Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

onsdag 20 november 2024

En stor turkisk diktare

 



Idag är det Nazim Hikmets födelsedag. (Hans födelse registrerades först den 15 januari 1902, vilket ofta felaktigt uppges som hans födelsedatum.)

Han var en stor turkisk poet, som än idag inte har fått sin rättmätiga plats i Turkiet.

Det finns mer på läsa om honom på världslitteratur.se:  http://varldslitteratur.se/person/nazim-hikmet

Här en dikt av Nazim Hikmet:

"Om jag var ett platanträd - skulle jag vila i dess skugga
om jag var bok
skulle jag läsa, utan att bli uttråkad, en sömnlös natt
penna ville jag inte vara, ens mellan mina
egna fingrar
om jag var dörr
skulle jag öppna för de goda och stänga för de onda
om jag var fönster, ett stort öppet fönster, utan gardiner
skulle jag föra in staden i mitt rum
om jag var ett ord
skulle jag ropa efter det vackra, det rättvisa, det sanna
om jag var ord
skulle jag stilla förklara min kärlek."


tisdag 19 november 2024

Mycket mer än bara Mehr

 

Idag är det Hjalmar Mehrs födelsedag.



Stockholmskärlek. En bok om Hjalmar Mehr
Björn Elmbrant
Atlas, 2010


Regeringens förslag om Förbifart Stockholm har väckt en livlig debatt. Miljöfrågor och regionalpolitik diskuteras upprört och högljutt. De här frågorna är allt annat än nya. Stockholmsregionens ställning, resursfördelningen mellan huvudstaden och resten av landet, modernisering och dess konsekvenser, är sådant som har stötts och blötts många gånger förut. Inte minst under åren direkt efter kriget var det högaktuellt.

Efterkrigstidens ekonomiska jätteboom förde med sig en stor inflyttning till storstadsregionerna i allmänhet, och Stockholm i synnerhet. Mellankrigstidens bostadsbrist förvärrades än mer. Dessutom var stora delar av bostadsbeståndet omodernt, många bodde trångt och under undermåliga sanitära förhållanden.

Samtidigt skedde en explosionsartad utveckling av bilismen som ställde helt nya krav på utbyggnad av vägnätet och kollektivtrafiken, framför allt tunnelbanan. Det krävdes djärva beslut för att åstadkomma genomgripande åtgärder som skulle förvandla Stockholm till en fungerande och modern storstad.

Och det är precis vad som händer. City jämnas med marken, Stockholm expanderar utåt med miljonprogrammet och mängder av nya förorter växer fram, tunnelbanan byggs ut i stor skala.

Ingen har fått förkroppsliga denna politik – på gott och ont – mer än Hjalmar Mehr. Under 30 år dominerade han Stockholmspolitiken, och var en både aktad och fruktad politiker känd i hela landet, inte sällan mycket kontroversiell.

Nu äntligen har denna färgstarka personlighet fått sin biografi skriven, av den politiska biografins svenske mästare journalisten Björn Elmbrant. Boken är en mycket lyckad kombination av politisk thriller och grekiskt ödesdrama som speglar efterkrigstidens svenska politik, inte minst 30 år av socialdemokratisk politik.



Mehr är synnerligen tacksam som biografiobjekt, inte enbart genom sin ställning och gärning, utan även genom sin bakgrund. Hans föräldrar var judiska flyktingar från tsarförtryckets Ryssland, hans far var bekant med Lenin och gammal skolkamrat med Bucharin.

Ränderna gick aldrig ur, Hjalmar Mehr definierade sig själv alltid som socialist och marxist, och behöll en klockarkärlek till sina föräldrars forna fosterland. Så kommunalpolitiker han var agerade han också som informell budbärare mellan den svenska regeringen och andra västmakter och den sovjetiska ledningen.

En viktig länk i de informella kontakterna var den ryske författaren Ilja Ehrenburg – han som myntade uttrycket ”töväder” – som under många år hade ett kärleksförhållande med Mehrs fru Liselotte.

Hjalmar Mehr har ofta framställts av den från 60-talet framväxande miljörörelsen och delar av vänstern som ”stadsvandal”, den som var ansvarig för rivningsraseriet, något som kulminerade med almstriden, en händelse som Mehr har fått bära hundhuvud för.

Elmbrant lägger ner mycket krut på att förklara och försvara sin hjälte, med blandat resultat.

Tunnelbanan har byggts ut, det har gjorts en del andra ansatser också inom kollektivtrafiken, men mycket återstår fortfarande att göra. Problemen med bilismen har knappast lösts. Visst har delar av centrum levt upp, där finns numera en storstadspuls och en kosmopolitisk atmosfär som saknades så sent som på 70-talet.

Men det bor knappt några människor i city, och kontorisering och kommersialisering är ett problem. Moderniseringen av bostadsbeståndet var självklart av godo, men segregeringen har ökat, och förorterna blev aldrig de levande samhällen som det var tänkt, utan sovstäder, dit mycket av de sociala problemen har koncentrerats.

Det är tydligt att den socialdemokratiska oheliga alliansen mellan arbetarrörelsens ”kommunsocialism” och privatkapitalets vinstintressen har haft blandade framgångar. För att på senare år alltmer gå helt i baklås.


Om detta har Björn Elmbrant skrivit en mycket värdefull bok. Det är en levande skildring av viktiga samhällsskeenden, detaljrikt, sammanhängande, och med ett välgörande vardagsnära perspektiv.

måndag 18 november 2024

Den första fria svarta republiken

 



Idag är det årsdagen av slaget vid Vertiéres 1803, det sista och avgörande slaget i den haitiska revolutionen då en armé av forna slavar besegrade den franska expeditionskåren. Revolutionen är litterärt skildrad av bland annat Alejo Carpentier.


Riket av denna värld
Alejo Carpentier
Övers: Karin Alin
Ruin, 2011

Kubanen Alejo Carpentier räknas som den magiska realismens föregångare, och har inspirerat flera av den latinamerikanska litterära boomens författare. Han fick sitt internationella genombrott med romanen ”Riket av denna världen”. Handlingen utspelar sig på ön Haiti decennierna kring Franska revolutionen.

Det är för övrigt inte ovanligt för latinamerikanska författare att skildra just denna period på Haiti, nu senast var det Isabel Allende med romanen ”Zarités frihet”. Förmodligen beror det på öns unika etnologiska blandning, med dess säregna kultur, språk och religion, som av många uppfattas som mycket specifikt latinamerikanskt. Det handlar naturligtvis också om landets våldsamma och dramatiska historia med de många slavupproren och den tidiga frigörelsen från kolonialmakten Frankrike.

I Carpentiers roman får läsaren följa slaven Ti Noël åren före, under och efter den haitiska revolutionen 1791-1804. De afrikanska slavarna på Haiti är utsatta för ett exempellöst brutalt förtryck, och delvis under inflytande från Franska revolutionens idéer, reser de sig mot sina förtryckare. Hämnden blir fruktansvärd. Åren av hänsynslöst utnyttjande, våld och sexuella övergrepp betalas nu grymt med råge. Eftersom revolutionens fina principer och frihet, jämlikhet och broderskap gäller bara vita människor, skickas det en armé från Frankrike för att ta uti med revolten, men den besegras.

Resultatet blir dessvärre ett nytt förtryck, nu utövad av svarta herrar. Alla grupper behärskas av hierarkier och maktspel, är Carpentiers dystra slutsats. Trots det avslutas romanen med en positiv öppning. Som titeln antyder är människans rike enbart av ”denna värld”. Det är bara här i vår jordiska tillvaro som vi kan uppnå storhet och vårt ”fulla mått”.

lördag 16 november 2024

Den metaforiska fantasins store mästare




Idag är det José Saramagos födelsedag. 

Jag förkortar gärna den norrländska vintern med en solsemester, och då är Lanzarote ett favoritställe, och väl där missar jag aldrig ett tillfälle att besöka José Saramagos hus i Tias, som inte ligger långt från kustens turistanläggningar, några kilometer inåt land.

Här bodde Saramago de sista 18 åren av sitt liv, och anledningen till att han lämnade sitt hemland Portugal för Kanarieörana var en protest mot att landets regering hindrade romanen *Evangeliet enligt Jesus Kristus*, där Jesus framställs som en vanlig dödlig från att vara med i European Literary Prize 1991, med motiveringen att den kränkte landets katoliker.

Det var inte första gången som Saramago hamnade i konflikt med Portugals katolska kyrkohierarki och högerklerikala maktelit. Han var sonen till fattiga lantarbetare från Azinhaga i Ribatejoprovinsen som blev Portugals förste, och hittills ende, Nobelpristagare i litteratur.

Saramago blev tidigt politiskt aktiv på vänsterkanten, och 1969 gick han med i kommunistpartiet, som var i centrum för motståndet mot Salazars fascistiska diktatur. I en intervju har Saramago beskrivit sig själv som ”hormonell kommunist”: ”på samma sätt som det finns en hormon som får mitt skägg att växa varje dag”. Saramago representerade kommunistpartiet i flera val, och han förblev partiet trogen hela sitt liv.

I sin postumt utgivna självbiografi *Små minnen* berättar Saramago genom en väv av små anekdoter och historier från sin barndom och ungdom om hur han blev den person han var. Han urskiljer också ett flertal teman och ämnen för de romaner han kom att skriva så småningom.

I bakgrunden finns ett fattig-Portugal med oöverstigliga klassklyftor. Saramagos mor- och farföräldrar är analfabeter, så också hans mor. Familjen tillhör inte de allra fattigaste, men måste ändå varje vår pantsätta sina täcken, för att lösa ut dem på senhösten, innan vintern kommer. Saramagos storebror dog i lunginflammation fyra år gammal.

Saramagos biografi gör verkligen skäl för titeln, boken är på bara 140 sidor, och det finns något djupt tilltalande i hans anspråkslöshet. Samtidigt är varje sida betydelsemättad, uttrycksfull och rik på innehåll.



Redan 1947 publicerade Saramago sin första skönlitterära bok,*Terra do Pecado* (ung. Syndens land), men den passerade tämligen obemärkt. Oftast anser man att hans riktiga debut sker först i 50-årsåldern, och han får sitt litterära genombrott med romanen *Baltasar och Blimunda* 1982.

Det är en delvis surrealistisk fantasiskröna om en man som kunde flyga, och med sig på flygturen har han det udda kärleksparetparet, den enarmade Baltasar och den sköna, klärvoajanta Blimunda. Resan går över ett klosterbygge där tusentals tvångsutskrivna arbetare sliter ont. Romanen är en skarp kritik av politisk absolutism och religiös fanatism, samtidigt som den hyllar den fria människans obegränsade potential.

Nästa framgång rönte Saramago med *Historien om Lissabons belägring*, en roman om en korrekturläsare som lägger till ett ”inte” i ett historiskt verk, alltså att korsriddarna kom inte för att hjälpa Portugals kung vid Lissabons erövring från morerna 1147. Det skapar kaotisk oreda i den portugisiska historieskrivningen, och är Saramagos sätt att uttrycka sin ambivalens inför reconquistan, återerövringen av den iberiska halvön från araberna, en central händelse i Portugals (och Spaniens) historiska förståelse.




Här använder sig Saramago av ett för honom typiskt litterärt grepp – vad skulle hända om, som sedan dras till sin spets. Saramago är den metaforiska fantasins store mästare, han renodlar en tänkt situation och utvecklar den till dess yttersta konsekvenser. Trots att scenarierna ofta är tämligen overkliga och inte särskilt sannolika förmår Saramago att skildra dem med stor trovärdighet. Bra exempel på det är *A Jangada de Pedra* (Stenflotten) från 1986, där den iberiska halvön slits loss från resten av Europa och driver omkring i Atlanten.

I *Blindheten*, hans kanske mest kända roman, drabbas plötsligt alla av blindhet, med traumatiska konsekvenser för samhället. Det är en skoningslös kultur- och civilisationskritik.

I *Klarsyn* inträffar det märkliga att i ett val röstar de flesta blankt, vilket givetvis ifrågasätter hela den politiska processens legitimitet. Vad väljarna har gjort är att helt lagligt och på demokratisk väg har ifrågasatt legitimiteten hos det politiska systemet. Makten slår tillbaka med full kraft och skyr verkligen inga medel. Saramago vill avslöja lögnen i det offentliga livet, kopplingen mellan makten och medierna, korruptionen, men kanske framför allt hur lätt demokratin urholkas när makteliten ser sina privilegier hotade. En stark kontrast utgörs av det civila samhället som förmår att fungera spontant när det lämnas åt sitt öde.

Saramagos språk är latinskt överdådigt med långa vindlande meningar. Han är inte särskilt noga med interpunktionen, och har föga respekt för grammatikens reglemente.



*Kain* publicerades 2009, och var José Saramagos sista roman. Brodermördaren är rejält förbannad på gud, för alla hans klantiga misstag i skapelsen, för hans godtyckliga hämndlystnad och ohämmade grymhet. Kain skäller ut gud efter noter, och det blir några riktigt praktfulla gräl. Finalen med syndafloden avfärdar inte bara gud som en överflödig hypotes, utan är lika mycket en hyllning till människans ofullkomlighet.

Inte illa av den gamle kommunisten Saramago.

fredag 15 november 2024

Exempellös opportunism och feghet

 



Idag är det födelsedag för en viss Claus Philipp Maria Schenk von Stauffenberg. Inte mycket att fira, om ni frågar mig. Karln har tämligen oförtjänt gått till historien som en hjälte, och har rent av fått en panegyrisk skildring av Hollywood i filmen "Valkyria".

Så skrev jag om den:

Filmen "Valkyria" är en typisk Hollywoodprodukt. Tom Cruise som von Stauffenberg - precis så osannolik i rollen som man kunde befara - är en riktig übermensch. Han lyckas så när döda Hitler, om det inte vore för alla dessa fega politiker och obeslutsamma medarbetare. Och en himla otur. Det är välgjort, välspelat och lagom spännande och dramatiskt.

Också kulisserna är skickligt uppbyggda. Inte minst Wolfschanze, Varglyan, Hitlers bunkerområde i Ostpreussen där attentatet genomförs. Jag var där på skolresa på 60-talet, och än idag minns jag de massiva betongkonstruktionerna som gick flera våningar under jord.



Tyvärr är hela historien totalt genomfalskt. Attentatsmännen drevs inte av några högre principer eller sin avsky för nazismens brott - som givetvis hade begåtts av mördarna från SS, och som hederliga Wehrmacht inte hade något med att göra. De tyska officerarna bland attentatsmännen framställs som en grupp idealister med en brinnande övertygelse om en tidlös rättsordning och personligt ansvar.

Här måste vän av ordning stanna upp och ställa frågan hur det kommer sig att det tar de tyska generalerna mer än elva år att komma fram till dessa hedervärda ståndpunkter. I själva verket stöttade de tyska generalerna Hitler ända från början, och flera av dem var både begeistrade och lojala nazistanhängare. Von Stauffenbergs brev från det nyss besegrade Polen andas stor entusiasm över det erövrade Lebensraum, och uttrycker ett ohöljt förakt för slaver, judar och andra mindrevärdiga folk. Ingen rättskänsla eller personligt ansvar där inte.

Studerar man kartan över det militära läget i juli 1944 blir sammanhanget helt begripligt. Attentatsmännen insåg att kriget var förlorat, att Hitler var på väg att leda Tyskland till katastrofalt och totalt nederlag, och att hans person var ett hinder för eventuella förhandlingar med de allierade. Det gällde att rädda det som räddas kunde, och det var enligt 20 juli-männen inte så lite. I de trevare som skickas till de västallierade kräver man bland annat att Tyskland ska få behålla alla de områden som man höll vid den tidpunkten! Man uteslöt inte heller ett gemensamt korståg mot bolsjevismen.

Den tyska officerskårens hållning åren 1933-1945 är exempellöst opportunistiskt och fegt. Därtill närmast osannolikt klantigt. Kuppförsöket i juli 1944 styrker bara ytterligare den uppfattningen.

Det fanns ett tyskt motstånd värt namnet. Bland de mest kända finns idealisterna inom Vita Rosen. Det är upplyftande att i en omröstning bland tyska ungdomar valdes Sofie Scholl till 1900-talets största kvinna.

"Valkyria" är ett stycke sedvanlig propaganda, så när som på en sak. Ironiskt nog missar filmmakarna terroristkopplingen. En sammansvärjning tänker låta massor med människor dö bara för att komma åt en person. Slakten motiveras med högstämda principer.


Bortglömd förnyare

 


Idag är det den tyske dramatikern Gerhart Hauptmanns födelsedag. 1912 tilldelades han Nobelpriset i litteratur.

Han var en banbrytare inom den tyska teatern, sedan länge dominerad av förkonstling, stiliserat formspråk och akademisk anda. Med Hauptmann kom naturalismen in på den tyska scenen, han skildrade gärna samhällets lägre klasser, och använde talspråk, till och med dialekt, vilket var revolutionerande på sin tid.

Politiskt var han totalt hopplös, när kejsaren abdikerar efter nederlaget 1918 hälsar han Weimarrepubliken med entusiasm, 1933 förklarar han sig lojal med nazisterna, och 1945 fångad i fällan i sitt hem i Nederschlesien – som snart kom att till höra Polen – välkomnar han Röda armén.

Han är numera mycket litet spelad utanför Tyskland, förutom hans mest kända verk, ”Vävarna”, som mycket riktigt sattes upp 2011 * av Teater Tillsammans på Teater Tribunalen.


torsdag 14 november 2024

Krigets kreativa vokabulär

 



Den 14 november 1940 utsattes den engelska staden Coventry för en massiv bombning av Luftwaffe. En kombination av brandbomber och sprängbomber syftade till att slå ut infrastrukturen och orsaka maximala materiella skador och människoliv.

Anfallet var så kraftfullt och förstörelsen så omfattande att tyskarna själva senare använde ordet "coventriert" för att beskriva ödeläggelse av fiendens städer.

Så småningom gav RAF och amerikanerna igen med råge.