Idag är det Czeslaw Milosz födelsedag.
"Utan tvekan vill jag hävda att Czeslaw Milosz är en av de största poeterna – kanske den störste – i vår tid.
Joseph Brodsky
Idag är det Czeslaw Milosz födelsedag.
"Utan tvekan vill jag hävda att Czeslaw Milosz är en av de största poeterna – kanske den störste – i vår tid.
Joseph Brodsky
Musikern, författaren och politikern Kinky (egentligen Richard Samet) Friedman har gått bort 79 år gammal.
Han var frontman i countrybandet The Texas Jewboys, med oförglömliga hits som "They ain´t making Jews like Jesus anymore".
Han var också framgångsrik deckarförfattare, med sig själv som huvudperson som motvillig detektiv. En av hans stora beundrare var förre presidenten Bill Clinton.
2006 ställde Kinky Friedman upp i guvernörsvalet i Texas och fick 12,6 procent av rösterna. Det råder delade meningar om det var en framgång eller ett bakslag.
They ain´t making Jews lika Kinky Friedman anymore.
Foto: Av Larry D. Moore, CC BY 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=29573271
Mallorca har länge varit ett favoritresmål för många, inte minst svenskar. Nu ifrågasätter allt fler öbor massturismen. Intäkterna från turismen i all ära, men det finns många baksidor också. Skenande bostadspriser, bilköer, fyllefester, miljöförstöring och hårt tryck på naturresurser. Egentligen är klagomålen föga förvånande, märkligt att de dröjde så länge.
Massturism har alltid avogsidor. Samtidigt vore det en stor förlust om allt resande till denna fascinerande ö skulle upphöra. Lagom är bäst? Och ön har så mycket mer att erbjuda än bara sol och bad.
Den 24 juni 1812 gick Napoleons arméer över floden Njemen i Litauen, som då utgjorde gränsen mot Ryssland. Det ryska fälttåget hade börjat, med katastrofala följder för Frankrike, och långtgående konsekvenser för världspolitiken lång tid framåt.
La grande armée räknade över 600 000 man, av vilka hälften var fransmän, resten var framför allt tyskar, italienare och polacker. Det var förmodligen den största armén som världen någonsin hade skådat. Nederlaget står i proportion till arméns väldighet, bara 90 000 kom hem, en skrämmande siffra, som förklarar den nästan mytiska betydelse som den franska katastrofen har fått genom historien.
Napoleons krig mot Ryssland har också fått en stor symbolisk betydelse. I väst markerar den hybris, en erövrarmakts överdrivna ambitioner som vill sluka mer än vad den mäktar med. I Ryssland ser man kriget istället som ett stort och avgörande steg för landet till en ställning av en modern stormakt.
Och i både väst och i Ryssland ses Napoleons nederlag som det ultimata beviset på att det är omöjligt att erövra det väldiga landet, där inte minst vinterkylan spelar en avgörande roll.
Inte helt oväntat är det sanningar med stor modifikation. Napoleon hade aldrig för avsikt att erövra Ryssland. Han ville bara återställa den maktbalans som hade fastslagits i freden i Tilsit 1807, och som delade upp Europa i två intressesfärer. Det ryska fälttåget syftade till att än en gång besegra ryssarna i ett spektakulärt slag, som senast i Austerlitz, och tvinga dem tillbaka till förhandlingsbordet.
Problemet var bara att ryssarna inte ställde upp till slag, utan ständigt flydde undan, mest beroende på att de inte hade som mycket att ställa upp med, vilket den ryske befälhavaren Kutuzov var klok nog att inte bara inse, utan också att rätta sig efter.
Denna insikt har förlänat Kutuzov en plats i världslitteraturen, genom Leo Tolstojs ”Krig och fred”.
Det var inte heller vinterkylan som besegrade Napoleon. När beslutet om reträtt fattas har vintern fortfarande inte slagit till. Särskilt var oktober månad ovanligt varm det året. Det stora problemet var att försörja en modern armé av den storleken i ett fattigt land, med en högst bristfällig infrastruktur.
Drygt hundra år senare skulle de tyska arméerna ställas inför liknande bekymmer.
Den brända jordens taktik som ryssarna tillämpade förvärrade ytterligare situationen för Napoleons trupper, och under reträttens slutskede skördade också den ryska kylan många offer.
För Ryssland var det otvivelaktigt en stor prestigeseger. Samtidigt fick man betala ett ganska högt pris. Fattigdomen ökade, inte minst bondebefolkningen sjönk ner i misär och livegenskap. Stora delar av Moskva förstördes i branden, som förmodligen anlades av ryssarna själva.
Och någon rysk expansion västerut blev ändå inte aktuell i spåren av Napoleons nederlag.
För Napoleon var det ryska fälttåget början till slutet. Han lyckades visserligen samla en ny armé på över 300 000 man, men de flesta saknade de tidigare stora arméernas stridserfarenhet och motivation. Han besegras, abdikerar, och efter ett mellanspel med de hundra dagarna och Waterloo är hans saga all.
Hans historiska insats blev däremot bestående: att göra slut på franska revolutionens radikala excesser, samtidigt som han befäste revolutionens liberala landvinningar.
Midsommaren1941 var vädret det minsta problemet för den svenska regeringen (dessutom var det för ovanlighets skull varmt och vackert):
Den 22 juni 1941 gick närmare fyra miljoner tyska soldater, understödda av pansar, flyg och artilleri, över den sovjetiska gränsen. Lite senare samman morgon ställdes den svenska samlingsregeringen inför en rad tyska krav, det mest långtgående att en division skulle få transporteras från Norge till Finland genom Sverige.
Midsommarkrisen tar sin början, och pågår under de närmaste fyra dagarna. De socialdemokratiska statsråden är benägna att avslå de tyska kraven, de borgerliga lutar åt bifall. Statsministern och utrikesministern träffar kungen, och efter mötet antyder Per Albin Hansson att kungen hotar med abdikation vis avslag, ett påstående som senare har ivrigt diskuterats och ofta ifrågasatts.
Den socialdemokratiska riksdagsgruppen beslutar med stor majoritet att säga nej till de tyska kraven, och uppmana de borgerliga partierna att göra detsamma, men bestämmer också att om de borgerliga inte vill medverka i enighetens namn ändå bifalla Tyskland begäran. Och eftersom de borgerliga inte medverkar går den svenska regeringen med på de tyska kraven. Sveriges visserligen långt ifrån den enda, mest den absolut mest flagranta eftergiften för Nazityskland under andra världskriget var ett faktum.
Idag i fotbolls-EM möts Tyskland och Ungern. Det leder
ofrånkomligen tankarna till VM 1954. Ungern var storfavoriter till VM-titeln, I
gruppspelet slog ungrarna Västtyskland med osannolika 8-3, efter att i första
matchen ha krossat stackars Sydkorea med 9-0.
Något överraskande blev just Västtyskland Ungerns
finalmotståndare. Ungrarna ställde upp med den halvskadade stjärnan Ferenc
Puskás, vilket visade sig vara ett misstag.
Det kunde ses i direktsändning av ett fåtal lyckliga tv-innehavare
då det är i VM 1954 i Schweiz gör tv sitt till en början blygsamma intåg.
Detta VM är annars mest ihågkommet för några osedvanligt
brutala matcher, bland annat den som har gått till historien som ”slaget i
Bern”, för att det är målrikast i historien med ett snitt på 5,38 per match.
Men framför allt för den tyske radiokommentator som efter
finalens slut – Tyskland slog mycket oväntat Ungern – slutade aldrig att vråla
”aus, aus, aus”, med vilket han inte menade det uppenbara faktum att matchen
var slut, utan att äntligen var Tysklands tid som en stigmatiserad nation
utanför den civiliserade gemenskapen över.
Idag är läget en aning annorlunda.
Han är född i Långsele, uppvuxen i Bollstabruk. Max Book är
världskonstnären som förra året ställde ut i Malmö och Berlin, och just nu
ställer han ut i Klockestrand Skolhus. Det är länge sedan han flyttade
härifrån, men det är alltid lika speciellt att komma tillbaka till sin uppväxt
plats där han känner många, och där fortfarande flera av hans syskon bor. Och
han älskar Klockestrand Skolhus.
-
Skitfint, slår det mesta i Stockholm, säger Max
Book.
Det är ingen tvekan om att Skolhusets luftiga rymd ger
rättvisa åt Max Books monumentala målningar. Men även de i mindre format kommer
bra till sin rätt.
Han arbetar med akrylbaserad blandteknik, med digitala
inslag, inklistrade kollage, graffitti, märkliga tecken och oväntade och
motsägelsefulla föremål. Han är generös med färg, som ”lever sitt eget liv” i
flera lager. Stilen är till syvende och sist helt och hållet hans egen, och han
fortsätter oförskräckt – och glädjefullt! – det experimenterande som påbörjades
redan någon gång på 80-talet.
Läs hela texten i Tidningen Ångermanland
Fotbolls-EM som började igår är en relativt ung tävling. Visserligen framfördes idén om en fotbollsturnering för Europas landslag redan 1927 av franska förbundets ordförande Henri Delanuay, men det dröjde till 1960 innan tanken kunde förverkligas. Mellankrigstiden var alltför revanschistisk, och kalla krigets frostiga klimat behövde tinas innan Europatanken slog rot, åtminstone på ytan. Politiken fortsatte dock att ständigt göra sig påmind i mästerskapssammanhang.
Det fanns förstås också sportsliga skäl till en Europaturnering – det gällde att skärpa den gamla kontinentens slagstyrka i den allt hårdare konkurrensen med Sydamerika.
Intressant nog är det fransmän som ligger bakom världens tre största turneringar: Jules Rimet skapade VM, Gabriel Hanot, en sportjournalist från tidningen L´Equipe, kläckte idén om en Europacup för klubblag, och som sagt Delanuay var den som föreslog EM.
Det var därför naturligt att det första mästerskapet spelades i Frankrike. Fyra lag deltog i slutspelet, ett antal som behölls till och med mästerskapet 1976, för att utökas till det dubbla 1980.
Fransmän var storfavoriter på hemmaplan, och började sin semifinal mot Jugoslavien i stor stil. Trots att laget saknade storstjärnorna Kopa och Fontaine – skyttekungen från Sverige-VM 1958 – spelade man lysande fotboll och ledde med 4-2 efter 75 minuter. Då drabbades det franska laget av kollektiv kollaps, jugoslaverna gjorde tre mål under loppet av fyra minuter (!), och den franska segeryran förbyttes i landssorg. Det var också början på en tillbakagång för fransk fotboll som skulle vara i nästan 20 år.
Redan här kastade politiken sin skugga över mästerskapet, Francos Spanien vägrade möta bolsjevikerna från Sovjet som därmed kvalificerade sig genom w.o. Det räckte hela vägen till guldmedalj, i finalen slog Sovjet Jugoslavien 2-1.
Pikant nog möttes Spanien och Sovjet i finalen i mästerskapen 1964. Spanien vann på hemmaplan i Madrid med 2-1.
Men det saknades inte politiska inslag i den turneringen heller. Grekland vägrade möta Albanien, eftersom det fortfarande formellt rådde krigstillstånd mellan länderna sedan 60 år tillbaka i tiden, och som gällde minoriteternas ställning.
1968 i Italien spelades huvudrollen av den schweiziske domare Gottfried Dienst. I finalmatchen ledde Jugoslavien 1-0 över hemmanationen, när domare Dienst underkände utan någon begriplig anledning jugoslavernas andra mål. Därefter godkände han ett uppenbarligen regelvidrigt mål av italienarna på frispark. Matchen slutade 1-1, och Italien vann omspelet 2-0.
Dienst är samma domare som två år tidigare i VM-finalen på Wembley godkände Englands mycket tveksamma andra mål, vilket förmodligen gav engelsmännen segern. Än idag tvistar de lärde, inkluderande experter inom ballistiken, om huruvida bollen var inne.
Västtyskland var storfavorit 1976 i Jugoslavien. De slog enkelt hemmanationen, men i finalen mot Tjeckoslovakien hamnade de snabbt i underläge 0-2. Genom en kraftfull forcering i slutminuterna lyckades dock tyskarna kvittera, och det såg ut som att Gary Linekers berömda sentens (visserligen formulerad långt senare) ”Fotboll är ett enkelt spel. 22 spelare sparkar på en boll i 120 minuter och sedan vinner alltid tyskarna” skulle besannas.
Förlängningen slutade mållöst, och sedan vidtog straffläggning. Det stod lika när Ulli Hoeness med en snedträff skickade bollen upp till övre läktaren. Nu kunde Antonin Panenka avgöra för Tjeckoslovakien. Han tog sats, Sepp Maier chansade till vänster, och då stannade Panenka upp, och retfullt enkelt rullade in bollen mitt i målet.
Efteråt berättade Panenka i en anda värdig en ättling till den gode soldaten Svejk hur han tränade straffläggning i klubblaget. Han brukade slå vad med målvakten om en öl, och när han väl kom på idén med att stanna upp, blev det jämt mål och han vann. Nackdelen var en besvärande ölmage.
Tyskarna revanscherade sig 1980 när de vann sin andra titel. Annars är det så att inget lag hittills har någonsin lyckats försvara sin EM-titel.
1984 gör Frankrike comeback i fotbollens finrum. Nyckeln till den franska framgången stavades Michel Platini. Den franske eleganten gjorde nio mål på fem matcher. I två av matcherna lyckades han med hat-trick, alltså tre mål i en och samma match.
Platini blev nationalhjälte, man förlät honom hans tidigare halvhjärtade insatser i landslaget och sveket när han lämnade den inhemska ligan för de stora pengarna i italienska Juventus. Han är numera president i det europiska fotbollsförbundet UEFA.
1988 i Västtyskland vinner Holland genom att slå Sovjet i finalen, förmodligen en av de sista stora turneringarna som Sovjetunionen deltar i innan upplösningen 1991.
Fyra år senare har EM-turneringen kommit till Sverige, och bevisar än en gång att idrott och politik hör ihop. Det var första gången som Tyskland deltog som en enad nation, och gjorde det ganska framgångsrikt genom att ta sig till final. Landslaget dominerades totalt av det forna Västtyskland, vilket var nog så symptomatiskt för utvecklingen i det nya Tyskland.
Tyngre vägde att Jugoslavien uteslöts med motiveringen att det pågick inbördeskrig i landet. Dess plats övertogs istället av Danmark. Efter att ha med möda krånglat sig vidare från gruppspelet besegrade man Holland i semi på straffar, och var sensationellt i final. Än större sensation blev det när man i finalen slog ganska enkelt Tyskland 2-0.
Den danska dynamiten exploderade visserligen med fördröjning, men den största danska fotbollsframgången var inte desto mindre ett faktum.
Sverige, som deltog för första gången då man som värdnation var direktkvalificerad, började bra i gruppspelet, med oavgjort mot Frankrike, och vinster mot Danmark och England. I semifinalen blev dock svenskarna rejält utspelade av Tyskland, trots de blygsamma förlustsiffrorna 2-3.
Det som man kanske minns bäst från Sverige-EM är de glada skotska supportrarna, annars har väl brittiska – då framför allt engelska – fotbollshuliganer varit fotbollsarenornas stora skräck.
Mästerskapet millenieåret 2000 var det första som arrangerades av två länder – Holland och Belgien. Sedan föregående turnering hade också antalet deltagande lag i slutspelet höjts till 16. Hemmanationen Holland gick fram som en ångvält. Vann alla sina gruppspelsmatcher och krossade i kvarten Jugoslavien – som Serbien då fortfarande officiellt hette – med 6-1. Semifinalen mot Italien blev mållös efter att holländarna hade missat två straffar under ordinarie matchtid. Italien vann straffläggningen med 3-1, och tre av fyra av holländarnas straffsparkar träffade inte ens målet.
Mästerskapet 2004 i Portugal slutade med att Grekland vann sensationellt. Grekerna gick vidare från gruppspelet på bättre målskillnad än Spanien, och vann sedan sina tre matcher i slutspelet med 1-0, med förödande effektivt spel. Den som satsade en hacka på Grekland som vinnare av EM kammade hem en riktig storvinst – oddsen var 150-1!
Turneringen 2008 spelades i Österrike och Schweiz, och vanns av Spanien, men det var Turkiet som vann publikens hjärtan. Efter den inledande förlusten mot Portugal, lyckades man besegra hemmanationen Schweiz på övertid efter underläge. Mot Tjeckien låg turkarna under med 0-2, och än idag förundras alla över hur de lyckades vända till vinst med tre mål under de sista 15 minuterna. I kvartfinalen gjorde Kroatien mål med en minut kvar av förlängningen, och alla, framför allt kroaterna, trodde att det var klart, men då utjämnade turkarna och vann sedan straffläggningen.
I semifinalen mot Tyskland föll de på eget grepp, trots ledning 1-0, och 2-2 med fyra minuter kvar blev det förlust för ett Turkiet som var decimerat av skador och avstängningar.
Beslutet att tilldela EM 2012 Ukraina och Polen är utan tvekan ett försök av storföretaget UEFA att vidga sin marknad österut. Det finns säkerligen också en politisk undertext bakom beslutet, man vill gärna knyta Ukraina närmare till väst.
Och Ryssland uteslöts ur årets upplaga till EM. Vilket givetvis hade ingenting med politik att göra.
Idag är det Ernesto Che Guevaras (1928-1967) födelsedag. Dagen till ära ett par Che-relaterade texter.
Che
Björn Kumm
Historiska Media
1967 får den svenske journalisten Björn Kumm sitt livs scoop när han är bland de första på plats när Ernesto ”Che” Guevara mördas i Bolivia. 40 år senare skriver Kumm en biografi över Che.