Med lättsam blick på Livet

Det som jag alltid ska komma ihåg är hennes blick. Plirande, lätt ironisk, ögon som har sett det mesta, men inte förlorat sin nyfikenhet.

Den polska poeten och Nobelpristagaren Wisława Szymborska dog i sömnen i sitt hem i Kraków. Hon var född 1923, åtta år senare flyttade familjen till Kraków, och hon förblev staden trogen resten av sitt liv. Hennes ungdomsår infaller under den nazistiska ockupationen av Polen, något som utan tvekan har satt djupa spår. Efterkrigstidens nya verklighet blir komplicerad för Szymborska, liksom för många av Polens konstnärer och intellektuella, som slits mellan sina vänstersympatier, systemkritik, patriotism och frihetspatos.

Hon debuterar 1945 med dikten med den talande titeln Jag söker ordet. Första diktsamlingen kommer 1952, med en titel minst lika betydelsemättad – Därför lever vi.

Många kritiker anser att hennes egentliga debut är diktsamlingen Rop till Yeti från 1957. Där utkristalliseras den stilen som skulle bli adelsmärket för hennes poesi, med aforistiska vändningar och flitig användning av paradoxer.

Szymborskas diktsamlingar är alltid tunna, med få, ganska korta dikter. Anslaget är lättsamt, för att inte säga lättsinnigt. Hon har faktiskt inte publicerat mer än omkring 350 dikter under hela sitt långa liv.

Dikterna är flyhänt skrivna, nästan som i förbigående, av någon som under ingivelse av en plötslig inspiration sätter sig ner och skriver några rader och det blir till små fyndiga spontanmästerverk. Sådan poesi kan man bara åstadkommas genom ett hårt arbete, där varje rad, varje ord, ja nästan varje bokstav är genomarbetad och utmejslad med kirurgisk precision.

Dikterna präglas av enkelhet och lättillgänglighet med ofta vardagliga motiv. Alla talar om vädret, det gör Szymborska också Följande dag/ser ut att bli solig,/fast de som ännu lever/bör bära paraply. Det här är ganska typiskt, en oväntad vändning, och något så banalt som en väderprognos har blivit till en existentiell betraktelse.

Det är illusionslöst utan att vara cyniskt, uppenbart utan att vara banalt. Szymborska räds inte heller självironin, och förblir trogen mot sig själv i sina tvivel på ordens otillräcklighet. Hur mycket mod krävs det inte av en poet för att skriva följande rader?

Jag var som en spik som slagits in för löst i väggen/eller som/(här en liknelse som inte infann sig).

Ett genomgående tema är Tiden för i tiden/har du ont om tid..

Livet flyter obevekligt fram, det styrs av slumpen och tillfälligheter, och vi människor försöker efter bästa förmåga hantera smärtan i livets flyktighet, våra ödens oundviklighet, livets alla motsättningar och motsatser, och frånvaron av definitiva svar.

Och slutet väntar oss alla:

Det var en gång,

Det var, så tog det slut.

I en given turordning,

Ty sådan är regeln i det här förlorarspelet.

Ockupation mot nedläggning i Dorotea

Doroteaborna protesterar mot nedläggningen av akutplatserna i kommunen genom att ockupera sjukstugan.
– Vi stannar tills landstinget presenterar ett förslag som vi kan acceptera, säger Inger Henricson, en av ockupanterna till Flamman.
På sjukstugan i Dorotea har det funnits fyra akutvårdplatser, det var en fungerande verksamhet med en akutläkare och en sjuksköterska. Som ett led i ett nedskärningsprogram beslutades att akutplatserna skulle bort. Det är inte helt klart vart Doroteaborna ska vända sig i fortsättningen för akutvård, men troligen blir det Lycksele, som ligger 15 mil bort. Någon samarbetslösning med kommunen var inte heller färdig innan akutplatserna stängde.
– Beslutet är illa genomtänkt, och det verkar inte finnas någon som helst planering, säger Inger Henricson.

När landstingets planer för nedläggning av akutvårdplatserna blev kända genomförde man de första protesterna. Namnlistor samlade 2 000 underskrifter (det bor knappt 3 000 i kommunen), ljusdemonstrationer arrangerades, flera möten genomfördes, bland annat med landstingsrådet Peter Olofsson (S). Han medgav visserligen att en del av kritiken var befogad, man lämnade inga klara besked i övrigt.
Ockupanterna har fått stöd av sjukstugans personal, och hjälp och gåvor strömmar in hela tiden.
– Det kommer så mycket folk att alla inte får plats, det är skolklasser, ja hela kommunen är här, säger Inger Henricson.
– De har med sig mat och kaffe, och restaurangen i bygden erbjuder oss gratis måltider.
S har majoritet i Västerbottens läns landsting tillsammans med MP.  Tidigare ingick också V i koalitionen, men hoppade av i höstas i protest mot nedskärningarna.

Från tyskt spöke till schweizisk alienation

Den tyska efterkrigslitteraturen har naturligt nog sysselsatt sig mycket med ämnen kring skuldfrågan och förhållandet mellan individen och historien.

Dessa frågor har successivt bleknat bort, och i synnerhet efter 1989 har andra problemställningar kommit i förgrunden. Åter igen är det historien som spökar, inte minst de ouppklarade skuggor som forna DDR fortfarande kastar, och den baksmälla som tycks plåga tyskarna i både öst och väst, mest öst, efter att glädjeyran för återföreningen har förbytts i krass vardag och ekonomiska bekymmer.

Och spökar bokstavligen talat gör det i Ricarda Junges roman Stalinhusen (Thorén & Lindskog; övers: Nina Katarina Karlsson). Åtminstone börjar huvudpersonen misstänka att det är så när hon med man och litet barn flyttar från Hamburg till Berlin. Som de flesta nyinflyttade i den nygamla huvudstaden hamnar de i den östra delen.

Till saken hör att hennes familj har ett förflutet i Östtyskland, något som mer eller mindre har varit en familjehemlighet. Här finns ouppklarade saker både på det privata och på det allmänna planet.

Och vem är det som spökar? Och varför? Är det DDR-diktaturens offer som går igen, eller möjligen den dröm som trots allt fanns där som vill göra sig påmind?

Det tyska originalets titel är Die komische Frau, den konstiga tanten, egentligen betydligt mer adekvat än det publikfriande Stalinhusen, och kanhända ger en antydan om hur ett svar skulle kunna formuleras.

Alienationstemat är också starkt närvarande i den tyskspråkiga litteraturen från Schweiz. Det är ett land med inte mindre än fyra officiella språk, och därtill stora kontraster mellan dels tyskans många särpräglade dialekter, dels skillnaden mellan skolans och myndigheternas högtyska och vardagens dialektala språk. Det är föga förvånande att litteraturen här ger ofta uttryck åt identitetssökande och förvirring, som ibland kan överraska på ett spännande sätt.

Peter Stamms *Sju år* (Thorén & Lindskog, övers: Sofia Lindelöf) vore en ganska slätstruken och ointressant historia, full med schabloner, om en krisande medelålders medelklassman, om det inte vore för parallellspåret om den polska illegala invandrarkvinnan som vår hjälte gör med barn, för att därefter mer eller mindre tvinga henne att lämna bort barnet – till honom och hans fru.

Romanen lyfter från tämligen förutsägbart medelklassterapignäll till en stark berättelse om en ojämlik värld.

Schweiz har numera en stor invandring, en process som har inte varit helt smärtfri. Melinda Nadj Abonji är en schweizisk tyskspråkig författare med rötter i Vojvodinas ungerska minoritet. Vojvodina är en autonom provins i norra Serbien med inte mindre än 26 olika minoritetsgrupper och sex officiella språk. När duvor flyger (Norstedts; övers: Christine Bredenkamp)är Abonjis andra roman, och den första på svenska.

I centrum står en ung kvinna, Ildikó, och hennes konfrontation med främlingsfientligheten i det lilla samhället i Schweiz där familjen försöker skapa sig en ny tillvaro. Samtidigt bryter kriget i forna Jugoslavien ut, och frontlinjerna löper ända in i familjens kök i det avlägsna alplandet.

Banden i Ildikós familj är mycket starka, de är fortfarande i mångt och mycket ett uttryck för en bondekultur med dess nära personliga relationer, i det här fallet dessutom ytterligare förstärkt av århundraden av utanförskap som etnisk minoritetsgrupp. Romanen är en finstämd berättelse om en ung kvinnas frigörelse och första stapplande steg på vägen att skapa ett eget liv.

Det personliga och det politiska samsas i god balans, och romanen utmynnar i en hyllning till den lilla människan och hennes förmåga att ta sig genom all världens hemskheter och galenskaper som de mäktiga ställer till med.

Kulturtorget vecka 5

1. Mamma Mu är mest sålda barnbok på läsplatta. Sollentuna slopar nu skolböckerna och låter barnen läsa på läsplattor. Behöver barn hålla i en bok av papper?

Vad är det som är så speciellt med just papper? Varför inte lika gärna papyrus, oxhud eller lertavlor? Det viktiga är att barn läser böcker, många böcker. Och för all del, vuxna också.

2. Vad är det med instrumentet dragspel som gör det så särskilt älskat av många människor? Apropå att stjärndragspelarna Jörgen Sundeqvist och Lena Rist-Larsen släpper cd med stort releaseparty på Babelsberg i Kramfors på lördag.

Ingen aning. Kan det vara något folkligt? Att instrumentet har stor klangrikedom? Som sagt, inte en susning. Dragspel är inte min grej.

3. Vilket är ditt stora läsprojekt? Klassikern som du lovar dig själv att läsa i livet? Apropå att James Joyces Ulysses, just en sådan klassiker, kommer ut i svensk nyöversättning idag.

Jag skulle vilja läsa alla böcker jag inte hunnit med. Om jag lever till biblisk ålder och blir så där 950 år gammal kanske jag hinner med hälften. Men OK, om jag ska nämna några konkreta titlar, "På spaning efter den tid som flytt", och så Musils "Mannen utan egenskaper", och ...

Quattro Stagioni

Sverige är ett nordligt land. Stockholm ligger på ungefär samma breddgrader som den sibiriska staden med det iskallt klingande namnet Jenisejsk. Och tro det eller ej, men Sveriges huvudstad ligger faktiskt rejält norr om Novosibirsk.

I södra Norrland, där jag bor, och som ligger mer eller mindre mitt i landet, har vi samma geografiska läge som Hudson Bay, Labrador havet – man fryser bara man hör det, och norra delen av Alaska. Korkade amerikaner som tror att det springer isbjörnar på våra gator är nog inte så korkade ändå. De har bara missat det där med Golfströmmen.

Landets nordliga läge har naturligtvis konsekvenser för väderleken här. Sverige har, som det heter, ett tempererat klimat, vilket är en omskrivning för drastiska årstidsväxlingar, en kort och kylig sommar, och en lång en kall vinter. Sådana klimatförhållanden har det rått här uppe i Norden, med en viss variation, sedan urminnes tider, och man kan tycka att de därför borde vara självklara för invånarna här. Men icke.

Det finns nog inget annat folk på jorden som är så fixerat vid klimatet, inte ens engelsmännen talar så mycket och ofta om vädret som svenskarna. En förorättad besvikelse över sommaren tillhör det svenska kynnets obligatoriska repertoar. Vintern däremot präglas av oförställd häpnad och gränslös förvåning.
Svenskarna reagerar som om de bodde i södra Kalifornien, ”Va? Snöar det? I december? Det kan inte vara möjligt!” Mest låter det så i södra Sverige, men faktiskt även här uppe i Norrland. Jag vet inte hur många gånger jag har hört infödda norrlänningar beklaga sig över den alldeles för långa vintern, kylan och mörkret. År efter år.

Det är förmodligen förklaringen till att svenskarnas så tålmodigt accepterar vintrarnas tågelände, med idel inställda turer och ofattbara förseningar. För bara 15-20 år sedan var ”snökaos” något som drabbade Grekland eller Alabama. Numera är det ett årligen återkommande fenomen i vårt avlånga land.
Vilket naturligtvis inte alls beror på ymnigt snöfall eller ”extrem” kyla utan på idiotiska privatiseringar och vettlösa nedskärningar.

För oss tidningsbud är vintern en tuff tid. Vi är alltid ute när det är fortfarande oplogat, oskottat, osandat, och annat jäkelskap som börjar på o. På en del ställen är det dessutom ett permanent tillstånd. Det är som om en del villa ägare inte begrep att det har snöat och att det är halt. Det är samma ställen år efter år.

Det som gör mig mest förvånad är inte att de struntar i oss, en del är bara sådana, men att de står ut med att ha det så själva. Livsfarlig ishalka och så mycket snö att det går knappt att ta sig in och ut ur huset!

Sedan har vi de rörande halvambitiösa villaägarna, de som sandar ordentligt gången fram till huset, men stannar precis utanför brevlådan, och skottar jättefint fram till brevlådan, men inte bakom den. ”Jaså du har skottat, så synd då att inte min bil går sidledes!”

Och så alla bilar som sticker ut så där retfullt tio centimeter framför brevlådan…en natt ska jag ta med mig motorsågen…

Jag skulle tro att kollegorna inom transportsektorn har det inte så muntert under vintern de heller. Därför vill jag lansera en upplysningskampanj om klimatets verkliga beskaffenhet i Sverige. Kalla den gärna ”De fyra årstiderna”. Och kör med Vivaldimusik och pizza.