En stor turkisk diktare

 

Idag är det Nazim Hikmets födelsedag. (Hans födelse registrerades först den 15 januari 1902, vilket ofta felaktigt uppges som hans födelsedatum.)

Han var en stor turkisk poet, som än idag inte har fått sin rättmätiga plats i Turkiet.

Det finns mer på läsa om honom på världslitteratur.se:  http://varldslitteratur.se/person/nazim-hikmet

Här en dikt av Nazim Hikmet:

"Om jag var ett platanträd - skulle jag vila i dess skugga
om jag var bok
skulle jag läsa, utan att bli uttråkad, en sömnlös natt
penna ville jag inte vara, ens mellan mina
egna fingrar
om jag var dörr
skulle jag öppna för de goda och stänga för de onda
om jag var fönster, ett stort öppet fönster, utan gardiner
skulle jag föra in staden i mitt rum
om jag var ett ord
skulle jag ropa efter det vackra, det rättvisa, det sanna
om jag var ord
skulle jag stilla förklara min kärlek."

Mycket mer än bara Mehr

 

Idag är det Hjalmar Mehrs födelsedag.

Stockholmskärlek. En bok om Hjalmar Mehr
Björn Elmbrant
Atlas, 2010

Regeringens förslag om Förbifart Stockholm har väckt en livlig debatt. Miljöfrågor och regionalpolitik diskuteras upprört och högljutt. De här frågorna är allt annat än nya. Stockholmsregionens ställning, resursfördelningen mellan huvudstaden och resten av landet, modernisering och dess konsekvenser, är sådant som har stötts och blötts många gånger förut. Inte minst under åren direkt efter kriget var det högaktuellt.

Efterkrigstidens ekonomiska jätteboom förde med sig en stor inflyttning till storstadsregionerna i allmänhet, och Stockholm i synnerhet. Mellankrigstidens bostadsbrist förvärrades än mer. Dessutom var stora delar av bostadsbeståndet omodernt, många bodde trångt och under undermåliga sanitära förhållanden.

Samtidigt skedde en explosionsartad utveckling av bilismen som ställde helt nya krav på utbyggnad av vägnätet och kollektivtrafiken, framför allt tunnelbanan. Det krävdes djärva beslut för att åstadkomma genomgripande åtgärder som skulle förvandla Stockholm till en fungerande och modern storstad.

Och det är precis vad som händer. City jämnas med marken, Stockholm expanderar utåt med miljonprogrammet och mängder av nya förorter växer fram, tunnelbanan byggs ut i stor skala.

Ingen har fått förkroppsliga denna politik – på gott och ont – mer än Hjalmar Mehr. Under 30 år dominerade han Stockholmspolitiken, och var en både aktad och fruktad politiker känd i hela landet, inte sällan mycket kontroversiell.

Nu äntligen har denna färgstarka personlighet fått sin biografi skriven, av den politiska biografins svenske mästare journalisten Björn Elmbrant. Boken är en mycket lyckad kombination av politisk thriller och grekiskt ödesdrama som speglar efterkrigstidens svenska politik, inte minst 30 år av socialdemokratisk politik.

Mehr är synnerligen tacksam som biografiobjekt, inte enbart genom sin ställning och gärning, utan även genom sin bakgrund. Hans föräldrar var judiska flyktingar från tsarförtryckets Ryssland, hans far var bekant med Lenin och gammal skolkamrat med Bucharin.

Ränderna gick aldrig ur, Hjalmar Mehr definierade sig själv alltid som socialist och marxist, och behöll en klockarkärlek till sina föräldrars forna fosterland. Så kommunalpolitiker han var agerade han också som informell budbärare mellan den svenska regeringen och andra västmakter och den sovjetiska ledningen.

En viktig länk i de informella kontakterna var den ryske författaren Ilja Ehrenburg – han som myntade uttrycket ”töväder” – som under många år hade ett kärleksförhållande med Mehrs fru Liselotte.

Hjalmar Mehr har ofta framställts av den från 60-talet framväxande miljörörelsen och delar av vänstern som ”stadsvandal”, den som var ansvarig för rivningsraseriet, något som kulminerade med almstriden, en händelse som Mehr har fått bära hundhuvud för.

Elmbrant lägger ner mycket krut på att förklara och försvara sin hjälte, med blandat resultat.

Tunnelbanan har byggts ut, det har gjorts en del andra ansatser också inom kollektivtrafiken, men mycket återstår fortfarande att göra. Problemen med bilismen har knappast lösts. Visst har delar av centrum levt upp, där finns numera en storstadspuls och en kosmopolitisk atmosfär som saknades så sent som på 70-talet.

Men det bor knappt några människor i city, och kontorisering och kommersialisering är ett problem. Moderniseringen av bostadsbeståndet var självklart av godo, men segregeringen har ökat, och förorterna blev aldrig de levande samhällen som det var tänkt, utan sovstäder, dit mycket av de sociala problemen har koncentrerats.

Det är tydligt att den socialdemokratiska oheliga alliansen mellan arbetarrörelsens ”kommunsocialism” och privatkapitalets vinstintressen har haft blandade framgångar. För att på senare år alltmer gå helt i baklås.

Om detta har Björn Elmbrant skrivit en mycket värdefull bok. Det är en levande skildring av viktiga samhällsskeenden, detaljrikt, sammanhängande, och med ett välgörande vardagsnära perspektiv.

Den första fria svarta republiken

 

Idag är det årsdagen av slaget vid Vertiéres 1803, det sista och avgörande slaget i den haitiska revolutionen då en armé av forna slavar besegrade den franska expeditionskåren. Revolutionen är litterärt skildrad av bland annat Alejo Carpentier.

Riket av denna värld
Alejo Carpentier
Övers: Karin Alin
Ruin, 2011

Kubanen Alejo Carpentier räknas som den magiska realismens föregångare, och har inspirerat flera av den latinamerikanska litterära boomens författare. Han fick sitt internationella genombrott med romanen ”Riket av denna världen”. Handlingen utspelar sig på ön Haiti decennierna kring Franska revolutionen.

Det är för övrigt inte ovanligt för latinamerikanska författare att skildra just denna period på Haiti, nu senast var det Isabel Allende med romanen ”Zarités frihet”. Förmodligen beror det på öns unika etnologiska blandning, med dess säregna kultur, språk och religion, som av många uppfattas som mycket specifikt latinamerikanskt. Det handlar naturligtvis också om landets våldsamma och dramatiska historia med de många slavupproren och den tidiga frigörelsen från kolonialmakten Frankrike.

I Carpentiers roman får läsaren följa slaven Ti Noël åren före, under och efter den haitiska revolutionen 1791-1804. De afrikanska slavarna på Haiti är utsatta för ett exempellöst brutalt förtryck, och delvis under inflytande från Franska revolutionens idéer, reser de sig mot sina förtryckare. Hämnden blir fruktansvärd. Åren av hänsynslöst utnyttjande, våld och sexuella övergrepp betalas nu grymt med råge. Eftersom revolutionens fina principer och frihet, jämlikhet och broderskap gäller bara vita människor, skickas det en armé från Frankrike för att ta uti med revolten, men den besegras.

Resultatet blir dessvärre ett nytt förtryck, nu utövad av svarta herrar. Alla grupper behärskas av hierarkier och maktspel, är Carpentiers dystra slutsats. Trots det avslutas romanen med en positiv öppning. Som titeln antyder är människans rike enbart av ”denna värld”. Det är bara här i vår jordiska tillvaro som vi kan uppnå storhet och vårt ”fulla mått”.

Den metaforiska fantasins store mästare

Idag är det José Saramagos födelsedag. 

Jag förkortar gärna den norrländska vintern med en solsemester, och då är Lanzarote ett favoritställe, och väl där missar jag aldrig ett tillfälle att besöka José Saramagos hus i Tias, som inte ligger långt från kustens turistanläggningar, några kilometer inåt land.

Här bodde Saramago de sista 18 åren av sitt liv, och anledningen till att han lämnade sitt hemland Portugal för Kanarieörana var en protest mot att landets regering hindrade romanen *Evangeliet enligt Jesus Kristus*, där Jesus framställs som en vanlig dödlig från att vara med i European Literary Prize 1991, med motiveringen att den kränkte landets katoliker.

Det var inte första gången som Saramago hamnade i konflikt med Portugals katolska kyrkohierarki och högerklerikala maktelit. Han var sonen till fattiga lantarbetare från Azinhaga i Ribatejoprovinsen som blev Portugals förste, och hittills ende, Nobelpristagare i litteratur.

Saramago blev tidigt politiskt aktiv på vänsterkanten, och 1969 gick han med i kommunistpartiet, som var i centrum för motståndet mot Salazars fascistiska diktatur. I en intervju har Saramago beskrivit sig själv som ”hormonell kommunist”: ”på samma sätt som det finns en hormon som får mitt skägg att växa varje dag”. Saramago representerade kommunistpartiet i flera val, och han förblev partiet trogen hela sitt liv.

I sin postumt utgivna självbiografi *Små minnen* berättar Saramago genom en väv av små anekdoter och historier från sin barndom och ungdom om hur han blev den person han var. Han urskiljer också ett flertal teman och ämnen för de romaner han kom att skriva så småningom.

I bakgrunden finns ett fattig-Portugal med oöverstigliga klassklyftor. Saramagos mor- och farföräldrar är analfabeter, så också hans mor. Familjen tillhör inte de allra fattigaste, men måste ändå varje vår pantsätta sina täcken, för att lösa ut dem på senhösten, innan vintern kommer. Saramagos storebror dog i lunginflammation fyra år gammal.

Saramagos biografi gör verkligen skäl för titeln, boken är på bara 140 sidor, och det finns något djupt tilltalande i hans anspråkslöshet. Samtidigt är varje sida betydelsemättad, uttrycksfull och rik på innehåll.

Redan 1947 publicerade Saramago sin första skönlitterära bok,*Terra do Pecado* (ung. Syndens land), men den passerade tämligen obemärkt. Oftast anser man att hans riktiga debut sker först i 50-årsåldern, och han får sitt litterära genombrott med romanen *Baltasar och Blimunda* 1982.

Det är en delvis surrealistisk fantasiskröna om en man som kunde flyga, och med sig på flygturen har han det udda kärleksparetparet, den enarmade Baltasar och den sköna, klärvoajanta Blimunda. Resan går över ett klosterbygge där tusentals tvångsutskrivna arbetare sliter ont. Romanen är en skarp kritik av politisk absolutism och religiös fanatism, samtidigt som den hyllar den fria människans obegränsade potential.

Nästa framgång rönte Saramago med *Historien om Lissabons belägring*, en roman om en korrekturläsare som lägger till ett ”inte” i ett historiskt verk, alltså att korsriddarna kom inte för att hjälpa Portugals kung vid Lissabons erövring från morerna 1147. Det skapar kaotisk oreda i den portugisiska historieskrivningen, och är Saramagos sätt att uttrycka sin ambivalens inför reconquistan, återerövringen av den iberiska halvön från araberna, en central händelse i Portugals (och Spaniens) historiska förståelse.

Här använder sig Saramago av ett för honom typiskt litterärt grepp – vad skulle hända om, som sedan dras till sin spets. Saramago är den metaforiska fantasins store mästare, han renodlar en tänkt situation och utvecklar den till dess yttersta konsekvenser. Trots att scenarierna ofta är tämligen overkliga och inte särskilt sannolika förmår Saramago att skildra dem med stor trovärdighet. Bra exempel på det är *A Jangada de Pedra* (Stenflotten) från 1986, där den iberiska halvön slits loss från resten av Europa och driver omkring i Atlanten.

I *Blindheten*, hans kanske mest kända roman, drabbas plötsligt alla av blindhet, med traumatiska konsekvenser för samhället. Det är en skoningslös kultur- och civilisationskritik.

I *Klarsyn* inträffar det märkliga att i ett val röstar de flesta blankt, vilket givetvis ifrågasätter hela den politiska processens legitimitet. Vad väljarna har gjort är att helt lagligt och på demokratisk väg har ifrågasatt legitimiteten hos det politiska systemet. Makten slår tillbaka med full kraft och skyr verkligen inga medel. Saramago vill avslöja lögnen i det offentliga livet, kopplingen mellan makten och medierna, korruptionen, men kanske framför allt hur lätt demokratin urholkas när makteliten ser sina privilegier hotade. En stark kontrast utgörs av det civila samhället som förmår att fungera spontant när det lämnas åt sitt öde.

Saramagos språk är latinskt överdådigt med långa vindlande meningar. Han är inte särskilt noga med interpunktionen, och har föga respekt för grammatikens reglemente.

*Kain* publicerades 2009, och var José Saramagos sista roman. Brodermördaren är rejält förbannad på gud, för alla hans klantiga misstag i skapelsen, för hans godtyckliga hämndlystnad och ohämmade grymhet. Kain skäller ut gud efter noter, och det blir några riktigt praktfulla gräl. Finalen med syndafloden avfärdar inte bara gud som en överflödig hypotes, utan är lika mycket en hyllning till människans ofullkomlighet.

Inte illa av den gamle kommunisten Saramago.

Exempellös opportunism och feghet

 

Idag är det födelsedag för en viss Claus Philipp Maria Schenk von Stauffenberg. Inte mycket att fira, om ni frågar mig. Karln har tämligen oförtjänt gått till historien som en hjälte, och har rent av fått en panegyrisk skildring av Hollywood i filmen "Valkyria".

Så skrev jag om den:

Filmen "Valkyria" är en typisk Hollywoodprodukt. Tom Cruise som von Stauffenberg - precis så osannolik i rollen som man kunde befara - är en riktig übermensch. Han lyckas så när döda Hitler, om det inte vore för alla dessa fega politiker och obeslutsamma medarbetare. Och en himla otur. Det är välgjort, välspelat och lagom spännande och dramatiskt.

Också kulisserna är skickligt uppbyggda. Inte minst Wolfschanze, Varglyan, Hitlers bunkerområde i Ostpreussen där attentatet genomförs. Jag var där på skolresa på 60-talet, och än idag minns jag de massiva betongkonstruktionerna som gick flera våningar under jord.

Tyvärr är hela historien totalt genomfalskt. Attentatsmännen drevs inte av några högre principer eller sin avsky för nazismens brott - som givetvis hade begåtts av mördarna från SS, och som hederliga Wehrmacht inte hade något med att göra. De tyska officerarna bland attentatsmännen framställs som en grupp idealister med en brinnande övertygelse om en tidlös rättsordning och personligt ansvar.

Här måste vän av ordning stanna upp och ställa frågan hur det kommer sig att det tar de tyska generalerna mer än elva år att komma fram till dessa hedervärda ståndpunkter. I själva verket stöttade de tyska generalerna Hitler ända från början, och flera av dem var både begeistrade och lojala nazistanhängare. Von Stauffenbergs brev från det nyss besegrade Polen andas stor entusiasm över det erövrade Lebensraum, och uttrycker ett ohöljt förakt för slaver, judar och andra mindrevärdiga folk. Ingen rättskänsla eller personligt ansvar där inte.

Studerar man kartan över det militära läget i juli 1944 blir sammanhanget helt begripligt. Attentatsmännen insåg att kriget var förlorat, att Hitler var på väg att leda Tyskland till katastrofalt och totalt nederlag, och att hans person var ett hinder för eventuella förhandlingar med de allierade. Det gällde att rädda det som räddas kunde, och det var enligt 20 juli-männen inte så lite. I de trevare som skickas till de västallierade kräver man bland annat att Tyskland ska få behålla alla de områden som man höll vid den tidpunkten! Man uteslöt inte heller ett gemensamt korståg mot bolsjevismen.

Den tyska officerskårens hållning åren 1933-1945 är exempellöst opportunistiskt och fegt. Därtill närmast osannolikt klantigt. Kuppförsöket i juli 1944 styrker bara ytterligare den uppfattningen.

Det fanns ett tyskt motstånd värt namnet. Bland de mest kända finns idealisterna inom Vita Rosen. Det är upplyftande att i en omröstning bland tyska ungdomar valdes Sofie Scholl till 1900-talets största kvinna.

"Valkyria" är ett stycke sedvanlig propaganda, så när som på en sak. Ironiskt nog missar filmmakarna terroristkopplingen. En sammansvärjning tänker låta massor med människor dö bara för att komma åt en person. Slakten motiveras med högstämda principer.

Bortglömd förnyare

 

Idag är det den tyske dramatikern Gerhart Hauptmanns födelsedag. 1912 tilldelades han Nobelpriset i litteratur.

Han var en banbrytare inom den tyska teatern, sedan länge dominerad av förkonstling, stiliserat formspråk och akademisk anda. Med Hauptmann kom naturalismen in på den tyska scenen, han skildrade gärna samhällets lägre klasser, och använde talspråk, till och med dialekt, vilket var revolutionerande på sin tid.

Politiskt var han totalt hopplös, när kejsaren abdikerar efter nederlaget 1918 hälsar han Weimarrepubliken med entusiasm, 1933 förklarar han sig lojal med nazisterna, och 1945 fångad i fällan i sitt hem i Nederschlesien – som snart kom att till höra Polen – välkomnar han Röda armén.

Han är numera mycket litet spelad utanför Tyskland, förutom hans mest kända verk, ”Vävarna”, som mycket riktigt sattes upp 2011 * av Teater Tillsammans på Teater Tribunalen.

Krigets kreativa vokabulär

 

Den 14 november 1940 utsattes den engelska staden Coventry för en massiv bombning av Luftwaffe. En kombination av brandbomber och sprängbomber syftade till att slå ut infrastrukturen och orsaka maximala materiella skador och människoliv.

Anfallet var så kraftfullt och förstörelsen så omfattande att tyskarna själva senare använde ordet "coventriert" för att beskriva ödeläggelse av fiendens städer.

Så småningom gav RAF och amerikanerna igen med råge.

Från Auschwitz universum

 

Idag är det Tadeusz Borowskis födelsedag. Han är en av Förintelsens absolut främsta skildrare.

Välkomna till gaskammaren, mina damer och herrar

Tadeusz Borowski

Övers: Cathrine Berg

Modernista

Tadeusz Borowski tillhörde dem som i Polen kallades för Columbus-generationen. De var födda kring 1920 i det nyligen återupprättade Polen, seglade iväg på livets upptäcksfärd 1939, de flesta gick under, det fåtal som överlevde kunde bara konstatera att det Eldorado de hade hoppats finna visade sig vara en grym och ogästvänlig kontinent.

Eller utan poetiska omskrivningar: 1943 arresteras Borowski av Gestapo och hamnar i Auschwitz. Upplevelser i koncentrationslägret kom att prägla honom för resten av hans korta liv, och utgör huvudtemat i hela hans författarskap.

Hans mest kända verk är berättelsesamlingen ”Välkomna till gaskammaren, mina damer och herrar” från 1948, som publicerades första gången på svenska 1974, och finns nu i nyutgåva på förlaget Modernista.

Det Auschwitz som Borowski skildrar är ett eget universum med en trist vardag av oupphörlig död, monotont våld och desperat kamp för överlevnad. Alla fuskar, luras och stjäl, det trixas och fixas, här finns ingen plats för sentimentalitet eller medkänsla, viljan att leva kommer ständigt i konflikt med allt det som gör livet värt att leva.

Och ändå inte. Fångarna må vara starkt avtrubbade, men saknar inte helt känslor, och kan uttrycka barmhärtighet, som genom att blåljuga för de nyanlända om vad som väntar. En gnutta människovärdighet är nödvändig för överlevnad, och den hittar man i sitt inre, i sina tankar och känslor, och även i sina drömmar om att kriget någon gång tar slut, och kanske, kanske, rättvisa skipas.

För de plågade betyder rättvisa inte bara att de skyldiga straffas, utan också att bödlarna ska få lida på samma sätt som deras offer tvingades göra.

Borowski skriver en saklig prosa, där inte ett komma är onödigt, han är iakttagaren som noterar och vittnar, utan moraliska övertoner. Han skildrar vardagen, och det är genom dess prisma som alla ohyggligheterna framträder och blir begripliga. De spelar fotboll, och ”Mellan två hörnor har de lyckats gasa tretusen människor”.

Ett viktigt vittnesmål och ett stycke lysande litteratur.

Tadeusz  Borowski tog sitt liv 1951, 28 år gammal.

Kurt och Carlos

 

Idag firar vi två favoritförfattares födelsedag.

Kurt Vonnegut, född 1922, som påstod att han aldrig fick Nobelpriset eftersom han hade varit försäljare av Saab-bilar, och hade haft synpunkter på detta underverk av svensk teknologi.

Och Carlos Fuentes, född 1928, som kallade George W Bush för terrorist. Han skrev några fina böcker också.

Angiveri nu som då

 

Angående den föreslagna angiverilagen så är det ett fenomen som dessvärre inte är helt främmande i min familj. Jag har skrivit om det i berättelsen "Angiveriet", som ingår i boken "Familjebilder". Och som alla säkert förstår är alla eventuella likheter mellan dagens Sverige och gårdagens kommunistiska Polen helt och hållet avsiktliga.

ANGIVERIET

 

 

"Det går numera inte en dag utan att man får reda på nya teknologier för övervakning och registrering av medborgare. Häpnadsväckande tekniska prylar som inte bara kan följa vad man gör vid datorn, utan också vad man säger, och till vem, vilka böcker man läser, vad man handlade till middag igår, var man tog sin senaste promenad. Det finns avancerad teknik för ansiktsigenkänning och för att kunna läsa vår e-post, och det används oavsett om det är demokrati eller diktatur, eller något däremellan.

   Storebror ser dig, jo jo.

   Det öppnar onekligen skrämmande perspektiv. Men utifrån familjehistoriens smärtsamma annaler känner jag till att det inte alltid krävs spjutspetsteknologi och sofistikerad utrustning för att myndigheter ska kunna hålla noggrann koll på medborgarnas göranden och låtanden. Det kan räcka med betydligt enklare tillvägagångssätt.

   Något som min far fick bittert erfara.

   Efter att ha doktorerat fick pappa bara en deltidstjänst hemma i Warszawa. Därför var han tvungen att skaffa några extraknäck. Ett av dem var vid Lantbrukshögskolan i Olsztyn. Den heter på tyska Allenstein, ligger i det som fortfarande kallas för Ostpreussen, och är belägen vid Mazury, Masuriska sjöarna. Det är kanske det populäraste området för sommarsemester i Polen.

   Och tack vare extraknäcket i Olsztyn hade pappa gratis tillgång till Lantbrukshögskolans semesteranläggning vid en av sjöarna. Det var en fantastisk förmån, och vi tillbringade flera somrar där. Det var på den tiden då solen alltid sken under semestern.

   På den tiden fanns det också vid varje företag, myndighet och institution en partiorganisation, givetvis av det enda partiet, som ju hade en ”ledande roll” i samhället. Den godkände alla viktigare beslut, om den inte rent av beslutade själv. Högsta hönset vid varje partiorganisation, självaste tuppen skulle man kunna säga, var dess förste sekreterare.

   Givetvis fanns det också en partiorganisation vid Jordbrukshögskolan i Olsztyn, och den hade så klart sin förste sekreterare. Han hette S. och var en utomordentligt sympatisk person. Varje gång vi var på väg att semestra där utanför Olsztyn hälsade vi på honom, privat, i hans lägenhet. Jag minns att han var mycket snäll mot oss barn, och bjöd alltid på hemlagad lemonad. Den smakade ovanligt gott.

   Pappa och S. vecklade alltid in sig i livliga politiska diskussioner. Det var ingen hemlighet att pappa var visserligen en lojal partimedlem men samtidigt starkt kritisk till åtskilligt av partiets politik, och hans besvikelse efter vad han upplevde som sveket av löften från Oktober 1956 tilltog alltmer.

   Det var ganska tydligt att också S. delade mycket av hans kritik, även om han var noga med att inte uttrycka sig lika direkt som pappa, han var trots allt en högt uppsatt partifunktionär, på lokalplanet en av de högsta, så om pappa var öppet revisionistisk och rak på sak, var S:s kritik mycket mer inlindad, med antydningar och anspelningar. Däremot hade han sällan problem med att instämma i pappas, ofta svidande, kritik av partilinjen, även om han gärna ville släta över, mildra, förklara bort, bagatellisera, och hans tro på möjligheter till förändring var påtagligt större.

   Hur som helst var det tydligt att han var självständig, orädd och inopportun. Deras diskussioner var mycket livliga och hettade ofta till. Jag älskade att lyssna, och hoppades att snart kunna delta själv och komma med lika kloka som kontroversiella synpunkter och dräpande repliker.

   En sommar när vi där, och som vanligt hälsade på hos S. hade pappa tidigare under året varit på en studieresa med en grupp studenter i Danmark. Nu diskuterade han med S. den skandinaviska socialdemokratin och välfärdsstaten, de kallade den för ”den svenska modellen”.

   Pappa uttryckte en viss beundran för de nordiska länderna, ansåg att de hade uppnått imponerande resultat inom en del områden, men han var ändå ganska skeptisk och pekade på systemets begränsningar, det var trots allt ett kapitalistiskt samhälle.

   Inte desto mindre förespråkade han närmare kontakter med väst i allmänhet, och den skandinaviska socialdemokratin i synnerhet, han använde med förkärlek frasen ”bygga broar”.

   Mitt i samtalet ringde det på dörren, det var grannen från lägenheten bredvid, han ville låna någonting, jag kan för mitt liv inte minnas om det var ägg eller mjöl. Det var inte ovanligt på den tiden, grannsämjan var nära och tätt.

   Alla presenterades för varandra, och grannen drogs snabbt in i diskussionen. Man var rörande överens om att öppnare gränser skulle vara något positivt, inte minst var det viktigt att unga människor gavs större möjligheter att resa till väst, få nya intryck, vidare perspektiv och fördjupad förståelse för olika samhällsmodeller. Det skulle gynna utvecklingen i Polen, framför allt stimulera ekonomin.

   Dessutom var man övertygad om att en större öppenhet, mer frihet, skulle snarare motverka att människor strävade att lämna Polen, ”glömde att åka hem”, som det sarkastiskt hette på den tiden.

   Det var mycket ”bygga broar” under det samtalet.

   Sedan vidtog några veckors härligt sommarlov i det masuriska semesterparadiset.

   Det var ungefär i samma veva som Partiet kom på att samhällsproblem och folkligt missnöje kan lösas på det klassiska sättet, nämligen genom att skylla på judarna. Nu gick det trots allt inte för sig att kalla saker vid dess rätta namn, om inte annat så hade partiet självt en historia av att beskyllas för ”judebolsjevism”, så istället tog man till diverse kreativa omskrivningar. Kampen fördes minsann mot sionism, kosmopolitism, femtekolonnare, dubbla lojaliteter, ja, kärt barn har många namn.

   ”Man kan bara ha ett fosterland”, ”Sionister till Siam”, så där höll det på.

   Personer med fel ursprung avskedades från sina arbeten, studenter relegerades från studier, de som var medlemmar i partiet uteslöts.

    Vid partimötet då pappa skulle uteslutas hade en diger anklagelseakt förberetts. De kunde ändå inte bara utesluta folk för att de hade fötts av fel föräldrar.

   En av anklagelsepunkterna var redogörelse för ett samtal vid en ”privat sammankomst” i Olsztyn då pappa påstods ha uttalat sig i mycket positiva ordalag om samhällssystemet i väst och propagerat för en övergång till kapitalism.

   Han försvarade sig tappert, men det hade han ingenting för. Han var ändå omåttligt stolt över att uteslutningen inte röstades genom enhälligt, som det annars alltid var fallet. En röstade emot, tre avstod. Det var något alldeles oerhört.

   Men alla angivelser sved. Och den som sved mest var från den ”privata sammankomsten” i Olsztyn. Det var ett sådant monumentalt svek! De hade alltid samtalat helt öppenhjärtigt, i fullt förtroende. Att det kunde föras vidare, och i synnerhet på det sättet, till den adressen, och i det uppenbara syftet, var fullständigt otänkbart. Och ändå hade han gjort det! Hans besvikelse med S. visste inga gränser.

   Han kände väldigt starkt för att konfrontera S. tala om för honom vad han ansåg om hans nedriga beteende, men stoltheten höll honom tillbaka. I alla fall i några dagar, sedan brast det för honom, han ringde upp S. och utan några inledande artighetsfraser skällde ut honom efter noter.

   Bitterhetens kalk flödade över.

   Det var tyst i luren en kort stund, och sedan sa S. i ett staccato: ”Det- var-inte-jag!” Han svor på allt som var honom heligt, på sina barns liv, att det inte var han. ”Snälla, du måste tro mig, jag hade ingenting med det att göra. Ingenting! Jag är ingen tjallare, jag skulle aldrig nedlåta mig till något sådant. Du är för helvete min vän!”

   ”Om du bara visste hur många av mina vänner, så kallade vänner, som har gladeligen tjallat på mig”. Pappa lät inte ens bitter, bara uppgiven.

   ”Ja, jag vet. Hela den där hetskampanjen är totalt vidrig. Men jag har inte befattat mig med de där dumheterna. Här hos oss har det knappt förekommit. Jag har kunnat, om inte stoppa det det helt, så i alla fall bromsa det ordentligt. Och du, ge inte upp, det kommer bättre tider”.

   S. talade med engagemang och värme i rösten.

   ”Ge mig ett par dagar”, nu lät han hotfullt olycksbådande, ”ska jag luska lite i det här. Jag har mina kontakter. Vi ska ta reda på vem det där svinet var. Även om jag redan har mina aningar.”

   Pappa försökte tala om för S. att det inte behövdes, att det inte spelade någon roll, vem det var hade ingen betydelse, men han stod på sig. ”Jag ska nita den jäveln!”

   Han ringde tillbaka efter några dagar. ”Det var det jag visste, det var den jävla grannen”, berättade han.

   Den gynnaren skulle bara låna ett ägg, eller om det var lite mjöl, och passade på att extraknäcka som angivare.

   S. konfronterade honom, att han nekade inte till någonting, försökte inte slingra sig, utan erkände utan omsvep. Ja, han samarbetade med säkerhetsorganen. Det var sporadiskt, och hade börjat för länge sedan, redan på 50-talet. Hans farbror, hans fars tvillingbror, blev kvar i England efter kriget och bedrev där ”reaktionär verksamhet”, vilket ledde till en del obehag för hans familj i Polen.

   Han själv ville åka på stipendium till England, och sedan fick hans son chansen att studera utomlands...”Tjänster och gentjänster”, konstaterade han torrt. Han verkade inte det minsta ångerfull. ”Hade inte jag gjort det, hade någon annan gjort det istället”.

   Han till och med tillskrev sig en smula ädelmod: ”Jag försökte alltid att släta över i alla mina rapporter.”

   Han var uppriktigt förvånad över S:s oförsonliga upprördhet.

   För pappas del gjorde det varken till eller från. Han avskedades också från sitt arbete, och kände sig så småningom tvungen att emigrera.

   Men S:s oskuld och rakryggade uppträdande gav honom i alla fall tillbaka tron på mänskligheten. Och återupprättade till en del partiets anseende.

   Det var viktigt för honom. Också en obesvarad kärlek kan vara nog så äkta."

Tysk höst

 

Många är vi som har plågats i skolans historieundervisning med att älta årtal och diverse datum. För åtskilliga, kanske de flesta, har det medfört en livslång avsky för allt vad historia heter. Vi andra som av olika skäl har klarat oss med historieintresset i behåll har insett att plugga datum är lika ointressant som onödigt. Det finns ett historiens innehåll som är mycket väsentligare.

Det finns dock vissa datum som är svåra att gå förbi. Den 9 november är ett sådant datum. Det återkommer med viktiga händelser under hela den tyska 1900-tals historien med en envishet som gränsar till det magiska. Och Tysklands historia har alltid varit central för utvecklingen i Europa.

Det börjar den 9 november 1918 är Vilhelm II, den tyske kejsaren, av sin morbror den blivande Edward VII kallad ”Historiens mest lysande fiasko”, abdikerar och tar sin tillflykt till sitt gods i Holland, där han dör 1941. Familjen Hohenzollern var Europas äldsta regerande dynasti, med anor tillbaka i tiden till 1061. Vilhelms abdikation innebar ett radikalt brott i den tyska historiens kontinuitet, och gjorde säkerligen tyskarna mer benägna att söka efter radikala lösningar. Kejsarens fanflykt, och så uppfattades det av många, förstärkte också ytterligare ”dolkstötslegenden”, uppfattningen, som exploaterades hårt av nazisterna, att Tyskland besegrades aldrig på slagfältet, utan förrådes av inre fiender. 

Den 9 november 1923 är det dags igen. Hitler genomför sin så kallad ölkällarkupp i München, när han försöker med vapen i hand ta makten i Bayern. Kuppen misslyckas, och Hitler ställs inför rätta anklagad för högförräderi. Efter en farsartad rättegång döms Hitler till lagens absolut mildaste straff, 5 års fängelse, av vilka han sitter inne i 9 månader, under luxuösa förhållanden, då han skriver färdigt på sitt bisarra verk ”Mein Kampf”, och bedriver partipolitisk verksamhet. Det här markerar på ett ödesdigert sätt Weimarrepublikens oförmåga och ovilja att konfrontera sina fiender, något som inom mindre än tio år skulle leda till dess undergång. Hitler hade lärt sin läxa och förstått att makten skulle mycket lättare vinnas med tålamod och lagliga medel. Låt gå för att han vid behov drog sig aldrig att ta till de olagliga också. 

Kristallnatten den 9 november 1938 är en tydlig fingervisning om vad nazistregimen är kapabel till. Människor dödas, butiker plundras, synagogor brinner. Världen fortsätter att blunda, och andra världskriget och Förintelsen lurar redan runt hörnet. Västeuropa och USA ät förtvivlat angelägna om att slippa att åter uppleva det första världskriget fasor som fortfarande är ett plågsamt minne för generationer av européer och amerikaner. Och naturligtvis hoppas man att kunna använda Hitler som en murbräcka mot den kommunistiska fästningen i Sovjetunionen.

Den 9 november 1989 börjar människor under stor entusiasm att börja riva Berlinmuren. Den reellt existerande socialismen är till ända, Tyskland är återförenat, kalla kriget är slut. Lika mycket innebär det slutet på det som den brittiske historikern Eric Habsbawm kallade ”det korta seklet”, det som började i augusti 1914, fortsatte med två fruktansvärda krig, och kom att radikalt förändra vår värld. 

Historien består naturligtvis inte av datum, de markerar bara mer eller mindre betydelsefulla händelser, och gör det möjligt för oss att ordna dem på ett för oss meningsfullt sätt. Det går nu en osynlig gräns, föga förvånande tvärs genom Tyskland. 

I det gamla Central- och Östeuropa finns redan mycket besvikelse och frustration som ger upphov till sociala och politiska spänningar. Det finns en uppenbar risk, och den föreligger också på en del ställen i Västeuropa, att det förflutna kommer att kasta sina långa skuggor, och erbjuda lösningar i chauvinismens och intoleransens tecken. Vi får inte låta oss luras av att dessa rörelser ofta idag uppträder i en skenbart förändrad, modern skepnad. De är samma andans barn och vi har ett stort ansvar när det gäller att hantera dessa problem, och förhindra fler framtida utbrott av barbari.

Det är människorna själva som skapar sin egen historia, och vi kan alltid välja. Vilket är ett annat sätt att säga att det som hände behövde egentligen inte hända. Och inte ens den 9 november

Stockholms blodbad

 

Idag är det årsdagen av Stockholms blodbad. För de oinvigda: det är inte en rapport från Caremas äldreboende, inte heller handlar det om en gänguppgörelse i någon av Stockholms förorter.

Det här hände sig för drygt 500 år sedan, året var 1520, och det var den danske kungen Kristian II, i Sverige kallad "Tyrann", i Danmark inte "den gode" som det ofta påstås, som försökte få svenskarna att inse fördelar med en nordisk union.

Europatanken hade fallit i vanrykte, och det skulle dröja några sekel innan det var dags för nästa försök i branschen, det som numera går under namnet Europeiska Unionen, också den redan fallit i vanrykte för övrigt.

Svenskarna var redan på den tiden ett tämligen obstinat folk, och det bidde inget av Kristians nordiska förening.

Men ett 80-tal adelsmän, med dithörande tjänstefolk, blev av med huvudet.

Det har sina risker att reta upp unionsförespråkare.

Vilse i livet

 

Den 7 november är ett händelserikt datum. 1867 föddes Marie Curie, 1879 Leo Trotskij, 1913 Albert Camus. 1917 börjar Oktoberrevolutionen, ryssarna gillar att göra allting på sitt eget sätt. 1956 slutar Suezkriget, och 1992 avlider Alexander Dubcek.

Jag håller mig till Camus, här en recension av en nyutgåva av "Främlingen" från 2009.

ROMAN
Främlingen
Albert Camus
Övers: Jan Stolpe
Bonniers

Fransmannen Albert Camus belönades med Nobelpristagare 1957. Hans författarskap hade stor betydelse för existentialismen. Hans mest kända verk är ”Pesten” och ”Främlingen”. Den sistnämnda finns nu i en nyöversättning av Jan Stolpe, och med ett efterord av Michael Azar.

Det här är berättelsen om en person som är totalt vilse i sitt eget liv och i tillvaron i stort. Han är en främling inför sig själv och samhället. Han är aldrig närvarande i det som sker, utan alltid undvikande och saklig på ett frånvarande sätt. Han är så mentalt dysfunktionell att jag är säker på att idag skulle han diagnostiseras med adhd eller damp eller något syndrom.

När han begår ett mord, helt och hållet av en slump, på ett sätt som är så typiskt för Camus, är det som om det hände någon annan. Det blir också en märklig uppvisning vad det innebär att ”leva i nuet”, särskilt om man drar det till sina yttersta konsekvenser. Mördaren kan inte relatera till mordet, en händelse i det förflutna, lika lite som till den dödsdom som vantar honom i framtiden.

Det finns också en politisk läsning av romanen. Handlingen utspelar sig Algeriet, då fransk koloni, och Camus födelseplats och hem. Den mördade är en ”arab”, utan namn, ålder, utseende eller några andra särskilda kännetecken. Det gäller för övrigt alla andra ”araber”, de är blott objekt.

Det är en bild av två folk som lever sida vid sida, som totala främlingar för varandra. Den algeriska frigörelsekampen pågick blodig under tiden efter andra världskriget, och Camus försökte – föga framgångsrikt – att inta en slags tredjeståndpunkt. 

Han omkom i en bilolycka 1960, och upplevde aldrig Algeriets självständighet, och ”svartfötternas”, de infödda Algerietfransmännens, massexil.

Poesin till makten - makten till poesin

 

Idag är årsdagen av utropande av Fristaten Bayern, som följdes av Bayerska rådsrepubliken.

München 1918
Volker Weidarmann
Övers: Per Lennart Månsson
Lind & Co

Efter den sorgliga utflykten till en belgisk semesterort med några tyska exilförfattare sommaren 1936 ”innan mörkret föll” i den fantastiska dokumentärromanen ”Oostende 1936”, backar Volker Weidermann till året 1918 då hela eländet egentligen började – utan att någon var ens i närheten att förstå det.

Det är november 1918 i Tyskland, kriget som bara kunde vinnas är förlorat, försörjningssituationen är desperat, armén är i total upplösning, de politiska strukturerna är sönderslagna, makten ligger bokstavligen på gatan, i väntan på den som helt enkelt tar den.

I München plockar en grupp författare, konstnärer och journalister med teaterkritikern Kurt Eisner, dramatikern Ernst Toller och författaren Gustav Landauer makten, avskaffar monarkin och utropar Rådsrepubliken Bayern.

Det är inte några fullblodspolitiker, yrkesrevolutionärer som bildar regering, de är en grupp drömmare och visionärer som med sitt kärleksbudskap vill alla väl. Eisner kallas för ”En ministerpresident från vänskapens drömda rike”. De nya makthavarnas program är ett slags lyckorecept för samhället: radikal pacifism, permanent direktdemokrati, total jämlikhet och vittgående sociala rättigheter.

Det är ett program som vill göra alla lyckliga, men som så gott som alla vänder sig emot. Den nya regeringen hamnar på kollisionskurs med hela världen. Med högern givetvis, den är lika antikommunistisk som antisemitisk, och ser Rådsrepubliken som en bunt judiska landsförrädare.

Men också nästan hela vänstern opponerar mot Eisner och hans ministrar, socialdemokraterna för att de går för långt, anarkisterna för att de inte går tillräckligt långt, kommunisterna tar avstånd från deras pacifism.

Man sår kärlek men skördar hat.

Stödet för Rådsrepubliken minskar för varje dag, Kurt Eisner mördas, vita kontrarevolutionära trupper närmar sig, på sluttampen får de hårdföra kommunisterna övertaget i München, en mindre massaker på gisslan inträffar, och när staden skiftar färg från rött till vitt slår hämndens timme.

Och som det brukar med råge, nu blir det stora massakrer. Ordningen är återställd. Tror segrarna i alla fall.

I bakgrunden passerar revy en hel rad välkända personligheter. Thomas Mann, som framstår som mycket osympatiskt opportunistisk, Rainer Maria Rilke, förfärad av sin samtid, känner en viss sympati för revolutionen samtidigt som han är rädd för den, Victor Klemperer rapporterar med stor skepsis.

Och knappt synlig i kulisserna en viss vicekorpral Adolf Hitler, uppskattad för sin lydnad, märkligt lojal mot Rådsrepubliken, något han skulle förljuget förneka i sin ökända ”Mein Kampf”. Och det skulle dröja knappt 15 år förrän han tar diktatorisk makt i Tyskland och leder världen mot en katastrof av historiskt unika dimensioner.

Den som inte ser sambanden måste anstränga sig rejält för att blunda med båda ögonen.

Situationen vid Eisners med fleras maktövertagande i München påminner starkt om vad som utspelar sig i Ryssland i oktober 1917. Den avgörande skillnaden är att i Ryssland tas makten av de beslutsamma och hänsynslösa bolsjevikerna, som målmedvetet och våldsamt lyckas behålla kontrollen över det väldiga landet, medan i München genomfördes revolutionsförsöket av en liten grupp författare och drömmare som trodde på kärlek, konst, utbildning och icke-våld som vägen till ett bättre samhälle, det var oundvikligen dömda till undergång redan från början.

Bolsjevikernas framgång övertygar knappast, utvecklingen förvandlade snabbt drömmen om jämlikhet och rättvisa till en mardröm av terror och diktatur, och Sovjetunionen är numera borta.

De välmenande revolutionärerna från München åstadkom kanske inte särskilt mycket. Men kvar är ändå drömmen, tron på ett bättre, rättvist samhälle och övertygelsen om en humanistisk väg dit.