”Det bästa jag har sett av Norrdans på ett tag”

 

Norrdans senaste föreställning ”Shoegaze” knyter an till en musikgenre samtidigt som man förhåller sig synnerligen fri till den traditionen. Genrens namn kommer från 80-talets brittiska alternativrockband som i sina framträdanden uppträdde arrogant och till synes ointresserat och stirrade mest ner på sina skor.

Norrdans tittar förvisso mycket ner, men är allt annat än arroganta och ointresserade, tvärtom är föreställningen mycket suggestiv och engagerande.

Att se var man sätter fötterna är förstås centralt för en dansare. Just att titta ner tolkas annars olika i olika kulturer. I vår anses det som oartigt och kan vara ett tecken på skam, medan i andra uppfattas det precis tvärtom. Jag tänker också på den buddistiska strävan att inte skada något levande och man måste därför se upp var man trampar.

Av dessa komplexa kulturella uttryck skapar Norrdans en hisnande resa.

/../

Läs hela texten i Tidningen Ångermanland 

Massmordet i Gummornas ravin

 

För 83 år sedan den 29 september 1941, första dagen för Jom Kippur, den judiska försoningshelgen, beordrades judarna i det av tyskarna ockuperade Kiev i Ukraina av nazisterna att samlas på särskilt anvisade ställen, och ta med sig värdesaker och varma kläder, vilket antydde en längre resa. I grupper om 100 personer bevakade av SS och ukrainska trupper fick de marschera till Babij Jar – Gummornas ravin – i utkanten av staden där de avrättades med maskingevär tio åt gången. Dödandet pågick fram till den 3 oktober och enligt tyska rapporter tog man livet av drygt 33 000 judar.

Massavrättningar i Babij Jar fortsatte ända tills Kiev befriades av Röda Armén. Det upprättades där också ett koncentrationsläger där förutom judar, också kommunister, partisaner, civila ukrainare och polacker, och romer dödades. Man uppskattar antalet avrättade till minst 100 000, och en del källor uppger mycket högre siffror.

Eftersom Babij Jar användes under 30-talet som begravningsplats för NKVD:s offer omgavs det länge, också efter kriget, med stort hemlighetsmakeri. Tystnaden bröts 1961 av den sovjetiske ”poppoeten” Jevgenij Jevtusjenko med dikten ”Babij Jar”. Det kan vara värt att citera de första raderna:

Vid Babij Jar finns ingen minnessten
Tvär som en skrovlig gravskrift är ravinen

Och den högstämda avslutningen:

I mina ådror finns inget judiskt blod
Men de som hatar judar
hatar mig
krampaktigt i sitt hat
som vore jag en jude själv
och därför
är jag en äkta ryss!

En del av dikten ingår som en viktig del i Sjostakovitjs mäktiga 13:e symfoni. På svenska finns dokumentärromanen med samma namn av Anatolij Kuznetsov utgiven 1967.

De utkämpade en av boxningshistoriens mest omskrivna matcher

 

Idag är det Max Schmelings födelsedag. Han är omåttligt populär i sitt hemland Tyskland, utomlands är han nog mest känd för sina titelmatcher mot Joe Louis.

Historien om de fighterna är lika mycket historien om Joe Louis, och den är värd att berättas igen.

Han föddes den 13 maj 1914 som Joseph Louis Barrow. Skrönan har det till att när han skulle skriva under ett matchkontrakt var hans handstil så barnslig och bokstäverna så stora att han bara fick plats med Joe Louis.

Även om den gode Joe inte hade mycket till utbildning, och kanske var inte någon intellektuell gigant, är legenden förmodligen inte sann. Joe Louis var helt enkelt ett artistnamn, ett välklingande och slagkraftigt sådant, och det är med det namnet han har gått till historien.

Han föddes i en fattig familj i Alabama, och när Joe var tolv flydde familjen, efter att ha trakasserats av Ku Klux Klan, undan misären och hopplösheten i Södern till industrins Detroit, ett ganska vanligt öde för många afroamerikaner vid den tiden.

Joe var en blyg och tillbakadragen yngling, svårt plågad av stamning. Han drogs inte med något av de många gäng som härskade på Detroits gator, utan ägnade sin fritid åt att idrotta. Hans mor lär ha varit mycket överbeskyddande, och en skröna berättar att han gömde boxningshandskarna i en fiollåda när han gick iväg till träningen.

Han debuterade vid 17 års ålder, och vann så småningom Golden Gloves-tävlingen, USA:s största turnering för amatörboxare.

1934 gick han sin första match som proffs, som han vann på knock i första ronden. Sedan bar det spikrakt uppåt. Åtminstone fram till 1936, då han skulle möta den tyske exmästaren Max Schmeling.

Matchen är en av boxningshistoriens mest omskrivna. Inte minst tysk press såg matchen som en rasernas kamp, och dillade om att den ariska rasens överlägsenhet skulle nu bevisas. Inte helt oväntat fanns det röster både i USA och på annat håll i världen som instämde helhjärtat i det rasistiska dravlet.

Schmeling sågs som en föredetting och underskattades därför grovt av kretsen kring Joe Louis. När sedan Schmeling vann mycket överraskande jublade den nazistiska pressen förstås, men anledningen till Louis förlust stod knappast att finna i rasistsiska förklaringar, utan helt enkelt i det faktum att han festade istället för att träna inför matchen, medan Schmeling var extremt väl förberedd, och hade studerat Louis boxningsstil med en nästan vetenskaplig exakthet.

Två år senare möttes de igen, och nu när Joe Louis tog uppgift på allvar förnedrades den ”ariska” rasen med besked. Efter ett par minuter av veritabel misshandel slogs Schmeling ut i slutet av den första ronden.

Max Schmeling användes sedan av den nazistiska propagandan vid ett flertal tillfällen, bland annat som fallskärmssoldat vid invasionen av Kreta. Efter kriget visade sig Schmeling vara en hygglig prick, som inte bara tog avstånd från nazismens brott, utan också aktivt stöttade Joe Louis under hans svåra år senare i livet.

Innan returmatchen mot Schmeling fick Louis 1937 gå en titelfight mot regerande tungviktsmästaren James J. Braddock, som han vann ganska enkelt, och blev därmed den förste svarte tungviktsmästaren efter Jack Johnson.

Joe Louis regerade på tungviktstronen fram till 1948, i elva år och tio månader, ett oöverträffat rekord. Ett annat rekord är att han försvarade titeln 25 gånger, ingen annan är ens i närheten. Av 27 titelmatcher vann han 23 på knockout, då bland annat mot fem forna världsmästare, också det utan motstycke i boxningshistorien, och gör Joe Louis verkligen förtjänt av smeknamnet The Brown Bomber.

Det rasistiska USA hade lärt sin läxa sedan den överdådige Jack Johnsons storhetsdagar, och tänkte inte nu låta sig provoceras av en arrogant och utmanande ”nigger”, även om denne var en hejare på boxas. Joe Louis fick mycket noggranna regler inskrivna i sina kontrakt, där det bestämdes in i minsta detalj vad han fick och framför allt inte fick göra.

Bland annat var det inga villkors vis tillåtet att fotograferas tillsammans med vita kvinnor, något som Jack Johnson var mycket förtjust i, gärna flera stycken åt gången.

Joe Louis timida och tillbakadragna sätt gav en bild av en välanpassad, helylle amerikansk grabb, vilket skänkte honom en stor popularitet bland landets vita befolkning. Han var förvisso mäkta populär även bland afroamerikanerna, men under 60-talet kom han att kritiseras för sin anpasslighet av militanta svarta och till och med hånad som en ”Onkel Tom”, bland annat av den unge Mohammad Ali, något som Ali faktiskt tog tillbaka på gamla dar.

Efter Pearl Harbor tog Joe Louis värvning som frivillig. Han deltog emellertid aldrig i några strider, utan gick uppvisningsmatcher och uppträdde i olika underhållningsgalor för trupperna, bland annat tillsammans med basebollstjärnan Jackie Robinson.

Under sina framträdanden fällde Louis oemotståndliga pärlor i stil med: ”We'll win, 'cause we're on God's side”, vilket gjorde honom än mer populär bland gemene man. Det besparade honom inte rasistiska påhopp i den segregerade armén.

Louis svar var enkelt och tämligen övertygande: "Lots of things wrong with America, but Hitler ain't going to fix them”.

1948 drog han sig obesegrad tillbaka. Trodde han. Det visade sig snart att hans skulder, och då framför allt skatteskulder var så enorma, att han var tvungen att kliva upp i ringen igen.

Upphovet till skatteskulderna var hans framträdanden under kriget, där han visserligen skänkte bort hela behållningen, men beskattades ändå! Det är svårt att inte se ett utslag av myndigheternas rasism i hela den affären.

Övriga skulder berodde nog mest på oärliga managers, som helt enkelt lurade skjortan av den godtrogne Joe.

Som mest beräknar man att han var skyldig så mycket som en halv miljon dollar, en enorm summa vid den tiden.

Comebacken blev nog inte vad Joe Louis hade hoppats på. Han förlorade mot Ezzard Charles, och blev sedan riktigt illa åtgången av Rocky Marciano.

Efter det nederlaget drog han sig tillbaka för gott. Resten av hans liv är en kamp mot misär och missbruk, och den gamle kämpen gav aldrig upp, down but never out. Han reste sig och kunde avnjuta sina sista dagar i värdighet.

Han dog av en hjärtattack i april 1981.

Joe Louis var en av de största boxarna alla kategorier någonsin. Han var definitivt boxningshistoriens främste knockout-kung.

Paradoxalt nog var han, rasismen till trots, den förste idrottsmannen, och i synnerhet den förste svarte idrottsmannen – med indianblod på mödernet dessutom, att bli uppskattad och älskad av hela USA, den förste amerikanske nationalidrottshjälten.

En av de bortglömda

 

Idag är det Grazia Deleddas födelsedag. Om henne vet jag inte mycket, och jag är säkerligen i gott sällskap i det avseendet.

Men hon var Nobelpristagare i litteratur, den andra kvinnliga, efter Selma Lagerlöf, och en av blott 14 kvinnor som har förärats detta förnäma litteraturpris. Även om det inte känns så värst förnämt längre kan det vara värt att uppmärksamma Deledda.

Hon föddes 27 september 1871 på Sardinien. Hon debuterade redan som 15-åring, och därefter följer ett mycket produktivt författarskap. Ämnet för hennes romaner och noveller är hembygden och dess folk. Stilen är starkt realistisk.

1926 får hon Nobelpriset med motiveringen: "för hennes av hög idealitet burna författarskap, som med plastisk åskådlighet skildrat livet på hennes fäderneö och med djup och värme behandlat allmänt mänskliga problem."

Ganska många av hennes verk är översatta till svenska, det senaste dock 1931, och hon är inte mycket läst, inte heller särskilt känd.

Det är ett öde som hon tycks dela med många andra landsmän som har fått priset..

Giosuè Carducci tillhör en illuster skara av italienska nobelpristagare i litteratur som ingen -i alla fall väldigt få - kommer ihåg längre. 

Och de är faktiskt ganska många: Carducci var pristagare 1906, sedan har vi 1926 Grazia Deledda, 1934 Lugi Pirandello, sällan spelad i Sverige, 1959 Salvatore Quasimodo, i likhet med många poeter hermetiskt borta, 1975 tråkmånsen Eugenio Montale, och sist men inte minst Dario Fo 1997, vars öde är än inte klart.

Europeiska språkdagen - till mångfaldens försvar

 

Idag är det europeiska språkdagen. Syftet med dagen är öka medvetenheten om Europas många språk, uppmuntra till flerspråkighet och livslång språkinlärning.

Bidrar med ett blygsamt förslag i frågan:

Varannan vecka dör det ut ett språk. Med det en kultur och en kunskapskälla. Främsta anledningen till språkdöden är majoritetskulturens expansion, vilken sker nästan alltid med direkt eller indirekt tvång.

Massor av värdefull kunskap går förlorad. Det innebär också en oerhörd kränkning av hela folkgrupper och enskilda individer. Det skapar uniformitet, men knappast solidaritet, och på sin höjd en påtvingad lojalitet.

Normen är ett språk - i undantagsfall två eller några fler - och även en kultur, i meningen värderingar, åsikter, sociala koder etc., som det krävs att man tillgodogör sig för att bli en fullvärdig medlem i samhället. I Sverige talar vi svenska, uppför oss på ett visst sätt, och hyser vissa värderingar. Det är det som öppnar vägen till arbete, utbildning och karriär. Man kallar det för integration, när det i själva verket rör sig om assimilation.

Det är ingen hemlighet att den processen har varit ett gigantiskt misslyckande, och givetvis inte bara i Sverige. Situationen är desto allvarligare som rörlighet över gränserna av olika skäl ökar allt mer, och stor invandring av många olika folkgrupper är mer regel än undantag i hela västvärlden.

Det är dags att ifrågasätta normen om ett land - ett språk - en kultur (om någon hör ett obehagligt eko här är det ingen tillfällighet). Vägen till en integration värd namnet som bygger på humanistisk grund går över mångfald.

Samhället bör därför så långt det är möjligt garantera, och i övriga fall sträva efter, att alla folk som bor i landet tillgodoses sina språk- och kulturrättigheter. Det ska inte vara några till intet förpliktigande deklarationer, som fallet är idag med de fem minoritetsspråken, utan en aktiv och konkret politik, som dessutom har tillräckliga medel till sitt förfogande.

För den som önskar få utbildning på meänkeli ska den vara tillgänglig, åtminstone upp till gymnasienivå, och kanske också på enstaka högskolekurser. Rättskipning ska kunna ske på meänkeli, liksom annan myndighetsutövning. Det gäller naturligtvis också ALLA andra språk som talas i Sverige.

Genomför en bred kultursatsning på framför allt media, SVT bör döpas om till MTV - MångfaldsTelevison, och sända ett stort urval kanaler på olika språk, inte bara några enstaka exotiska program.

Arbetslivet ska så långt som möjligt anpassas till mångkultur, det har redan framförts förslag om flexibel ledighet med anledning av olika religiösa högtider, för att nämna ett exempel.

Kort sagt, svenska språkets monopol upphävs, och det ska vara möjligt för var och en att leva och verka fullt ut på sitt språk. Eller med andra ord, samhället garanterar kulturell autonomi för alla.

Det är enda sättet idag att visa tillbörlig respekt för individer och olika folkgrupper. Det skapar en kulturell rikedom. Det är också min absoluta övertygelse att det på sikt bidrar till en integration värd namnet, där människor av egen fri vilja kommer att bli lojala och solidariska medborgare.

En positiv sidoeffekt är naturligtvis den kompetens som byggs upp, och som kan visa sig vara oumbärlig för ett framgångsrikt näringsliv i en globaliserad värld.

En given invändning är att det idag i Sverige finns över 200 modersmål, och att det är i praktiken ogörligt att garantera undervisning, rättskipning osv. på så många språk, om inte annat fattas det kompetent personal. Kulturell autonomi ska ses som en process som strävar efter att tillgodose människornas kulturella rättigheter. Och på frågan om det gäller alla, är svaret: JA!

Ett program för kulturell autonomi kommer också att vara kostsam. Men det ska ställas mot de kostnader, både ekonomiska och mänskliga, som den misslyckade tvångsassimileringen, med diskriminering, marginalisering och utanförskap, medför idag. I den utvecklade världen finns det faktiskt tillräckliga resurser. Risken är att tvångsassimileringspolitiken kan leda till ökade klyftor med större sociala motsättningar, politisk oro och en samhällsutveckling i auktoritär riktning.

Mångfald är att föredra framför enfald. 

Dags för ranking i arbetarvänlighet

Dagens och veckans (årets?) pseudohändelse är utan tvekan publiceringen av årets ranking från Svenskt näringsliv. En intresseorganisation sprider varje år en önskelista, som ängsliga kommunpolitiker i hela landet oavsett partifärg försöker helt hysteriskt uppfylla.

Det finns en hel rad av olika rankningar som, på mer eller mindre oklara grunder, mäter ”företagarvänlighet”. Svenskt näringslivs rankning av svenska kommuner är mest känd, den väcker en hel del uppmärksamhet, och leder i många mindre norrländska kommuner som ofta placeras sig långt ner på listan till upprörda debatter och ömsesidiga anklagelser partier emellan.

Det är lika tragiskt varje år.

Och det är lika roligt varje år.

I vår grannkommun är det jubel. De har avancerat! Klättrat 30, 40 eller om det var 50 placeringar! Champagne!

Avfolkningen fortsätter visserligen, arbetslösheten är fortsatt astronomisk, nya nedskärningar väntar, men vem bryr sig – vi har klättrat i rankingen!

I min hemkommun och den andra  grannkommunen blir det ingen champagne. Vi ligger långt ner. Igen. Och om igen anmärker de på rankingens bristande vetenskaplighet. Det gör man i alla kommuner som hamnar långt ner.

Fast lite rätt har man i alla fall. I grannkommunen som har klättrat uppåt har också fortsatt samma problem med avfolkning, arbetslöshet och nedskärningar.

Det hjälper inte ens att kalla det för besparingar.

Och tittar man på vilka kriterier som tillämpas i rankingen så blir det tydligt varför den är helt absurd. Ju mindre offentlig sektor, desto högre placering, nämligen. När Mittuniversitetet hade lagts ner i grannkommunen innebar det avancering på Svenskt näringslivs ranking. Hurra!

Vilket inger fortsatt hopp för den andra grannkommunen. Om sjukhuset där läggs ner, och det gör det säkert (kallas på socialdemokratiskt, men inte bara, nyspråk för utveckling!) klättrar de  högre uppåt i rankingen.

Det är naturligtvis helt bisarrt. Varför denna fogliga ängslighet? I synnerhet som motsatsen vore egentligen fullständigt självklar.

Konstigt nog är det ingen som mäter hur arbetarvänliga kommuner och riksdagsmän är. 

Inte ens LO eller något av arbetarpartierna, vare sig det stora eller det lilla, och naturligtvis inte det nya.

Kan det bero på att Gunnar Strängs gamla påstående, att det som är bra för storföretagen är bra för Sverige, har blivit till den enda stora sanningen?

Eller är det ännu värre, att det är som i Lars Ekborgs klassiska monolog Bunta ihop dem: "Vi hade skönhetstävling hemma i byn. Ingen vann."

En viktig inspirationskälla för många författare

 

Idag är det William Faulkners födelsedag. En fantastisk författare och ett litterärt föredöme. 2007 kom hans "Absalom, Absalom" i nyutgåva.

Absalom, Absalom
William Faulkner
Övers. Gunnar Barklund
Brombergs, 2007

Faulkner som fick Nobelpriset 1949 har varit en viktig inspirationskälla för den latinamerikanska magiska realismen, den franska ”le nouveau roman”, den kinesiska prosan, liksom för amerikanska författare som Toni Morrison, och många andra.

”Absalom, Absalom” som utkom 1936 anses av många som Faulkners främsta verk. Det är en släktkrönika som utspelar sig i Södern mellan åren 1833-1909. Romanen är märkligt uppbyggd. Vi får veta allt från början, i stort sett. Sedan går det varv efter varv, och historien byggs ut undan för undan, vi dras in alltmer i berättelsen och får veta lite till, och oftast från ett nytt perspektiv. Det är som ett grekiskt ödesdrama spelat som ett musikaliskt rondostycke.

Det är en mäktig berättelse om hur ett samhälle går under, och med det en hel kultur och en livsstil, och naturligtvis också den samhällsklass som bar upp det.

Romanen lägger fram på ett obarmhärtigt avslöjande sätt de strikta sociala hierarkierna som härskade, och den självklara rasismen, som på ett irrationellt sätt gick långt djupare än det går riktigt att föreställa sig. Inbördeskriget får för ovanlighetens skull en relativt undanskymd plats, det utgör bara en bakgrund i berättelsen, men det går inte att ta fel på vilket trauma som nederlaget har lämnat i Södern, och det har tagit mer än hundra år att överkomma det. Reagan är den förste republikanen sedan inbördeskriget som får en majoritet i sydstaterna. 

Det är framför allt en skildring av social klassrevansch, kanske den bästa jag någonsin har läst.

”Absalom, Absalom” har ett rykte om sig att vara svårtillgänglig. Och visst, det är långa meningar, med egensinnig interpunktion, läsaren dras in i en ordström, som kräver koncentrerad läsning, och där det lämnas lite utrymme för eftertanke. Man kommer dock snabbt in i läsflödet, och det är verkligen mödan värt.

”Det är låtsasjobb med skitlön”

 

Folkbokförd i rännstenen
Tommy Sundvall
Galago

Äventyren i senkapitalismen fortsätter för det dysfunktionella vänparet Morris och John, med benägen hjälp av deras kompis Hunter, ”Snäll men skum”. Kramforsförfattaren Tommy Sundvall skildrar åter den växande gruppen av medborgare som har hamnat i samhällets marginal, de som är ”bokförda i rännstenen”.

Morris och John är i ständigt behov av pengar, beredda att ta vilket jobb som helst, men dessvärre är det enda som erbjuds i ett samhälle där gränsen mellan lagligt och kriminellt har blivit allt mer flytande är så kallade gig-jobb, eller med Morris ord ”appbaserade låtsasjobb med skitlön”.

Vännernas levnadsmotto är ”Inget kaos”, och naturligtvis blir det hela tiden precis tvärtom. De hamnar ständigt i de mest märkliga situationer där det bara kan gå åt skogen. Otur? Javisst, för den fattige blåser det alltid motvind. Men det är mer än så. Morris och John vägrar att acceptera tjyvsamhällets regler. De hyser en stark känsla av solidaritet, dels med varandra, trots allt tjafs, men också med samhällets svaga och utstötta.

/../

Läs hela texten i Tidningen Ångermanland

Vi går mot mörkare tider

 

Igår var det höstdagjämning. Då blir dagen lika lång som natten på norra halvklotet. 

Nu går det mot mörkare tider, och som luttrade gamlingar i Norrland brukar säga redan efter midsommar: "Nu ä dä int´långt till jul".

En av våra största författare

Idag är det P O Enquists födelsedag. Dagen till ära:

Liknelseboken

Per Olov Enquist

Norstedts, 2013

Per Olov Enquists författarskap kan liknas vid en cirkelrörelse. Han går varvet runt med olika ämnen, genrer och stilar. Snävar in allt mer för att till slut nå den innersta kärnan, det som är inte bara viktigt utan viktigast, inte bara bra utan utmärkt, inte bara skrivande utan liv.

För Enquist är en författare som tar sitt skrivande på största allvar. Det är viktigt vad och hur man skriver, och ska så vara! Därför har man också ett ansvar som författare.

Och när den åldrande författaren, snart 80 år, efter närmare 30 romaner, av vilka den senaste ”Ett annat liv” ansågs som starkt personlig och mycket utlämnande, upptäcker att det är något viktigt som fattas, ja i själva verket kanske rent av det viktigaste, blir han tvungen att skriva en ny roman. En kärleksroman.

Till saken hör förstås att ju äldre man blir desto mer blir man varse hur mycket man sitter fast i sin barndoms värderingar och normer. För Enquist som är uppvuxen i en frikyrkomiljö i Västerbottens inland innebär det, bland annat, att kärlek är tabu. Ja inte kärleken till Gud, men kärleken människor emellan, och sådant som sexualitet är fullständigt onämnbart.

Egentligen är det än värre. Enligt frikyrkans stränga moral skall man icke förhäva sig, och att skriva betraktas definitivt som ett sätt att försöka göra sig förmer. Och inte är det ett riktigt arbete heller!

Men det finns en väg ut. ”När jag var barn lärde jag mig att det trots allt fanns en typ av poesi som inte var synd. Det var Bibelns liknelser.”

Redan tidigt under hans författarbana meddelar hans starkt troende mor att det kan vara OK att skriva, men det måste vara sant!

Det visar sig också att hans far skrev dikter – kärleksdikter – vilket kan vara förklaringen till Per Olov Enquists författarådra, men också hans anlag före alkoholism. Häftet med faderns dikter spelar för övrigt en viktig roll genom hela romanen.

Det är tacksamt med liknelser när man ska skriva om ett tabubelagt ämne, och det passar också bra för Enquists cirkelliknande författarskap. Han går runt runt, cirklarna blir allt snävare och mindre, och han närmar sig sitt ämne med full respekt, det är viktigt med hela bakgrunden på det att ingenting ska missförstås.

Språket är fullt av dialektala uttryck och vändningar, för det kanske är så att ju äldre man blir desto mer faller man in i barndomens naturliga uttryckssätt, och desto mindre bemödar man sig om att ”prata fint”, den svenska som lärs ut vid lägre och högre lärosäten, och som av någon anledning anses vara ”korrekt”.

Enkelt och utan åthävor skriver han sig fram till den avgörande händelsen då han blir av med oskulden. På ett sätt lite lustigt, och definitivt symptomatiskt, då skuld – och indirekt oskuld – intar en så central plats i den frireligiösa förkunnelsen.

Enquists skildring är rakt genom äkta i alla sin naturliga enkelhet, det är den skälvande osäkerheten, lyckan bortom orden, den allvarsamma tacksamheten, tillsammans bildar de en sensualismens Höga visa.

Den unge, eller om det är den gamle, Per Olov Enquist hädar ohämmat när han jämför sexualiteten med frälsning. Visserligen var Kärlek ”lika svårfångad som Gud”, men för den som ”kommer genom” är det till och med större än frälsning, det är det som är livets mening. Sexualiteten är ”som att öppna den innersta dörren till en annan människa.” Vilket är viktigt inte minst för den icke-troende, som är visserligen fri men riskerar att bli ensam. Föreningen med en annan människa är det enda ögonblicket då man är ”skyddslös utan att vara rädd”.

Romanen börjar och slutar med en begravning. Det är kanske först i dödens närhet som livet blir som mest närvarande.

Jag vet inte om ”Liknelseboken” kommer att tilltala yngre läsare, eller bara förbli en läsfest för de medelålders och äldre. Jag vet inte heller om det inger hopp eller förtvivlan.

Rockartist mot strömmen

 

Många säger att de går mot strömmen, en del gör det. Som Dean Reed.

"Dean Cyril Reed, född 22 september 1938 i Denver, Colorado, USA, död 13 juni 1986 i Zeuthen i Östtyskland (drunknad), var en amerikansk sångare och skådespelare.

Reed började som 12-åring att spela gitarr. 1956-1958 studerade han meteorologi vid University of Colorado och uppträdde samtidigt. 1959 fick han skivkontakt med Capitol Records. 

Hans karriär gick okej i USA men de stora framgångarna kom i Sydamerika. 1961 skickades han på en turné genom Chile, Brasilien och Peru. Hans enorma popularitet gjorde att han bosatte sig i Argentina. Han kom även att verka som skådespelare och 1964 gjorde han sin första spelfilm i Mexico. 

1965 fick han egen show i argentinsk teve där bl.a. Valentina Teresjkova var gäst. I hans hus var Che Guevara gäst. Han började engagera sig politiskt under tiden i Sydamerika och gav bl.a. gratiskonserter i barrios, fabriker och fängelser. Efter militärkuppen blev Reed utvisad från Argentina för kommunistisk aktivitet.

1966 fick Reed en ny karriär i Sovjetunionen. Han reste under två månader genom Ryssland och gav 39 konserter i åtta städer. 1968 spelade han in sitt första album på det ryska skivbolaget Melodija. Reed var den första amerikanska rocksångaren att uppträda i Sovjetunionen. 1967 flyttade Reed till Rom och spelade in 12 filmer, framförallt westernfilmer. Han deltog samtidigt i protester mot USA och stödde Salvador Allendes valkampanj.

1972 flyttade Reed till Östtyskland och blev där en firad sångare och skådespelare. Under 1980-talet var han med i östtyska och ryska TV-shower och gav konserter i stadshallar. Under sina sista år distanserade han sig från den östtyska regimen och hoppades på en comeback i USA. Han hittades drunknad i Zeuthen efter påverkan av lugnande medel."


(Wikipedia)

Slutet för Warszawas getto

 

Den 21 september 1942 avslutades den så kallade Gross Aktion, den stora deportationen av judar från Warszawas getto till förintelselägret Treblinka.

Aktionen inleddes 22 juli, och under två månader deporterades under brutala förhållanden 300 000 människor i alla åldrar till en säker död i Treblinkas gaskammare.

I gettot fanns kvar 35 000 – av närmare en halv miljon – som tvingades till tvångsarbete i fabriker och verkstäder. Warszawas getto hade förvandlats till ett gigantiskt arbetsläger.

Uppskattningsvis bodde dessutom omkring 20 000 människor kvar illegalt på gettoområdet.

Från Siam till Norrland

 

Idag är det kung Chulalongkorns födelsedag. Han var kung av Thailand och föddes 1853. I samband med Världsutställningen i Stockholm 1897 besökte Chulalongkorn Sverige. Han reste i Norrland, uppför Ångermanälven och nerför Indalsälven.

Timmer var vid den tiden Thailands, eller Siams som det hette då, största exportprodukt, och förmodligen ville den vetgirige kungen lära sig mer om hur man utvecklar trä- och skogsindustrin.

Chulalongkorns resa har lämnat ett högst påtagligt spår. Som enda ställe i världen utanför Thailand finns en thailändsk paviljong uppförd till kung Chulalongkorns ära i Utanede, nära Bispgården i Ragunda kommun i Jämtland. Fantastiskt vackert belägen ligger paviljongen där som ett exotiskt memento som förbinder då och nu, när och fjärran.

Och visst är Chulalongkorn är coolt namn.

Springer men får allt svårare att ta ut riktningen

 

Idag är det Emil Zátopeks födelsedag, han var född den 19 september 1922. För åtta år sedan kom det en roman med Zátopek som protagonist.

Springa

Jean Echenoz

Övers: Christina Norrman

Rámus.

Även om jag inte är tillräckligt gammal för att ha bevittnat Emil Zátopeks unika framgångar på löparbanan, levde hans rykte fortfarande ända in i min barndoms 60-tal. Han var lika berömd för sina idrottsliga triumfer som för sin synnerliga udda löpstil.

Tre OS-guld i Helsingfors är en bedrift som ingen inom långdistanslöpningen mäktat med vare sig förr eller senare. Dessutom högvis med mästerskapsmedaljer, massor med världsrekord på möjliga och omöjliga långsträckor. Och så var han så brutalt överlägsen, det var inte bara att han vann, hans försprång var ofta flera hundra meter, han kunde till och med varva alla sina motståndare i ett mästerskapslopp.

Han kallades Lokomotivet eller Det tjeckiska lokomotivet. Den självklara associationen är en kraftfull maskin som ohejdbar banar sig väg framåt. Men också något tungt, nästan otympligt, ångande och stånkande, knappast en sinnebild för grace och skönhet.

Zátopeks löpstil var allt annat än skön att skåda. Han sprang framåtlutad, krängde med överkroppen, huvudet på sned, armbågarna rätt ut från kroppen. Och så såg han så plågad ut, grimaserade illa som om han hade så ont att han skulle när som helst segna ner.

Han sprang helt fel, men ändå blev det så otroligt rätt.

Det är kanske den första lärdomen av Jean Echenozs lilla roman om den tjeckoslovakiske storlöparen Emil Zátopek

.

Den andra är i så fall berättelsen om hur en viljestark människa väljer sin egen väg men tvingas av historiens omständigheter och samhällets rigida krav in i ett dogmatiskt maskineri, under vars tyngd han till slut krossas.

”Springa” börjar 1938 när Nazityskland ockuperar Tjeckoslovakien och går fram till åren som följer den sovjetiska invasionen av landet 30 år senare.

En främmande invasion per generation skapar onekligen en dramatisk fond åt berättelsen om en idrottsman och hans bragder. Zátopeks karriär skildras mot en bakgrund av 1900-talets historia. Det är sakligt men ändå personligt berättat ur en den store löparens lilla perspektiv.

Andra världskrigets fasor följs av de förvirrade åren närmast efter krigsslutet. Kommunisterna tar sedan över, järnridån delar upp Europa och världen, och stalinismens paranoida förtryck plågar Öst- och Centraleuropa.

Greppet lossnar efter 1956, och hoppet börjar spira på allvar under Pragvåren, innan det krossas av sovjetiska stridsvagnar och deras allierade.

Emil Zátopek fortsätter springa, men får allt svårare att ta ut riktningen.

Jean Echenoz skriver en enkel och effektiv prosa som det ren njutning att läsa. Det är en roman som är liten till formatet men stor till innehållet.

Han blev inte påve

 

Den 17 september 1926 föddes Jean-Marie Aaron Lustiger, sedermera kardinal och Paris ärkebiskop. Det märkliga med honom var hans för en högt uppsatt kyrklig dignitär ovanliga bakgrund, och hur den kom att påverka hans katolska tro.

Han föddes i Paris som Aaron Lustiger i en judisk familj. Hans föräldrar hade utvandrat från den polska staden Będzin, där Lustiger är hedersmedborgare, en gammal ort i södra Polen, numera mest känd för stenkolsbrytning från början av 1900-talet.

När tyskarna ockuperade Frankrike 1940 skickades Aaron tillsammans med sin syster till familjens vänner, en katolsk familj i Orleans. Föräldrarna hamnade i Auschwitz, och hans mamma dog där.

Något senare samma år konverterade den 14-årige Aaron till katolicismen.

Enligt vissa uppgifter fick Aaron Lustiger sin katolska kallelse efter en uppenbarelse under Långfredagen, men det går inte ihop rent kronologiskt, och får, enligt min åsikt, betraktas som en legend.

Vid dopet antog han namnet Jean-Marie, men behöll sitt judiska namn Aaron och använder senare konsekvent alla tre namnen, också i officiella sammanhang.

Lustigers far som överlevde Auschwitz kunde efter återkomsten till Frankrike inte förlika sig med sonens konvertering och försökte få den upphävd.

För Jean-Marie Aaron innebar inte dopet ett förnekande av hans judiska identitet. Han kallade sig själv för ”kardinal, jude och invandrarbarn”. Centralt för hans teologi var uppfattningen om kristendomens judiska rötter, han betonade det gemensamma ursprunget och kallade Jesus för Israels Messias.

Antisemitismen ansåg han vara en form av antiteism då det vände sig mot det av gud utvalda folket.

Han uppfattningar ådrog sig stark kritik från båda religionerna, katolikerna anklagade honom för ”judaisering” av kristendomen, medan judarna såg honom som en avfälling och förrädare – barn till offer för Förintelsen som han var – och dessutom ansåg de att hans försök till förening av de två religionerna var som att skapa en ”kvadratisk cirkel”.

Lustigers andra viktiga insats var hans djupt rotade uppfattning att kyrkan istället för att söka stöd i maktens strukturer, bör vända sig till intellektuella och kultureliter, då det är dessa kretsar som formar tidsandan och har stor påverkan i samhället.

Media ansågs som särskilt viktiga, och i konsekvens därmed startade Lustiger en radiostation och en kabeltevestation i sitt stift. 1995 valdes han för övrigt in i Franska Akademien.

Samtidigt förenade Lustiger på ett sätt som är inte helt ovanligt inom den katolska kyrkan sin moderna inställning med mer konservativa attityder. Han var en svuren fiende till feminism, abortmotståndare så klart, och starkt missionerande med betoning på evangelisering av Frankrike, något som inte alltid sågs med blida ögon i den sekulära republiken.

Efter Johannes Paulus II:s död ansåg bedömare att Lustiger var en av favoriterna till påvevärdigheten. Emot honom talade en gammal profetia som sa att en jude kommer att vara kyrkans sista påve, under namnet Petrus II, och en sådan risk ville man inte ta.

En seriösare invändning var Lustigers höga ålder, även om det förefaller långsökt, då Ratzinger som ju blev påve, bara var ett knappt år yngre.

Den faktiska anledningen, eller åtminstone en av de viktigaste, var nog helt enkelt den kvardröjande antisemitismen inom katolska kyrkan, dels bland en del av dess ledande män, dels bland den troende menigheten.

Det var för många otänkbart att en jude – och det är så många katoliker såg honom, kardinal eller inte – skulle upphöjas till Guds ställföreträdare på jorden.

Lustigers betydelse är odiskutabel. Hela hans liv och gärning är en symbol för dialogen mellan kristenheten och judenheten, och säkerligen också viktigt för brobyggandet mellan religionerna överhuvudtaget. Hans mission bland intellektuella har satt djupa spår, och det återstår att se vilka återverkningar det kommer att få.

Men hans person är kanske framför allt en nödvändig påminnelse, för jude, grek, kristen och hedning, om mångfaldens rikedom.

Jean-Marie Aaron Lustiger gick bort den 5 augusti 2007.