Amos Oz in memoriam forts.

Vänner emellan

Amos Oz
Övers: Sondra Silverston, från hebreiska till engelska
           Rose-Marie Nielsen, från engelska
W & W

Kibbutzen var ursprungligen en idé om ett socialistiskt samhälle förverkligad i det nya landet Israel, där fria människor ägnar sig åt sunt kroppsarbete i jämlikhet och samarbete. Av olika skäl slog drömmen inte helt in, kibbutzrörelsen har undan för undan tvingats till eftergifter och kompromisser, och är numera på stark reträtt.

Jag vet inte hur många litterära skildringar som har inspirerats av kibbutzen, men på svenska är de nog mycket få. Den israeliske författaren och sedan en tid den ständige Nobelpriskandidaten Amos Oz har bott 30 år på kibbutz och är väl förtrogen med livets många skiftningar och komplikationer för denna speciella samlevnadsform.  Hans senaste bok har hämtat sin näring ur kibbutzlivet. Det är en samling löst sammanfogade berättelser med gemensamma huvudpersoner.

Historierna beskriver ganska väl de motsättningar som utgör kibbutzernas olösta problem, här står de radikala mot de konservativa, de religiösa mot ateisterna, ashkenazer – judar från Öst- och Centraleuropa – mot sefarder – judarna från arabländerna.

I centrum står framför allt konflikten mellan individen och kibbutzsamhället, här finns mycket litet utrymme för avvikande personligheter och kraven på konformism är starka. Vilket i värsta fall kan leda till utstuderade former av brutal mobbning.

Här kan man invända att mobbning förekommer i rikligt mått även ute i det marknadsanpassade fria samhället. Liksom en rad andra av de problem som Oz tar upp i sina berättelser, som ensamhet, skvaller, känslokyla, vänskapskorruption. Och även om Oz har helt rätt när han konstaterar att ”En kommittéomröstning kommer aldrig att utrota avund, småsinthet eller girighet”, så fortsätter kibbutzsamhällets dröm om ett liv i gemenskap att utöva avsevärd lockelse på det ohämmat individualistiska konsumtionssamhällets många meningssökare.

Tack och lov är Amos Oz en fantastisk berättare. Hans styrka ligger i skildringen av udda existenser, som den hopplöse misantropen Zvi Provisor, som dväljs i dåliga nyheter och inte missar minsta lilla olycka någonstans i världen. Eller den notoriska skvallerbyttan Roni Shindlin som baktalar allt och alla. Eller den döende Martin Vanderberg, som trots sina tragiska erfarenheter som överlevande från Förintelsen i Holland, envisas att esperanto är världens räddning, eftersom alla problem nationer emellan har sin grund i att de inte förstår varandras språk.

Det är små mästerliga porträtt som kanske inte säger så mycket om kibbutzlivet, men desto mer om vår existens villkor.

Boken är översatt från engelska, och det är minst sagt beklagligt att det saknas kompetenta översättare från hebreiska i Sverige.

Dessutom borde förlagets redaktör lagt ner större möda på granskningen. Den polske författaren som omnämns på flera ställen stavas Iwaszkiewicz och ingenting annat. Och det är skillnad, stor skillnad, på basketboll och baseboll.