Den svenskaste av alla årstider

 

Efter vintern dröjde sommarvärmen men nu verkar den äntligen ha kommit till Norrland.

Så är det ofta, övergången från vinter till sommar, från iskallt till behagligt varmt, från bylsigt påklätt och buttert inbundet till glädjefullt fritt och utmanande öppet sker i detta land nästan alltid lika plötsligt och abrupt. 

Författaren, rabulisten och rättshaveristen Anderz Harning, må han vila i frid, påstod att svenskarna ägnar sig åt kvalificerat självbedrägeri när de tror att det finns flera årstider i Sverige, när det i själva verket bara existerar två: en lång vinter och en kort sommar (han var från Hälsingland).

Det skulle kunna vara förklaringen till den gränslösa sommarhysterin som råder i Sverige.

Någonstans i skarven mars/april blir alla människor som förhäxade och totalt exalterade. Människorna spanar mot horisonten, solens upp- och nergångar kontrolleras noga, det suckas och det längtas, och det görs upp semesterplaner.

Jag har sett någonstans uppgifter om att Sverige är det land som har bland den högsta per capita konsumtionen av glass. Det kan eventuellt förklaras av att svenskar, i likhet med ryssar men olikt de flesta andra folk, äter glass även på vintern. Men hur förklarar man att vi är världsledande i innehav av cabrioletbilar? I det här klimatet?!

Det är nog helt enkelt så att när de första solstrålarna tittar fram och temperaturen kryper upp förbi tiogradersstrecket cabbar vi ner och på med glass i stora lass – FÖR NU ÄR DET SOMMAR!

Och i stort sett varje år är det samma besvikelse när människor fullt påklädda i tjocka jackor, vantar och mössor står och huttrar i kyla, blåst och regn, och diskuterar väder från morgon till kväll. Tills värmen och solen kommer tillbaka för ett par dagar till, och triumfens sommarögonblick är här igen.

I verklighetens dialektik finns det alltid motreaktioner, som i allkonstnären och numera Spanienpensionären Bengt Sändhs ”Vals om sommaren”, där han skaldar: ”Nu är den förbannade sommar´n här/en obeskrivlig plåga”. Men jag tycker ändå att det är bara en del av samma väderfixering och sommareufori.

Jag har alltid varit skeptisk till allt tal om nationalkaraktärer, att det och det är typiskt för vissa folkslag, och så vidare, men undrar just om inte det mest svenska är sommarhysterin.

Det är ingen tillfällighet att Nationaldagen firas i början av juni. Sverige var länge vid sidan om Storbritannien det enda landet i Europa (världen?) som inte hade en officiell nationaldag (vilket säger en hel del). För några år sedan infördes dock en sådan (vilket också är ganska talande). Sverige har inte några dramatiska händelser i sin historia att ihågkomma, inte heller några nationella trauman.

Det stod därför ganska fritt att placera en nationaldag i almanackan.

Den 6 juni var visserligen Svenska flaggans dag, som gick tillbaka på historiska bemärkelsedagar, men allvarligt talat, vem bryr sig det minsta om Gustav Vasas kröning eller 1809 års författning? Nej, nationaldagen firas under övergången till den svenskaste av alla årstider.

Bortsett från allt flaggviftande är det faktiskt ganska sympatiskt. Trevlig midsommar!

”Ett förtryck som fortsätter in i vår tid”

 

För tre år sedan förvandlades Y-Salongen till Triennalen, med ambitionen att sprida samtidskonst till hela Västernorrland. Det blev en omedelbar succé, och det mesta pekar på att årets upplaga kommer att upprepa framgången från 2022. 32 konstnärer ställer ut på tio platser under hela sommaren i länets samtliga kommuner utom Ånge.

Årets Triennal har som tema ”Det stora oväsendet” och tar avstamp i häxprocesserna 1675 i Ångermanland, de värsta i Sveriges historia då drygt 70 oskyldiga personer, de flesta kvinnor, dömdes och avrättades. De tragiska händelserna för 350 år sedan blir en utgångspunkt för olika konstnärliga uttryck som binder samman dåtid med nutid, det lokala med det globala, Västernorrland historia och samtid med omvärldens perspektiv.

Tanken är att låta konstnärerna visa hur maktstrukturer, förtryck och diskriminering som präglade det förflutna fortsätter in i vår tid, även om det ofta sker i andra former. Historien är aldrig avlägsen, det förflutna är ständigt närvarande, eller med William Faulkners ord, ”Det är inte ens förflutet.”

Det är fascinerande med mångfalden av uttryck som konstnärerna väljer för att gestalta temat. Det kan man inte minst ta del av på Härnösands konsthall där fyra konstnärer är representerade.

/../

Läs hela texten i Tidningen Ångermanland

För Sverige i tiden?

 

Nationaldagen firas idag. Det bästa med den är att det kan bli ledigt mitt i veckan, dock inte i år. Fast annandag pingst var ännu bättre. Och på sikt var det fler lediga dagar.

Länge var Sverige ett av de få länder i Europa som saknade nationaldag. Knappast någon uppfattade det som en brist, snarare tvärtom tror jag att många såg det som ett sundhetstecken.

Sverige har inte några dramatiska händelser i sin historia att ihågkomma, inte heller några nationella trauman.

Den 6 juni var visserligen Svenska flaggans dag, som gick tillbaka på historiska bemärkelsedagar, men allvarligt talat, vem bryr sig det minsta om Gustav Vasas kröning eller 1809 års författning?

Sedan blev behovet av en nationaldag mycket påkallat, och det tål att fundera över orsaken. Identitetskris? Kollektiv osäkerhet? Ett sätt att bemöta den växande rasismen?

Nog tycker jag att det borde finnas bättre sätt.

Och det märks. Nationaldagsfirandet känns fortfarande påklistrat, konstruerat, beordrat uppifrån. Och det är väl frågan om det inte hade varit bättre att skippa hela företeelsen.

Bild tagen på nationaldagen i Sollefteå för ett antal år sedan. Tolkningen är fri. OBS! För er med dålig syn - det är inte köttbullar.

Det okända folkmordet i Kaukasus

 

För drygt 160 år sedan, den 2 juni 1864 (21 maj enligt den ortodoxa kalendern), förklarade den ryske tsaren Alexander II att det tjerkessiska kriget hade avslutats segerrikt. Dagen blev också startskottet för en gigantisk fördrivning av de tjerkessiska folk som bebodde nordvästra Kaukasus, där bland annat OS-staden Sotji ligger, en noga planerad operation som har kallats för 1800-talets förlaga till den moderna tidens etniska rensning och folkmord.

Rysk-tjerkessiska kriget började 1763 med att Ryssland byggde befästningar i området, men den ryska expansionen österut och erövringen av Kaukasus började långt tidigare, redan i slutet av 1500-talet.

1859 erövras Tjetjenien och Dagestan, det kriget är genialt skildrat av Leo Tolstoy i kortromanen *Hadj Murat*. Tolstoy deltar också i Tjerkessien som officer och vittnar om osedvanlig brutalitet, inte minst mot civilbefolkningen, från rysk sida.

Efter att den underlägsna motståndaren var besegrad la den ryska militären fram en plan för hur man skulle permanenta segern genom att bli kvitt de fientliga elementen i området en gång för alla – samtidigt som man gjorde det bördiga området tillgängligt för bosättare och kosacker från andra delar av Ryssland. Den tjerkessiska befolkningen skulle tvångsdeporteras i sin helhet, i första hand till Ottomanska riket, men de som så önskade kunde få bosätta sig i andra delar av Ryssland. Det var få som önskade det.

Det Ottomanska riket svarade med att uppmana till att lämna de otrognas länder, och ställde skepp till de fördrivnas förfogande. Detta utnyttjades senare skamlöst i den ryska förnekelsepropagandan.

Tsar Alexander II, känd i historien som reformator, och sedermera mördad av Narodnaja volja, godkände planen.

Uppgifterna om antalet offer för deportationerna är osäkra, och, som så ofta i sådana sammanhang, motstridiga. Officiella ryska dokument lär uppge 400 000 dödade, närmare en halv miljon deporterade, och bara 80 000 kvar.

Tjerkessiska källor uppger betydligt högre siffror, det talas om mellan en och en halv och två miljoner fördrivna och döda.

Alla är överens om att minst 90 procent av den tjerkessiska befolkningen fördrevs och dödades alternativt lämnade området.

Det tjerkessiska folkmordet är relativt okänt, och dagens Ryssland har hittills vägrat att erkänna det.

För bolsjevikerna var det självklart att fördöma tsarregimens folkmord och imperialistiska expansionspolitik och alla folks rätt till självbestämmande. De principerna är givetvis lika självklara idag.

Ngugi wa Thiong’o in memoriam

 

Den kenyanske författaren Ngugi wa Thiong’o har gått bort 87 år gammal. Han fick aldrig Nobelpriset, en oförlåtlig miss av Svenska Akademien. Han var inte desto mindre en framstående författare, en av Afrikas och världen främsta. 

Här några rader om hans litterära skapande:

Den afrikanska litteraturen kämpar på olika sätt med den inneboende motsättningen i att den koloniala erfarenheten skildras på kolonialisternas språk och med genrer och stilar hämtade från erövrarnas kultursfärer. Hos nestorn Wole Soyinka blir själva motsättningen en kraftfull drivkraft som lyfter språket till oanade dialektiska höjder. Kenyanen Ngugi wa Thiong´o har övergett engelskan och övergått till att skriva på kikuyu.

De två räknas som det svarta Afrikas viktigaste författare.  Ngugi wa Thiong’o är övertygad marxist, och har suttit fängslad ett år i Kenya, och sedermera tvingats i exil. Han fänglades 1977 för en samhällskritisk pjäs på kikuyu som väckte stor uppmärksamhet. I fängelset beslöt wa Thiong´o att ta tillbaka sitt afrikanska namn – fram till dess lystrade han till James Ngugi – och att aldrig mer skriva på engelska.

Det var också under fängelsetiden som han på toalettpapper skrev romanen ”Djävulen på korset” (på svenska 1982 på förlaget Corona i översättning av Alexander Muigai).

Det är en roman som drivs av förbittrad vrede mot utvecklingen i Kenya efter självständigheten. Kolonialismens kollaboratörer bildar den nya överklassen, medan frihetskämparna bland folket lider fortfarande nöd och förnedring. Förtrycket har bara bytt färg, och egentligen inte ens det, då det bakom de nya svarta herrarna står de vita imperialisterna.

I en bisarr tävling i ”nutida stöld och rån” övertriumfar tjuvar/kapitalister varandra i de mest absurda förslag och idéer, bland annat föreslås en ledning, ungefär som en pipeline, för att transportera kenyansk arbetskraft utomlands i form av blod och svett!

Stilistiskt blandar romanen konventionellt episkt berättande med ett slags ”afrikansk magisk realism” med drömsekvenser som glider in i vardagen och övernaturliga väsen och fenomen som ingriper i människornas krassa tillvaro. Det finns också inslag av afrikansk sångtradition och wa Thiong´o bjuder dessutom generöst på en rikedom av talesätt.

Ett viktigt tema i romanen är kvinnornas dubbla bördor – att vara fattig och kvinna – och han är inte nådig mot de kenyanska männen och deras kvinnoförtryck, som i förlängningen banar väg för kvinnornas exploatering också av utländska män.

Det är i mångt och mycket en bitter och mörk roman, även om det finns ett försonande drag i Ngugi wa Thiong´os orubbliga tro på folkets motståndskraft och ungdomens kampvilja.

2012 kom det på svenska en nyutgåva av två av wa Thiong’os romaner som är centrala i hans författarskap: ”Drömmar i krigets skugga” och ”En blomma av blod” (båda på Norstedts i översättning av Jan Ristarp).

Den unge pojken Ngugi i 1940-talets Kenya har ingen koll på vilket i ordningen av sin fars 28 barn han är. Men han vet att han är sin mors femte, hon som är faderns tredje hustru. Storfamiljen inom kikuyu-samhället är en komplex organism, med komplicerade regler och intrikata relationer, som erbjuder mycket trygghet och värme, men hotar också med mobbning och utstötning.

Ngugi springer varje morgon tio kilometer till skolan. Särskilt på morgonen gäller det att springa på ordentligt för att inte komma för sent och undvika drakoniska straff, på vägen hem på eftermiddagen kan man däremot ta det lite lugnare. Tio kilometer är inte så långt, det finns elever som får springa femton (nästa gång ni ser svenska skolbarn som knappt orkar ta sig till skolbussen kan ni fundera över vilka genetiska faktorer som främjar de östafrikanska långdistanslöparnas framgångar).

När Ngugi som en av de få privilegierade ska börja gymnasiet, har han aldrig ägt ett par skor. Skolavgiften är mycket hög, uniformen dyr, och hans mor får slita ont och familjen försaka mycket för att han ska kunna gå i skolan. Modern har nämligen en dröm om att han ska genom utbildning få ett bättre liv, och det är en dröm som också är hans egen, inte minst när han upptäcker att ”skrivna ord kan också sjunga”.

Den lilla världen i wa Thiong’os barndomsskildring ”Drömmar i krigets skugga” vävs hela tiden samman med den stora världen. Han är född i andra världskrigets skugga, och har släktingar som deltar som soldater i den koloniala brittiska armén. Efter kriget belönas de afrikanska soldaterna på samma sätt som efter första världskriget, de vräks från sin mark, som istället tilldelas vita soldater.

Den antikolonialistiska självständighetskampen tar fart, och får stöd av en indisk gud som heter Gandhi. Britterna slår tillbaka med metoder som redan framgångsrikt har praktiserats i andra kolonier, och som de tyska nazisterna drev till fulländning.

Även det kenyanska traditionella samhället genomgår en förändring. Striden mellan modernitet och tradition går som en röd tråd genom hela berättelsen. Sedvanerätten hamnar i konflikt med skriven lag, kristendomen ersätter de urgamla religionerna, utbildning gör sig gällande bland allt fler, med större inslag av inhemsk kultur och historia. Kvinnorna, som Ngugis mor, vägrar att finna sig längre i förtryck och misshandel.

Ngugi wa Thiong’o är en underbar berättare, med ett språk lika konkret som poetiskt, med barnets oförfalskade blick och den intellektuelles knivskarpa analys. Förankringen i den muntliga traditionen är uppenbar, med de olika tidsdimensionerna som vävs ihop, där det förflutna är ständigt närvarande i nuet, och alltid pekar hän mot framtiden.

Ngugi wa Thiong’os berättargåva kommer till närmast fulländat uttryck i hans klassiska roman ”En blomma av blod”. Den kom ut första gången 1977, och betraktas av många som en av de absolut viktigaste afrikanska romanerna. I den skapar wa Thiong’o ett eget universum med samhället Ilmorog, vars historia är en spegelbild av utvecklingen i Kenya, om inte rent av hela det svarta Afrika.

Thiong’o skildrar ett traditionellt samhälle, där jordbruket utgör ett centrum och bildar en andlig värld som reglerar hela tillvaron. Det är också ett vitalt samhälle som sjuder av liv, bedriver handel och har en rik kultur.

Men kolonialismens förtryck och söndra-och-härska-politik slår sönder det traditionella sättet att leva. En ekonomisk tillbakagång på landsbygden följs av fattigdom och misär, och en tilltagande massflykt, framför allt av unga, till städerna.

Samtidigt pågår en hård och blodig självständighetskamp som kräver många offer, men som också splittrar samhället, då många väljer att bli kollaboratörer och medlöpare. Bitterheten är stor när striden äntligen blir vunnen, och Kenya blir fritt från kolonialmakten. Än större är förväntningarna – på en jämlik och rättvis utveckling av landet.

Det är välkänt att dessa förhoppningar grusades snart. De segerrika frihetskämparna hittade snabbt en överenskommelse med de tidigare samarbetsmännen, förtrycket bestod, den enda skillnaden var en ny färg på förtryckarna. Kenya förvandlas till ett land där ingenting är gratis och allt är till salu, något som Wa Thiong’o tecknar med plågsam tydlighet.

Ngugi wa Thiong’o är inte de små nyansernas mästare. Hans samhällsengagemang är stor, och han vill gärna skildra sociala problem. Det är ofta övertydligt, och symboliken är tung. Styrkan ligger istället i människoskildringar. wa Thiong´os personer är mycket komplexa, och högst levande i all sin motsägelsefullhet.

Så också i En blomma av blod. Romanen har fyra huvudpersoner: den vankelmodige läraren Munira, den slutne Abdulla med ett hemlighetsfullt förflutet, den vackra och egensinniga Wanja, och den unge och radikale fackföreningsmilitanten Karega. Deras inbördes komplicerade relationer, som genomgår en drastisk men inte rätlinjig utveckling, belyser ett antal allmänmänskliga men också samhälliga teman som kärlek, vänskap, familjerelationer, frihet, rättvisa, eller mer allmänt vad som är rätt och fel.

Till en del har romanen formen av en deckare, vilket ger en bra skjuts åt tempot och skapar spänning.

Frågorna är många, svaren inte alltid de väntade, och stämningen är ganska mörk. Fast ändå skymtar det fram ett hopp om att rättvisa ändå kommer att skipas. På fler än ett plan.

”Alla liv är en berättelse värd att skildras”

 

Ett bedårande barn av sin tid – Mitt liv som Björn
Björn Skånberg
Oktoberförlaget

Björn Skånbergs bok är en skildring av ett liv präglat av ett oroligt sökande, politisk kamp, missbruk som leder till kraftfullt engagemang i kampen mot narkotika och kanske lika mycket mot förstockade myndigheter, och inte minst struliga kärleksrelationer.

Det börjar i Bondsjöhöjden i mitten av 40-talet i en dysfunktionell arbetarfamilj med alkoholmissbruk och det som numera med en byråkratisk term kallas för våld i nära relationer. Det blir skilsmässa och flytt till Ramvik, mamma träffar en ny man, mer alkoholism och misshandel.

Trots ”gott läshuvud” hoppar han av skolan, och det följer en rad jobb inom industrin, och så småningom också tilltagande kriminalitet. Efter värnplikten vid KA5, tyvärr skildrad med några trötta lumparhistorier , blir det FN-tjänst på Cypern, en exotisk och spännande men också traumatisk erfarenhet.

Mötet med den stora världen väcker honom politiskt, han går med i SSU, studerar marxism-leninism, och engagerar sig i internationellt solidaritetsarbete. I tidens anda radikaliseras han alltmer och vägen leder från SSU till KFML(r) (sedermera KPML(r), numera Kommunistiska partiet).

/../

Läs hela texten i Tidningen Ångermanland

Klasskamp i skärgårdsidyllen

 

De arbetslösas förening i Vaxholm
Lennart Lundberg/Maria Blomberg
Lava Förlag

Lennart Lundberg är säkerligen välkänd för många av Tidningen Ångermanlands läsare. Han är född och uppvuxen i Vaxholm utan Stockholm, och mig veterligt har han också varit verksam där under 70-talet. I slutet av det decenniet genomförde Lundberg tillsammans med Maria Blomberg intervjuer med fem äldre Vaxholmsbor.

Nu när ”Lubbe”, som han kallas, njuter sitt otium, har han sammanställt intervjuerna till en bok om ”De arbetslösas förening i Vaxholm”, ett stycke tidsdokument som avslöjar skärgårdsidyllens baksidor.

Redan på 1880-talet blev det på modet bland Stockholms överklass att skaffa sommarhus ute i Vaxholm. Det drog ett stort antal arbetare och hantverkare till ön. I Vaxholm fanns också en viktig försvarsanläggning, som byggdes ut kraftigt i början av 1900-talet, vilket ytterligare ökade arbetarnas skara.

/../

Läs hela texten i Tidningen Ångermanland