Från Siam till Norrland

 

Idag är det kung Chulalongkorns födelsedag. Han var kung av Thailand och föddes 1853. I samband med Världsutställningen i Stockholm 1897 besökte Chulalongkorn Sverige. Han reste i Norrland, uppför Ångermanälven och nerför Indalsälven.

Timmer var vid den tiden Thailands, eller Siams som det hette då, största exportprodukt, och förmodligen ville den vetgirige kungen lära sig mer om hur man utvecklar trä- och skogsindustrin.

Chulalongkorns resa har lämnat ett högst påtagligt spår. Som enda ställe i världen utanför Thailand finns en thailändsk paviljong uppförd till kung Chulalongkorns ära i Utanede, nära Bispgården i Ragunda kommun i Jämtland. Fantastiskt vackert belägen ligger paviljongen där som ett exotiskt memento som förbinder då och nu, när och fjärran.

Och visst är Chulalongkorn är coolt namn.

Springer men får allt svårare att ta ut riktningen

 

Idag är det Emil Zátopeks födelsedag, han var född den 19 september 1922. För åtta år sedan kom det en roman med Zátopek som protagonist.

Springa

Jean Echenoz

Övers: Christina Norrman

Rámus.

Även om jag inte är tillräckligt gammal för att ha bevittnat Emil Zátopeks unika framgångar på löparbanan, levde hans rykte fortfarande ända in i min barndoms 60-tal. Han var lika berömd för sina idrottsliga triumfer som för sin synnerliga udda löpstil.

Tre OS-guld i Helsingfors är en bedrift som ingen inom långdistanslöpningen mäktat med vare sig förr eller senare. Dessutom högvis med mästerskapsmedaljer, massor med världsrekord på möjliga och omöjliga långsträckor. Och så var han så brutalt överlägsen, det var inte bara att han vann, hans försprång var ofta flera hundra meter, han kunde till och med varva alla sina motståndare i ett mästerskapslopp.

Han kallades Lokomotivet eller Det tjeckiska lokomotivet. Den självklara associationen är en kraftfull maskin som ohejdbar banar sig väg framåt. Men också något tungt, nästan otympligt, ångande och stånkande, knappast en sinnebild för grace och skönhet.

Zátopeks löpstil var allt annat än skön att skåda. Han sprang framåtlutad, krängde med överkroppen, huvudet på sned, armbågarna rätt ut från kroppen. Och så såg han så plågad ut, grimaserade illa som om han hade så ont att han skulle när som helst segna ner.

Han sprang helt fel, men ändå blev det så otroligt rätt.

Det är kanske den första lärdomen av Jean Echenozs lilla roman om den tjeckoslovakiske storlöparen Emil Zátopek

.

Den andra är i så fall berättelsen om hur en viljestark människa väljer sin egen väg men tvingas av historiens omständigheter och samhällets rigida krav in i ett dogmatiskt maskineri, under vars tyngd han till slut krossas.

”Springa” börjar 1938 när Nazityskland ockuperar Tjeckoslovakien och går fram till åren som följer den sovjetiska invasionen av landet 30 år senare.

En främmande invasion per generation skapar onekligen en dramatisk fond åt berättelsen om en idrottsman och hans bragder. Zátopeks karriär skildras mot en bakgrund av 1900-talets historia. Det är sakligt men ändå personligt berättat ur en den store löparens lilla perspektiv.

Andra världskrigets fasor följs av de förvirrade åren närmast efter krigsslutet. Kommunisterna tar sedan över, järnridån delar upp Europa och världen, och stalinismens paranoida förtryck plågar Öst- och Centraleuropa.

Greppet lossnar efter 1956, och hoppet börjar spira på allvar under Pragvåren, innan det krossas av sovjetiska stridsvagnar och deras allierade.

Emil Zátopek fortsätter springa, men får allt svårare att ta ut riktningen.

Jean Echenoz skriver en enkel och effektiv prosa som det ren njutning att läsa. Det är en roman som är liten till formatet men stor till innehållet.

Han blev inte påve

 

Den 17 september 1926 föddes Jean-Marie Aaron Lustiger, sedermera kardinal och Paris ärkebiskop. Det märkliga med honom var hans för en högt uppsatt kyrklig dignitär ovanliga bakgrund, och hur den kom att påverka hans katolska tro.

Han föddes i Paris som Aaron Lustiger i en judisk familj. Hans föräldrar hade utvandrat från den polska staden Będzin, där Lustiger är hedersmedborgare, en gammal ort i södra Polen, numera mest känd för stenkolsbrytning från början av 1900-talet.

När tyskarna ockuperade Frankrike 1940 skickades Aaron tillsammans med sin syster till familjens vänner, en katolsk familj i Orleans. Föräldrarna hamnade i Auschwitz, och hans mamma dog där.

Något senare samma år konverterade den 14-årige Aaron till katolicismen.

Enligt vissa uppgifter fick Aaron Lustiger sin katolska kallelse efter en uppenbarelse under Långfredagen, men det går inte ihop rent kronologiskt, och får, enligt min åsikt, betraktas som en legend.

Vid dopet antog han namnet Jean-Marie, men behöll sitt judiska namn Aaron och använder senare konsekvent alla tre namnen, också i officiella sammanhang.

Lustigers far som överlevde Auschwitz kunde efter återkomsten till Frankrike inte förlika sig med sonens konvertering och försökte få den upphävd.

För Jean-Marie Aaron innebar inte dopet ett förnekande av hans judiska identitet. Han kallade sig själv för ”kardinal, jude och invandrarbarn”. Centralt för hans teologi var uppfattningen om kristendomens judiska rötter, han betonade det gemensamma ursprunget och kallade Jesus för Israels Messias.

Antisemitismen ansåg han vara en form av antiteism då det vände sig mot det av gud utvalda folket.

Han uppfattningar ådrog sig stark kritik från båda religionerna, katolikerna anklagade honom för ”judaisering” av kristendomen, medan judarna såg honom som en avfälling och förrädare – barn till offer för Förintelsen som han var – och dessutom ansåg de att hans försök till förening av de två religionerna var som att skapa en ”kvadratisk cirkel”.

Lustigers andra viktiga insats var hans djupt rotade uppfattning att kyrkan istället för att söka stöd i maktens strukturer, bör vända sig till intellektuella och kultureliter, då det är dessa kretsar som formar tidsandan och har stor påverkan i samhället.

Media ansågs som särskilt viktiga, och i konsekvens därmed startade Lustiger en radiostation och en kabeltevestation i sitt stift. 1995 valdes han för övrigt in i Franska Akademien.

Samtidigt förenade Lustiger på ett sätt som är inte helt ovanligt inom den katolska kyrkan sin moderna inställning med mer konservativa attityder. Han var en svuren fiende till feminism, abortmotståndare så klart, och starkt missionerande med betoning på evangelisering av Frankrike, något som inte alltid sågs med blida ögon i den sekulära republiken.

Efter Johannes Paulus II:s död ansåg bedömare att Lustiger var en av favoriterna till påvevärdigheten. Emot honom talade en gammal profetia som sa att en jude kommer att vara kyrkans sista påve, under namnet Petrus II, och en sådan risk ville man inte ta.

En seriösare invändning var Lustigers höga ålder, även om det förefaller långsökt, då Ratzinger som ju blev påve, bara var ett knappt år yngre.

Den faktiska anledningen, eller åtminstone en av de viktigaste, var nog helt enkelt den kvardröjande antisemitismen inom katolska kyrkan, dels bland en del av dess ledande män, dels bland den troende menigheten.

Det var för många otänkbart att en jude – och det är så många katoliker såg honom, kardinal eller inte – skulle upphöjas till Guds ställföreträdare på jorden.

Lustigers betydelse är odiskutabel. Hela hans liv och gärning är en symbol för dialogen mellan kristenheten och judenheten, och säkerligen också viktigt för brobyggandet mellan religionerna överhuvudtaget. Hans mission bland intellektuella har satt djupa spår, och det återstår att se vilka återverkningar det kommer att få.

Men hans person är kanske framför allt en nödvändig påminnelse, för jude, grek, kristen och hedning, om mångfaldens rikedom.

Jean-Marie Aaron Lustiger gick bort den 5 augusti 2007.

Före och efter Fotbollskriget

 

Idag är det Honduras och El Salvadors nationaldag. En författare som rör sig obehindrat mellan de två länderna är Horacio Castellanos Moya.

Sönderfall
Horacio Castellanos Moya
Övers: Yvonne Blank
Leopard Förlag

Horacio Castellanos Moya introducerades i Sverige 2009 med romanen ”Sanslöshet”. Det är en blodisande berättelse om övergrepp i ett centralamerikanskt land, förmodligen El Salvador. Castellanos Moya är född i Honduras men uppvuxen i El Salvador, och hans författarskap rör sig obehindrat mellan de två länderna.

Så även i ”Sönderfall”, den andra romanen som publiceras på svenska. Här gifter Castellanos Moya en dotter till en honduransk överklassfamilj med ledande politisk ställning med en viss Clemente, en 20 år äldre salvadoransk kommunist. Inte så populärt förstås, och inte blir det bättre när det så kallade fotbollskriget bryter ut mellan de två länderna, och familjerna hamnar på var sin sida av gränsen medan striderna pågår, och även senare när de diplomatiska förbindelserna fortfarande är frysta.

Eftersom fotbollen är bara en förevändning att utlösa ett krig som ska skylla över de sociala spänningar som plågar bägge länderna, förblir situationen explosiv och motsägelsefull också efter krigsslutet. Kupper och motkupper avlöser varandra, och det är tämligen uppenbart att den stora grannen i norr har ett finger med i det smutsiga spelet.

Plötsligt mördas Clemente. Trots att den inte alltför trovärdiga polisutredningen försöker peka ut en uppenbarligen oskyldig perifer person, misstänker alla en politisk koppling, det ligger nära till hands genom den mördades och hans familjs politiska förflutna, och hans kontakter med landets politiska och militära elit.

Det är en fascinerande berättelse på ett vindlande och överdådigt språk som inte står de stora latinamerikanska mästarna efter. Maktens struktur dissekeras med stor skärpa, masshysterins mekanismer avslöjas obarmhärtigt, samtidigt som romanen är en inträngande studie i en dysfunktionell familjs alla patologiska tvångsbeteenden.

Kriminalgåtan får också sin upplösning, svårt att säga om den är väntad eller överraskande, men den får hela den skildrade problematiken av maktmissbruk och korruption att framstå i en delvis ny och ännu skarpare relief.

Samma dag är det dessutom nationaldag i Costa Rica,  Guatemala och Nicaragua. Rent geografiskt sätt ser det lite suspekt ut. Dock inte historiskt. Samtliga dessa länder utropade sin självständighet på samma dag 1821. Tala om att mångfaldiga nesan för spanjorerna! Hela Centralamerika...men vänta, var är Mexico?

Mexicos förenta stater firar sin nationaldag en dag senare. Mexicos självständighet utropades dock hela elva år tidigare. Så är det när man är stor. 

Men tydligen inte tillräckligt stor, eftersom Mexico undan för undan förlorade närmare hälften av sitt territorium. Först utträdde Texas, sedan anföll Frankrike - i det som kallas för Bakelsekriget. Bakgrunden är att utländska affärer i huvudstaden plundrades, bland annat ett franskt bageri. En sådan skymf kunde naturligtvis inte tolereras. 

Sedan kom amerikanska interventionskriget 1848, och Mexico blev av med det som idag är Kalifornien, Nevada, Utah, Arizona och New Mexico.

Historiens mest kända resenär

 

Idag är det Marco Polos födelsedag. 2016 kom det en bok om den store venetianske resenären.

Marco Polo. Från Venedig till Xanadu

Laurence Bergreen

Övers: Camilla Jacobsson

Leopard förlag

1200-talets Europa är en efterbliven, statisk och vidskeplig kontinent med mycket begränsade kunskaper om världen utanför den sfär som kontrolleras med tung hand av den kristna kyrkan. På andra sidan Medelhavet ligger Jerusalem om vilken man strider sedan århundraden med de ogudaktiga saracenerna. Bortom det finns det gåtfulla mongolriket med dess mytiske härskare, omgiven av ett rykte om våldsamhet och barbari.

När den unge venetianaren Marco Polo tillsammans med sin far och farbror gör en mångårig resa till mongolriket, där han stannar i Kublai khans tjänst i många år, och publicerar efter hemkomsten sin reseberättelse, blir han inte bara historiens mest kända resenär någonsin, han öppnar upp en ny och väldig värld för européerna.

Handeln med Östern kom i gång i allt större utsträckning vilket hade en avgörande betydelse för Europas utveckling. I mongolriket kom man också i kontakt med den synnerligen avancerade kinesiska kulturen med alla dess teknologiska och administrativa landvinningar.

Ett penningsystem med papperssedlar, tryckkonst, astronomi, optik med glasögon, och i förlängningen teleskop och mikroskop, användning av kol och krut, en överlägsen ingenjörs- och skeppsbyggnadskonst, en form av välfärdsstat, ett intrikat postsystem, mongolriket var i så många avseende långt före Västerlandet.

Marco Polos reseskildring hade stor betydelse för kartografin, och dessutom bidrog den till avmystifieringen av världen utanför Europa. Riken där långt borta beboddes inte längre av mordiska barbarer och mytiska djur. Det i sin tur har förmodligen stimulerat framtidens upptäcktsresor.

Marco Polo möter också en värld som till skillnad mot kristendomen är religiöst mycket tolerant, något som först väcker känslor av misstro och avsky, men som så småningom börjar allt mer tilltala den unge venetianarens öppna sinne.

Även om kunskapen om just religionsfrihet tyvärr tycks ha fått en högst försumbar betydelse i europeisk historia.

Trots Marco Polos uppenbara strävan efter att så realistiskt och sant som möjligt återge det han ser och upplever vilar det inte desto mindre ett tydligt drag av exotism över hans skildring. Och det är onekligen något som överlever i västvärlden ända fram till våra dagar.

Inte minst hans beskrivning av Ryssland, som han inte ens besöker, utan förlitar sig på rykten och hörsägen, är en ren fantasiprodukt, dessvärre inte helt olik den moderna rapporteringen från det stora landet i öster.

Laurence Bergreens bok följer ganska noga Marco Polos egen skildring, och han bemödar sig alltför mycket om att påvisa sin hjältes trovärdighet, vilket gör boken en aning tröttsam i långa loppet. Men annars är det ett alldeles förträffligt populärhistoriskt verk.

När det mordiska hatet gjordes lagligt

 

Idag är det årsdagen av införandet av de så kallade Nürnberglagarna i Nazityskland 1935. De berövade de tyska judarna medborgarskap, och bestämde in i minsta detalj vem som var jude, och följaktligen inte tysk (Den som idag hör ett eko från Nürnberg misstar sig inte.) Därmed var vägen mot Förintelsen utstakad.

Förintelsen

Charles Reznikoff

Övers: Ulf Karl Olov Nilsson

Rámus, 2013

Adornos berömda sentens ”Att skriva poesi efter Auschwitz är barbari” har länge präglat 1900-talets litteratursyn. Tolkat bokstavligt är uttalandet minst sagt märkligt, och filosofen har själv modifierat det, eller rättare sagt tagit avstånd från det.

Frågeställningen är inte helt okomplicerad, diskussioner pågår än idag om till exempel vem som får skriva om Förintelsen, kan enbart de som har egna erfarenheter göra det?

Charles Reznikoff är en betydande amerikansk poet, som fick sitt erkännande först under 60-talet. Han umgicks länge med tanken på ett diktverk om Förintelsen, men tvekade, just med tanke på att inte vara ett av offren. När han väl sent i livet bestämde sig att ändå skriva, blev det ett mycket säreget verk, med den enkla titeln ”Förintelsen”.

Reznikoff har utgått från protokollen från Nürnberg- och Eichmannrättegångarna. Han har gallrat i de enorma textmassorna, strukit, ibland ändrat, men oftast behållit formuleringar som de är i originalet.

Resultatet är drabbande. Enkla rader med ett direkt tilltal, ett förtätat innehåll, som ett koncentrat av all den grymhet människor är i stånd till, och allt det elände som vi förmår att fördra.

Det avskalade språket och den konsekventa sakligheten riktar fokus på det konkreta som skapar en emotionell förståelse bortom torra fakta och statistik; ”och överallt låg det/skor och strumpor, kavajer och rockar, hattar och kepsar/i hörnet av ett hus låg ett spädbarn/med skallen inslagen”.

Dikterna ger en röst åt vittnen, och det kanske mest slående är hur mycket hån och förödmjukelse som nazisterna utsätter sina judiska offer för. Det här är inte bilden av ett iskallt opersonligt Förintelsemaskineri som mördar i masskala på industriell väg. Tvärtom, vi möter småaktiga och brutala sadister som roar sig med att på ett bestialiskt sätt förnedra, för att sedan mörda med skratt, nästan som i förbifarten.

Man får en otäck känsla av att mördarna har – roligt.

Jag låter det vara osagt om den förödmjukande behandlingen syftar till avhumanisering av offren, nödvändig för massmorden, eller om det helt enkelt är så människor beter sig om de får göra det, och sammanhanget är så att säga ”det rätta”.

Alldeles oavsett är det nödvändigt att lära av historien, inte minst idag. Att inte skriva poesi efter Auschwitz leder åter till barbari. Reznikoffs diktverk är en motståndshandling. Han är poesins Primo Levi.

En av mellankrigstidens största polska poeter

 

Idag är det årsdagen av Julian Tuwims födelsedag. Han var född 1894, och var en av mellankrigstidens största polska poeter.

Förutom barnversen "Lokomotivet" hittar jag inga svenska översättningar av hans poesi.

Upptäckte dock denna förträffliga sajt, www.poemhunter.com, och där finns ett flertal av hans dikter i engelsk översättning. Här en av dem, ur Polska blommor, Polish Flowers (Kwiaty polskie):

A box with paints from childhood's time:


The colors of town are earth and grime.

An old worker at a dark doorway squats,

The spuds in his bowl are powdery dry.

It's a face of yellowish and gray spots

In the midst of hunger, cold, dirt and slime.


Mer om Tuwim i Wikipedia: http://en.wikipedia.org/wiki/Julian_Tuwim

Stollar förr och nu

 

Satellitbilder på Google Ocean anses ha spårat det sjunkna Atlantis, ön som beskrevs som ett idealsamhälle av Platon.

Det är bara nys och tomt skryt från Google. Atlantis upptäcktes redan på 1670-talet av den svenske vetenskapsmannen och författaren Olof Rudbeck, född 13 september 1630.

Hans bevisade i ett tjockt verk in i minsta detalj den inte helt nya tanken att det var Sverige som i själva verket var mänsklighetens urhem. Alla människor hade sitt ursprung i Svea rike, vilket Rudbeck ledde i bevis genom att påtala slående likheter och överenskommelser mellan skapelseberättelsen, myter och sagor, och det faktiska Sverige.

Mycket utrymme ägnar han åt etymologiska härledningar, som ska visa att svenskan är urspråket. ”Adam”, till exempel kommer från ”av damm”.

Allt det där är bara dumheter, som idag har ett hyfsat högt kuriosaintresse. Och ett underhållningsvärde.

Mer trolig skulle klimatteorin vara. Om människorna verkligen kom från Afrika, varför spred de sig över jorden? Vem vill ut och vandra långt och länge mot det okända när man har det mysigt och varmt på savannen? Däremot verkar det övertygande att folk flydde fortast möjligt från det svenska köldhållet.

Och tycker ni att Rudbeck är bara en antik tokstolle, så har han faktiskt sina moderna efterföljare.

Ryska högernationalister hävdar på fullt allvar att ryssarna härstammar från etruskerna. Beviset är språkligt: ”etrusker”, på ryska ”etruski”, står för ”eto ruski”, alltså ”det är ryssar”. Ridå!

Etnisk rensning i Mindre Asien

 

13 september 1922 började den etniska rensningen i staden Smyrna, i det forna ottomanska imperiet.

Smyrna, som idag heter Izmir, är en antik hamnstad vid Egeiska havet. Fram till 1922 var det en kosmopolitisk metropol, bebodd av greker, traker, armenier och judar – och även en turkisk minoritet.

Den 9 september 1922 intogs staden av turkiska trupper, som snart började massmord på greker, i första hand unga pojkar och män. Den 13 september satte turkiska soldater de grekiska bostadskvarteren i brand. 

Den stora västallierade flottan som låg i Smyrnas hamn intog en strikt hållning av icke-inblandning. Först den 24, när branden redan var släckt, tillät man de grekiska fartygen att påbörja evakueringen. Upp mot 200 000 människor skeppades över till Grekland.

Minst 30 000 greker hade fått sätta livet till.

Enligt traktaten i Lausanne från juli 1923, som avslutade kriget mellan Grekland och Turkiet, skulle man utväxla befolkning i enlighet med religiösa kriterier. Över en miljon greker deporterades från Turkiet, medan knappt 400 000 muslimer fick lämna Grekland.

”Problemet” med den grekiska befolkningen som hade bott i Mindre Asien i tre tusen år hade därmed fått sin ”lösning”.

Trollkarlen från Lwów

Idag (eller om det var igår) är författaren Stanislaw Lems födelsedag.

Det finns vissa litterära former och genrer som inte anses platsa i litteraturens finrum. Science fiction är väl en sådan form, och Sf-författare ses ofta över axeln av litteraturkritiker och inte minst av medlemmar av de akademier och kommittéer som delar ut ”fina” litterära priser och utmärkelser. På sin ålders höst kan dock en och annan komma i åtnjutande av ett erkännande som ”riktig” författare.

Stanislaw Lem hade visserligen fått mycket uppskattning i sitt hemland, och även några utländska priser, och sedermera blev han också blivit invald i Tysklands Konstakademi. Det var en bekräftelse på Lems ställning som litterär klassiker, och på ett sätt ett erkännande av science fiction som genre.

Lem föddes 1921 i Lwów, en stad som efter 1945 tillföll Sovjetunionen och ligger numera i Ukraina. Han studerade medicin, tvingades avbryta studierna efter krigsutbrottet, och försörjde sig under kriget som mekaniker och svetsare. Han återupptar och avslutar så småningom studierna, men redan 1946 debuterar han med novellen ”Mannen från Mars”.

Jag måste erkänna att jag aldrig har varit särskilt förtjust i science fiction, men det har paradoxalt nog inte Lem heller. Valet av litterär form dikterades av hans problem med censuren, då han inte kunde skriva öppet om problem han ansåg väsentliga. Det ständigt återkommande temat i Lems böcker är en diskussion av den moderna civilisationens villkor. Han tar upp frågor om människans förhållande till tekniken, om relationen tro och vetande, om frihet kontra nödvändighet och om slumpens roll i våra liv. Ytterst handlar det också om Gud, och ställer frågor om livets mening.

Stilen är enkel och sparsmakad, handlingen ofta mycket vardaglig, med finurliga och överraskande vändningar. Komplicerade tekniska detaljer lyser med sin frånvaro, och det är mycket lättläst. Lems böcker är numera översatta till fyrtio språk, bl.a. koreanska och sorbiska. Ett viktigt bidrag till hans popularitet över hela världen var filmatiseringen av hans kanske bästa roman ”Solaris” av den egensinnige ryske regissören Andrej Tarkovskij. För några år sedan gjordes en så kallas ”remake” av amerikanen Steven Soederbergh. Till saken hör att Lem själv tyckte illa om Tarkovskijs film, och lär under ett hetsigt meningsutbyte ha kallat regissören för dumbom.

Åren 1982-88 bodde Lem i Wien, och det var då den kände amerikanske sf-författaren Philip K. Dick i ett brev till FBI påstod att Lem egentligen är en pseudonym för en grupp marxistiska författare som vill ta över fantasylitteraturen i Väst!

Stanislaw Lem är en produktiv författare och listan över hans verk är lång, han blev översatt till över 40 språk i en sammanlagd upplaga på över 27 miljoner exemplar. Biblioteken brukar ha de flesta av hans verk. De böcker som jag främst vill rekommendera är ”Cyberiaden” och ”Rymdpiloten Pirx”, och vad sägs om fantasieggande titlar som ”Memoarer funna i ett badkar” eller min absoluta favorit ”Mögelmörker”.

En av de största - legenden Jesse Owens

 

Idag är det Jesse Owens födelsedag.

Han föddes 1913 i Oakville Alabama som James Cleveland Owens. Han blev känd i hela världen som Jesse Owens, och var en av de bästa idrottsmän någonsin i historien.

Under en tävling 1935 i Michigan sätter Owens under loppet av 45 minuter tre världsrekord och tangerade ett. Rekordet i längdhopp uppmättes till 8,13, och stod sig i 25 år. Det skulle ge honom en hygglig placering i vilken internationell tävling som helst än idag.

Höjdpunkten i Jesse Owens karriär var OS i Berlin 1936. Han tog fyra guld, på 100 och 200 meter, längdhopp och stafett 4x100.

Längdhoppstävlingen ingår som en del i Leni Riefenstahls berömda film om Berlin-OS. Tävlingen stod i centrum för intresset inte minst därför att en tysk idrottsman, med det synnerligen lämpliga namnet Long, var favorit. 

Jesse Owens besegrade dock sin tyske rival, och på en bild från prisceremonin kan man se hur Lutz Long gör Hitlerhälsning mot hederstribunen, något som alla tyska idrottsmän – och även en del utländska – hade för vana att göra.

En skröna har det till att Hitler flydde fältet för att inte behöva skaka hand med den svarte Jesse Owens. Det stämmer inte, Führern var visst på plats. Men dagen innan hade han bara skakat han med de tyska vinnarna, vilket var oförenligt med de olympiska traditionerna. Hitler ställdes inför valet att gratulera alla eller ingen alls, och han valde det senare.

Owens berättade dock att när han var på väg till en radiointervju fick han en skymt av diktatorn som han bugade för. Hitler bugade tillbaka och vinkade.

Senare skickade han ett signerat foto till Owens, en ära som förmodligen unnades samtliga guldmedaljörer.

Jesse Owens var däremot förbittrad på sin egen president. F D Roosevelt bjöd honom inte till Vita Huset, som seden annars var, han skickade inte ens ett telegram. 1936 var ett valår i USA och Roosevelt var antagligen rädd att stöta sig med viktiga väljargrupper i den amerikanska Södern.

Owens brukade senare också påpeka att i det nazistiska Tyskland bodde han på samma hotell som alla andra, medan han i USA som svart var portförbjuden på en lång rad segregerade etablissemang.

Efter OS förlorade Owens sin amatörstatus. Han ägnade sig åt spektakulära lopp mot hästar, och hade diverse jobb. Han fick ekonomiska problem, drog på sig skatteskulder och försattes i konkurs, innan han rehabiliterades i slutet av 60-talet, och blev amerikansk goodwill ambassadör.

Han var en inbiten rökare hela sitt liv, och dog 1980 av lungcancer.

”Visas upp som ett cirkusdjur” – så bra är boken om Stor-Stina

 

Stinas jojk
Mats Jonsson
Alfabeta

Mats Jonssons senaste grafiska roman ”Stinas jojk” handlar om Kristina Katarina Larsdotter. Hon är mer känd som Långa lappflickan, Stor-Stina, och internationellt som The Lapland Giantess. (Mats är för övrigt släkt med henne.) Hon väckte stor uppmärksamhet på grund av sin ansenliga längd, en bra bit över två meter, troligen runt 220. Hennes korta liv, hon blev bara 35 år, är en fascinerande historia, som dessutom berör många samhällsproblem, åtskilliga aktuella än idag.

Handlingen utspelar sig på två tidsplan. Dels under första hälften av 1800-talet, Stina var född 1819, med en direkt berättelse om hennes liv, dels kring förra sekelskiftet, då en docent från Stockholm eller om det är Uppsala, bedriver forskning om ”lappar”.

Frågan infinner sig var gränsen går mellan berättigad forskning och dokumentation å ena sidan och övergrepp och förtryck å den andra.

/../

Läs hela texten i Tidningen Ångermanland

Ett olycksdrabbat datum

 

Den 11 september är ett olycksdrabbat datum. Årsdagen av mordet på Anna Lindh, 9/11 i New York och kuppen i Chile. Vi tar det kronologiskt.

1973 störtade en militärjunta den demokratiskt valde presidenten socialisten Salvador Allende, som ledde en bred vänsterregering, Unidad Popular. Kuppen genomfördes med stöd av den amerikanska underrättelsetjänsten CIA, och det är högst troligt att det skedde med den högsta amerikanska ledningens vetskap och välsignelse.

Tusentals människor fängslades och torterades. Tre tusen dödades brutalt. Flera tusen flydde landet, en del av dem kom som flyktingar till Sverige.

2001 inträffade det nästan ofattbara inträffade då två kapade passagerarflygplan flög in i tvillingtornen i New York. Tre tusen människor omkom. Al-Qaida tog på sig skulden. Men det finns de som tror att det egentligen var USA:s regering som låg bakom. Eller judarna. Eller frimurarna…

Oavsett vad all världens dårfinkar tror var händelsen en stor tragedi.

Och den följdes av fler tragedier. USA invaderade Afghanistan för att få tag på Usama bin Laden, trots att han inte var där. Sedan invaderade de Irak, trots att de hade ingenting med saken att göra, och inte heller hade de några massförstörelsevapen som USA lögnaktigt påstod.

Sedan bombade man fram frihet i Libyen, vilket inte verkar uppskattas av frihetskämparna, som tog livet av frihetens ambassadör.

Dessförinnan hann man stoppa friheten i Bahrain. Med hjälp av Saudiarabien, en av världens värsta diktaturer, som annars är frihetens och demokratins stöttepelare i alla lägen, bara inte hemma. Nu senast i Syrien.

Så där håller det på. Om det inte var så tragiskt skulle det vara riktigt komiskt. Tur att vi har begreppet ”tragikomiskt”.

2003 knivhöggs Sveriges utrikesminister Anna Lindh på varuhuset NK i Stockholm, och avled dagen efter av sina skador.

Den konsekvente fredskämpen

 

Idag är det den israeliske fredsaktivisten Uri Avnerys födelsedag. Jag hade förmånen att intervjua honom 2009 under Gazakriget som pågick då.

Kriget ett misstag

Den mångårige israeliske fredsaktivisten Uri Avnery har bråda dagar nu med ständiga intervjuer. För honom är det ingen tvekan om att Israels avsikt är att få bort Hamas. Däremot tror han inte att det kommer att lyckas.

– En reguljär armé kan inte besegra en gerilla med djup folklig förankring.

Han säger att kriget mot Gaza är ett stort misstag, och även om konsekvenserna till en viss del beror på hur kriget slutar, är han övertygad om att det som händer i Gaza nu är negativt för Israel på lång sikt. Den radikala islamismen blir starkare, samtidigt som de sekulära arabstaterna försvagas. Människorna ser varje dag på al-Jazira hur palestinier dödas och lider, och det späder på deras hat mot Israel. 

Omvärldens passivitet skärper motsättningen mellan arabvärlden och väst. Ingen press är att vänta på Israel, och USA kommer att stoppa alla FN-initiativ.

Ingen total enighet

Därför spelar den internationella opinionen en mycket stor roll. Avnery och hans organisation Gush Shalom (Fredsblocket) arbetar med att påverka opinionen i Israel. Han modifierar något bilden av total israelisk enighet. Enligt en opinionsundersökning genomförd nyligen, är 20 procent helt emot kriget, och så många som 80 procent anser att Israels aktioner är överdrivna. 

Uri Avnery berättar stolt att de i lördags anordnade en demonstration i Tel Aviv med 10 000 deltagare. Nästa lördag planeras för en ny demonstration. Dessutom äger hela tiden små demonstrationer rum, runt om i Israel. Det finns alltfler som vägrar delta i kriget.

– De är inte många, men var och en av dem är en skatt, jag är stolt över dem och beundrar deras mod.

Risk för baksmälla

Den avgörande faktorn för Israels fortsatta agerande är emellertid utvecklingen av kriget. Hittills har Israel lidit små förluster. Om förlusterna ökar, vilket de kommer att göra om man går in i Gaza City, är en minskning av stödet för kriget att vänta nästan automatiskt. Det här är regeringen rädd för, och därför har markoffensiven stannat upp.

– Om kriget slutar utan en ”ärofull seger”, säger Uri Avnery och det är inte svårt att höra en viss sarkasm i hans röst, kan det bli det som på tyska kallas ”Katzenjammer” (eg. kattjämmer, men i betydelsen baksmälla eller ånger reds anm.) i Israel. Paradoxalt nog kan det här kriget vara ett steg närmare fred.

Insikten om att en militär lösning är omöjlig kan leda till en varaktig fred. Det innebär en tvåstatslösning utifrån 1967 års gränser, en vettig lösning på flyktingfrågan, och Jerusalem som huvudstad för både Israel och Palestina. 

Jag frågar Uri Avnery om han är optimistisk eller pessimistisk.

– På kort sikt är jag pessimist. Kort sikt, det är här och nu, och det betyder att människor dör, barn och kvinnor. Det är fruktansvärt. Men på lång sikt är jag optimist. Det måste man vara.

En av giganterna inom den ryska litteraturen

 

Idag är det Leo Tolstoys födelsedag.

Tolstoys episka prosa har visserligen nuförtiden ett något skamfilat rykte, men det är högst orättvist, den är fortfarande både mycket läsbar och mycket läsvärd.

Och inte minst aktuell, bland annat berättelsen "Hadji Murat", som ger nyckeln till förståelsen av konflikten i Tjetjenien.

Litet land med djupa rötter

 

 

Idag firas nationaldag i Andorra.

Det är en av alla dessa lilleputtstater som vi ofta har svårt att ta på allvar, men vad är det som säger att länder måste vara stora? Andorra är till yta ungefär lika stort som Habo kommun, och har lika många invånare som Solna.

Men Andorra har historiska rötter som går tillbaka till det karolingiska riket.

Dessutom har det lilla furstendömet vissa kuriösa drag, som till exempel att andorraner är i minoritet i sitt land, utan att det verkar skapa några problem - small is beautiful!

Och det enda officiella språket är katalanska, vilket det inte ens är i Katalonien.

Och furstendöme förresten, deras "furste" är ju den franske presidenten!