Om en samarbetsman

"1939 inleddes den nazistiska ockupationen av Polen, och snart byggdes också getton för landets judiska invånare. Illusionen om att gettot var en hyfsat normal stadsdel upprätthölls bland annat av att några judar utsågs att upprätthålla vissa samhällsfunktioner. Rotholc blev samarbetsman, en av de judiska poliserna i gettot. Där handlar det om att upprätthålla ordningen, till exempel när människor ska transporteras till ”nya bosättningar” – en beskrivning som allt fler förstår betydelsen av."

En poet för vår tid

"Utan tvekan vill jag hävda att Czeslaw Milosz är en av de största poeterna – kanske den störste – i vår tid."

Joseph Brodsky

Den 30 juni 1911 föddes den polske poeten och Nobelpristagaren Czeslaw Milosz. Han kom till världen i Deteniai i Litauen, då fortfarande en del av det tsarryska imperiet. Det var en plats som beboddes av litauiska bönder och poloniserad lantadel, och som fortfarande präglades av det mångnationella Polens toleranta anda.

Milosz tidigaste barndomsminne går tillbaka på första världskrigets och oktoberrevolutionens kaotiska och grymma verklighet. Det formar en kontrast i hans medvetande som kommer att gå igen i hela hans senare liv, den mellan grymhet och förstörelse å ena sidan, och den lantliga idyllen å den andra. Romanen Issadalen är delvis självbiografisk, och fångar in med stor känslighet hans barndoms miljöer och tankevärld.

Redan under sin gymnasietid i Vilnius upplever Milosz starkt en känsla av utanförskap, han ikläder sig rollen som outsider och rebell, något som kommer att följa med honom under resten av hans liv.

Också i politiskt avseende ställer han sig i opposition mot den tidens dominerande högernationalism.

Efter studentexamen 1929 ger sig Milosz iväg på en resa västerut till Paris, som han och ett par kamrater i ungdomligt övermod tänker nå vattenvägen genom att paddla kajak. Kajakerna går till botten någonstans på Rhen, men ungdomarna kommer ändå fram till Paris.

Här kommer Milosz i nära kontakt med västeuropeiska kulturens bländande mångfald och rikedom, men blir också varse de första hotfulla tecknen på begynnande nazism och fascism. Efter att 1934 ha avlagt juridiskt examen, något som aldrig kommer till användning, hamnar han än en gång tack vare ett stipendium i Paris.

Han har hunnit debutera 1931 med några dikter i en tidskrift, och åren i Paris får en avgörande betydelse för hans utveckling som poet. Han blir starkt påverkad av den franska symbolismen, och åren 1936-43 utmärks hans diktning av nästan transartad visionär kraft, full av bilder och metaforer.

"Kärlek är sand som slukas av uttorkade läppar./Hat är en kruka salt åt dem som törstar".

Med sig hem har han också en förstärkt bild av en kaotisk värld som hotas av katastrof.

Trots att han politiskt vid den tiden intar en vänsterståndpunkt, han får bland annat avsked från radion i Vilnius för påstådd kryptokommunism, och flyttar till Warszawa, är han samtidigt i litterärt avseende dubbelt kritisk mot dels den kommunistiska propagandalitteraturen, dels lika mycket mot avantgardets esteticism och avskärmande från verkligheten.

Andra världskrigets utbrott 1939 driver Milosz på flykt, han hamnar i Bukarest, kommer senare till Vilnius, där han skaffar ett litauiskt pass, något som han senare kommer att bli kritiserad för, från både vänster och höger, och återvänder så småningom till Warszawa. Här försörjer sig poeten bland annat genom handel med cigaretter och guld, men ägnar sig också åt underjordisk utgivning av litteratur, inte minst egna dikter under pseudonym, och översätter T.S. Eliots "Det öde landet", Walt Whitman och andra verk.

Litterärt genomgår Milosz en förvandling, han avlägsnar sig alltmer från den franska poesins psykologiskt subjektiva, samtidigt som han i anglosachsisk anda anammar inriktningen på kommunikation, den objektiva världen och den milda ironin. Språket blir förenklat, den poetiska visionen disciplinerad, och troheten till det konkreta central.

Milosz är skeptisk till den yngre generationens brinnande patriotiska offervilja, och tematiskt undviker han kriget som ämne i sin poesi. Undantaget utgörs av de berömda dikterna En stackars kristen ser på ghettot och Campo di Fiori, skrivna under det oerhörda intryck som åsynen av Förintelsen gjorde på poeten.

Efter krigsslutet går Milosz i den nya kommunistiska maktens tjänst och blir diplomat, så småningom kulturattaché, i Washington. 1951 förflyttas han till Paris, kallas till Warszawa, och väl hemma nekas han utresa igen. Han drar i alla trådar och utnyttjar sina många kontakter och lyckas till slut lämna landet. Tillbaka i Paris begär han politisk asyl. Absurt nog vill inte USA släppa in honom igen, trots att hans familj befinner sig där, eftersom han anses vara en tidigare kommunist. Det dröjer flera år innan familjen kan återförenas.

Han attackeras från både vänster, som avfälling och förrädare, och höger, som kommunistisk medlöpare, en som till råga på allt vägrar att förödmjuka sig och ta avstånd från sina tidigare villfarelser.

Han skriver Själar i fångenskap, en numera klassisk essäsamling som söker förklara de intellektuellas fascination av kommunismen. Det är inte skräck och opportunism, hävdar Milosz, utan det hegelska stinget, en vilja och tro på att driva med historiens våg, att skapa en bättre värld, med ökad andlighet – och författarna! – i högsätet.

Romanen Maktövertagandet tar upp liknande teman.

Perioden i Paris präglas av författarens brottning med det politiska, och hans undersökning av poetens moraliska och intellektuella plikt. Så här skriver han i Till en politiker:

"Vem är du männska – brottsling eller hjälte?/../Allt i din hand, den mänskliga, alltför mänskliga/handen./../Härskare över det goda, /Eller härskare över det onda".

1960 bjuds Milosz till universitet i Berkeley, vilket så småningom resulterar i att han får en professur i slavistik där och bosätter sig i USA. De närmaste två decennierna är en tid av stora framgångar med flera prestigefyllda litterära priser och utmärkelser. Kulmen är naturligtvis Nobelpriset 1980, med kompromisslös klarsyn tolkat människans utsatthet i en värld av starka konflikter.

Samtidigt plågas Milosz av exilens villkor och sin starka känsla av ensamhet och främlingskap. Privat är det en synnerligen olycklig tid, frun drabbas av cancer och blir helt förlamad, yngste sonen försjunker i en svårartad depression.

Nobelpriset förändrade radikalt hans ställning i Polen, från en icke-person förvandlas han nästan över en natt till en nationell symbol, en roll som han inte var helt bekväm med. Resorna till Polen blir allt mer frekventa, och 1993 flyttar han definitivt till Kraków.

Trots sin höga ålder är han fortfarande otroligt produktiv, år 2000 publicerar han diktsamlingen "Det" som är en sammanfattning av hela hans liv och gärning. Här finns så mycket av tvivlet, och framför allt av den dynamiska spänningen som utmärker hans författarskap, mellan hopp och förtvivlan, självgodhet och ödmjukhet, hjärta och hjärna, torr rationalism och naiv förvåning.

Czeslaw Milosz dog 14 augusti 2004, 93 år gammal. In i döden var hans person kontroversiell, högern protesterade mot att han skulle begravas på de förtjäntas kyrkogård i Kraków.

"Kände i kroppen ingen smärta./När jag rätade på ryggen såg jag blå hav och segel".

Frågetecken för läsaren

"Men ibland slutar bilderna i ett frågetecken för läsaren. Flakierski utgår ifrån att nutidsmänniskan i Sverige förstår hur det fungerade mellan judar och polacker under kriget, och så är det inte alltid."

En magisk dröm med Sollefteå Amatörteater

En midsommarnattsdröm är en av Shakespears mest spelade pjäs. Den anses också som ganska lättillgänglig och publikvänlig. Så kan det också vara för en professionell teaterensemble, men för amatörer är den en svår utmaning.

Det är Shakespeare, teater när den är som bäst, men också som mest krävande, det är komedi, och då gäller det att visa stor fingertoppskänsla och inte spela över, en vanlig fälla för amatörer. Ibland också proffs!

En ytterligare svårighetsdimension är att det spelas amatörteater som en del av pjäsen, och då ska amatörer agera dålig skådespelare. Onekligen en grannlaga uppgift.

Sollefteåamatörerna antar utmaningen och lyckas skapa en succéföreställning helt i publikens smak. Det beror inte enbart på förstärkningar från Härnösand och Örnsköldsvik. Sollefteåamatörteater har under de senaste åren genom samarbetet med länsregissören Iso Porovic utvecklat en bred erfarenhet och ett stort kunnande. Det betalar av nu, och har skapat trygga strukturer i ensemblen, som också lyfter nykomlingar.

Läs hela texten i Allehanda.se

Tänker och känner med äkthet

"Gregor Flakierskis "Knockout" är en på många sätt imponerande roman. Dels för att den är så underbyggd av fakta men kanske i ännu högre grad för att hans romangestalter tänker och känner med en sådan äkthet."

Anders Åberg i ny sommarutställning på Länsmuseet

Även om Anders Åberg är mest känd som skapare av Mannaminne så var han också en mångkunnig konstnär i sin egen rätt. Det är just hans konstnärskap som man vill uppmärksamma i sommarutställningen på Murberget. Samtidigt vill man från Länsmuseets sida lyfta fram Mannaminne och dess nuvarande besvärliga ekonomiska situation.

Idén och initiativet till utställningen kommer från Karin Skoglund, som är ordförande i Stiftelsen Mannaminne. Projektet var inte helt lätt att förverkliga då Murbergets sommarprogram var sedan länge bestämt och fulltecknat. Men tack vare en kreativ inställning från Murbergets sida, och ett nära samarbete med Karin Skoglund och Barbro Åberg kunde man få till utställningen, även om det verkligen var i sista stund.

-          Utställningen hade aldrig blivit av utan den insats som gjordes av Lars Kleen, säger Karin Skoglund.

Läs hela texten i Allehanda.se

Tacksamt tråkigt

"– Jämfört med hur mina släktingar hade det så har mitt eget liv varit relativt tråkigt. Och det är jag djupt tacksam för, säger han."

Birgit Dahlgren in memoriam

Birgit Dahlgren på Kiörningsgården har stillat somnat in. Hon blev 88 år gammal.

Världen har blivit en personlighet fattigare. Ända sedan tidigt 70-tal drev Birgit Kiörningsgården. Här huserade hon tillsammans med det sedermera riksbekanta spöket Bohman. En lång rad kulturpersonligheter passerade revy här genom åren.

Mest bemärkt var kanske konstnären Erland Cullberg, som hade sin ateljé på övervåningen i Annexet.

Flera av hans tavlor hänger kvar på Kiörningsgården.

Konsten hade alltid varit viktig för Birgit, det var hon som var initiativtagare till den numera väletablerade Konstrundan i Nordingrå, ett betydelsefullt inslag i kulturlivet i Höga kusten.

Kiörningsgården har under alla åren fungerat som ett nav för Konstrundan, här invigs den varje år med tal och kanonsalut, här hålls presskonferensen, det är också platsen för olika utställningar.

Här har Birgit ständigt varit närvarande, som Konstrundans Höga Beskyddarinna, alltid pigg på samtal med besökare.

Birgit var en mycket sällskaplig natur, jämt inbegripen i samspråk med både bekanta och okända, full av skrönor och berättelser som hon mer än gärna delade med sig av. Allt som oftast handlade det om någonting som hade hänt på hennes älskade Kiörningsgården.

Hon var också en mycket glad och positiv person, hade nära till skratt, men även inte så långt till en bitsk kommentar mot sådant hon inte gillade. Som diverse myndigheter och krångliga regelverk.

Jag har ibland trott att hon var evig. Det var hon naturligtvis inte, lika lite som någon av oss. Men minnet av Birgit Dahlgren på Kiörningsgården kommer att leva länge än.

En liten fisk i ett blodrött hav

"Rotholcs insats som en gettots ordningsman gjorde varken till eller från för de polska judarnas öde. Han var en liten fisk i ett blodrött hav- inte minst i jämförelse med till exempel Chaim Rumkowski, det judiska rådets ordförande i gettot i Lodz.

Skillnaden är, för att tala boxningstermer, fjädervikt kontra tungvikt."

Tvättstuga blir kulturcentrum – Köpmanholmen hamnar mitt i konsten

I Ångermanland finns det gott om tomma industrilokaler. En del av dem får nytt liv, inte minst kommer de till användning för konstsyften.

Tvättstugan i Köpmanholmen byggdes 1928 som en del av dåvarande Forss fabriker, som sedermera uppgick i NCB. Här erbjöds fabrikens arbetare i god bruksanda en gratis möjlighet till tvätt och tvagning. Kläder kunde tvättas med någorlunda moderna metoder, det fanns tillgång till bastu, dusch och bad. Även folk utifrån kunde nyttja inrättningen, men måste då erlägga en avgift på 50 öre.

Konstnären Bill Olsson minns än idag från sin barndom de rostfria badkaren i Tvättstugan. Han brukade komma hit när han var sju-åtta år gammal med sin pappa.

-          Man fick gå runt, först var det kalldusch, sedan varmdusch, och slutligen klev vi in i bastun, säger Bill Olsson.

Läs hela texten i Allehanda.se

Familjealbum med berättelser

"Författaren Gregor Flakierski från Kramfors har under våren släppt sin tredje bok. Boken som har titeln ”Familjealbum” innehåller berättelser som bygger på hans upplevelser under uppväxttiden i 60-talets Polen."

En judisk David i kamp mot en tysk Goliat

"Rotholcs popularitet överskred snart alla gränser, speciellt hos Europas judar som sedan länge vädrat den fara som hotade dem. Man såg Rotholc som en symbol för en jude som kunde försvara sig och han hyllades bland annat som en judisk David i kamp mot en tysk Goliat. ”En ojämförlig jude” skrev sportjournalisten Henrik Lazar i den nu nedlagda, Krakow-baserade judiska tidningen, Nowy Dziennik strax efter Rotholcs succé i Budapest 1934 och han fortsatte med att lyriskt beskriva boxaren som ” underverket Rotholc, den judiske boxaren”.   

Spännande öden

"I tolv korta berättelser berättar Grzegorz Flakierski bland annat om sin historieberättande morbror J, som alltid blev avbruten eller nertystad innan han hunnit tala till punkt. Eller sin självständiga moster I som redan som liten förstod så mycket mer om sin omgivning än de vuxna runt henne och den pojkaktige nära vännen till familjen som förlorat båda sina föräldrar på vägen mot Auschwitz."

Livsviktiga felbedömningar

"Szapsels egen historia börjar med bronset i EM i Budapest, och hur fel han tog på sin engelske motståndare, verkligen inte någon vek gentleman utan en vilde. Felbedömningen är den första av en rad livsviktiga avvägningar. Vän eller fiende?"

Den svenskaste av alla årstider

Efter en elak vargavinter kom sommarvärmen äntligen till Norrland.

Så är det ofta, övergången från vinter till sommar, från iskallt till behagligt varmt, från bylsigt påklätt och buttert inbundet till glädjefullt fritt och utmanande öppet sker i detta land nästan alltid lika plötsligt och abrupt.

Författaren, rabulisten och rättshaveristen Anderz Harning, må han vila i frid, påstod att svenskarna ägnar sig åt kvalificerat självbedrägeri när de tror att det finns flera årstider i Sverige, när det i själva verket bara existerar två: en lång vinter och en kort sommar (han var från Hälsingland).

Det skulle kunna vara förklaringen till den gränslösa sommarhysterin som råder i Sverige. 

Någonstans i skarven mars/april blir alla människor som förhäxade och totalt exalterade. Människorna spanar mot horisonten, solens upp- och nergångar kontrolleras noga, det suckas och det längtas, och det görs upp semesterplaner.

Jag har sett någonstans uppgifter om att Sverige är det land som har bland den högsta per capita konsumtionen av glass. Det kan eventuellt förklaras av att svenskar, i likhet med ryssar men olikt de flesta andra folk, äter glass även på vintern. Men hur förklarar man att vi är världsledande i innehav av cabrioletbilar? I det här klimatet?!

Det är nog helt enkelt så att när de första solstrålarna tittar fram och temperaturen kryper upp förbi tiogradersstrecket cabbar vi ner och på med glass i stora lass – FÖR NU ÄR DET SOMMAR!

Och i stort sett varje år är det samma besvikelse när människor fullt påklädda i tjocka jackor, vantar och mössor står och huttrar i kyla, blåst och regn, och diskuterar väder från morgon till kväll. Tills värmen och solen kommer tillbaka för ett par dagar till, och triumfens sommarögonblick är här igen.

I verklighetens dialektik finns det alltid motreaktioner, som i allkonstnären och numera Spanienpensionären Bengt Sändhs ”Vals om sommaren”, där han skaldar: ”Nu är den förbannade sommar´n här/en obeskrivlig plåga”. Men jag tycker ändå att det är bara en del av samma väderfixering och sommareufori.

Jag har alltid varit skeptisk till allt tal om nationalkaraktärer, att det och det är typiskt för vissa folkslag, och så vidare, men undrar just om inte det mest svenska är sommarhysterin.

Det är ingen tillfällighet att Nationaldagen firas i början av juni. Sverige var länge vid sidan om Storbritannien det enda landet i Europa (världen?) som inte hade en officiell nationaldag (vilket säger en hel del). För några år sedan infördes dock en sådan (vilket också är ganska talande). Sverige har inte några dramatiska händelser i sin historia att ihågkomma, inte heller några nationella trauman.

Det stod därför ganska fritt att placera en nationaldag i almanackan.

Den 6 juni var visserligen Svenska flaggans dag, som gick tillbaka på historiska bemärkelsedagar, men allvarligt talat, vem bryr sig det minsta om Gustav Vasas kröning eller 1809 års författning? Nej, nationaldagen firas under övergången till den svenskaste av alla årstider.

Bortsett från allt flaggviftande är det faktiskt ganska sympatiskt. Trevlig midsommar!

Spännande kulturupplevelser på Trysunda – konst och litteratur i Höga Kustens skärgård

På Trysunda kan man koppla av och njuta av fantastisk skärgårdsnatur. Men denna vackra ö erbjuder också spännande kulturupplevelser.

Höga kusten har en fantastisk skärgård, och en av de absoluta pärlorna är Trysunda. Hit kommer man enkelt och snabbt med färja från Köpmanholmen, och också själva resan är värd besväret.

Fiskeläget i Trysunda grundades 1557, och är det bäst bevarade i hela Ångermanland. Liksom i andra fiskelägen var det Gävlefiskarna som höll till här från början, då de hade ensamrätt på fiske längs med Norrlandskusten.

Namnet har sitt ursprung i "tre sund", det lär ha funnits tre inlopp till ön, men två av dem är numera borta genom landhöjningen.

Läs hela texten i Allehanda.se

Foto: Grazyna Kaminska

Familjeberättelser

"Den nya boken ”Familjealbum” är mer traditionell. Som titeln antyder är det frågan om berättelser från författarens stora polskjudiska familj."

Ljust och vackert

Idag inträffar sommarsolståndet. Det är den tidpunkt på året då solen antar sin största deklination, det vill säga står som högst på himlen på norra halvklotet. Solen står då i zenit över Kräftans vändkrets. Det riktigt intressanta är att det vid sommarsolståndet inträffar årets längsta dag och kortaste natt. Då är det ljust och vackert, och inte bara i Kramfors. Och sedan vänder det.

Den andra romanen

"Romanen Knockout av författaren Grzegorz Flakierski är hans andra bok. Han debuterade med "Statskuppen i Norrland" 2010."

En konstnärsträdgård spetsad med miljö och politik

"Leyun Wang är förra årets Höga kusten konststipendiat. Nu är det dags för hennes sommarutställning i Kramfors konsthall.

Utställningen har formen av en trädgård. En plats för vila och avkoppling, men också eftertanke.

Trädgården är dessutom en mångtydig symbol som förenar en lång rad element, både sådana som självklart hör ihop, men även till synes motstridiga."

Läs hela texten i Allehanda.se

Personligt och fängslande

"Gregor Flakierskis tredje bok, Familjelbum, är lika personlig som fängslande."

Ny bok om färgstarka konstnären Dagny Enberg

Dagny Enberg – Porträtt av en färgstark konstnärinna

Redaktion: Lena Arwidsson, Marianne Wikman och Joje von Boisman

Foto: Berit Rantzow, Joje von Boisman och Arnold Kjellberg

Eget förlag

Dagny Enberg är en färgstark konstnär som delar sin tid mellan Nordingrå och Örnsköldsvik. Några konstintresserade personer från Nordingrå tyckte att hon borde uppmärksammas med en bok.

-          Vi är fascinerade av personen Dagny och hennes konst, hon är mycket speciell, man kan se något av henne i varje bild som hon skapar, säger Joje von Boisman, delaktig både som redaktör och fotograf.

Läs hela texten i Allehanda.se

Hanterad av tiden och omständigheterna

"Berättelsen bygger på ett verkligt historiskt öde. Rotholc blir hanterad av tiden och omständigheterna, tagen i anspråk av militanta judar, patriotiska polacker, överlevnadskonstnärer i ghettot. Ibland blir situationerna helt absurda, som när han ska besluta sig för att delta i OS i Berlin år 1936 eller inte."

Saramagos hus

Idag är det åtta år sedan José Saramago gick bort.

José Saramago var sonen till fattiga lantarbetare från Azinhaga i Ribatejoprovinsen som blev Portugals förste, och hittills ende, Nobelpristagare i litteratur. Inte illa för en grabb vars farföräldrar var analfabeter, och som trots goda skolresultat inte fick studera vidare och istället utbildade sig till bilmekaniker, eftersom hans föräldrar inte hade råd att bekosta hans skolgång.

Saramago är den metaforiska fantasins store mästare, han renodlar en tänkt situation och utvecklar den till dess yttersta konsekvenser. Trots att scenarierna ofta är tämligen overkliga och inte särskilt sannolika förmår Saramago att skildra dem med stor trovärdighet. Bra exempel på det är A Jangada de Pedra (Stenflotten) från 1986, där den iberiska halvön slits loss från resten av Europa och driver omkring i Atlanten. I Blindheten, hans kanske mest kända roman, drabbas plötsligt alla av blindhet, med traumatiska konsekvenser för samhället. I Klarsyn inträffar det märkliga att i ett val röstar de flesta blankt, vilket givetvis ifrågasätter hela den politiska processens legitimitet.

Saramagos språk är latinskt överdådigt med långa vindlande meningar. Han är inte särskilt noga med interpunktionen, och har föga respekt för grammatikens reglemente.

Saramago blev tidigt politiskt aktiv på vänsterkanten, och 1969 gick han med i kommunistpartiet, som var i centrum för motståndet mot Salazars fascistiska diktatur. I en intervju har Saramago beskrivit sig själv som ”hormonell kommunist”: ”på samma sätt som det finns en hormon som får mitt skägg att växa varje dag”. Saramago representerade kommunistpartiet i flera val, och han förblev partiet trogen hela sitt liv.

Saramago var också en uttalad och militant ateist, han drev gärna på sitt kluriga sätt med religionen, något som ofta fick honom på kant med Portugals katolska kyrkohierarki och högerklerikala maktelit.

Romanen Evangeliet enligt Jesus Kristus, där Jesus framställs som en vanlig dödlig, väckte stort rabalder, och ledde till att landets regering hindrade boken från att vara med i European Literary Prize 1991, med motiveringen att den kränkte landets katoliker.

Den händelsen fick bägaren att rinna över för Saramago, som flyttade till den kanariska ön Lanzarote.

Varför Lanzarote? Saramagos egen förklaring är tämligen prosaisk - som det anstår en författare. Hans spanska fru hade en syster som redan bodde på ön. Men det går förstås att spekulera kring andra skäl. Kanske att Lanzarote ligger i Afrika men anses som en del av Europa? Kanarieöarna var dessutom utgångsbasen för den spanska kolonialismens resor till Amerika.

Och öar är alltid speciella platser.

José Saramago bosatte sig i samhället Tias, och där bodde han de sista 18 åren av sitt liv. Tias, som med sina 20 000 invånare är Lanzarotes näst största stad, och ligger inte långt från kustens turistanläggningar, några kilometer inåt land, är annars mest känt för att vara ett tillhåll för brittiska pensionärer. Saramagos hus ligger diskret avskilt i utkanten av staden.

Huset är lågt och vitkalkat, likhet med nästan alla andra hus på ön. Lanzarote är förvisso lika exploaterat och turistiskt som de andra Kanarieöarna, eller andra likanande turistorter, men ändå inte. 

Det första man slås av när man kommer till Lanzarote är arkitekturen. Här finns inga massiva hotellkomplex på höjden, inte heller den spretiga och anarkistiska smaklöshet som utmärker bebyggelsen på så många andra turistställen.

Inga vulgära reklamskyltar i bländande neon förpestar synfältet.

Denna estetiska befrielse, så ovanlig på turisterorter, och egentligen överallt runt om i världen, har vi att tacka Lanzarotes store son, konstnären och arkitekten Cesar Manrique, för. Det var han som lyckades genomföra ett förbud mot ”moderna” mastodontbyggen. Manrique ville så långt det var möjligt bevara Lanzarotes natur och kultur, och han såg också till att husen på ön byggs i traditionell stil, med låga vitkalkade hus, med detaljer i brunt eller grönt.

Även om det finns undantag, är det mest byggt stilenligt, och det ser faktiskt riktigt äkta ut.

Saramagos flytt hälsades med stor glädje av öborna, och han utnämndes till öns ”adoptivson”, ”portugisen från Lanzarote” och andra hederstitlar. Han blev också en centralgestalt i öns kulturliv. Så småningom svalnade kärleken betydligt, framför allt i början av 2000-talet när en våg av rasistiska och främlingsfientliga strömningar grasserade på de kanariska öarna. Saramago kritiserades våldsamt för sin konsekventa antirasism och uppmanades på känt manér att ”åka hem”.

Efter Saramagos död 2010 öppnades författarens hus för allmänheten. Eftersom jag förkortar gärna den norrländska vintern med en solsemester, och då är Lanzarote ett favoritställe – dög det åt Saramago, duger det åt mig! – missar jag aldrig ett tillfälle att besöka huset i Tias.

Fri sikt mot havet och en fantastisk trädgård.

En vandring i de många rummen är som resa genom ett liv i spänningsfältet mellan konst och litteratur, mellan vänskap och enskildhet. Många stora namn från den litterära Parnassen, liksom från konstens värld, har varit på besök här, vilket har lämnat tydliga spår, inte minst i form av konst och utsökt hantverk.

Samlingarna är mycket sparsmakade, deras tydliga budskap är kvalitet och personlighet.

Biblioteket i huset bredvid tar andan ur besökaren. Högt i tak, med hyllor som aldrig tycks ta slut, och man får nästan ett intryck av att all världens litteratur finns samlad här. En storslagen hyllning till det skrivna ordet.

José Saramago opponerade mot John Donnes ord att ”Ingen människa är en ö”, och påstod tvärtom att ”Alla är vi öar”.  Men det är kanske riktigast att med Carlo Ginzburg säga att om ingen människa är en ö så är ingen ö en ö.

Landskapets kropp och kroppens landskap

"Björn-Ola Linds och KAI-ENs sommarutställning på Härnösands konsthall invigdes med vernissage, som bjöd på performance med dans av KAI-EN till Björn-Olas musik, framförd av honom själv.

Utställningen ”Body Landscape” undersöker som namnet antyder relationen mellan kropp och landskap. Björn-Ola Lind har i flera år sökt platser i Ångermanland som skulle ge uttryck för det han kallar ”nutida animism”.

Läs hela texten i Volym

Handskarna och Förintelsen

"Ta berättelsen om mormodern som gör en bussresa med berättarjaget, från Katowice till Wisla. Plötsligt upptäcker hon att handskarna har glömts kvar på busstationen och lyckas på något mirakulöst sätt få bussen att vända. När hon väl är tillbaka i Katowice sätter hon på sig mössan – och upptäcker att hon lagt vantarna i den. Detta förefaller mest vara en lustig berättelse, som kanske hör hemma i just ett familjealbum, fram till allra sista meningen. Då skriver författaren att han kommer att tänka på den här historien varje gång han funderar över hur mormodern kunde överleva Förintelsen."

En musikalisk revolutionär

Idag är det Igor Stravinskijs födelsedag. 1913 hade hans Våroffer premiär i Paris, och efter det skulle musiken aldrig bli sig lik igen.

Den ryske kompositören Igor Stravinskij hade redan gjort succé i Paris med ”Eldfågeln” och ”Petrusjka” när han fick beställning på ett nytt balettverk. Ledaren för Ballets Russes, den Ryska baletten, Sergei Diagilev formulerade tydligt sina önskemål till Stravinskij: ”Överraska mig!”. Och nog blev han överraskad.

Stravinskij skrev ett verk om naturens kraft, och han utgick från urgamla ryska (och möjligen litauiska) myter och sagor. En ung flicka offras till naturen för att jorden ska få liv och värme. Det är en hednisk värld, som är vild, grym och brutal. Det musikaliska uttrycket skulle vara därefter, liksom koreografin och scenografin.

”Våroffer” hade urpremiär på det nyinvigda Théâtre des Champs-Élysées den 29 maj 1913. Koreografin hade gjorts av Vatslav Nizjinski och kostymerna var projekterade av den ryske konstnären Nicholas Roerich.

Ingen hade någonsin sett eller hört något liknande. En föreställning som var otäckt suggestiv.

Musiken brutal, kakofonisk och kaotisk, med en självständig rytm som fick orkestern att låta som ett enda slaginstrument. Ett myller av rytmer och dissonanser, och mot slutet byter musiken taktart inte mindre än 150 gånger!

Koreografin uppfattades som grovhuggen. Dansarna skakade och darrade, rörelserna var kantiga, fötterna vreds inåt, och händerna knöts samman.

Det här var långt ifrån balettens gracila elegans som publiken var van vid.

Ganska snart börjar delar av publiken protestera högljutt. Man skriker, visslar och buar. Saker kastas mot scenen. De skräckslagna dansarna fortsätter emellertid föreställningen, men eftersom de inte kan höra musiken som överröstas av publikens proteststorm, ställer sig Nizjinski på en stol i kulisserna och räknar takten.

Men det finns andra delar av publiken som uppskattar det nyskapande verket. De hamnar i vildsinta diskussioner med de protesterande, och handgemäng uppstår. Polis måste tillkallas.

Skandalen var ett faktum. Och musiken skulle aldrig bli sig lik igen.

IGOR STRAVINSKIJ (1882-1971), rysk tonsättare, pianist och dirigent. Han levde en stor del av sitt yrkesverksamma liv i Frankrike och USA, och var av många ansedd som 1900-talets mest betydelsefulla och inflytelserika tonsättare, med ett anseende som en musikalisk revolutionär som flyttade fram komponerandets gränser.

FOTNOT I filmen ”Picassos äventyr” begår HasseåTage ett lustmord på Våroffer med en dråplig parodi som slutar i katastrof efter att baletten har ätit för mycket blomkål innan föreställningen.

Idrottens förmåner

"I det civila var Rotholc typograf, men hans stora intresse var boxningen, och idrottskarriären gav honom vissa fördelar som andra judar i Centraleuropa under mellankrigstiden inte kunde räkna med. Nazismens växande betydelse blev tydlig när han skulle tävla i OS i Berlin."

Utsnitt ur en släktkrönika

"Boken består av tolv berättelser, alla är utsnitt ur en släktkrönika. Ibland går berättelserna in i varandra, ibland inte. Det börjar med mormor i Polen, hon som överlevde två världskrig och Förintelsen, och slutar med Flakierski själv, när han i Sverige blir motvillig ägare av en sköldpadda."

Fotboll och politik

"Fotboll är en del av samhället, och även om det vore alltför mekaniskt att säga att fotbollen är blott en spegel av samhället, så är det ingen tvekan att den styrs av de förhärskande värderingarna, och att den verkar i den politiska, sociala och ekonomiska verkligheten. Fotboll och politik hör helt enkelt ihop.

Inte minst gäller det fotbolls-VM. Redan under 20-talets försök att få till stånd ett VM för nationslag gör sig politiken påmind. England, som ju inte är vilket land som helst i sammanhanget eftersom det är fotbollens födelseland, sätter sig på tvären. De egensinniga engelsmännen anser sin vana trogna att eftersom det ändå är helt klart att de är bäst behövs det inget VM. Men deras vägran går djupare än så – de vägrar möta sina forna fiender från världskrigets skyttegravar, och även de neutrala som spelar mot dem." 

Läs hela texten i Allehanda.se
Finns också att läsa i andra Mittmediatidningar

Motstånd och samarbete

"När Tyskland ockuperade Polen och tvingade in polackerna i getton i Warzawa och Lodz betydde Rotholcs ställning lika mycket. Det har inte skrivits mycket skönlitteratur om de judiska motståndsmännen i gettot, de som skickade andra till döden för att överleva så länge som möjligt själv. Steve Sem-Sandbergs "De fattiga i Lodz" berättade den historien mycket bra."

Litterär resa genom Ångermanland

Mitt bidrag till Allehandas sommarbilaga:

Det litterära landskapet i Ångermanland är som det fysiska – högst varierat. Högt och lågt, stad och land, modernt och folkligt.

Den mesta bebyggelsen i landskapet är av nyare datum, sprungen ur träindustrins makalösa expansion under andra hälften av 1800-talet. Undantaget är residens- och stiftstaden Härnösand. Grundad redan 1585, ett viktigt sjöfartcentrum, först i Europa med elektrisk gatubelysning, och med ett välbärgat och självmedvetet borgerskap.

De pampiga husen runt Stora torget och längs med Skeppsbron skvallrar vältaligt om den rikedom och självkänsla som länge härskade här.

Det var just vid Stora torget som Alfhild Agrells familj bodde vid mitten av 1800-talet, och det var där hon växte upp. Hon var en av sin tids mest uppburna dramatiker, hennes pjäser spelades på Dramaten inför utsålda hus, hon ansågs som Strindbergs och Ibsens jämlike, och hennes dramer kan i stor utsträckning sägas befinna sig i en dialog och replikväxling med de två giganterna.

På senare år har Agrell fått lite av en renässans, och hennes författarskap räknas som ett självklart bidrag till det moderna genombrottet. Men i sin samtid fick hon smärtsamt uppleva hur hon trängdes undan från den litterära offentligheten av den tidens gubbvälde.

Från det borgerliga Härnösand är det bara ett stenkast till det betydligt mer proletära Kramfors. Strax innan man kommer fram till centralorten, precis efter Strömnäs men före Frånö, ligger byn med världens kortaste namn – Å.

Här föddes 1915 Erik Nyhlén. Han kom så småningom att söka sig ut i den stora världen, han blev en av de legendariska Klarabohemerna. I sitt författarskap öser han ur sitt närmast outtömliga förråd av skrönor och historier, många från barndomens Ångermanland.

I de finare litterära kretsarna kallades han för ”Ådalens Piraten”, i de mindre fina för ”den sanningsenlige storljugaren”, och han citerade gärna sin mormor som sa om dottersonen: ”Pojken lög aldrig, han bare hitte på”.

De tidiga skolåren gick Erik Nyhlén i Åskolan. Det var en varannandagskola, vilket passade väl de inte alltid så bildningstörstande barnen. Nedanför viadukten mot Hamnviken, precis intill järnvägsspåren finns kvar skolbyggnadens grund.

Det finns en skröna om att skolans vaktmästare också tjänstgjorde som stins. När ett tåg skulle passera hämtade han sin stinsmössa, ställde sig i stram givakt vid spåren och signalerade att det var fritt fram.

Den författare som kanske mest förknippas med Ådalen är Pelle Molin. Hans ”Ådalens poesi” är en samling äventyrs- och folklivsberättelsen knuten till olika autentiska platser och skildrade med humor. Det är där han skriver de vackra orden: ”Ådalen, Guds verk, då han på samma gång log och vredgades!”

Han var född 1864 i Tjäll utanför Sollefteå, men står staty i Näsåker, där han hade en stuga, inte långt från Nämforsen, där de flesta av hans berättelser skrevs eller påbörjades.

I närheten kan man beskåda ett av norra Europas största hällristningsområden, med 2500 figurer, älgar, andra djur, fiskar, fåglar och människor, inhuggna i klipporna. Hällristningarna är daterade till yngre stenålder och äldre bronsålder.

Även om Örnsköldsvik är landskapets i särklass största kommun, och har ett vitalt kulturliv, är det få författare av rang som har sina rötter här. En av de få är Karl Östman. Han förknippas visserligen främst med Sundsvall, där han bodde större delen av sitt liv, men han var född i Köpmanholmen, och det var här han tillbringade sina första år.

Det var också här som han blev vräkt för första gången, något som kom att upprepas senare i hans liv. I barndomen var det på grund av fattigdom, i vuxen ålder som straff för politiska och fackliga aktiviteter.

Dessa erfarenheter återspeglas konsekvent i hans författarskap.

Hans barndoms Köpmanholmen, liksom hela Nätrabygden, är en veritabel konstoas med 25 olika konstverk utplacerade i området, och med Herrgårdsparken som centrum.

Brynge kraftstation har förvandlats till ett konstgalleri där Ångermanlands två arv, kultur och industri, förenas i ett kreativt möte.

Bilder ur det förflutna

"Grzegorz Flakierskis nya bok är en anspråkslös liten volym med det tilltalande namnet Familjealbum. Associationerna går till fotoalbum förstås, och i de korta berättelserna visar han fram bilder av släktingar ur det förflutna."

Sveriges längste statsminister

Idag är det 117 år sedan Tage Erlander föddes. Dagen till ära en recension av hans dagböcker från 1957:

Dagböcker 1957
Tage Erlander
Utgivna av Sven Erlander
Gidlunds förlag

Året är 1957. Ryssarna har tagit ledningen i rymdkapprustningen, samtidigt som den inrikespolitiska utvecklingen i Sovjet är fortfarande oklar efter Chrusjtjovs maktövertagande. Suezkanalen öppnas åter för trafik, och Romfördraget stadsfästs. Och i Sverige ”medan Västerlandet i övrigt diskuterar om sina möjligheter att rädda sin framtid, går vi till strid om pensionerna för våra åldringar.”

Tage Erlanders dagboksanteckningar handlar väldigt mycket om ATP-striden. Regeringskoalitionen med Bondeförbundet – snart Centerpartiet – hotar att spricka, man riskerar att förlora folkomröstningen om tilläggspensionerna, och i förlängningen hotar ett valnederlag. Erlander själv funderar på att avgå, det är bara plikten mot partiet som håller honom kvar. Även om regeringen spricker, lyckas man mobilisera partiet, vända opinionen, vinna folkomröstningen, få genom ATP i riksdagen, och Erlander stannar som statsminister ända fram till 1969, då den unge och briljante påläggskalven Olof Palme tar över. Erlander är alltså partiledare och statsminister i 23 år, ett svårslaget rekord.

Dagböckerna är anteckningar av varierande längd, nerskrivna eller dikterade i stort sett samtidigt med eller strax efter de händelser som de behandlar. Några viktiga större kunskaper bidrar de inte med, förutom en och annan episod, som den att Gunnar Sträng ville beslagta Henry Millers ”Kräftans vändkrets”. Det tyckte inte Erlander, även om han fann boken ”tarvlig”.

Här finns många skarpa personporträtt, Bertil Ohlin och Jarl Hjalmarsson framstår närmast som maktgalna psykopater, Hedlund däremot är en hygglig prick. Också många partivänner blir rejält kritiserade, och Erlander skräder inte orden, ”något virrigare och sketnare än Åman”, ett citat som talar sitt tydliga språk. Om Tingsten: ”Struntviktighet och självmedvetenhet och i botten en osäker gymnasist.” 

Erlander är medveten om att hans ledarskap är strakt ifrågasatt inom delar av partiet, och många av hans ilska och ironiska kommentarer är säkert ägnade åt att hantera den besvärliga situationen. Men han är också genuint osäker på sig själv och stundtals välgörande självkritisk.

Någonstans mellan raderna kan man skönja konturerna till det Sverige som komma skall, och redan nu klagas det över televisionens uselhet, bilismens hejdlösa framfart, tidningarnas skandalöst låga nivå och den politiska debattens ytlighet.

Det var inte bättre förr, men inte nödvändigtvis alltid sämre heller.