Med dikten som bevis

Idag är det Zuzanna Ginczankas födelsedag.

Hennes liv är som en dikt avbruten mitt i en strof. Zuzanna Ginczanka räknas till mellankrigstidens mest begåvade polska poeter. Hennes för tidiga död var ännu ett tragiskt offer på det nazistiska barbariets kulturfientliga altare.

Zuzanna Ginczanka föddes för 100 år sedan, i mars 1917 i Kiev i en assimilerad judisk medelklassfamilj. De flydde undan bolsjevikrevolutionen till Rowne i västra Ukraina som då var en del av det nyligen pånyttfödda Polen.

Mycket tidigt blev Zuzanna lämnad av båda sina föräldrar. Fadern drog till USA för att främja sin skådespelarkarriär – inte särdeles framgångsrikt så vitt det ät känt – medan modern åkte till Spanien med sin nya man. Lilla Zuzanna uppfostrades istället av sin mormor.

Hemmaspråket var ryska men det mångkulturella Równe var ett veritabelt Babels torn där flera olika språk kunde höras. Omkring halva befolkningen var judar, oftast jiddischtalande, här bodde polacker, ryssar, ukrainare, tatarer och armenier.

Ginczankas val av polska som sitt litterära språk brukar förklaras med hennes intresse för polsk poesi, i synnerhet för Julian Tuwim, mellankrigstidens ledande polska poet.

Zuzanna Ginczanka börjar skriva poesi tidigt, redan i tioårsåldern. Hon debuterar 1931 i en skoltidning bara 14 år gammal.

Julian Tuwim

Hon skriver ett beundrarbrev till nämnde Tuwim, som svarar med uppmuntran och även beundran. Han uppmanar henne att delta i en poesitävling arrangerarad av Wiadomości Literackie (Litterära Nyheter), Polens mest prestigefyllda kulturtidskrift åren 1924-39 (det var här som bland annat Bruno Schulz debuterade). Hennes bidrag får ett särskilt omnämnande och publiceras i tidskriften. Året är 1934 och hon är 17 år gammal.

Dikten heter ”Gramatyka” (Grammatik) och uppvisar häpnadsväckande brådmognad, som pekar hän mot de grunddrag som kom att utmärka hennes diktning: sensualism som går i par med subtil ironi och en förundran inför världen.

”( — : and to relish words is such joy,

to cherish, to sip them like wine —

to hold, to lift them up, to view in a light divine).

/…/

Here are simple tables and hard wooden benches,

here is gentle dew and summer rain that drenches,

here is a red church with its heaven-bound dart,

and a veiny, pulsating, simple human heart.” (Översättning: Marek Kazmierski)

Efter studentexamen 1935 flyttar hon till Warszawa, där hon snabbt kommer att ingå i huvudstadens litterära kotterier. Hon umgås mycket med Julian Tuwim och hans vapendragare från poesigruppen Skamander, hon hänger jämt på den legendariska krogen Ziemianska där hon ofta delar bord med Witold Gombrowicz.

Det är starkt mansdominerande miljöer hon rör sig i, och många samstämmiga röster från den tiden prisar entusiastiskt hennes uppseendeväckande skönhet. Att döma av de bilder som finns kvar finns det fog för denna uppskattning, samtidigt som det är helt tydligt att männens beundran inskränker sig inte enbart till hennes konstnärliga talanger och att hon blev skamlöst sexualiserad.

I Warszawa konfronteras hon också på allvar med den tilltagande antisemitismen. Hon drabbas därmed av dubbel objektifiering, som kvinna och som jude. Hennes poesi kan med fördel läsas som ett sökande efter en identitet bortom samhällets konventioner och historiens konstruktioner.

Året efter ankomsten till huvudstaden publicerar hon sin första och enda diktsamling ”O centaurach” (Om kentaurer).

Här inledningsstroferna till titeldikten:

”Rubbing against each other, rhymed verses rattling

— don't let dull thoughts posses you with prattling

— do not trust your hands like the blind,

nor your eyes like owls grappling —

I now call on all passions and wisdom

joined at the hips by battling

like a centaur. —

 

I admire the grace of the male chest and head

to a stallion body and its slim legs wed —

— for to cool female cheeks

and the swelling mares,

grand centaurs come galloping

with their horseshoe myths dread.” (Översättning: Marek Kazmierski)

Krigsutbrottet 1939 finner Ginczanka i Równe där hon hälsar på sin mormor. Hon flyr undan nazisterna till Lwów, som har intagits av Röda armén. Hon blir medlem i Ukrainas sovjetiska författarförbund, och medverkar i tidningar och tidskrifter med egna verk och översättningar.

Efter Nazitysklands anfall på Sovjet tvingas Zuzanna Ginczanka att gömma sig med falska identitetshandlingar. Hennes omtalade skönhet med sina exotiska drag uppfattades nu omisskännligt som semitiskt och blev till en förbannelse.

Hon blir angiven av ägaren till lägenheten där gömmer sig. Händelsen skildras i dikten ”Non omnis moriar”.  Den finns översatt till svenska i antologin ”Jag i första och sista person”, där det finns ytterligare tre dikter av Ginczanka.

Non omnis moriar – mitt stolta jordagods

med mina dukars ängar och med dyra fina kuddvar

med lakansfält och linneskåpets vakttorn

och kjolar, klänningar, det ska jag lämna kvar.

Jag lämnar ingen arvtagare efter mig.

I judisk egendom ska dina händer gräva

fru Chomin, tappra mörderska, ja ta nu för dig

Du tjallare från Lwow med all din pengasträvan

– njut av mina saker, det har du väl förtjänat.

Mina grannar – fjärran från min sångarlyra

ni nämnde mitt namn när Gestapo härjade.

Ni mindes mig, det minns jag alltför tydligt.

Må dessa vänner höja nu en bägare

till minne – och för rikedomen som blir synlig

för karotter, kandelabrar, gobelänger.

De festar hela natten fram till soluppgången

och söker sedan ivrigt efter guld och dyra smycken

i täcken och i mattor, i dynor och i dyschor.

Arbetet går bra, o vilket kärt besvär.

Tageltovor, sjögrästestar, bolsterdun

och fjädermoln från kuddarna som rivs isär

klibbar fast på deras armar, som blir vingar.

Mitt blod är det som klistrar fjädrar fast vid fjun

så deras armar blir till änglavingar. (Översättning: Tomas Håkansson)

Dikten skrevs med blyerts på en papperslapp och har bevarats tack vare att den hölls dold av en vän till Ginczanka. Den publicerades första gången 1946.

Den fru Chomin som nämns i första strofen (sjunde raden) är den som angav henne för Gestapo i Lwów. Efter kriget ställdes hon inför rätta för samarbete med ockupanterna och dikten anfördes som bevis.

2019 pubicerades Ginczankas samlade dikter i Polen

Mirakulöst undkommer Ginczanka nazisterna och flyttar till Kraków. Hösten 1944 blir hon än en gång angiven av sina polska grannar. Nu inträffar inget mirakel och Zuzanna Ginczanka blir dödad bara några veckor innan Röda armén befriar staden.

Zuzanna Ginczanka blev 27 år gammal.

Tidigare publicerat i Dixikon

”Vårt perspektiv är lika viktigt som något annat”

 

Skogsnästeatern firar sitt 20-årsjubileum med pjäsen ”Gräva där vi står”. Det är en kavalkad av teaterns uppsättningar genom åren, men med en ny ramhandling.

-          En tragikomisk pjäs om livets tillstånd i glesbygd, med avfolkning, nedläggningar och miljöskövling, men som också vill så nya frön och peka på möjliga lösningar, säger Petra-Eleonora Svedberg, manusförfattare, föreställningens regissör och en av skådespelarna, tillika teaterns eldsjäl.

När Skogsnäskollektivet bildades för 50 år sedan kom kulturen, inte minst musiken, att spela en stor roll. 2005 då föreställningen ”Sången om Taråberg” skulle sättas upp fick tankarna på en permanent teaterensemble en fast, eller kanske snarare, fastare, form.

Pjäsen skildrar de dramatiska händelserna då en barnfamilj på ett skogsbolags begäran vräks mitt i vintern under en av de största (om inte rent av den största) polisaktionerna i svensk historia, och blev stil- och temabildande för Skogsnästeaterns framtida produktioner.

/../

Det blir tre föreställningar, med premiär den 21 mars på Faxen i Ramsele, sedan fortsätter man de följande dagarna på Hullsta och Skogsnäs. Till hösten planeras en turné, förhoppningsvis riksomfattande.

/../

Den enigmatiska vårdagjämningen

 

Idag är det vårdagjämning. Den har jag aldrig lyckats förstå. 

"Vårdagjämningen inträffar när solskivans centrum passerar gränsen mellan södra och norra himmelshalvan" etc. Någon?

Från Näsåker till Uppdrag granskning: ”Rakt in i världspolitiken”

 

Sveriges största – och bästa! – litteraturfestival Littfest i Umeå håller ställningarna. Årets upplaga, den 19:e i ordningen, bjöd som vanligt på ett digert seminarieprogram med en lång rad kända författarnamn, men även ett antal spännande mindre bekanta ansikten. Dessutom har festivalen utvecklats och förnyats genom sitt unika program Unga Littfest för ungdomar framtaget av ungdomarna själva.

Inte heller i år saknades det inslag från Ångermanland.

Mats Jonsson samtalade med Malåförfattaren Åke Lundgren om Stor-Stina. Båda har på olika sätt skildrat denna enaståendekvinnas öde, hon som hade verkligen oddsen emot sig i egenskap av kvinna, same, fattig och dessutom uppseendeväckande lång på grund av en sjukdom. Men som ändå förmådde att skapa ett värdigt liv åt sig och sin familj i Malåtrakten.

/../

Läs hela texten i Tidningen Ångermanland

O Sport, du Göttergabe, du Lebenselixir!

 

Det ges alldeles för lite utrymme åt idrott i skönlitteraturen. Och jag kan redan höra invändningarna: men P O Enquists Sekonden, men böckerna om Åshöjdens BK, men Bunny Ragnerstam, och så han Nick Hornby! Jodå, jag återkommer till dem, och det finns säkert några fler namn, men sett till andelen av all utgivning utgör idrottstematiken en närmast försumbar del.

Här får jag be om ursäkt och korrigera mig; Det ges alldeles för lite utrymme åt idrott i skönlitteratur för vuxna. Jag är medveten om att gränsen är flytande, Max Lundgrens böcker kan med fördel läsas av alla åldrar, men om vi ändå godtar att det finns en gräns så är det påtagligt att idrottsgenren, om jag får kalla det så, är stor inom barn- och ungdomslitteraturen, i en skriande kontrast till skönlitteratur som vänder sig till vuxna.

/../

Hela texten kan läsas i senaste numret av Provins (1/2025)

Tidskriften kan beställas direkt från Nätverkstan eller köpas hos följande återförsäljare:

Alternativboden Lyktan – Gävle

Antikvariat Bode Carlshamn – Karlshamn

Aspuddens Bokhandel – Hägersten

Audiatur – Nettbokhandel – Moss
Bildmuseet i Umeå – Umeå
Bokcafé Pilgatan – Umeå
Direkten – Sunne
Ericssons Bokhandel – Ljusdal
h:ström – Antikvariat & Bokhandel – Umeå
Hedengrens – Stockholm
Helins Bokhandel – Bollnäs
Hornstulls bokhandel – Stockholm
Kiruna Bokhandel – Kiruna
Lohrs Pocket Med Mera AB – Göteborg
Malmö Konsthalls bokhandel – Malmö
Mare Litteratur – Göteborg
Nätverkstan Kulturtidskrifter – Göteborg
Press Stop Söder – Stockholm
Rönnells – Stockholm
Söderbokhandeln – Stockholm
Tidskriftsbutiken Malmö – Malmö 

Spättans antikvariat, Göteborg

Tidskriftsbutiken, Malmö

Finns också att läsa på de flesta bibliotek.

BOKREA PÅ HAMNVIKENS HÖJDER

 

Idag börjar bokrean. Hamnvikens höjder är med på ett litet hörn.

PRISER:

60:-/st.   100:-/för 2   120:- för 3

Tyvärr tillkommer porto.

För mer info om böckerna se hemsidan: Hamnvikens höjder

Förintelsens minnesdag

 

För 80 år sedan, den 27 januari 1945, befriades koncentrationslägret Auschwitz av sovjetiska trupper. Den syn som mötte förfärade till och med de luttrade rödarmisterna. Auschwitz utgjorde, tillsammans med Birkenau, som var det egentliga förintelselägret, och arbetslägret Monowitz, den största komplexet i nazisternas förintelsemaskineri. Auschwitz står som symbol för nazisternas brott mot mänskligheten, och den 27 januari högtidlighålls över hela världen som Förintelsens minnesdag.

Under knappt fem år mördades i Auschwitz 1,1 miljoner människor – lågt räknat. Nästan en miljon av dem var judar De flesta gasades ihjäl direkt vid ankomst, och brändes i krematorier. Resten dog av utmattning, undernäring och sjukdomar.

Bland de dödade fanns det medborgare från de flesta länder av Europas länder, också Norden: Danmark och Norge. Också romer och homosexuella fanns bland offren.

Det är överväldigande siffror, som inte bara kan avfärdas som ”statistik”, de återger trots allt vidden av mördandets fasansfulla omfattning.

Men för att kunna förstå på djupet, och åtminstone delvis kunna föreställa sig förintelselägrens grymt brutala verklighet, krävs det ögonvittnesskildringar, helst förmedlade genom kvalificerad skönlitteratur.

Några berättelser av överlevande är välkända, Primo Levi, Imre Kertész, Elie Wiesel.

Jag tycker också mycket om John Boynes barn- och ungdomsbok ”Pojken i randig pyjamas”. Förvisso inte en ögonvittnesskildring, Boyne är född 1977, men med inlevelsens mäktiga kraft lyckas han genom ett barns naiva förundran inför det vuxenvärldens våldsamma och sadistiska obegriplighet avslöja Förintelsens dödsbringande verklighet.

Den kanske bästa skildringen av Auschwitz är enligt min mening den polske författaren Tadeusz Borowskis ”Välkomna till gaskammaren, mina damer och herrar”.

Tadeusz Borowski tillhörde dem som i Polen kallades för Columbus-generationen. De var födda kring 1920 i det nyligen återupprättade Polen, seglade iväg på livets upptäcktsfärd 1939, de flesta gick under, det fåtal som överlevde kunde bara konstatera att det Eldorado de hade hoppats finna visade sig vara en grym och ogästvänlig kontinent.

Eller utan poetiska omskrivningar: 1943 arresteras Borowski av Gestapo och hamnar i Auschwitz. Upplevelser i koncentrationslägret kom att prägla honom för resten av hans korta liv, och utgör huvudtemat i hela hans författarskap.

Hans mest kända verk är berättelsesamlingen ”Välkomna till gaskammaren, mina damer och herrar” från 1948, som publicerades första gången på svenska 1974, och finns sedan 2014 i nyutgåva på förlaget Modernista.

Det Auschwitz som Borowski skildrar är ett eget universum med en trist vardag av oupphörlig död, monotont våld och desperat kamp för överlevnad. Alla fuskar, luras och stjäl, det trixas och fixas, här finns ingen plats för sentimentalitet eller medkänsla, viljan att leva kommer ständigt i konflikt med allt det som gör livet värt att leva.

Och ändå inte. Fångarna må vara starkt avtrubbade, men saknar inte helt känslor, och kan uttrycka barmhärtighet, som genom att blåljuga för de nyanlända om vad som väntar. En gnutta människovärdighet är nödvändig för överlevnad, och den hittar man i sitt inre, i sina tankar och känslor, och även i sina drömmar om att kriget någon gång tar slut, och kanske, kanske, rättvisa skipas.

För de plågade betyder rättvisa inte bara att de skyldiga straffas, utan också att bödlarna ska få lida på samma sätt som deras offer tvingades göra.

Borowski skriver en saklig prosa, där inte ett komma är onödigt, han är iakttagaren som noterar och vittnar, utan moraliska övertoner. Han skildrar vardagen, och det är genom dess prisma som alla ohyggligheterna framträder och blir begripliga. De spelar fotboll, och ”Mellan två hörnor har de lyckats gasa tretusen människor”.

Ett viktigt vittnesmål och ett stycke lysande litteratur.

Tadeusz Borowski själv klarade inte av sina egna demoner från Auschwitz och tog sitt liv 1951, 28 år gammal.

Jag har känt personligen flera som har varit fångar i Auschwitz. En av dem var rektorn vid min grundskola i Warszawa: Han var också vår mattelärare. Han var inte speciellt omtyckt av oss, han hade ett sällsynt häftigt humör, kunde lätt brusa upp i veritabla explosioner av ilska, där hot om våld inte var långt borta.

Och ändå minns jag att vi förlät honom, att vi, snorungar på 12–13 år, visade överraskande mycket tolerans och förståelse eftersom vi kände till hans förflutna och insåg vilka fasor han måste ha upplevt. I 60-talets Polen var det många, så gott som alla, som hade en släkting eller en nära bekant som hade genom samma helvete.

Det kanske inte krävs så mycket mer för att förhindra historiens monotona upprepning av grymhet och ondska, bara en smula empati, tolerans och respekt.

Ja, och så några rejäla välfärdsreformer på det.