute: Glad Chanukka!

Och dagen till ära en text med anknytning till högtiden:

"Nyligen började Chanukka, den judiska högtid som firas till minne av Judas Mackabeus seger 165 före vår tideräkning och den därpå följande reningen och invigningen av Jerusalems tempel. Chanukka infaller i december, ofta nära i tiden med den kristna julen.

De som är bekanta med Ed McBains böcker känner till det persongalleri som återkommer i de flesta av hans deckare. En av karaktärerna är den judiske detektiven Meyer Meyer. 

I en av romanerna, jag minns nu inte vilken, har dubbel-Meyer ett allvarligt problem. Det är december, julen närmar sig, och hans barn tjatar att de vill ha julgran, precis som alla sina vänner. Meyer är visserligen inte en troende person, men vissa normer och traditioner får man ändå hålla på, och en julgran i ett anständigt judiskt hem är inte att tänka på. 

Till slut ger han dock efter för det sociala trycket, åtminstone delvis. Det blir en kompromiss, han tar hem en gran som är ett…chanukkaträd!

Av detta kan man dra följande slutsats: mångfald är att föredra framför enfald, och med lite god vilja kan världen göras en smula större så att fler kan få plats.

Något att begrunda nu i juletider."

God jul

 

Tomten är inte svensk i år heller, men han bor som alla vet i Ångermanland, och han önskar alla en kul jul.

Vad Jesus aldrig sade

 

Julen är här. Årets största högtid som firas till minne av Jesus Kristus födelse. Men det finns en del frågetecken kring den där Jesus, eller Joshua som han förmodligen hette.

Nu vet ingen riktigt när han föddes; vänner med kännedom om Mellanösterns klimatförhållanden tillåter sig att tvivla att det skulle ha inträffat i slutet på december, de tror mer på någon gång i mars.

Jag har faktiskt för mig att en gång i tiden för länge sedan – och då menar jag inte för ett par år sedan, utan flera hundra år – firades jul just i mars.

Det är mycket annat som är oklart med den där Jesus. Har han verkligen existerat? Bevisen är inte alldeles övertygande. Det säger nog en hel del om mänskligheten, som tror bergfast på något så tveksamt och svävande.

Men tror, det gör de. Så till den milda grad att de i trons namn är beredda att slakta både varandra och hedningar.

Det gör onekligen frågan om Jesu existens tämligen överspelad.

Men om Kristus verkligen existerade vet vi i alla fall att han föddes sex eller sju år efter Kristus, och det är rätt kul.

Och inte hette han Jesus Kristus heller. Kristus som ju betyder ”den smorde” har lagt till senare, förmodligen långt senare, och Jesus är en latinsk variant av ett grekiskt namn. Det är inte särskilt sannolikt att en snickare från Galiléen skulle döpa sitt barn till ett grekiskt namn – inte ens i en latinsk variant.

Nej, om han har funnits så hette han Joshua, eller Jeshua, eller något liknande på antingen hebreiska eller arameiska. Mest troligen det sistnämnda.

Jag gillar Joshua, han gjorde bra grejer och sa många vettiga saker. Tänk bara på den gången då Joshua utspisade ett stort följe av sina anhängare med några få bröd och fiskar.

Bibeln är visserligen som vanligt lite oklar på några punkter här. Alla evangelister talar om fem bröd och två fiskar, utom Markus som säger att det var sju bröd (la han ihop bröden och fiskarna, och i så fall varför? Dessa trons mysterier!

Lukas och Johannes påstår att där fanns omkring fem tusen män, enligt Markus var det fyra tusen människor, medan Matteus skriver att det var fem tusen män, förutom kvinnor och barn – förvisso ett elegant sätt att räkna.

Även om evangelisterna var inget vidare på matte – eller genusperspektiv – kan man inte förneka Joshuas bedrift. Och lägg märke till att alla fick så mycket att de blev mätta.

Joshua sa aldrig till någon ”du har så mycket ansvar och är så företagsam att du ska ha mer bröd och fler fiskar”, eller ”du har så lång och fin och viktig utbildning så du ska ha mer än de andra". Inte heller sa han ”men du är inte härifrån, åk hem så skickar vi bröd och fisk dit, och hjälper dig på plats”.

En annan sak som han inte sa var ”men du är nyanländ här, så vi måste sänka trösklarna, och då får du mindre bröd, och ingen firre”. Nej det sa han inte, alla fick så att de blev mätta.

Men han sa: ”San­ner­li­gen, det är svårt för en rik att kom­ma in i him­mel­ri­ket. Ja, jag säger er: det är lätta­re för en ka­mel att kom­ma ige­nom ett nålsöga än för en rik att kom­ma in i Guds ri­ke.”

Nu skyndar sig säkert några att påpeka att det inte ska uppfattas bokstavligt, utan tolkas. Varsågod, be my guest.

Och tänk på den rätta tolkningen när årets julhandel slår nytt rekord. 93 miljarder kronor är den senaste noteringen (det är tio gånger så mycket som årets hela kulturbudget!).

”Jag är inte marxist” lär Karl Marx ha konstaterat uppgivet, och jag kan tänka mig att Joshua i sin himmel suckar lika uppgivet, ”jag är inte kristen”.

Det är mycket att reflektera över. Men inte desto mindre hoppas jag att ni alla får njuta av julledigheten. I år ser det riktigt bra ut – ur de arbetandes synvinkel, oavsett tro.

Andra ser det nog annorlunda. Märkligt nog är det så att de partier och organisationer som talar sig mest varma att bevara ”våra” traditioner och försvara kristna värden är också de som mest ogillar röda dagar – också de som infaller på kristna högtider – och framför allt om de är flera sammanhängande.

Slutligen: bara för att man tror på någonting behöver det inte vara sant. Men det får gärna vara något bra.

Antisemitiskt justitiemord

 

Idag är det 130 år sedan den fransk-judiske artillerikaptenen Alfred Dreyfus dömdes mot sitt nekade av en krigsrätt till degradering och livstids deportation till Djävulsön för högförräderi. Dreyfus kom att hållas deporterad i fångkolonin åren 1895-99.

Domen mot Dreyfus var ett justitiemord med uppenbart antisemitiska motiv.

Många kom att engagera sig i försvaret av Dreyfus. Det dröjde ända till 1906 innan Dreyfus frikändes och blev helt rentvådd.

Processen och hela den hetsiga debatt som följde är kända som Dreyfusaffären, och är än idag en vattendelare i Frankrike mellan en republikansk vänster och en nationalistisk höger.

1898 publicerade Emile Zola "J'accuse" i tidningen L'Aurore. För det blev han stämd för smädelse och dömd till ett års fängelse och böter. Dessutom ströks han ur hederslegionen. Han gick i frivillig exil i England under ett år för att undvika förföljelser.

Hans rakryggade hållning kan tjäna än idag som ett föredöme för litteraturens folk, och alla andra.

Julen närmar sig

 

Mellan framtiden och det förflutna

 

Idag är det Heinrich Bölls födelsedag. Firar honom med en recension av en roman nyutgiven under 2000-talet på svenska:

Ungdomens bröd
Heinrich Böll
Övers: Per Erik Wahlund
Brombergs

Heinrich Böll är en av de främsta, om inte rent av den främste, inom den tyska efterkrigsförfattargenerationen som sökte förhålla sig till den tyska historien i litterär form. Bakgrunden var naturligtvis nazismen fruktansvärda brott och krigets fasor. Böll hade själv varit frontsoldat, och sårats flera gånger innan han blev krigsfånge.

Kortromanen ”Ungdomens bröd” kom ut 1955 och utspelar sig i början av 50-talet. De värsta krisåren är över, och välståndet börjar komma till Västtyskland. Det är på många sätt en övergångsperiod. Huvudpersonen är en ung man, tillräckligt gammal för att minnas fasorna, men alltför ung för att ha tagit aktiv del i dem. Hela handlingen tilldrar sig under en enda dag, vilket passar Bölls förtätade prosa.

Den humanism som besjälar hela hans livsåskådning kommer också till uttryck i Bölls sätt att skriva. Personteckningen saknar all tillstymmelse till objektifiering, alla personer är människor av kött och blod.

Bakom saklighet finns en rik symbolik. Det mest centrala är förstås brödet, det som de hungriga fantiserade om under hungeråren, det som nu finns i överflöd, men också som en påminnelse om att inte av bröd allena: den nya välfärden har fört med sig en konsumism som får människorna att glömma livets andliga dimension. Och inte för inte är Walter reparatör av tvättmaskiner, den nya rikedomens egen symbol.

Det är säkert inte heller någon tillfällighet att historien utspelar sig på en måndag, veckans första dag. Allt är framför oss, men det förflutna finns ständigt där, och förr eller senare tvingas vi att ta ställning till det.

Vi går mot ljusare tider

 

Idag är det vintersolståndet. Det är den tidpunkt på året när solen har sin lägsta middagshöjd, vilket sammanfaller med den kortaste dagen. Detta inträffar när jordens rotationsaxel lutar mest bort från solen. 

Detta sker två gånger om året – på norra halvklotet cirka 21–23 december, på södra halvklotet runt 20–23 juni.

Från och med imorgon blir dagarna längre och ljusare. Håll ut!

Foto: Av Spito - Eget arbete, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=3482798

En av den episka realismens stora mästare

 

Idag är det Väinö Linnas födelsedag. Han var född 1920 i Urjala i västra Finland, och tillhör den mycket celebra skaran av geniala författare som INTE har fått Nobelpriset.

Finlands enda Nobelpristagare i litteratur är, om jag minns rätt, Frans Eemil Sillanpää, som fick priset 1939, och han är glömd och förlåten för länge sedan.

Linnas författarskap däremot är i allra högst grad levande idag. Och lär så förbli länge än.

En ny filmatisering, den tredje i raden, tror jag, av Linnas mästerverk ”Okänd soldat” har nyligen gått upp på biograferna. Själv föredrog jag att läsa om romanen.

Den håller fortfarande, det är ett enastående verk.

Självklart genom sin episka skildring av krigets vanvett, men än mer genom det konsekventa klassperspektivet. De enkla finska soldaterna som strider för sitt land, hatar sina officerare nästan lika mycket som fienden. Deras patriotism är en annan än överhetens, det fosterland som de försvarar är inte det samma som herrarnas.

Det handlar inte om ideologi, utan om vanlig hederlig klasskänsla.

Konstnären Anders Åberg är nog mest känd för Mannaminne, och kanske också för utsmyckningen av Solna Centrums T-banestation. Frågan är dock om inte det häftigaste med Anders är att han har träffat Väinö Linna.

Ur djupet av hennes sargade själ

 

Idag är det Edith Piafs födelsedag.

Hon kallades för Lilla sparven men hon var Den Stora Rösten. Edith Piaf tog populärmusiken till helt nya nivåer. Än idag får hennes oefterhärmliga framföranden miljoner människor världen över att rysa.

Hon föddes 1915 i Paris som Edith Giovanna Gassion. Tidigt blev hon övergiven av sina föräldrar, och växte till en början upp hos sin mormor, innan hennes far lämnade henne hos sin mor som drev en bordell i Normandie. Edith uppfostrades av kvinnorna som arbetade där.

Redan som 14-åring uppträdde hon tillsammans med sin far, som var gatuakrobat och diversearbetare inom teatern. Också Piafs mor var sångerska, så man kan konstatera att hon hade ett rejält artistiskt påbrå. Hon försörjde sig under några år som gatusångerska i Paris tillsammans med sin halvsyster Simone Berteaut.

Vid 16-årsålder blev hon förälskad i en viss Louis Dupont och fick med honom en dotter. Hon tog aldrig hand om flickan, som dog två år gammal av hjärnhinneinflammation. Nästa pojkvän var en hallick som la beslag på en del av hennes inkomster mot att hon slapp att prostituera sig.

Det är ingen överdrift att påstå att Edith Piafs tuffa barndom kom att prägla hennes vuxna liv. När rampljuset slocknade och hyllningskören hade tystnat kastade istället missbruket sina mörka skuggor över hennes tillvaro. Hon hade svåra problem med både alkohol och droger.

Hon hade många relationer genom åren, och hon främjade karriärer åt flera av sina män, bland annat den store skådespelaren Yves Montand och sångaren Charles Aznavour.

Piaf fick sitt stora genombrott när hon upptäcktes av nattklubbsägaren Louis Laplée. Det var han som gav hennes artistnamn Piaf – Sparvunge, det var han som lärde henne grunderna i scenframträdande, och det var han som bestämde att hon skulle alltid uppträda i svart.

Det var ett veritabelt genidrag. Piafs sång är just ingenting annat än svärta. Hennes röst är hes och rå, man frestas säga naken, och den ger bara uttryck åt känslor. Rena och oförfalskade känslor, men också svåra, tragiska känslor. När hon sjunger vet vi att det kommer ur djupet av hennes sargade själ, det är självupplevt, äkta intill minsta trauma och sår.

Samtidigt ingår hon i en tradition, den i Frankrike så starka och levande traditionen av chansons. Hon anses som Frankrikes största artist inom populärmusiken, och ingen har sedan hennes förtidiga död i levercancer 1963 47 år gammal gjort henne rangen stridig

Fortfarande är det många som ryser när de hör Non, je ne regrette rien – nej, jag ångrar ingenting. För så säger väl bara någon som ångrar allting?

Både berömd och avskydd

 

Idag är det Viktor Rydbergs födelsedag. Hans "Den nya grottesången" borde alla skolbarnen lära sig utantill (ja jävlar!). Här får ni ett smakprov, på det att ni kan redan nu börja ta igen det som ni missade i skolan.

"Konung, skall du minska dem
ända ned till fem?
Nådige gud Mammon, måtte
då ett medel ges oss snart,
ett, som verkar underbart
och ger Grotte
fyradubbel fart!
Mäktige gud Mammon, du,
du, vars vishet saknar gräns,
inspirera medlet nu!
O, jag har det,
och jag tar det,
ger det namnet konkurrens.
Medlet eggar, hetsar, sporrar,
sticker, stinger, gnager, borrar,
nerv, som slaknat, överspänns,
och det sveder och det bränns!
Fogdar har du tjugofyra,
de som Grottes gång bestyra.
Låt dem för sitt fögderi
redogöra varje månad,
och du själv skall bli förvånad
över trollerit däri.
Den som då av Grottes mäld
överbringar allra mest
blir vid nästa Mammonsfest
på din högra sida ställd
och i riddarkapitel
prydd med fursterang och titel,
ärad som ett samhällsstöd,
och får bo,
Frode, på ett slott i ro
till sin död.
Men den arma fogdesjäl,
som fått minst av Grottes mäld,
han är fälld,
han blir träl,
bindes vid en Grottestång
och får draga dagen lång,
gisslad över rygg och häl,
tills han dignande ihjäl-
trampas under hälarne
av de andra trälarne.
Konung, det är konkurrens;
hur den eggar, hetsar, sporrar,
sticker, stinger, gnager, borrar,
hur den sveder och den bränns!
Så kan Grottekvarnen snart
gå med rent helvetisk fart."

Hoppets språk

 

Idag är det Ludwik Zamenhofs födelsedag.

Han föddes 1859 i den fina staden Bialystok i östra Polen. (Där finns idag en dockteaterhögskola, bara en sån sak!) Zamenhof som var ögonläkare, konstruerade världsspråket esperanto. Det skulle lösa konflikter genom att människor kunde förstå varandra.

Det gick väl så där, får man väl lov att säga. Å andra sidan har den gode doktorn inte misslyckats mer än någon annan genom historien. Och idén om ett världsspråk är klart sympatisk.

"Betongens Picasso"

 

Idag är det Oscar Niemeyers födelsedag. När för 64 år sedan Brasiliens nya huvudstad Brasilia invigdes var han en av  arkitekterna bakom stadens tillkomst.

Den världsberömde brasilianske arkitekten Oscar Niemeyer föddes den 15 december 1907 i Rio i en familj med tyska (därav namnet), portugisiska och arabiska rötter. Han anses vara en av 1900-talets absolut största arkitekter. Han blev 104 år. Vid hans död 2012 skrev Brasiliens dåvarande president Dilma Rousseff i ett meddelande att landet har mist ett av sina stora genier.

Han är mest känd som mannen bakom Brasiliens nya huvudstad Brasilia, ett gigantiskt, och inte helt okontroversiellt, projekt, initierad av den vänstersocialistiske presidenten Kubitschek 1956. Under fem år byggde man från början upp en miljonstad mitt ute i ingenstans.

Niemeyer har förenat inspiration från det brasilianska landskapet med den moderna arkitekturens universella språk. Man har kallat hans stil för den första nationella stilen inom modernismen.

Funktionalismens raka linjer och räta vinklar har hos honom ersatts av kurvor och vågor, tydligt inspirerade av hemlandets strandlinjer och kullar, och, enligt honom själv, av kvinnokroppens former.

Han har kallats för Betongens Picasso, och anses vara den som har frigjort modernt byggnadsmaterial, främst då betong, från de fyrkantiga formerna.

Andra berömda byggnader av Niemeyer är FN-huset i New York (tillsammans med Le Corbusier), museet för modern konst i Niterói och Sambadromen i Rio.

1945 gick Niemeyer med i det brasilianska kommunistpartiet, och han har förblivit en trogen kommunist. På grund av det var han tvungen att avböja erbjudandet att undervisa vid Harvard, och senare vid Yale, eftersom han vägrades inresevisum till USA. Det hände senare flera gånger igen.

Under militärdiktaturen 1964-85 drabbades Niemeyer först av yrkesförbud, och tvingades senare i exil i Europa. Under sin exiltid i Frankrike ritade han bland annat det franska kommunistpartiets högkvarter. Landets dåvarande president, högerpolitiken Georges Pompidou, lär ha yttrat att det var ”det enda goda de där kommunisterna åstadkom.”

Lyxmodehuset Prada, annars inte direkt känt för sina vänstersympatier, ansåg att bygganden var så häftig att de hyrde det för en modevisning.

1963 fick han Lenins Fredspris. Fidel Castro lär ha sagt att han och Oscar Niemeyer är de sista sanna kommunisterna.

Sin socialistiska övertygelse till trots har Niemeyer alltid ritat för eliten och makten. Byggnader åt det breda folkflertalet har inte intresserat honom, och vid ett tillfälle idiotförklarade han Bauhausskolans grundare Walter Gropius, som kritiserade Niemeyers hus för att det inte lämpade sig för massproduktion. 

Han var också mycket kritisk mot funktionalismen som han ansåg vara dogmatisk och helt enkelt ful. I sin självbiografi skriver Niemeyer att han ändå hoppas nå folket genom den överraskande skönheten i sina byggnader.

Trots sin höga ålder fortsatte Niemeyer att arbeta in i det sista. Hans senaste projekt var en ny huvudstad i Angola. Det blir ett storslaget projekt, helt i Niemeyers stil. Den planeras bli fyra gånger så stor som Brasilia, och om den byggs i samma tempo som den brasilianska huvudstaden skulle det bli klart när Niemeyer skulle bli 115 år. 

Det blev inte så, men det var nära.

Lucia, svenskheten och barbariet

 

Idag är det Lucia. Det är en helg som jag uppskattar mycket. Ingen dålig syn när tusentals svenskar spökar ut sig i lakan och glitter för att hylla en blattebrud från Sicilien. Mörkret är alltid inhemskt, ljuset kommer utifrån.

Blott Sverige svensk Lucia har, fast riktigt sant är det inte eftersom Lucia firas på flera andra håll. Hon var en historisk person från Syrakusa på Sicilien, och jag undrar just hur vanligt det är med sicilianska blondiner?

Lucia är skyddshelgon för Syrakusa; för synen; för blinda, sjuka barn, bönder, prostituerade som ångrar sig, glasmästare, chaufförer, sjuksköterskor, sadelmakare, skräddare, vävare, knivsmeder, sekreterare, notarier, vaktmästare och dörrvaktare; i England författare, advokater, tjänarinnor och försäljare; mot ögonsjukdomar, kroppslig och själslig blindhet, blödningar, halsinfektioner och dysenteri – en tung börda att bära - men i Sverige firar man ju inte katolska helgon, det är avgudadyrkan.

Luciafirandet har naturligtvis med ljuset att göra – latinets lux – och enligt den julianska kalendern var Lucia natten årets längsta. Den upphörde dock att gälla 1753, då vi gick över till den gregorianska, och alltså borde vi fira den helige Natanael eller Jonatan.

Seden med Luciatåg kommer troligen från Tyskland. Den var länge vanligast på Västkusten där den kom att införliva traditionen från Skaradjäknar att gå runt i husen och samla pengar till hemfärden. Under 1920-talet blir Luciafirandet en Skanseninstitution, för att ett decennium senare bli en stor massmedial händelse, först genom pressen och sedermera i tv.

Det är fascinerande att följa hur en nationell tradition växer fram och blir en del av inhemsk kultur. Ett utländskt fenomen, en händelse eller tradition omtolkas, missförstås, anpassas och införlivas genom enhetsstatens likriktningsmekanismer.

Luciafirandet är inget isolerat exempel, det förhåller sig likadant med de flesta av den nationella kulturens element.

Vanan att på Lucianattens afton supa skallen av sig känns däremot som genuint inhemsk. Eller som skalden säger: ”All bildning vilar dock på utländsk grund, blott barbariet var en gång fosterländskt.”

Han hotade ett helt imperium

 

Från början fanns det ingenting som tydde på att han skulle bli en enmansinstitution som kunde hota ett helt imperium.

Alexander Solzjenitsyn föddes den 11 december 1918 i Kislovodsk i södra Ryssland. Han studerade matematik och fysik vid universitetet i Rostov, och tog korrespondenskurser i litteratur, historia och filosofi. Vid den tiden var Solzjenitsyn en trogen kommunist och lojal Sovjetmedborgare.

Han blir inkallad när kriget börjar, strider vid ett artilleriförband, avancerar till kapten och blir två gånger dekorerad för tapperhet.

Bara några månader innan krigsslutet, i februari 1945, arresteras Solzjenitsyn efter att kontraspionaget hade snappat upp ett kritiskt brev som han hade skrivit till en vän.

Han är skoningslös i sin kritik mot Stalin och inte minst hans sätt att leda kriget, och även hur han misskötte grovt att förbereda landet inför det nazistiska hotet.

Än värre var kanske Solzjenitsyns tankar kring möjligheten för en ny organisation som skulle förändra Sovjetunionen.

1953 blev han frigiven, ironiskt nog samma dag som Stalin dog.

Det ansågs kontrarevolutionärt och sovjetfientligt, och renderade Solzjenitsyn åtta års fängelse enligt den ökända paragraf 58. Han dömdes i sin frånvaro av en specialdomstol.

Han avtjänade sitt straff i olika specialfängelser och läger. 1953 blev han frigiven, ironiskt nog samma dag som Stalin dog, men blev efter frigivningen förvisad ”för evigt” till ett litet samhälle i Kazakstan.

Efter Chrusjtjovs ”hemliga” tal vid 20:e partikongressen 1956, som gjorde upp med ”personkulten” kring Stalin, blev Solzjenitsyn benådad och rehabiliterad. Han fick arbete som lärare i en grundskola, medan kvällar och nätter skrev han på romaner och noveller.

1960 tog Solzjenitsyn kontakt med poeten Alexander Tvardovskij, som var redaktör för den relativt frisinnade litterära tidskriften Novyj Mir (Ny värld), med manuset till romanen ”En dag i Ivan Denisovitjs liv”. Tvardovskij blev djupt imponerad, och med välsignelse från högsta ort, av Chrusjtjov själv, publicerades romanen.

Det är också ett litet litterärt mästerverk.

Det blev veritabel sensation, långt bortom de litterära kretsarna, och även utanför Sovjets gränser, en viktig politisk händelse, som bar ett löfte om genomgripande förändringar av Sovjetsystemet.

Det är också ett litet litterärt mästerverk. På ett lågmält, påtagligt konkret och avslöjande detaljrikt sätt berättas om en dag i en lägerfånges liv. Hela arbetslägrets tunga och slitsamma verklighet visas upp i all sin människofientliga enformighet.

Vaktpersonalens beteende är ständigt brutalt, språket förråande, det är trakasserier på alla plan, det mesta av en fånges vardag handlar om mat och kyla, och hela ens tillvaro är beroende av vilken plats man har lyckats tillskansa sig i lägrets hierarki.

Det är en skakande skildring av arbetslägrens tuffa verklighet, där fångarnas skuld är i de flesta fall minst sagt tveksam. Men det är också möjligt att många sovjetiska läsare tolkade Solsjenitsyns berättelse som ett krasst återsken av Sovjetsamhället som sådant.

Denna dubbelexponering återkommer i flera av Solzjenitsyns romaner, inte minst i ”Cancerkliniken”.

Han hamnar allt mer i en oförsonligt kritisk hållning mot det sovjetiska systemet.

Solzjenitsyn publicerar ytterligare några noveller under de närmast följande åren, och han vinner medlemskap i författarförbundet.

1964 försöker han med Tvardovskijs hjälp att publicera ”Cancerkliniken”, men nu blir det kalla handen. Det politiska klimatet har åter förändrats, klockan vrids tillbaka, och även om Stalintidens terror är förbi, blir det sovjetiska samhället mycket mer restriktivt och intolerant.

Och det blir början till Solzjenitsyns kamp med den sovjetiska maktapparaten, den som sammanfattas så väl med titeln på en av hans självbiografiska böcker: ”En kalv med eken stångades”, efter ett ryskt ordspråk. Det är också nu som han lever upp den klassiska ryska författarrollen som ”nationen samvete”. Hans manuskript smugglas ut och publiceras i väst, sedermera har det kommit fram att den svenske journalisten Stig Fredriksson var en av de mest inblandade i smugglingen.

Han hamnar allt mer i en oförsonligt kritisk hållning mot det sovjetiska systemet. En del skulle säga att det förhöll sig tvärtom, att det sovjetiska systemet blir allt mer oförsonligt mot Solzjenitsyn.

Det kulminerar när han tilldelas Nobelpriset 1970. Året innan hade Solzjenitsyn blivit utesluten ur Författarförbundet. Den sovjetiska kritiken mot priset är både hård och bitter. Solzjenitsyn vågar inte åka till Stockholm för att hämta sitt Nobelpris då han befarar att han inte kommer att tillåtas återvända.

Situationen blir än värre när ”Gulag-arkipelagen” publiceras 1973 i Paris. Detta väldiga verk är en säregen blandning av roman, memoarer, essä, idékritik och populärhistoria. Solzjenitsyn hade som nämnts tidigare egna erfarenheter av Gulag. Nu tecknar han en mer eller mindre fullständig bild av den gigantiska fångarkipelagen, det är han som skapar själva begreppet ”Gulag-arkipelagen”.

En kontroversiell tes som Solzjenitsyn driver i boken är att Stalintidens terror var ingalunda unik och en avvikelse, utan en fortsättning på bolsjevikernas våldsmentalitet och odemokratiska sinnelag, inneboende i själva det kommunistiska systemet.

Publiceringen av ”Gulag-arkipelagen” är den droppe som får bägaren att rinna över för landets ledning. I februari 1974 arresterades Solzjenitsyn och deporterades till Västtyskland, samtidigt som han berövades sitt medborgarskap.

Han hamnar så småningom i USA, och bosätter sig i Vermont. Här utmärker han sig snart för sin militanta antikommunism, han stödjer bland annat Vietnamkriget, och för sin rabiata kritik av västs moraliska dekadens.

Han och den förre KGB-översten verkade ha kommit bra överens.

Han kontrasterar gärna västvärldens själlösa och kommersiella kultur och demokrati med den ryska kulturens moral, sprungen ur folkets naturliga ortodoxa religiositet. Solzjenitsyn blir slavofil, närmar sig panslavismen och tangerar antisemitiska tankegångar.

1994 återvänder han till Ryssland. Han är till en början starkt kritisk till utvecklingen i landet, det blir först under Putin som han anser att Ryssland börjar komma in på rätt spår. Han och den förre KGB-översten verkade ha kommit bra överens.

Han dog i sitt hem i Moskva 2008, 89 år gammal.

Solzjenitsyn var utan tvekan en betydande författare. ”En dag i Ivan Denisovitjs liv” anser jag vara ett litterärt mästerverk, och en av de viktigaste böckerna i modern rysk/sovjetisk litteratur. Man imponeras också av hans mod och moraliska resning.

Det är däremot mycket svårare att acceptera hans reaktionära förkunnelse