Politik är ingen konst men all konst är politisk. I fredliga
Sverige kan titeln på en konstutställning förbjudas då det innehåller ett
kontroversiellt ord, i länder som Ungern och Polen kräver högernationalistiska
regeringar, valda i god demokratisk ordning, rättning i leden i
kulturinstitutionerna. I tider av kris blir kopplingen mellan konst och politik
än tydligare.
I slutet av 1915 hade kriget på västfronten kört fast
fullständigt. En 50 mil lång frontlinje av skyttegravar, kulsprutenästen och artilleriställningar,
sträckte sig från schweiziska gränsen till Flanderns kust, som ett väldigt infekterat ärr
i Västeuropas sargade kropp.
Den tekniska utvecklingen av kulsprutor och kanoner hade
skapat en förödande eldkraft, även om träffsäkerheten inte alltid var den
bästa, flyg och stridsvagnar användes visserligen, men i liten utsträckning och
utan samordning med infanteriet. Det gjorde krigföringen statisk och varje
försök till anfall resulterade i veritabla massakrer.
I den situationen kom den nytillträdde tyske
generalstabschefen Erich von Falkenhayn med en plan hur man kunde bryta
dödläget. Man skulle inta ett område, locka fransmännen att försöka återta det,
där skulle de drabbas av så stora förluster att de tappade viljan och förmågan
att fortsätta kriget och tvingades dra sig ur – så att Tyskland kunde
koncentrera sina krigsansträngningar till östfronten.
En plan genial i all sin enkelhet och cynism – dessutom
kryddad med en rejäl dos bristande verklighetskontakt då Falkenhayn kalkylerade
med små egna förluster.
Stöten skulle sättas in vid staden Verdun, och valet av
plats var ingen tillfällighet, Verdun ansågs som ointagligt och var en stark
symbol för fransk motståndsvilja.
Anfallet inleddes den 21 februari med en nio timmar lång
artilleribeskjutning, det första skottet avlossades från en 380 millimeters
Kruppkanon som träffade katedralen i Verdun drygt 20 kilometer bort (en del
källor uppger 32 km)! Till en början hade de tyska trupperna framgångar och
kunde rycka fram, men fransmännen bjöd ett förbittrat motstånd, och när
förstärkningar anlände pressades tyskarna tillbaka.
Striderna pågick ända in i december utan att något avgörande
kunde uppnås. Falkenhayn fick rätt om de franska förlusterna, de var förvisso
fruktansvärda, på drygt 370 000 döda, saknade och sårade, men hans kalkyler att
det skulle få fransmännen att dra sig ur kriget kom totalt på skam. Snarare
stärkte slaget vid Verdun stridsviljan, slaget upphöjdes till en symbol, och
befälhavaren general Pétain utropades till den store segraren, och fick status
som nationalikon, tills han störtade sig själv från piedestalen genom sitt
samarbete med de nazistiska ockupanterna drygt 20 år senare.
Von Falkenhayn fick fel också i sin förhoppning om små egna
förluster. De blev nästan lika stora som fransmännens. På fältet utanför Verdun
finns ett ossuarium, ett benhus, med skelettrester från 130 000 oidentifierade
soldater. Området har aldrig röjts och än idag ligger där kvar mängder med
minor och blindgångare.
Skulle man mot förmodan ändå vilja ta en promenad där
rekommenderas gummistövlar för att undvika risken att bli smittad av
likstelsbakterier från de tusentals döda som ligger där lager på lager.
Det var vanvett. Och naturligtvis väckte kriget harm och
protester. I Zürich i det neutrala Schweiz samlades en stor skara politiska
aktivister och konstnärer som på olika sätt gav uttryck för sin avsky mot den
meningslösa slakten i kampen för nationell ära och marknadsandelar.
Ett mycket speciellt ställe i Zürich var Cabaret Voltaire.
Det grundades av författaren och poeten Hugo Ball och hans fru Emmy Hennings.
Övriga medgrundare var Tristan Tzara, Marcel Janco och Jean Arp, som alla kom
att spela en betydelsefull roll inom den dadaism som snart skulle se dagens
ljus.
I det Zürich som var en tummelplats för manifestationer mot
krig, chauvinism och gammalmodiga estetiska ideal, i en anda att vilja göra upp
med allt det etablerade, föddes Cabaret Voltaire, ”en lekplats för galna
känslor”.
Cabaret Voltaire var en samlingspunkt för olika konstnärliga
inriktningar. Det kunde förekomma bullrig musik, samtidig uppläsning av olika
dikter, bisarra danser, groteska masker, fantasifulla kostymer, och allt kunde
pågå samtidigt som ett enda kaotiskt skådespel.
Det var här som någon gång i februari, bara kort tid innan
helvetet vid Verdun brakade loss, som Tristan Tzara offentliggjorde det
dadaistiska manifestet.
Tzara hette egentligen Samy Rosenstock, och var född i en
judisk familj i Rumänien. Sitt nya namn la han sig till under studentåren i
Bukarest, förnamnet refererar givetvis till hjälten i den gamla keltiska sagan
om Tristan och Isolde, efternamnet Tzara lär betyda jord eller land på
rumänska, men det kan också vara en anspelning på tsar. Med dadaister vet man
aldrig.
Det gäller också namnet dada, dadaismen föddes som en konstnärlig
protest mot den meningslösa masslakten i skyttegravarna, som man dessutom
menade att konsten var medskyldig till, ja rent av en del av. Dadaismen var en
form av anti-konst, och det är lättare att säga vad den inte var än att försöka
definiera den. Redan namnet är obegripligt och dess ursprung höljt i dunkel.
Den rumänske exilförfattaren Andrei Codrescu – verksam sedan
1966 i USA – berättar i romanen ”Tzara och Lenin spelar schack” (2012) om ett
kompani soldater, året är 1916, som drar genom en liten belgisk stad och bräker
som lamm. Uttrycksfullt bortom konventionella uttrycksmedel. Och det är kanske
det Dada handlar om.
Romanen utgår från ett fiktivt schackparti på ett bohemcafé
i Zürich det ödesdigra året 1916 mellan Lenin och Tristan Tzara, mellan
kommunismen och Dada, där dadaism står för ”kaos, libido, det kreativa och det
absurda”, medan ”Kommunismen lade sin energi på förnuft, klass, en begriplig
social taxonomi, förutsägbara strukturer och skapandet av en ny människa”.
Det kan tilläggas att politiskt var dadaismen inte homogen,
(den var knappast homogen i något annat avseende heller) de flesta av dess
anhängare ansåg sig stå över politiken, men många var också vänster, Tzara
själv var medlem i franska kommunistpartiet och deltog som frivillig i spanska
inbördeskriget.
Det skapades mycket spännande konst och litteratur i
dadaismens svallvågor, det räcker att nämna namn som Duschamps, Picabia, Léger,
Breton, Apollinaire och Satie. Vilket inte hindrade att blott 20 år efter den
vansinniga slakten i första världskrigets skyttegravar var det dags igen för
ett ofattbart blodigt storkrig. Med Förintelsen som kronan på verket.
Skapandet och förstörelsen går hos människosläktet hand i
hand.