Stormakternas skräck

Med anledning av den pågående rättegången mot den svenske journalisten Joakim Medin och president Trump framfart i USA och världen publicerar jag min berättelse "Stormakternas skräck", som belyser sammanhanget ur ett annorlunda perspektiv. Berättelsen ingår i boken "Familjeminnen"

Har ni hört den om den judiske bankiren som skulle ge ett stort lån till det mäktiga kejsardömets regering?

”Alltså, det högtidliga undertecknandet av lånet ska ske under pampiga former i det väldiga kejserliga palatset. Strax innan ceremonin ska börja tar inrikesministern bankiren åt sidan och säger:

- Min bäste herr Rosenzweig, jag vill bara i all vänskaplighet säga ett varningens ord till er. Håll ett öga på er son! De där radikala studenterna som han umgås med, samhällsomstörtande kretsar, de ägnar sig åt mycket farliga aktiviteter, det där kan sluta riktigt illa. Vår hemliga polis bevakar dem noggrant, och det vore mycket olyckligt om just er son...ni förstår säkert...som sagt, i all välvilja...för hans eget bästa…

Bankiren nickade eftertänksamt, klev sedan med bestämda steg fram till bordet där kejsaren och flera regeringsmedlemmar satt bakom de förberedda dokumenten som skulle undertecknas i den stundande ceremonin.

Han bugade och sa med allvarlig röst: Jag skriver inte på.

Upprörd stämning bokstavligen exploderade bakom det antika ceremonibordet. Kejsaren stirrade konsternerad på bankiren, statsråden halvskrek i mun på varandra: Va? Men varför? Allt var ju överenskommet! Så här i sista stund! Vad har fått er på andra tankar så här plötsligt? Har ni inget förtroende för Hans Höghets kejserliga regering?

- Nähä, verkligen inte! Vad är det för en stormakt som är rädd för min lille Moishe?!”

Så är det. Stormakter som saknar förtroende för sina egna medborgare, imperier som är rädda för obetydliga människor utan makt och inflytande, är dömda att gå under.

Det vet jag om inte annat så av egen erfarenhet. Redan 1977 visste jag att kommunismen i Östeuropa skulle krascha. Jag skryter inte, det är rena rama sanningen. Jag visste förvisso inte när det skulle inträffa, i ärlighetens namn trodde jag nog att det skulle dröja längre, men att det skulle hända var jag helt och fullt förvisad om. På goda grunder.

Hösten 1969 berövades jag mitt polska medborgarskap, påstått frivilligt, och totalt författningsvidrigt. Men det var petitesser för de desperata polska kommunisterna som hade släppt alla ideologiska hämningar, kastat alla stolta paroller om internationalism överbord i sitt sjunkande socialistiska skepp, och i sin politiska impotens tagit till det gamla beprövade greppet att skylla sin oförmåga att lösa samhällsproblem på judarna.

I samma ögonblick som jag korsade gränsen och lämnade Polen bakom mig blev jag statslös. Väl framme i Sverige begåvades jag med ett så kallat främlingspass, som senare byttes till ett resedokument, speciellt framtagna för de olycksbarn som ingen stat ville veta av.

Jag har för mig att den norske upptäcktsresanden Fridtjof Nansen hade någonting att göra med framtagandet av sådana dokument. Minns i alla fall att vi kallade dem för Nansen-pass.

Men inte ens den stolte norske polarforskarens namn kunde förta den sorgsna känslan av främlingskap som signalerades av passets trista gråa pärmar med dess intetsägande utformning.

Passet gällde för världens alla länder – utom Polen. Under ett antal år reste jag mycket, inte till alla länder i världen, men några. Besökte de flesta länder i Europa i både väster- och österled. Det blev ett par avstickare till Nordamerika också.

Men inte Polen förstås. Inte med det passet.

Ända tills 1977 då jag beviljades svenskt medborgarskap, och kunde i polishuset på Skånegatan i Göteborg hämta ut mitt alldeles egna svenska pass. Vilken känsla det var! Att äntligen inte vara hemlös, utan tillhöra någonstans, veta att det finns ett land, en stat, inte stort och mäktigt, men inte desto mindre med ett visst anseende i världen – det var då det! - som höll sin beskyddande hand över mig.

Kort sagt, jag var inte längre en rättslös främling, nu var jag bara en främling med alla rättigheter som tillkommer en fullvärdig medborgare.

Passet hade mörkblåa pärmar med tre kronor på, det intygade att dess innehavare, det vill säga lilla jag, var medborgare i konungariket Sverige, för säkerhets skull på flera språk – engelska och franska, tyska också? - och det bästa av allt, det gällde för världens alla länder. Utan undantag.

Alltså även Polen.

På den tiden rådde det redan visumfrihet mellan Polen och Sverige, så det var bara att ta sig ner till Ystad, leta rätt på Polferries biljettkontor och med låtsad nonchalans be att få köpa en tur och retur till Świnoujście.

För er som inte klarar polskans tungvrickande namn, staden på andra sidan Östersjön heter på tyska Swinemünde, det är också det ortsnamn som användes i äldre svenska.

Minns att biljetten var ganska billig.

Jag hade kommit till Ystad flera timmar före färjans avgång, båten skulle inte lämna kaj förrän midnatt, jag fördrev tiden med att vandra runt i den pittoreska skånska staden, jag upplevde den som en färggrann sagomiljö, ett intryck som bekräftades vid ett besök där 40 år senare där den idylliska småstadscharmen mötte mig än en gång på exakt samma sätt som hade etsat sig fast i minnet.

Så småningom var det dags att kliva ombord. Det var ganska glest med passagerare. Drack en öl och åt någon smårätt i baren, det smakade fantastiskt gott, men antagligen är det bara en idealisering i efterhand.

Eller inte.

Även om det rådde visumfrihet var man fortfarande tvungen att växla en viss mängd valuta i de statliga växlingskontoren. Summan var om jag inte minns fel 40 spänn per dag som man vistades i Polen. Behovet av västvaluta var stort i hela östblocket, och växlingstvånget var ett effektivt sätt att sno åt sig åtminstone en liten bit av den kaka som resenärer från den kapitalistiska världen förde med sig. Den största kakbiten hamnade ändå hos illegala valutaväxlare som erbjöd en kurs som var tre till fyra gånger högre än den officiella.

Alla som besökte en öststat under 70-talet har stött på dessa skuggfigurer som smög omkring på järnvägsstationer, färjeterminaler och flygplatser, och som teaterviskade liksom i förbifarten till just ingen särskild: ”Change money?”

Men jag skulle förstås inte riskera någonting och hålla mig till gällande lagar och bestämmelser. Jag gick iväg till växlingskontoret på färjan och bad om att få växla för några dagar, jag minns inte hur många. Fem kanske?

Den trevliga damen i luckan räknade upp mina svenska kronor, bad om att få mitt pass, och sa åt mig att återkomma strax innan ankomst, då skulle allting vara klart.

Jag tog en öl till i baren, det smakade fortfarande fantastiskt gott, och gick sedan till hytten för att sova en stund. Överfarten tog sju timmar, så jag skulle hinna att sova tillräckligt länge för att vakna upp i god form inför min fortsatta resa vidare till Warszawa.

Man skymtade redan hamnen i Świnoujście då jag anmälde mig i växlingskontoret för att fullgöra min västturistiska plikt. Damen verkade något mer avslagen nu, men det var inte att undra på efter en hel natt i den trånga luckan, hon tittade förbi mig som om hon hade upptäckt något av särdeles intresse i fjärran, och räckte mig ett kuvert: ”Varsågod, här är pengarna, och passet kan ni hämta vid gränsen”.

Jag tittade i kuvertet, och där låg mina svenska kronor, precis samma sedlar som jag hade lämnat där några timmar tidigare.

Jag förstod direkt vad klockan var slagen. Jag tänkte i mitt stilla sinne, inte utan en viss beundran, att i det här landet där alla klagade på att ingenting fungerade som det skulle, fanns det trots allt en del funktioner som sköttes med exemplarisk effektivitet. Som registrering och bevakning av dem som man uppfattade som systemets fiender.

Och att det tydligen fanns väl inarbetade rutiner för hur kontrollen skulle skötas. Inte illa med tanke på att de verktyg de hade att tillgå var bara pärmar och vanliga telefoner.

Jag låtsades emellertid som ingenting, höll som det heter god min i elakt spel, och tänkte att den här bittra kalken ska tömmas i botten.

Klev av färjan med det lilla bagage som jag hade och ställde mig fogligt i kön till passkontrollen. Det kändes onekligen lite udda eftersom jag inget pass hade. Jag tänkte att helt passivt låta situationen utveckla sig själv, så får vi se vad som händer.

Det dröjde inte länge förrän det började klarna. En man kom fram till mig och frågade om jag var jag. Han var ganska mager, i yngre medelålder, tunt, blont hår, men för övrigt ett utseende som var lika intetsägande som hela hans uppenbarelse. Man fick ett intryck av att hela han tiggde om ursäkt för sin egen existens. En fullständig nullitet i tillvaron.

Nulliteten bad mig att följa med honom. Nu efteråt kan jag inte förlåta mig själv att jag inte ens försökte få honom att legitimera sig, tala om vem han var och vilken myndighet han representerade. Det hade han antagligen vägrat att göra, men det skulle åtminstone ge mig en om inte annat så moralisk rätt att ifrågasätta hans maktutövning. Det skulle givetvis inte resultera i någonting, men att hävda min rätt skulle upphöja min värdighet och sätta mig i moraliskt överläge gentemot denne underhuggare som inte ens rakryggat kunde stå för vem han var eller vems smutsiga order han lydde.

Jag får väl skylla på att min upprördhet över det uppenbart orättvisa i det som jag insåg höll på att ske förmörkade mitt omdöme.

Den obetydlige säkerhetsmannen, det var helt uppenbart att han var en sådan, ledde mig till ett obskyrt rum utan fönster, synnerligen spartanskt möblerat. Om det var hans kontor, var han verkligen rätt man på rätt plats, rummet och mannen återspeglade varandras intighet och smälte ihop till en enda urblekt skugga.

Han satte sig på en vinglig stol bakom ett enkelt skrivbord, och när jag – objuden – hade satt mig på en lika ranglig stol på andra sidan skrivbordet, plockade han fram mitt pass, och på säkerhetsfolkets sedvanliga vis började han bläddra i det, som trodde han att han på dessa officiella sidor skulle upptäcka några graverande avslöjanden.

Kanske gjorde han det. Han slog ihop passet, tittade på mig för första gången, och meddelade med tonlös stämma att jag tyvärr inte skulle få åka in i Polen. När jag undrade varför fick jag till svar att jag skulle fråga mina föräldrar. Jag påpekade det alldeles uppenbara faktum att mina föräldrar inte var där och att det var inte de som stoppade min inresa i Polen.

Jag genomborrade den lille mannen med en basiliskblick och frågade om det berodde på att jag var jude. Han förnekade det häftigt, närmast förnärmad, hur kunde jag tro något så befängt osant?

Så jag fortsatte att fråga varför och han fortsatte att hänvisa till mina föräldrar. Jag hade tydligen fallit offer för den onekligen lite aparta kommunistiska doktrinen om arvsynden. Meningsutbytet pågick en kort stund till, ända tills säkerhetsmannen insåg, inte utan anledning, att samtalet utvecklade sig föga dialektiskt och inte ledde någonvart.

Det hade man förstås kunnat förutse från första början.

Det hela avrundades med att han sa att vi skulle gå tillbaka till färjan. Jag begärde att få tillbaka mitt pass, men icke. Jag insisterade, och han vägrade tvärt. Då försökte jag att slita åt mig passet, men han vek undan.

Något handgemäng kunde man inte kalla det, snarare lite knuffande. Han vann.

Vi gick mot båten, jag först, han efter, bevakande att jag inte hittade på några antisocialistiska dumheter.

Jag kom att tänka på att han sa att jag ”tyvärr” inte skulle få resa in i Polen. ”Tyvärr”?! Försökte han bara att vara artig, i en oväntad gest av medmänsklighet då han väl insåg hur smärtsamt hans besked skulle bli? Inte omöjligt, ock betydelselösa säkerhetsagenter kan känna empati. Lite, lite grann i alla fall.

Eller var det en lapsus, och han på fullt allvar beklagade att man vägrade mig inresa? Knappast troligt, han verkställde bara order, ”befehl ist befehl”, och ställde sig helt likgiltig till innebörden. Det var det mycket bestämda intrycket som jag fick. Den här underhuggaren var inte särskilt empatisk och inte ett dugg filosofisk.

Skit vare med honom. Jag får naturligtvis aldrig reda på vad det där ”tyvärr” stod för. Men likt en förrådd som in i det sista vägrar medge att han har blivit sviken, klamrade jag mig fast vid hans ”tyvärr”. Jag hade drabbats av en orättvisa, och jag var inte ensam om min upprördhet. Det fanns andra där ute, kanske rent av på högsta ort, som insåg – trots allt! – arr det begicks ett fel.

Ologiskt? Absolut, men vad har logik med det hela att göra?

Vi kom tillbaka till färjan, och så klart fick jag inte tillbaka passet med en gång, utan först senare i receptionen efter båtens avgång.

Hela besättningen kände väl till vad som hade hänt, djungeltelegrafen hade tydligen gått varm, och jag bemöttes med så mycket värme, stöd och sympati, att jag nästan blev gråtfärdig. Vilka fantastiska människor! Damen i receptionen som lämnade tillbaka mitt pass sa att hon tyckte att det var såå tråkigt, andra klappade om mig och försäkrade mig, oklart på vilka grunder, att jag snart skulle resa till Polen så mycket jag ville.

Bartendern vägrade att ta betalt när jag gick ner i baren för att trösta mig med ett järn. Han upprepade gång på gång: ”Ni ska se att det blir bättre snart”.

Jag söp mig full på Polferries, och den polska statens, bekostnad, och tycker än idag att det kunde de gott bjuda på. Jag somnade ledsen, kränkt och sårad. Vaknade i Ystad med en triumferande känsla, en medelstor stat i Europas mitt, med 35 miljoner invånare, och en icke oansenlig våldsapparat till sitt förfogande, var rädd för mig!

Det kunde bara sluta på ett sätt, systemet var bankrutt och dömt att gå under.

Om nu någon till äventyrs blir imponerad av vilket eminent hot som jag utgjorde mot Polen, så är det ändå ingenting jämfört med vad min lilla mamma kunde visa upp.

Det var någon gång i mitten av 70-talet. Mamma skulle på charterresa till Sardinien med en väninna. Vi talades vid på telefon kvällen innan, jag önskade trevlig resa, tyckte det verkade spännande med Sardinien, lite av terra incognita för oss båda, mamma skulle höra av sig när hon kom hem igen efter två veckor.

Det var inte mer med det. Döm om min förvåning när det sent på eftermiddagen ringer på dörren, och in störtar…mamma och hennes väninna! Man behövde inte vara någon stor människokännare för att direkt se hur upprörda de var.

Mer än så. Upprörda, ilskna, kränkta, besvikna, skakade, anklagande…

Varför var de redan tillbaka? Vad hade hänt? Jag hann knappt formulera min fråga innan de två började fullständigt kaotiskt berätta halvskrikande i mun på varandra. Så småningom lyckades de lugna ner sig tillräckligt mycket för att kunna berätta något så när sammanhängande.

Allt började bra, flygresan var behaglig, de landade på utsatt tid i Sassari. Vi passkontrollen ombads mamma, men inte väninnan, att gå åt sidan, och där förklarade en man iklädd en operettuniform på en parodiskt bristfällig engelska att hon inte fick komma in på Sardinien.

Va?! Trots chocken krävde mamma en förklaring, hon kunde vara nog så bestämd när hon satte den sidan till. Och visst fick hon en förklaring.

Operettmannen meddelade att på grund av den sovjetiske utrikesministern Andrej Gromykos besök på Sardinien var det de italienska säkerhetsstyrkornas uppgift att stoppa alla suspekta individer som kunde utgöra ett hot mot den sovjetiske diplomaten. Dit hörde uppenbarligen statslösa personer med rötter i Östeuropa.

Trots mammans våldsamma protester förblev den italienska operetten alldeles obeveklig. Det var bara att resignera och åka tillbaka hem med vändande flygplan. Semestern inställd. Jag tror att hon fick pengarna tillbaka. Men det var inte det viktiga. Huvudsaken var ändå upplevelsen av en oerhörd kränkning. Som dessutom höll sig helt och hållet inom den internationella lagens ramar.

Nu efteråt kan man tycka att det var precis tvärtom. Mycket smickrande. Lilla mamma lyckades faktiskt att skrämma slag på det mäktiga sovjetiska imperiet, hela västvärldens skräck. Och vi vet hur det gick sedan.

Lite skrämde hon också Italien. Och dem går det inget bra för heller.

 

Första maj, första maj..

 

Årets viktigaste händelse är utan tvekan 1 maj. 

Vad kan vara mer glädjerikt och värt att fira än de arbetande människornas egen helg? Inte helgon, kungar, eller stolta
nationer, utan de som arbetar.

Första maj!

Säsongsstart med stående ovationer: ”Fantastisk musikkväll”

 

Lördagens konsert på Svanö Folkets hus var Svanö Kulturförenings första evenemang för säsongen och samtidigt Hederosgruppens sista framträdande på deras Norrlandsturné. Och då det i bästa postpåskanda än en gång bevisades att de sista skola bliva de första, bjöds det på en sprakande musikalisk fest av högsta kvalitet.

Scenen på Svanö Folkets hus hade för kvällen gjorts om till ett litet murrigt och semidunkelt inrett vardagsrum och det var för den hyfsad stora publiken bara att kliva in.

Hederosgruppen räknas ofta till Sveriges främsta jazzband, men de själva värjer sig för den klassificeringen, och föredrar att helt enkelt säga att de ger uttryck för skapandet av ”kul musik”. Och nog är de kul alltid.

Visst kan de jazza till det, men styrkan ligger i den musikaliska fantasin som kombinerar på ett helt eget sätt mästerlig virtuositet med ohämmad spelglädje. Man låter instrumenten tala, var för sig och tillsammans, i en anda av personlig frihet och kollektivt ansvar. Men framför allt bjuder de på infall, improvisationer, kluriga idéer, spännande uppslag och oväntade hugskott.

/../

Läs hela texten i Tidningen Ångermanland

Undangömda flickor i Polen. Bland medlöpare och anständiga

 

Det är närmast en banalitet att upplevelser i barndomen påverkar ens psyke för resten av livet. Men hur tar man med sig tidiga erfarenheter som går ut på att till varje pris förneka vem man är? Den flerfaldigt prisbelönade polska journalisten Anna Bikont berättar i sin senaste bok ”Du har aldrig varit judinna” (Nigdy nie byłaś Żydówką, 2023) om sex judiska flickor som levde gömda under den nazistiska ockupationen av Polen.

Det är ingen tillfällighet att det är berättelser om flickor. Det fanns förstås också pojkar som levde gömda och lyckades överleva Förintelsens mordiska maskineri, men det var långt svårare än för flickor. Pojkarna var lätta att identifiera som judar eftersom de var omskurna. Flickorna – och kvinnorna i allmänhet – hade inga sådana igenkänningstecken.

Att det var lättare för flickor betydde ingalunda att det var lätt. Det kan vara på sin plats att påminna om Förintelsens blodisande siffror: av de omkring sex miljoner judar som mördades under Förintelsen var 25 procent, alltså en och en halv miljon, barn upp till 15. Vid krigsutbrottet 1939 fanns det i Polen en miljon barn upp till 14 års ålder. 5000 överlevde. Det är en halv procent. (Jag har skrivit om det tidigare i Dixikon; ”Judiska barn under Förintelsen”, 20170127)

De flickor som skildras i Bikonts bok tillhör med andra ord en mycket exklusiv skara.

/../

Läs hela texten (ej betalvägg) i Dixikon

”Läsa mycket gör dig klok, läs därför varenda bok”

 

Idag den 23 april firar vi Världsbokdagen.

Mellan sisådär 50 000 till 3 000 år före vår tideräkning utvecklas skriftspråket. Sumerernas kilskrift, mesopotamisk kilskrift, egyptiska hieroglyfer, kretensisk-minoisk skrift, hettitisk skrift, kinesiska tecken. Då får vi också de första böckerna.

De material man skriver i, och följaktligen som böckerna tillverkas av, är sten och andra hårda material: trä – latinets liber och grekiskans biblios betyder ursprungligen trädbark – soltorkad lera, snäckskal, krukskärvor, skiffer, elfenben, ben. Senare får man papyrus och pergament. Pappret kommer från Kina, som har tillverkat åtminstone sedan 100-talet efter vår tideräkning når oss genom arabisk förmedling, och blir allmänt i Medelhavsområdet på 1300-talet. Det produceras av lump, och först på 1800-talet får vi en rationell och mycket billigare hantering, inte minst tack vare återvinning, man lär sig alltså att göra papper av papper.

Johann Gutenbergs uppfinning, med lösa typer i metall för varje bokstav, uppkommer som en förbättring av tekniken inom en redan etablerad industrigren, nämligen metallurgin – Gutenberg kom från en guldsmedssläkt - , och tros vara inspirerad av vinpressar som användes i Rhendalen. Det visar på hur viktig korsbefruktning av olika verksamhetsområden har bidragit till framåtskridandet, men naturligtvis också vilken betydelse som vinet har haft för utvecklingen av vår kultur.

I Sverige introduceras boktryckarkonsten av en dansk, Johann Snell – som för övrigt också är Danmarks förste boktryckare – vilket aktualiserar ett uttalande av Esaias Tegnér, en ”nationalskald” som knappast någon läser nuförtiden: ”All bildning vilar dock på utländsk grund, blott barbariet var en gång fosterländskt”. Man kanske ändå skulle läsa om sina gamla klassiker.

Boken har alltid varit en del av historien, och åtskilliga inslag återkommer ständigt, både på gott och ont, tyvärr ofta på ont. Redan under antiken förekommer hård censur. Den bisarre romerske kejsaren Caligula ville förstöra de homeriska dikterna. År 391 raseras Serapeionbiblioteket i Alexandria, och omkring 200 000 volymer går upp i rök. Avrättning av boktryckare förekommer under hela vår historia. 

Inte ens under den stolta Upplysningen kan man hålla fingrarna i styr. Enligt ett dekret av Josef II ska man förstöra ”… en hel mängd skräpböcker och onyttig böne- och uppbyggelselitteratur, legender och andra teologiska absurditeter”. De första bokbålen tänds redan i antikens Grekland, och med Luther och Reformationen blir de till en massrörelse, som fortsätter ända in i våra dagar. Vår egen tids bidrag är utförsäljningar av bibliotekens bokbestånd.

1530-1550 får boken det utseende som vi är vana vid. Den industriella revolutionen under 1800-talet medför, förutom ökad tillgång på papper, en förfining av tryckpressen och framför allt av sättningsmaskiner. Dessutom får vi fotografikonsten. Läs- och skrivkunnigheten ökar lavinartat, vi får en massmarknad för böcker, och 1935 ser pocketboken dagens ljus i England när Penguin books börjar publiceras. De tolv mest översatta författarna 1980 till 1984 var Lenin, Walt Disney, Agatha Christie, Jules Verne, B.Cartland, E.Blyton, bröderna Grimm, H C Andersen, Karl Marx, Fredrich Engels, Shakespeare och Jack London. (Om man räknar med alla bibelöversättningar kom de på tredje plats.)

Numera har Boken fått en egen världsdag i FN:s regi, och som infaller den 23 april varje år. Ursprunget är en drygt hundra år gammal katalansk sedvänja att fira helgonet St. Göran genom att ge en bok till den man tycker om och få en ros tillbaka Datumet är dessutom en minnesdag för osannolikt många författare: Cervantes, Shakespeare, de la Vega, Nabakov, Laxness, Vallejo med flera. Sedan 1995 har Unesco utnämnt denna dag till Världsbokdagen, och den firas över hela världen med bokmarknader, bokgåvor, möten med högläsning etc.

Under de senaste decennierna har boken fått många konkurrenter – skivor band, TV och nu senast framför allt Internet. Många olyckskorpar har kraxat om boken snara död, men, liket rör på sig än, och verkar rent av allt mer vitalt. Låt mig därför avsluta med Falstaff, Fakirs obetalbara sentens, en rekommendation som jag önskar alla ville ta till sitt hjärta: ”Läsa mycket gör dig klok, läs därför varenda bok”.

Riskfri invandringspolitik anno 1938

 

Idag är det 86 år sedan Sverige införde visumtvång för österrikiska medborgare eftersom deras nationalitet efter Anschluss ansågs "oklar". 

Det var naturligtvis kvalificerat skitsnack. Antingen underkände man annekteringen, och de var de fortfarande österrikiska medborgare, och det fanns ingen anledning att kräva visum av dem. Eller så var de tyska medborgare, och inte kunde ställa särskilda krav på just dem.

Men det var dumt att chansa, släppa in dem, och riskera att de kunde få för sig att vilja stanna i detta förträffliga land. Nihil sub sole novum est.

Sista striden i Warszawas getto

 

Idag är det årsdagen av upproret i Warszawas getto.

Varje år under nästan hela 60-talet fick jag den 19 april följa med min pappa till monumentet för Warszawagettots hjältar. Där högtidlighölls utbrottet av upproret i gettot 1943. Det var förmodligen den enda manifestationen av judiskhet i min familj. Jag minns det som extremt dystra tillställningar med en atmosfär av sammanbiten tystnad.

Dystert kan det mycket väl ha varit, men annars måste minnet svika mig. En militärorkester (om den var militär) spelade dramatiska marscher på det där militäriska sättet som man fortfarande är så förtjust i Polen. Det var kransnedläggning, det hölls tal, det fanns utländska delegationer på plats, och det måste ha varit en hel del folk där.

Och ändå så tror jag att minnet inte är helt fel ute. Det var säkert en dyster stämning, som dessutom tilltog ytterligare efter 1968 då en antisemitisk kampanj rasade i Polen, med en sammanbiten – eller om det var trotsig – atmosfär som sa, ja vi finns här. Och tystnaden, som ett vittnesbörd, från de omgivande kvarteren där gettot låg, och från alla miljoner som levt där och som det förutom monumentet inte fanns ett spår av längre. (Numera har också ett museum för judisk historia öppnat i närheten.)

När upproret bryter ut är gettot i Warszawa – det största i det nazistockuperade Europa – redan i stor utsträckning tömt på sin judiska befolkning. De som inte har dukat under för svält och epidemier har forslats bort till förintelselägret Treblinka. Av en halv miljon människor finns omkring 50 000 kvar.

De är väl medvetna om vad som väntar. Några hundra har slutit sig samman i Judiska Kamporganisationen, och när tyskarna går in i gettot för att slutgiltigt (ett nazistiskt favorituttryck)likvidera gettot bjuder de väpnat motstånd. Överraskningsmomentet är totalt och de lyckas driva ut tyskarna.

Men utgången av den ojämna kampen är ändå given. De judiska motståndsmännen är mycket klent beväpnade, de har köpt sina vapen för dyra pengar av den polska motståndsrörelsen och på svarta börsen, och varje kämpe har en revolver, några handgranater och hemmatillverkade brandbomber.

De tungt beväpnade tyskarna är tio gånger så många, och de har artilleri, pansar och flyg till sitt förfogande.

Och tyskarna är inte helt och hållet tyskar. Betydande styrkor av letter och litauer deltar också, och SS-generalen Jürgen Stroop, som ledde operationen, uttrycker i sin rapport en viss förvåning över de så kallade ”szaulis” stora entusiasm inför uppgiften.

I nästan en månad bjuder judarna ett förbittrat motstånd. Man tillämpar dels en stadsgerillataktik, dels har man byggt upp befästa bunkrar, där man strider till slutet. När en sådan bunker där upprorets ledning, med bland annat Mordechai Anielewicz, på Milagatan håller till, blir upptäckt, begår alla där kollektivt självmord (händelsen skildras i Leon Uris pekoral ”Mila 18”). Gatans namn betyder Vänliga gatan.

De dödsdömdas utsiktslösa kamp väckte naturligtvis starka reaktioner utanför gettots murar. Många var fulla av beundran och respekt, men det fanns också de som uttryckte likgiltighet, och rent av avståndstagande och antisemitism som inte stod nazisterna efter, framför allt från det högernationalistiska lägret.

De judiska motståndskämparna hyllas för att de valde att dö värdigt, och inte lät sig ”slaktas som får”. Det var också på det sättet som de såg sig själva, och det är en uppfattning som lever starkt än idag.

Men synsättet är långt ifrån oproblematiskt. Om de som dog med vapen i hand gjorde det med värdighet betyder det att alla de andra dog ovärdigt? Att de lät sig slaktas, inte som människor utan som oskäliga djur?

Människor instängda på en trång yta, förnedrade, utsvultna, omgivna av en fientlig värld, som försökte fly ut på landet, eller sökte gömställen i källare och på vindar, mödrar som in i det sista skyddade sina barn från dödsångest och fruktan, dog de motståndslöst och ovärdigt?

Motstånd är inte bara att skjuta med ett vapen. De mördade judarnas död var tragisk, men de trotsade sina bödlar in i det sista, och dog med värdigheten i behåll.

All ovärdighet ligger hos mördarna.