Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

måndag 21 mars 2016

Drömmar som lever kvar



Drömmen om Elim
Vibeke Olsson
Libris

Vibeke Olsson är kristen socialist, med den något udda bakgrunden i 70-talets vänster och frikyrkan. Hon har varit präst inom baptistkyrkan, och under 80-talet var hon pastor i Elimkyrkan på Östermalm i Stockholm. Nu har hon tydligen funnit tiden mogen att berätta om de åren i romanform.

Boken har fått den fyndiga titeln *Drömmen om Elim*. Det är drömmar det handlar om, men mycket konkreta sådana: drömmar som många hyste, drömmar som sveks, drömmar som inte blev av, drömmar som lever kvar.

Elim är en församling mitt i storstaden där alla är välkomna, det är en mötesplats där människor ska finnas till för varandra. Här vill församlingen bygga en gemenskap i en söndrad värld.

Det är ett annat Östermalm än det vi känner till idag. Där finns fortfarande små lägenheter mot gården där det bor pensionerade vaktmästare och hembiträden. Arbetarklassen har ännu inte körts iväg till förorten, missbrukarna får ännu finnas synliga strax utanför de fina överklasskvarteren.
Det är ett annat Stockholm, det är en annan värld.

Drömmen om Elim är så mycket större än bara den lilla församlingen. Här tror man på latinamerikansk befrielseteologi, vill ha en ny ekonomisk världsordning, är stark kritisk till multinationella företag och tidens egoistiska anda.

För Vibeke Olsson är kristendom och socialism två sidor av samma sak, som ”äppelpaj och vaniljsås”.

Skildringen av Elimkyrkan andas så mycket 70-tal, det är ständiga stormöten och varor från tredje världen. De tar också några radikala steg bort från frikyrkans stränga regler. Rökning blir tillåten i en del av caféet – bara en sådan sak! och homosexuella kristna välkomnas i församlingen, ett stort steg då.

Samtidigt gör sig 80-talet allt mer gällande. Det ideella arbetet kommer successivt på undantag, människor har inte tid eller ork, blir otåliga och självupptagna, samtidigt som ekonomin rasar ihop och amorteringskraven hotar hela verksamheten.

Det är en berättelse om en värld i förvandling genom en nyliberal ”tyst statskupp”.

Varför sprack gemenskapen, vad hände när ett ”tyst socialt skred” inträffade?

Det finns lika många svar som frågor. Men det viktiga är framför allt den längtan som finns kvar, ”Vi bär alla inom oss det som aldrig blev”.


En roman som väcker både hopp och eftertanke också hos oss inpiskade hedningar.

måndag 14 mars 2016

Ord, censur och kontroversiell konst



Vissa debatter kan göra mig om inte direkt orolig så åtminstone en smula fundersam.

I min senaste roman, *Knockout* som kom ut 2014, använder jag ett flertal gånger uttrycket ”judejävel”. Med olika variationer som ”judesvin” och ”judesubba” och liknande.

Inte nog med det. Jag har minst ett par gånger använt uttrycket ”svarting” (dock inte n-ordet!) i romanen.

Det var inte av tanklöshet. Nazister och diverse andra antisemiter kränker, misshandlar och dödar inte människor vrålande ”Din jävel (svin, subba etc.) av mosaisk trosbekännelse!”
Lynchmobben i amerikanska Södern kallade inte heller sina offer för ”afroamerikaner”.

Sådana omskrivningar är direkt obscena eftersom de framkallar löje.

Dessutom är de rasistiska eftersom de förskönar och döljer en obehaglig verklighet.

Så vad göra?

Sveriges radio har censurerat bort en antirasistisk pjäs eftersom rasister i pjäsen använder ordet ”neger”. Makode Lindes konstutställning tvingades byta titel då den kung vars ankomst stod för problematiseringen av rasistiska schabloner var en ”negerkung”. Och det går inte för sig, det lärde sig redan Pippi Långstrump.

Naturligtvis ska man inte använda kränkande rasistiska tillmälen utan anledning och utan ett konkret sammanhang som kräver det. Men ord är inga abstraktioner.

Lawen Mohtadi berättar om hur hon och Angelica Ström – Katarina Taikons dotter – redigerade en nyutgåva av Katitziböckerna och *Zigenerska* (bara den titeln!). De behöll ordet ”zigenare” när det var motiverat, eller ersatte det med ”rom” när det var lämpligt.

Låter säkert enklare än vad det var i verkligheten. Men det går. Det handlar om att sätta in det konstnärliga uttrycket i ett sammanhang, att ha förståelse för de historiska omständigheterna, att respektera verkligheten och att lita till styrkan i sin övertygelse.

Men framför allt handlar det om mod. Räddhågsen konst som präglas av utslätning, ängslighet och censur är helt enkelt fullständigt ointressant.

Nu slår det mig att om den här texten någonsin kommer i tryck kan många bli mycket upprörda.

fredag 11 mars 2016

Att skriva poesi är för henne på allvar.



Hon är lite och spröd, nästan bräcklig, men när hon talar har hennes ord en oerhörd tyngd. Den irakiska poeten Rasha al-Qasim är lika eftertänksam som välartikulerad, det märks att hon har tänkt genom sina ståndpunkter gång efter annan. Ja, kanske tvingats att tänka genom av omständigheterna. 

Att skriva poesi är för henne på allvar.

Trots att hon avslutade sin medieutbildning i Tikrit med högsta betyg blev hennes journalistbana i Bagdad kantad av mobbning och utfrysning. Så kunde hon inte ha det. Hon drog sig undan världen och levde isolerat i två år, utan att ens ha kontakt med sin familj – något alldeles oerhört i det fortfarande traditionella Irak.

-          -  Jag läste och skrev under den tiden, och det var då jag hittade mig själv, min egen röst och mina ämnen, säger Rasha.

I Irak behärskas den poetiska scenen av manliga diktare, som inte gärna släpper fram kvinnliga poeter. En kvinna som vill bli publicerad riskerar mycket, inte minst sitt rykte. Nödutgången heter sociala medier, framför allt facebook. Rasha lägger upp allt nyskrivet där, och där kan hon följa hur läsarna tar emot hennes poesi.

För även om själva skapandet är fritt och spontant är det först i mötet med läsaren som hon kan vara säker på att uttrycket är det rätta. Dikten har en personlig utgångspunkt men beskriver mer generella erfarenheter, gemensamma för fler. Så blir poesin en djupare spegling av livets olika aspekter, mer mångskiftande och famnande än något annat medium.

Samtidigt är Rasha al-Qasim medveten om att varje poet har sitt perspektiv och är påverkat av den miljön som diktaren kommer från. Och ändå berör hennes tematik främst ett så universellt ämne som familjen. Något som säkerligen en svensk läsare kan lätt att ta till sig.

Hennes första diktsamling kommer ut snart i Sverige på både svenska och arabiska. Det är hon naturligtvis mycket glad för. Men hennes situation i Sverige är synnerligen komplicerad. Efter att ha hamnat i Göteborg i samband med en poesifestival kunde hon inte återvända hem till Irak på grund av IS framfart.

Hon har nu bott i Sverige i ett och ett halvt år, och väntar fortfarande på besked om uppehållstillstånd. Ovissheten tynger ner sinnet, och gör miljön ”oberörbar”, säger Rasha med en viss sorg i rösten. Hon skulle så gärna vilja ta del av den vackra svenska naturen, människorna och kulturen.

Som alltid försöker hon hitta en öppning i den svåra och jobbiga situationen. Men hennes integritet är stor, och hon vägrar att vara någon till lags. När jag försöker göra en parallell mellan Eufrat och Ångermanälven avfärdar hon det bara rakt av. Även om hon är snabb att påpeka att vi alla har anknytning till varandra.

Hon sammanfattar det på ett sätt värdigt en poet:


-           - Jag kom från en dröm som jag vill berätta om.

       Tolk under intervjun var Hassan Alyasiri.

torsdag 10 mars 2016

En gogolsk fullträff



Det är svårt att vara bra, men det är ännu svårare att bli bättre. Med sin uppsättning av Gogols ”Frieriet” tar Höga kusten teaterförening ett jättekliv framåt i sin utveckling som amatörteatergrupp. Och det är inte svårt att ana länsregissören Iso Porovics på samma gång varsamma och krävande hand bakom.

Amatörerna från Ullånger med omnejd har förvisso utvecklats stadigt hela tiden. Men det steg som de tar nu innebär en helt ny nivå. Alla agerar, replikerna levereras inte bara utan gestaltas levande och trovärdigt, skådespelare i bakgrunden väntar inte på sin tur utan fortsätter agera. Ord och kropp harmonierar, det är bra tempo och perfekt avvägd timing.

Alla har dessutom glimten i ögat, det går inte att ta miste på hur roligt de har på scenen.

Det är helt enkelt bra teater.

Pjäsen är därtill föredömligt kortad och rollistan reducerad.

Resultatet blir en gogolsk fullträff. Snobberi och sociala konventioner visas upp i all sin hycklande falskhet. Skarpsinnigt gestaltade karaktärer avslöjar obarmhärtigt den småskurna människans sämsta egenskaper som enfald, girighet, kryperi och fåfänga.

Och äktenskapet som institution grundad på status och förmögenhet framstår i all sin förtryckande tomhet.

Det blir många skratt i denna karaktärskomedi, där allvaret ligger hela tiden strax under ytan på typiskt gogolskt vis.

Skådespelarinsatserna är som sagt gedigna. Satu Eriksson är bräckligt skör i sin konventionella och affekterade lynnighet. Robert Sandström är stundtals lysande som burdus och intrigant översittare. Agneta Westerlunds äktenskapsmäklerska ljuger så oskuldsfullt bra att man vill bara att hon ska fortsätta. Börje Sachs indolente figur är genuint klassiskt rysk. Björn-Erik Sundström trovärdigt tillgjort fjantig, och Jonny Hurtigs småaktigt dryg så det står härligt till.

Linn Bodin har en mindre roll som hon bär upp med pondus och auktoritet.

Och så Bo R Holmberg. Den gamle författaren är smått genial i sin tolkning av den överårige friarens gubbsjuka entusiasm som ständigt hotas av begynnande demens. A late bloomer men som han blommar ut!

En fantastisk föreställning. Det enda jag inte blir riktigt klok på är valet av musik. Låt gå för Kalinka i början, men Chatjaturjan, och Katiusja som avslutning?

Pjäsen spelas i Ullånger även på lördag. Sedan blir det spelningar på Thuleteatern i Örnsköldsvik nästa fredag, lördag och söndag.


Frieriet av Nikolaj Gogol
Centrumhuset, Ullånger
Medverkande: Börje Sachs, Agneta Westerlund, Robert Sandström, Satu Eriksson, Linn Bodin, Jonny Hurtig, Björn-Erik Sundström och Bo R Holmberg.
Regissör: Iso Porovic
Kostym: Sarita Sandström, Olga Peshkova, Gunvor Jonsson
Scenografi: Höga kusten teaterförening
Ljus: Claes Hilding, Kerstin Wörler, Mahlin Hörnlund
Ljud: Robert Sandström
Producent: Sarita Sandström

Foto: Katarina Östholm

onsdag 9 mars 2016

"Vi vill ha både revolution och dans"



Den fjärde Feministfestivalen på Sambiblioteket var delvis tvåspråkig. En del programpunkter tolkades till arabiska.

-          Men det handlar inte om att ”vi” ska lära ”dem” – vi vill inte ha något vi och de alls – utan meningen är att vi ska träffas och lära av varandra, säger Alva Ämting från arrangerande Härnösands Fria Kulturförening.

Det bor numera ganska många nyanlända från arabiskspråkiga länder i Ådalen, och det finns en stor nyfikenhet på hur kvinnokampen ser ut i de arabiska länderna. Vilka metoder använder man sig av, hur ser motståndet ut?

Det som de svenska feministerna hoppas förmedla är framför allt insikten att kampen är inte över, att man kan aldrig ta några rättigheter för givna.

Årets program för festivalen är den vanliga blandningen av föreläsningar och musik.

-          Vi vill ha både revolution och dans, säger Alva Ämting.

Sarah Ljungquist föreläste om feminismens historia, medan Mai Nahas berättade om kvinnokampen i Syrien. Musikinslagen skiftade från körsångworkshop, mycket med betoning på gospel, med körledare Serny Carpvik, till musik och dans med Dj Judy K – som hade tappat ett ”d” i kepsen.

Dessutom var det Öppen scen, Feministiska boktips (se lista), och Poesiuppläsning med den irakiska poeten Rasha al-Qasim.

Fesivalen är mycket mån om sin öppna karaktär, och är noga med att inte företräda någon särskild sorts feminism, utan betonar att det finns olika feminismer. Det viktiga är öppenhet, inkluderandet.

-          Alla är välkomna, det finns bara en mänsklighet, och alla har lika värde, män, kvinnor och inte minst de som inte vill definiera sig i de termerna, oavsett var vi kommer ifrån, säger Alva.

Feministfestivalen är partipolitiskt obunden, och en viktig anledning till att man gärna håller de politiska partierna borta är att det finns så många åsikter bland de borgerliga partierna som man inte delar.

Festivalen avslutades med ett tonsatt manifest med rubriken ”Till mänsklighetens försvar”. Det bestod av en dikt av Sissel Almgren, tonsatt av Alma Ämting och som dramatiserades i en performance av Maya Nyberg. Temat var mänsklighetens förtjänster och brister.


FEMINISTISKA BOKTIPS

Olle Bäckström:   En parisiskas resa till Lhasa av Alexandra David-Neel
Sissel Almgren:    Människornas jord av Pramoedya Anata Toer
Linn Olausson:     Egalias döttrar av Gerd Brantenberg (En riktig 70-talsklassiker! Min anm.)
Martin Neldén:    Under det rosa täcket av Nina Björk
Alva Ämting:        Drömfakulteten av Sara Stridsberg
Sarah Ljungquist:   De förklädda flickorna i Kabul av Jenny Nordberg
Maya Nyberg:         Americanah av Chimamanda Ngozi Adichie

måndag 7 mars 2016

Kulturarv som resurs



Projektet Kulturarv i utveckling hade sin slutkonferens på Murberget under tisdagen. Projektet var ett samarbete mellan länsstyrelsen, landstinget och Murberget, och det hade ett dubbelt syfte: dels att ”skapa förutsättningar för ett demokratiskt, tillgängligt och attraktivt kulturarv”, dels att ”bidra till att kulturarv fungerar som en resurs för besöksnäringen, företagande och entreprenörskap i Västernorrland”.

-          De två delarna hänger ihop, men visst har tyngdpunkten legat på den andra delen, säger Nina Loberg, enhetschef på länsstyrelsen, och den som har haft det övergripande ansvaret för projektet.

Kulturarv i utveckling startade i april 2014, och man har genomfört en rad konferenser, inspirationsmöten, nätverksmöten, kulturarvsdagar, och dessutom riktad utbildning i storytelling.
En viktig del i projektet har varit att lyfta fram platser med kulturhistorisk anknytning, och undersöker vilka berättelser det finns kring dessa.

Hans Olov Furberg, rektor på Hola folkhögskola, berättade om skolans arbete med främst Styresholm Medeltidscenter och häxprocesserna. Numera finns inslag av kulturarv på alla kurser som ges på folkhögskolan. Dessutom ska Häxmuseet flyttas från Sandslån till Hola.

Maria Åslin och Peter Holmkvist från Sundsvall redogjorde för projektet Stenstan Visitors Center, en integrerad turistbyrå och visitors center som lyfter fram den unika miljön i Stenstan. Man kan stoltsera med att ha fyrdubblat antalet besökare sedan tidigare.

-          Vi är en mötesplats för både kunskap och inspiration, säger Maria Åslin.

En långväga gäst, Åsa Ingårda, som driver ett företag utanför Nyköping, höll ett humoristiskt föredrag om byråkratiska hinder för företagandet på landsbygden. Hon efterlyste bättre samordning och större smidighet från myndigheternas sida, och inte minst ett bättre bemötande.

Sedan följde idétorget där företagare och föreningar berättade om sin verksamhet.

Projektet ska nu analyseras och utvärderas.


-          På det här stadiet handlar det om input av idéer att använda i sitt arbete, de konkreta resultaten kommer så småningom, säger Nina Loberg.

KOMMENTAR

Hör kultur och kulturarv ihop? Det kan tyckas självklart, men i projektet Kulturarv i utveckling verkar det finnas en underliggande tanke att särskilja de två.

Det kan möjligen förklara den nästan totala frånvaron av kulturutövare under slutkonferensen, något som gäller, med några få undantag, under hela projektet.

Visst handlar projektet i första hand om ekonomisk tillväxt och nya affärsmöjligheter, och det behöver inte vara något fel i och för sig. Men ett kulturarv är en levande process, och de som håller den vid liv är just kulturskaparna.

Och då handlar det inte längre om nya marknader, kommersiell paketering och högre besökssiffror, utan om att utveckla kulturutövarnas professionella villkor, och skapa en infrastruktur som främjar kulturskapande.

En besvärlig och känslig fråga.

Den leder i sin tur till den föga lukrativa och totalt olönsamma uppfattning att kulturen har ett värde i sig.

Ladies got the blues



Det fanns flera framträdande kvinnliga bluesartister i musikgenrens begynnelse, med namn som 
Mamie Smith, Ma Rainey och Bessie Smith. Så småningom kom kvinnorna inom bluesen att hamna allt mer i skuggan, vilket naturligtvis inte betyder att de inte fanns där.

Musikkollektivet Ladies got the blues lyfter fram och hyllar blusens alla stora kvinnor – som också är deras förebilder. Under helgen var de på turné i Ångermanland med spelningar på Metropol, Brux och Babelsberg, där de bjöd på en hisnande musikalisk resa med kvinnliga förtecken från 1920-talets Mississippi till dagens svenska scener.

Reperoaren som kollektivet bjöd på var en spännande blandning av deltablues och Chicagoblues, gammalt och nytt, med låtar av drottningen Koko Taylor och unga stjärnskott som Susan Tedeschi och Lizz Wright. Dessutom skiftade man mellan amerikanskt och svenskt, blues går alldeles utmärkt att sjunga på svenska, vilket har bevisats med eftertryck av Louise Hofsten och hennes yngre kollega Lisa Lystam. Båda blev representerade, och det är tydligt att svenska kvinnlig blues har en klar dragning åt jazz.

Kul också att våga gå lite utanför de konventionella ramarna med en suveränt framförd Janis Joplin-låt.

Ladies got the blues mönstrar åtta kvinnor på scen, två är sångare, de är samspelta och lekfulla på samma gång. Alla är alla mycket skickliga musiker som i bästa bluestradition förenar teknisk virtuositetet med känslosam inlevelse.

Ett litet plus för Elin Öberg på munspel som fick bluesens sorgsna vemod att riktigt dallra i luften.


Slutligen en stilla fundering: musikaliskt är det just ingenting som skiljer kvinnlig blues från manlig, skillnaden ligger snarare i texterna. Hur mycket olycka och smärta det än ryms i bluesmusiken har jag svårt att föreställa mig en man som sjunger om att vara rädd för att drunkna i sina egna tårar.

onsdag 2 mars 2016

Vem tillhör hembygden?



Sverigedemokraterna vill ge mer pengar till hembygdsrörelsen. Hembygdsrörelsen vill inte ha med Sverigedemokraterna att göra. Det där med hembygd kan tydligen vara både komplicerat och kontroversiellt.

Hembygdsromantiken blommar upp kring förra sekelskiftet som en reaktion mot att hermbygden upphör att vara självklar. Utvandringen och urbaniseringen skapar en djup rotlöshet och hemlöshet och en stark känsla av förlust. Mångas identitet blir vag och osäker. Det finns också en politisk slagsida med hotande social oro och radikalisering.

Det är därför knappast förvånande att hembygdsrörelsen är till en början ett konservativt projekt.
Märkligt nog kopplas den ihop med den framväxande nationalismen. Vän av ordning kan tycka att de två är varandras motsatser, men de konservativa gjorde oförskräckt en logisk kullerbytta och förklarade med den franske högerradikalen och rasisten Maurice Barrés ord att ”sann nationalism bygger på lokalkänsla”.

Carl Larsson talade om ”den stora gemensamma torvan”, och liknande tankar återfinns hos till exempel Verner von Heidenstam och Ellen Key.

Det svenska kulturlivets ständige Gossen Ruda August Strindberg å sin sida hånade hembygdsromantiken. I ”Svenska folket” och även i ”Det nya riket” påvisar han skadeglatt att ”urgamla” traditioner i själva verket är av ganska nytt datum, och att mycket av allmogekulturen bygger på utländska element och influenser. Det påminner onekligen i hög grad om dagens kulturdebatt.

Det är knappast en tillfällighet att hembygdsrörelsen reorganiseras under 30-talet. Begreppet ”hembygd”, Heimat, var centralt för den nazistiska ideologin. Det är här man finner det naturliga och ursprungliga, det äkta – i motsats till det urbana industrisamhällets rotlösa dekadans.

Här har vi ytterligare en av historiens paradoxer, nazismen delade vurmen för hembygden med modernismen inom konsten, och de två gick annars inte alls bra ihop.

Ingen förkroppsligar denna motsättning mer åskådligt än Emil Nolde. Han räknas som en av 1900-talets mest inflytelserika tyska konstnärer. Hans konstkarriär tog fart sent, först kring 1910 då han var redan en bra bit över 40. Bland annat blev han 1898 inte antagen till Konstakademin i München, ett öde han delade med Adolf Hitler (som inte blev antagen i Wien), en person som kom att spela en stor roll i Noldes liv.

Efter en flyktig flirt med impressionismen tidigt under sin konstnärsbana sålde Nolde sin artistsjäl till expressionismen, med van Gogh som husgud. Han tog avstånd från det som han uppfattade som ytligt dekorativt i den franska konsten (impressionisterna), och sökte istället det primitiva och ursprungliga, han gjorde bland annat en resa till Söderhavet, och det fann han i expressionismen. Den betraktade han som ett uttryck för det sant tyska, som för honom var detsamma som det rena och det starka, och som hade sin grund i hembygden.

Redan under 20-talet blev Nolde medlem i nazistpartiet, och han var – fullt logiskt – rabiat antisemit.
Samtidigt är det lätt att göra sig skyldig till övertolkning här: att se konst som uttryck för en nationell identitet var vanligt i början av 1900-talet (och är förmodligen inte heller helt främmande för vår egen samtid), och sökandet efter det ”primitiva” delade Nolde med många andra konstnärer vid den tiden, till exempel Gauguin och Picasso, som ju politiskt utvecklades i en helt annan riktning.

Noldes kärlekshistoria med nazismen blev obesvarad. Trots vädjanden och protester var han en av konstnärerna som hängdes ut på den famösa utställningen Entartete Kunst (urartad konst) i München 1937.

Nolde stämplades som ”degenererad”, mer än tusen av hans verk konfiskerades, några såldes utomlands, många förstördes. 1941 belades Nolde med totalt yrkesförbud, och förbjöds att måla också privat, ett förbud han bröt tämligen konsekvent emot.

Efter kriget togs nazismens styvmoderliga behandling av Nolde till intäkt för att stryka ett streck över hans eget nazistiska förflutna, och han levde de sista åren av sitt liv som hyllad och uppburen konstnär i Västtyskland.

Mellan oktober 2015 och januari 2016 hade Göteborgs konstmuseum en utställning med ett 90-tal av Noldes verk. Det är oljemålningar, akvareller och grafiska blad. Utställningen har titeln ”Färgstormar” och gör verkligen skäl för namnet. Kraftfulla, djärva penseldrag, och en veritabel eruption av överväldigande, påträngande färger.

Det är mycket rött och gult, som blöder och brinner, hans blått är bottenlöst, och till och med grått är intensivt spännande. Det är så nära en ren känsla förmedlad i färg man kan komma.



När man ser Noldes porträtt, hur han avbildar människor, är det lättare att förstå hans problem med den nazistiska kulturbyråkratin. Här finns inga ariska, blonda övermänniskor, Noldes personer är snarare fula, nästan groteska, och genom att väcka motstridiga känslor fångar de in människor i all deras mångfacetterade motsägelsefullhet i ett dynamiskt socialt sammanhang.

Noldes landskap är däremot av en helt annan karaktär, och på ett helt annat sätt i samklang med nazismens kulturideal. Det är idylliska bilder, helt utan riktning i vare sig tid eller rum, stelnade utanför historien.

Inte ens färgerna har samma lyster och skärpa.

Det är Heimat-myten fångad i en konstnärs förvirrade ideologiska universum.

Ambivalensen hos Noldes konst ger ett bra uttryck för problematiken kring hembygdsbegreppet. Är hembygden något slutet och fixerat en gång för alla i ett mytiskt förflutet att knyta an till exklusivt för dem av födelse invigda? Eller ett levande arv av mångfald som ständigt förnyas, berikande och tillgängligt för alla som vill ta del av det?


Svaret på dessa frågor kan visa sig vara avgörande för vår framtid.

tisdag 1 mars 2016

Konsten bräker mot krigets vanvett



Politik är ingen konst men all konst är politisk. I fredliga Sverige kan titeln på en konstutställning förbjudas då det innehåller ett kontroversiellt ord, i länder som Ungern och Polen kräver högernationalistiska regeringar, valda i god demokratisk ordning, rättning i leden i kulturinstitutionerna. I tider av kris blir kopplingen mellan konst och politik än tydligare.

I slutet av 1915 hade kriget på västfronten kört fast fullständigt. En 50 mil lång frontlinje av skyttegravar, kulsprutenästen och artilleriställningar, sträckte sig från schweiziska gränsen till Flanderns kust, som ett väldigt infekterat ärr i Västeuropas sargade kropp.

Den tekniska utvecklingen av kulsprutor och kanoner hade skapat en förödande eldkraft, även om träffsäkerheten inte alltid var den bästa, flyg och stridsvagnar användes visserligen, men i liten utsträckning och utan samordning med infanteriet. Det gjorde krigföringen statisk och varje försök till anfall resulterade i veritabla massakrer.

I den situationen kom den nytillträdde tyske generalstabschefen Erich von Falkenhayn med en plan hur man kunde bryta dödläget. Man skulle inta ett område, locka fransmännen att försöka återta det, där skulle de drabbas av så stora förluster att de tappade viljan och förmågan att fortsätta kriget och tvingades dra sig ur – så att Tyskland kunde koncentrera sina krigsansträngningar till östfronten.

En plan genial i all sin enkelhet och cynism – dessutom kryddad med en rejäl dos bristande verklighetskontakt då Falkenhayn kalkylerade med små egna förluster.

Stöten skulle sättas in vid staden Verdun, och valet av plats var ingen tillfällighet, Verdun ansågs som ointagligt och var en stark symbol för fransk motståndsvilja.

Anfallet inleddes den 21 februari med en nio timmar lång artilleribeskjutning, det första skottet avlossades från en 380 millimeters Kruppkanon som träffade katedralen i Verdun drygt 20 kilometer bort (en del källor uppger 32 km)! Till en början hade de tyska trupperna framgångar och kunde rycka fram, men fransmännen bjöd ett förbittrat motstånd, och när förstärkningar anlände pressades tyskarna tillbaka.

Striderna pågick ända in i december utan att något avgörande kunde uppnås. Falkenhayn fick rätt om de franska förlusterna, de var förvisso fruktansvärda, på drygt 370 000 döda, saknade och sårade, men hans kalkyler att det skulle få fransmännen att dra sig ur kriget kom totalt på skam. Snarare stärkte slaget vid Verdun stridsviljan, slaget upphöjdes till en symbol, och befälhavaren general Pétain utropades till den store segraren, och fick status som nationalikon, tills han störtade sig själv från piedestalen genom sitt samarbete med de nazistiska ockupanterna drygt 20 år senare.

Von Falkenhayn fick fel också i sin förhoppning om små egna förluster. De blev nästan lika stora som fransmännens. På fältet utanför Verdun finns ett ossuarium, ett benhus, med skelettrester från 130 000 oidentifierade soldater. Området har aldrig röjts och än idag ligger där kvar mängder med minor och blindgångare.

Skulle man mot förmodan ändå vilja ta en promenad där rekommenderas gummistövlar för att undvika risken att bli smittad av likstelsbakterier från de tusentals döda som ligger där lager på lager.

Det var vanvett. Och naturligtvis väckte kriget harm och protester. I Zürich i det neutrala Schweiz samlades en stor skara politiska aktivister och konstnärer som på olika sätt gav uttryck för sin avsky mot den meningslösa slakten i kampen för nationell ära och marknadsandelar.

Ett mycket speciellt ställe i Zürich var Cabaret Voltaire. Det grundades av författaren och poeten Hugo Ball och hans fru Emmy Hennings. Övriga medgrundare var Tristan Tzara, Marcel Janco och Jean Arp, som alla kom att spela en betydelsefull roll inom den dadaism som snart skulle se dagens ljus.

I det Zürich som var en tummelplats för manifestationer mot krig, chauvinism och gammalmodiga estetiska ideal, i en anda att vilja göra upp med allt det etablerade, föddes Cabaret Voltaire, ”en lekplats för galna känslor”.

Cabaret Voltaire var en samlingspunkt för olika konstnärliga inriktningar. Det kunde förekomma bullrig musik, samtidig uppläsning av olika dikter, bisarra danser, groteska masker, fantasifulla kostymer, och allt kunde pågå samtidigt som ett enda kaotiskt skådespel.

Det var här som någon gång i februari, bara kort tid innan helvetet vid Verdun brakade loss, som Tristan Tzara offentliggjorde det dadaistiska manifestet.

Tzara hette egentligen Samy Rosenstock, och var född i en judisk familj i Rumänien. Sitt nya namn la han sig till under studentåren i Bukarest, förnamnet refererar givetvis till hjälten i den gamla keltiska sagan om Tristan och Isolde, efternamnet Tzara lär betyda jord eller land på rumänska, men det kan också vara en anspelning på tsar. Med dadaister vet man aldrig.

Det gäller också namnet dada, dadaismen föddes som en konstnärlig protest mot den meningslösa masslakten i skyttegravarna, som man dessutom menade att konsten var medskyldig till, ja rent av en del av. Dadaismen var en form av anti-konst, och det är lättare att säga vad den inte var än att försöka definiera den. Redan namnet är obegripligt och dess ursprung höljt i dunkel.

Den rumänske exilförfattaren Andrei Codrescu – verksam sedan 1966 i USA – berättar i romanen ”Tzara och Lenin spelar schack” (2012) om ett kompani soldater, året är 1916, som drar genom en liten belgisk stad och bräker som lamm. Uttrycksfullt bortom konventionella uttrycksmedel. Och det är kanske det Dada handlar om.

Romanen utgår från ett fiktivt schackparti på ett bohemcafé i Zürich det ödesdigra året 1916 mellan Lenin och Tristan Tzara, mellan kommunismen och Dada, där dadaism står för ”kaos, libido, det kreativa och det absurda”, medan ”Kommunismen lade sin energi på förnuft, klass, en begriplig social taxonomi, förutsägbara strukturer och skapandet av en ny människa”.

Det kan tilläggas att politiskt var dadaismen inte homogen, (den var knappast homogen i något annat avseende heller) de flesta av dess anhängare ansåg sig stå över politiken, men många var också vänster, Tzara själv var medlem i franska kommunistpartiet och deltog som frivillig i spanska inbördeskriget.

Det skapades mycket spännande konst och litteratur i dadaismens svallvågor, det räcker att nämna namn som Duschamps, Picabia, Léger, Breton, Apollinaire och Satie. Vilket inte hindrade att blott 20 år efter den vansinniga slakten i första världskrigets skyttegravar var det dags igen för ett ofattbart blodigt storkrig. Med Förintelsen som kronan på verket.

Skapandet och förstörelsen går hos människosläktet hand i hand.