Intervjuad

Blev intervjuad av Gunilla Sjödin om min roman "Knockout". Intervjun spelades in av Erik Åmell, och finns nu på Youtube:

Författare i adventtider

Lokala författare signerade sina böcker på biblioteket  och förgyllde skyltsöndagen i Kramfors. Från vänster: Thomas Karolin, Gittan Linnarsson Engström, Karolina Lundmark och sist men inte minst skribenten själv.

Afton med årets författarstipendiat

Från dagens Västerbottens-Kuriren. Trevligt. Tyvärr fel i sista meningen, men det gör inte så mycket.

Vad skulle hända om Norrlänningarna gjorde uppror mot en utveckling som utarmar landsbygden och avvecklar människors möjligheter till överlevnad?

Detta kan bäst beskrivas i satirens form, tänkte Gregor Flakierski och skrev romanen "Statskuppen i Norrland", en politisk satir som "slår vilt till både höger och vänster".

Gregor är årets författarstipendiat i ett samarbete mellan Norrländska Litteratursällskapet och Ricklundgården. Det innebär att han fått arbeta i Ricklundgårdens ateljé under en vecka. I fredags inbjöds till en författarafton på Ricklundgården.

Gregor läste ur sin roman och ett intressant samtal utspann sig.

Knutte Wester, konstnär som också gästar Ricklundgården, berättade om sitt konstnärskap och man kunde göra intressanta jämförelser utifrån skapelseprocessen i konstnärs- och författarskap.

Angående vistelsen i Saxnäs säger Gregor: "Jag är väldigt svårflörtad vad gäller naturupplevelser, men det här har överträffat alla förväntningar. Jag har fått många bra idéer och jag kan berätta att min nästa bok kommer också att var fast förankrad i den svenska och norrländska verkligheten."

Text och foto: Gerd Ulander

När Norrland ville lämna Fjollträsk

Benny Holmberg i full frihet:

ROMAN
Statskuppen i Norrland
Gregor Flakierski.
Mandatus, 2011

Det hela exploderade vid en presskonferens. Nyheterna vevade utspelet. Man hade vidrört norrlänningens själ, touchat självkänslas heliga Graal. Norrland rasade när tillväxtministern Sven Luser presenterade betänkandet, en ekonomisk strategi i en globaliserad framtid där han som lösning på ”ett litet problem” föreslog att Norrland skulle säljas till Finland.
Hyggesbrännare släckte sina eldar, surströmmingsätare torkade surdoften ur skägget och tjuvjägare osäkrade sina vapen. Norrland önskade nu lösgöra sig från sörlänningar i allmänhet och Fjollträsk med Knug i synnerhet.
Motståndsgrupper bildades. Militärledning nere i Stockholm visste varken ut eller in men mobiliserade ändå för säkerhets skull. Man ställde oroligt frågorna: ”Kan man lita på de norrländska förbandens lojalitet?”.

Gregor Flakierskis satiriska skröna Statskuppen i Norrland anslår sin centrala angreppspunkt: Behöver Sverige Norrland, detta vidsträckta skogsmörker?
Flakierskis politiska satir blottlägger den politiska inkompetens och de trånga perspektiv man från politikerhåll sett på ”Norrlandsproblemet” med genom åren. Flakierski undviker inte tillfället att lustmörda både minister Luser och hans spektakulära budskap och frossa i förvecklingarna. Han skriver med befaren politiskt utblick och fingertoppskänsla som vet att hantera kommunal- och rikspolitikens kråkvinkelhörnor, grovhänt tillyxade politiska dimridåer och patetiska misslyckanden. Man trivs och njuter med Flakierski när han med vällust skär med sin analytiska skalpell i klichéer och stereotyper fastlödda av inkompetens, korruption och dagsmejepolitik. En vass dialog och en elakt rolig personteckning säkrar att det satiriska budskapet aldrig blir tråkigt, segdraget eller lamt.

Bitvis känns berättelsen något tät av infall och utvikningar i personteckning och dramatik. Många goda uppslag är packade i samma låda och vill ta plats, men Flakierski rider projektet i hamn med den äran.
Denna skröna som häcklar politisk korruption och dess stereotyper passar Flakierski som handen i handsken. Sammantaget blir det en mycket läsvärd och en finstilt politisk satir över de senaste fyrtio årens norrländska trauma. Här blottas dagspolitiska sländor som stigit till väders och luftpastejer som bakats i ämnet genom åren när sörlänningar försökt ta sig an Norrlandsproblematiken. Grzegorz Flakierski är i sitt rätta element och njuter i fulla drag liksom läsaren.



Benny Holmberg

"originellt strukturerad och fantasifull satirisk roman"

En recension skriven av Lars Rask från BTJ av min roman "Statskuppen i Norrland". Eftersom BTJ:s recensioner inte får citeras i sin helhet, utelämnar jag den första meningen - som handlar om mitt medborgarskap - och den sista - som råkar vara kritisk.

"Statskuppen i Norrland är en originellt strukturerad och fantasifull satirisk roman med udden riktad mot opportunistiska, korrumperade och inkompetenta politiker i vår tid, vilka enligt författaren återfinns både till höger och vänster på den politiska skalan. En huvudperson i boken är den socialdemokratiske statsministern Axel
Oxenstjärna, som hade gjort en kometkarriär inom kommunalpolitiken och myntat ordstävet "Ofrihetens rike är tapetserat med skuldsedlar". När statsministerns favoritstatsråd Sven Luser, socialdemokratisk minister för tillväxtflum, håller ett tal och hånar norrlänningarna, har dessa fått nog av att framställas som arbetsskygga bidragstagare. Det börjar hända oväntade saker norr om Dalälven, och inför en stor folkmassa på torget framför rådhuset i Umeå utropas Den fria republiken Norrland."

Veckan från hyllan 2

Terrorismen har nått Sverige, och landet har förlorat sin oskuld. Visserligen har terror drabbat Sverige förut, och det åtskilliga gånger, men då var utfördes inte dåden av en förvirrad muslim. Det är skillnad det. Och oskulden mister Sverige minst vart tionde år, en anatomisk och politisk kuriositet. Frågan är om Sverige någonsin varit så särskilt oskuldsfullt. Typiskt nog var det terroristen som råkade värst ut. Han blev enda offret.

Värre gick det i Tucson, Arizona. Sex döda, och kongressledamoten Gabrielle Giffords svårt sårad. Men men, inte heller detta är ett terrordåd, utan ett vansinnesdåd, underförstått utfört av en otillräknelig person, som är bara förvirrad, och inte vill skada vår demokrati och frihet. Karln är inte en skäggig muslim.

Att den amerikanska högern har hetsat mot Giffords på ett fullständigt sanslöst sätt, med ett hatiskt språkbruk, där det är lätt att uppfatta att det uppmanas till just våld, har naturligtvis ingen betydelse. Den amerikanska högern tar minsann inte ansvar för någonting, allra minst sina egna ord och handlingar.

Terrorismen är förstås inget nytt fenomen, och den finns också skildrad i litteraturen. Dostojevskijs "Onda andar" är en klassiker, med sina psykologiskt inträngande porträtt, och den väldiga kontrasten mellan höga ideal och prosaisk cynism. Personligen är jag inte så förtjust i den, tycker att den tillhör Dostojevskijs svagare verk, det tenderar att bli fyrkantigt och propagandistiskt.

Då föredrar jag Joseph Conrads "Anarkisten". Den utgår från en verklig händelse då en fransk anarkist planerade att spränga Observatoriet i Greenwich i London. Ett attentat mot själva nollmeridianen, eller hela världsordningen om man så vill. Romanen är sprängfylld av sådana metaforer, men man ska hålla i minnet att bakgrunden var allt annan än metaforisk.

Åren kring förra sekelskiftet plågades Europa av terrordåd i både Öst och Väst. Mest drabbade var Frankrike och Ryssland. Det finns en annan roman av Conrad, betydligt mindre känd än "Anarkisten", och det är "Med andra ögon", som handlar just om attentatet mot den ryske inrikesministern von Plehve. Centralt i handlingen är hur huvudpersonen blir förrådd av sin bäste vän.

Gemensamt för samtliga dessa böcker, också "Onda andar", är att terrorismen skildras som en perverterad spegel av det samhälle som den bekämpar. Ett bidrag till svaret på den obesvarade frågan om varför de hatar oss så.

Veckan som kommer Vecka 42

33 gruvarbetare har mirakulöst räddats i Chile och glädjen är stor. Tur att det inte var i Uruguay där siffran 33 är närmast magisk. Den kanske den också blir i Chile nu. Genom landet går en mäktig våg av patriotism. Lite märkligt, vad är det de är så stolta över? Undermåliga och misskötta gruvor med eftersatt arbetarskydd?
Jag har faktiskt varit i Copiapó, som är centralorten i gruvområdet, där bland annat den numera beryktade San José-gruvan ligger. En bekant från Sverige, som hade tröttnat både på politikens futtighet och exilens förödmjukelser, hade återvänt och drev en gruva som hans fru hade ärvt. Vi åkte ut till gruvan, som låg ute i öknen, och det visade sig i stort sett vara ett stort hål i marken, dit man firade ner gruvarbetare, som tog upp koppar om inte hinkvis, så nära på. Bekantingen från Rinkeby hade ett tjugotal anställda, som bodde i ett primitivt läger där i öknen, och åkte in till stan bara vid löning, enligt uppgift för att "supa och gå på bordell". Den stolte gruvägaren tjänade sisådär tio gånger genomsnittslönen, och hans största problem var den stora kostnaden för transporten av malmen från gruvan till raffinaderiet, som för övrigt skedde genom öknen, på vad chilenarna envisades med att kalla "vägar", och som jag aldrig såg tillstymmelse av.
Jag hoppas att han och hans fru är kvar där och har det bra. Det var fina människor.
Jag gillade öknen också. Det fanns en sådan stillhet där, en eftertänksamhet och en stark jagnärvaro. Jag tror att vi har för lite öken i Sverige.

Nu drog jag visst iväg lite. Dags att återvända till vårt ämne, det som komma skall under nästa vecka. Det börjar med en sorglig årsdag av återkallandet av Nantesediktet 1685 av Ludvig XIV. Det blev förbjudet att utöva någon annan religion än katolicismen, alla protestantiska och hugenottiska kyrkor revs eller stängdes. 200 000 hugenotter lämnade Frankrike. Återkallande av Nantesediktet och det påföljande ediktet i Fontainebleu var förmodligen det mest enfaldiga beslutet som någonsin har fattats i fransk historia. Men ingen kan anklaga president Sarkozy för att inte anstränga sig.

På tisdag har vi en liten fin svensk årsdag. Det är 31 år sedan socialstyrelsen tog bort homosexualitet från listan över psykiska sjukdomar. Året var alltså 1979.

På onsdag fyller Elfriede Jelinek år. Dagen till äran återger jag här en tidigare text om hennes författarskap:

När Elfriede Jelinek fick Nobelpriset blev många antagligen ganska förvånade att det var första gången som litteraturpriset gick till Österrike, ett land som har frambringat litterära giganter som Robert Musil och Thomas Bernhard. En anledning är säkerligen att den österrikiska litteraturen ses som en sidogren av den tyska, samtidigt som den är mycket annorlunda från sin tänkta huvudströmning, inte minst därför att den har formats i helt annan historisk verklighet.

Österrike berördes inte av reformationen, inte heller upplevde landet någon revolution, vilket skapade en konservativ och auktoritär statsbildning, där kulturlivet länge plågades av den starka censuren. Medan den borgerliga realistiska romankonsten blomstrar i Tyskland, flyr de österrikiska författarna in i sagovärld, ofta med antika motiv, och med ett språk fullt av tvetydigheter och dubbelmeningar.

Första världskriget medför den habsburgska mångsekelgamla stormaktens totala kollaps, och Österrike återuppstår som ett litet och obetydligt land, något som uppfattades som befriande av många, men skapade säkerligen också ett nationellt trauma, och hos en del en känsla av nostalgi. J.Roths "Radetzkymarschen" är ett uttryck för det, och Musils "Mannen utan egenskaper" kan också läsas i det ljuset.

Nästa nyckelhändelse för att förstå Österrikes historia är naturligtvis andra världskriget, och centralt här är det som händer Efter kriget, då de allierade förklarar Österrike som nazismens första offer, en helt uppenbar lögn som togs tacksamt emot av österrikarna, och skapade en glömskans och förträngningens kultur, i ett samhälle som av många upplevdes som förljuget och falskt.

Då protestens och uppgörelsens tid sent omsider kommer, tar det sig specifikt österrikiska uttryck. Medan 1968 års studentrevolt skapar en sjudande politisk debatt ute i Europa, ägnar sig de österrikiska studenterna mer åt skandaler och chockerande profanering av nationella och religiösa symboler. Under en berömd happening på universitetet i Wien onanerade de så kallade aktionisterna och bajsade offentligt medan de sjöng nationalsången.

På konstens och litteraturens områden skapades politiskt engagemang främst genom form- och språkexperiment, inte minst bland författarna som lät sig inspireras av sin landsman, den store filosofen Wittgenstein och hans språkkritiska studier. Det är som om man ville forma ett nytt språk för att ersätta det gamla som tjänar endast som lögnens verktyg, och berätta på ett nytt sätt för att demaskera samhällets falskhet. Det ligger måhända en naiv övertro på språkets möjligheter att nå en "objektiv sanning", men det är onekligen djärvt och kan många gånger vara oerhört kreativt.

Samtidigt har experimenterande gett den österrikiska litteraturen ett rykte om svårtillgänglighet. Det är något som till stor del kan vara sant om Peter Handke, vars romaner har blivit alltmer hermetiskt inåtvända, men är ganska oförtjänt vad beträffar Jelineks författarskap. Det är framför allt "De utestängda" (på svenska 1992 i översättning av Eva Liljegren) som kommer närmast en traditionell roman med en något så när konventionell handling. Fyra ungdomar driver runt i Wien och ägnar sig åt småbrott i. Våldsspiralen drivs upp av deras desperation, och det hela får ett tragiskt slut. Det här är den mest öppet politiska av Jelineks böcker. Det samhälle hon beskriver befolkas av gamla nazister, som utövar samma gamla förtryck, och där bokstavligen allt är genomsyrat av hierarkier. Det är en värld utan kärlek och gemenskap, och där människor är utbytbara produktionsenheter. Redan här blev Jelinek utsatt för den konservativa kritikens anklagelser för att vara en "Nestbeschmutser" - ett begrepp som ironiskt nog har nazistiska rötter. Jelinek har svarat med ett citat av Thomas Bernhard: "Jag älskar detta land, men hatar denna stat".

"De utestängdas" motpol är romanen "Lust (1990; Övers. Margaretha Holmqvist). Det går förvisso att se en handling - kapitalisten Hermann använder sig av ohämmad sex för att förtrycka och kontrollera sin fru Gerti. Hon försöker förgäves att bryta sig loss, bara för att hamna i nya sadomasochistiska beroendeband. Och visst kan man förstå kritiken mot patriarkatet och det kapitalistiska systemet som formar förhållandet mellan man och kvinna. Språket är associativt och bildrikt, hon skriver i korta sekvenser med egen logik, och en ton som är stundtals biblisk, nästan gammaltestamentlig. Det är som ett skrivflöde av inre bilder, där Jelinek har allting färdigskrivet i sitt huvud, men som aldrig når fram till mig som läsare. Några få teman upprepas gång på gång i ständiga omskrivningar som blir tröttande i längden. Tyvärr är "Lust" för min del inte svårtillgängligt, utan helt enkelt otillgängligt.

Den riktiga pärlan i Jelineks romankonst är "Pianolärarinnan" (1986;Övers. M.Holmqvist). Tack vare den framgångsrika filmatiseringen är säkerligen handlingen välkänd för många. Erika Kohut dresseras av sin dominanta mor till ett musikaliskt underbarn, men förmår aldrig att nå de riktiga konstnärliga höjderna, och ägnar sig åt en sadistisk lärargärning. Hon är totalt modersbunden, känslomässigt svårt skadad, och lider av sexualskräck. Hon stympar sig själv, och söker att tillfredsställa sitt kärleksbehov genom att se porrfilmer och tjuvtitta på älskande par i parken. Hon inleder ett förhållande med en av sina studenter, men det slutar - föga förvånande - i ett sadomasochistiskt fiasko.

Här finns alla Jelineks välkända teman: patriarkatet, objektifieringen, fördomsfullheten och hyckleriet. Här får de emellertid ett sammanhang som lyfter upp kritiken till en ny nivå, samhället speglas genom det privata, och uppgörelsen blir totalt kompromisslös, utan att ge avkall på litterär kvalité. Jelinek är dessutom en gudabenådad stilist, texten är som en prosadikt som löper harmoniskt och melodiskt, man kan nästan få för sig att den går att sjunga. Det är länge sedan jag har läst en bok där språk och innehåll bildar en sådan dialektisk enhet som gör romanen till något riktigt stort. Margareta Holmqvists översättning kan inte kallas för något annat än genial.

Det är många år sedan som Nobelpriset har getts till en författare som har väckt så starka känslor. Det är för mig ingen tvekan att Elfriede Jelinek är en värdig pristagare.

På torsdag är det årsdagen av en viktig geografisk upptäck. Ferdinand Magellan, den portugisiske sjöfararen och upptäcktsresanden, som dock seglade för både Portugal och Spanien, upptäcker ett sund som skiljer Eldslandet från fastlandet i Sydamerika. Sundet tillhör de viktigaste naturliga passagerna mellan Stilla havet och Atlanten, och fram till att Panamakanalen blev klar år 1914 var ofta sundet det enda säkra sättet att ta sig mellan Atlanten och Stilla havet. När Magellan seglade för första gången genom sundet 1520 kallades det för "Alla helgons sund", numera heter det så klart Magellans sund.

Fredagen är ett märkligt datum i den kristna frikyrkohistorien. Då börjar nämligen "den stora besvikelsens tid". Året är 1844, och ett flertal frikyrkoförsamlingar i USA hade räknat ut att Jesus skulle återkomma. Egentligen sattes från början datum till mellan 21 mars 1843 och samma datum ett år senare. Sedan ändrade man sig till 22 oktober 1844. Men fortfarande ingen Jesus. Man kan bli besviken för mindre.

På lördag är det årsdagen av inledningen av Ungernrevolten 1956. Ett solidaritetsmöte hölls med Polen i Budapest. Sedan rullade utvecklingen obevekligt vidare, tills det dränktes i blod av Röda armén. Den ungerska frihetsdrömmen var krossad, och den första spiken hade slagits in i den "reellt existerande socialismens" kista.

På söndag är vi på sätt och vis tillbaka där vi började. Återkallandet av ediktet i Nantes hängde nämligen ihop med Westfaliska freden, som undertecknades den 24 oktober 1648. Den innebar slut på 30-åriga kriget, som hade förött stora delar av Europa, och stärkte avsevärt Frankrikes stormaktsställning. Och människor som agerar utifrån en styrkeposition gör det sällan med måtta och förnuft.

Veckan som kommer Vecka 41

Diskussionerna kring Nobelpristagaren i litteratur är i full gång, och som vanligt ältas som ovidkommande saker. Det är för sent, borde ha fått för tio år sedan, fel genusperspektiv, alldeles åt helvete fel politisk inställning. Det är tur att karln skriver romaner också, annars kunde man tro att han belönades för gubbsjuk, ofeministisk nyliberalism. Och så tänker jag, vilken tur att Borges aldrig fick det där priset, tänk vad vi hade fått höra då!

Allting är egentligen Columbus fel. På tisdag är det årsdagen av hans "upptäckt" av Amerika, och hade han inte gjort det, behövde vi inte heller bekymra oss nämnvärt om peruvianska författares politiska korrekthet.

Tillbaka till ordningen, och veckans början. På måndag är det 64 år sedan Tage Erlander blev statsminister. Det var ett överraskande val, i en tid då socialdemokratin fortfarande kunde överraska. 192 cm lång och med 23 år i sträck som demokratiskt tillsatt regeringschef har Erlander kallats för "Sveriges längste statsminister".
På onsdag så är det 61 år sedan Vilhelm Mobergs roman "Utvandrarna" kom ut. Dags för en nyutgåva? Som då givetvis borde skänkas till Jimmie Åkesson och de andra Sverigedemokraterna i riksdagen. På skattebetalarnas bekostnad! From svenska folket with love.

På torsdag är det årsdagen av slaget vid Hastings. En omvälvande historisk händelse, eftersom det från denna tidpunkt blir helt omöjligt att stava engelska.
En annan kuriositet, så länge jag kan minnas, och det börjar bli ganska länge nu, har det alltid hetat att slaget vid Hastings stod "tusensextiosex". Ju närmare vi kom millennieskiftet, desto oftare fick man höra att man visst kan säga "tiohundrasextiosex". Det kanske man kan, men det låter fullständigt vedervärdigt.

På fredag är det 75 år sedan trafikkarusellen invigdes. Det har flutit mycket vatten i både Mälaren och Saltsjön sen dess, och visst är det dags för något nytt som möter tidens krav. Ska bli spännande att se om man kan bygga något som ens kommer i närheten av den gamla Slussens fiffighet. Jag tillåter mig att tvivla. Och risken är stor att också detta bygge kommer att väcka internationell uppmärksamhet. Dessvärre på motsatt sätt.

På lördag är det 32 år sedan Karol Wojtyla valdes till påve som Johannes Paulus II. En både sportig och filosofiskt lagd man, som dessutom skrev dikter och dramer. Under sin tid som påve kanoniserade Johannes Paulus 483 helgon, vilket gjorde honom till den påve som helgonförklarat flest personer, och han saligförklarade 1 340. Det tyder på en viss tro på människan, i ett yrke som annars utmärks av professionell pessimism beträffande den mänskliga naturen. Det är väl ett gott betyg åt Wojtyla, om något.

Veckan avslutas med årsdagen av Karl II av England säljer Dunkerque till Frankrike för 40 000 pund. Redan på den tiden ansågs det viktigt att koncentrera sig på verksamhetens "kärna".

Veckan som kommer Vecka 39

För någon vecka sedan dristade jag mig att jämföra valet med Melodifestivalen. Nu post festum kan jag lugnt konstatera att det var inget dum jämförelse. Starfältet var rätt svagt, mest andrarangsartister, låtarna var utslätade och fantasilösa. Och som vanligt, fel låt vann!
Frapperande under valvakan var hur nöjda alla var, mest förlorarna. Socialdemokraterna gjorde ett veritabelt katastrofval, med ett fall av närmast apokalyptiska dimensioner, och partisekreterare Baylan lät meddela att de har gjort den bästa valrörelsen någonsin. Man tänker med fasa på hur en dålig socialdemokratisk valrörelse måste se ut.
Vänsterpartiet tappade något, men backar för minst tredje valet i rad. Lars Ohly sken som en sol.
Centerpartiet tappade mest av de borgerliga. Maud Olofsson har vid upprepade tillfällen, senast i våras, lovat att fördubbla valresultatet. Nu lyckades hon med nöd och näppe att inte halvera det. Naturligtvis talade hon om en "fantastisk framgång". De som syntes i tv från Centerpartiets valvaka såg ut som deltagarna i tävlingen "Sveriges bredaste leende".

Varför tror politiker att det gagnar deras sak att förolämpa folks intelligens?

Som tur är finns det en verklighet bakom valnattens sifferexercis, också inom politiken. De är de långa, ofta för samtiden osynliga trenderna, som är riktigt intressanta. Vilket för oss till vårt egentliga ämne, det som ska komma under kommande vecka.
På måndag är det 70 år sedan Walter Benjamin tog livet av sig, efter att ha blivit stoppad på gränsen till Spanien, och riskerade att falla i nazisternas händer. Benjamin är ett utmärkt exempel på hur långt man kan utveckla en idétradition, utan att helt och hållet tappa kontakterna med dess rötter. I "Main currents of marxism" framhåller Kolakowski Walter Benjamin som ett skräckexempel på dunkelt tänkande som förvirrar mer än klargör. Många intellektuella fascineras annars av Benjamin, möjligen därför att de ingenting begriper av honom.

På tisdag är det Konfucius födelsedag. Det var ett tag sedan han föddes, 551 f.v.t. Också han blev, en smula märkligt, del i en marxistisk - mer eller mindre - idétradition, genom maoismen. I Kina är allting gammalt, mycket äldre än i Västerlandet. När man under utgrävningarna på Helgeandsholmen hittade kinesiska krukor, lät man meddela kineserna. De kom mycket hoppfulla, bara för att besviket konstatera att keramiken var från 1600-talet efter Kristus. Och så har vi Zhou-Enlais berömda kommentar när han tillfrågades om betydelsen av Franska revolutionen: "Det är för tidigt att uttala sig om."

På onsdag är det årsdagen av turkarnas ockupation av Belgrad 1521. Den ockupationen kom att vara i nästan 300 år.

På torsdag är det årsdagen av Neville Chamberlains återkomst till England från Münchenkonferensen. På flygplatsen viftade han med ett papper, och sa: "Jag tror det är fred under vår livstid". Detta har han blivit rejält hånad för. Det är ändå lite orättvist. Han menade så klart "under min livstid", och då klarade det sig nästan. Han dog i november 1940.

På fredag är det 55 år sedan motbokssystemet avskaffades. Sedan blev det systemet. Motboken gav i alla fall en oförglömlig teckning av Albert Engström. En överförfriskad Kolingen klagar bittert: "Vad är det för ett folkbibliotek som inte ens har en motbok?"

På lördag är det 120 år sedan Groucho Marx föddes. En anarkistisk cyniker, och den främste företrädaren för den marxeastiska idétraditionen.

Veckan avslutas med årsdagen av Franciscus av Assisis dödsdag. Han var panteist, förespråkade ett fattigdomsideal, och var ett allvarligt hot mot den katolska kyrkan. Den desarmerade hotet genom att inkorporera franciskanerna. Vatikanen är en mäktig organisation, senfärdig men näst intill obegränsat flexibel.

Veckan som kommer Vecka 38

Riksdagsmannen Fredrik Federley (C) överfölls och rånades utanför sitt hem. Alldeles oavsett motivet är det helt bedrövligt att en sådan sak händer. Federley vårdas fortfarande på sjukhus med bland annat en hjärnskakning. SÄPO har nu övertagit utredningen, som de säger sig prioritera. Därmed är det så gott som garanterat att fallet aldrig kommer att lösas.

Nu över till det som komma skall. På måndag är det 64 år sedan den första filmfestivalen i Cannes invigdes. Det är många år av glitter och glamour. Och en hel del god filmkonst.

På tisdag firar vi Internationella fredsdagen. Det är en av dessa många FN-helger, som de flesta tyvärr brukar missa. Och just den är det extra beklagligt.

Samma dag är det 218 år sedan franska nationalkonventet beslutade att avskaffa monarkin. Tänk att fransmännen är så långt före oss. Hur mycket längre till ska vi behöva vänta innan det kungliga spektaklet tar äntligen slut.

På onsdag är det höstdagjämning. Då blir dagen lika lång som natten på norra halvklotet. Nu går det mot mörkare tider, och som luttrade gamlingar i Norrland brukar säga redan efter midsommar: "Nu ä dä int´långt till jul".

På torsdag börjar Bok- och biblioteksmässan i Göteborg. Nästan en hel vecka då Boken och Författaren står i centrum. En riktig fest för alla litteraturintresserade. Årets tema är Afrika. Jag återkommer mer utförligt om Bokmässan i TK:s spalter snart.

På fredag är det 38 år sedan Norge sa nej till EG (föregångare till EU) i en folkomröstning. Det blev ett rungande NEJ, med 53,5 procent. De är egensinniga norrmännen, och gör på sitt eget sätt. Till skillnad från många andra är de inte heller lättlurade. Och det verkar gå ganska bra för dem.

På lördag är det årsdagen av holländarnas överlämning av bosättningen New Amsterdam till England 1664. New Amsterdam blev så småningom New York. Märkligt att tänka sig lilla Holland vara en stor kolonialmakt. Men som Joseph Heller skrev (jag tror att det var i "Se bilden"): "Underskatta aldrig ett land som har blivit förmöget på sillhandel" (ungefär så, jag citerar ur minnet).

Drygt 20 år senare, 1687, bombarderades och till stora delar förstördes Parthenontemplet i Aten av en venetiansk armé under ledning av den svenske generalen Otto Wilhelm Königsmarck (farbror till Aurora, ni vet, hon som gick bet på att få Kalle Dussin i bingen). Jämte att ha tagit död på Descartes, är det Sveriges mest bestående insats i kulturhistorien.
Till stor glädje för SD (inte Sicherheitsdienst, fast ibland kan man tro det). Och verklighetens folk jublar.

Veckan som kommer Vecka 37

Om man googlar (ett verb jag har fortfarande lite svårt med) på ordet "val" får man cirka 116 miljoner träffar. Det är ganska många det. Några handlar om blåvalen, några om val d´Isere, de flesta dock om att välja. Ett viktigt fenomen tydligen. Mycket handlar om det stundande valet just, och också Veckan som kommer ägnar sig med liv och lust åt detta spektakel. Lika spännande som Melodifestivalen. Och de flesta artister lika kassa.

Måndagen är den 13. En olycksdag för Ludvig XVI av Frankrike som denna dag 1791 tvingades att underteckna den nya konstitutionen. Den gjorde landet till en konstitutionell monarki, och berövade kungen det mesta av hans makt. Värre skulle det bli. Knappt ett och ett halv år senare halshöggs majestätet, och den Första republiken började.

På tisdag är det sju år senare den svenska omröstningen om euro. Det som hände var märkligt. Alla partier utom MP och V var för, arbetsgivarorganisationerna var för, fackföreningsrörelsen var för, media var för, ja hela etablissemanget var för. Och då sa svenska folket NEJ. Klart och tydligt. Vem har sagt att svensken inte kan säga ifrån? Men visst kunde han (och hon!) gott göra det lite oftare.

Påvar väljs också. Inte direkt dock, tack och lov, katolikerna är så många. Det är förbehållet kardinalerna, som släpper ut rök, där de sammanträder. Jojo, det är inget skämt. Svart rök, ingen ny påve, vit rök, habemus papam. 1590 valdes Giovanni Battista Castagna till påve och tog namnet Urban VII. Han avled dock den 27 september efter endast 13 dagar på posten, vilket innebär, att han har rekord i att ha haft det kortaste pontifikatet.

På torsdag är det Världsdagen för bevarandet av ozonskiktet. Förmodligen någon FN-grej. Jag kan inte nog förundra mig över alla dessa FN-dagar, som ingen normalt funtad människa kan hålla reda på, men det är bra att bevara ozonskiktet, så jag tycker att vi firar i alla fall.

På fredag är det USA:s Grundlagsdag, Constitution Day. I den amerikanska författningen står massa fina saker, svårt bara att de inte alltid har tillämpats. Det påminner mig o9m en historia som jag hörde om sociologistudenter från Columbia-universitetet som gick ut på New Yorks gator med utdrag ur konstitutionen, som de bad de förbipasserande att skriva på. De flesta vägrade, några skällde studenterna för kommunister.

På lördag är det 22 år sedan Miljöpartiet kom in för första gången in i riksdagen. De åkte ut en period, men har sedan dess blivit ett etablerat riksdagsparti. MP har säkerligen bidragit till att föra upp miljöfrågorna högt på dagordningen. I årets val är risken betydande att ett nytt parti kommer in i riksdagen. Och att det för upp sina frågor högt upp på dagordningen. Redan nu kan man se vissa tecken på att de etablerade partierna har svårt att hålla emot.

På söndag är det val! En uppenbar fördel med valet är att då tar alla enfaldiga valkampanjerna slut. Först och främst är det dock ett oslagbart instrument för att etablera en legitim maktutövning. En röst är betydelselös, tillsammans betyder de allt. Därför är det viktigt att just du röstar! Och glöm inte att rösta rätt.

Veckan som kommer Vecka 36

En hel vecka mitt ute i ingenstans, det vill säga utanför Nordingrå i Höga kusten. Ingen Internetuppkoppling, ja egentligen knappt något alls av alla dessa moderniteter som jag normalt är så beroende av. Skönt, åtminstone för en kort tid. Det här borde alla göra någon gång då och då. Rensa i bråten, vidga sikten mot horisonten, sortera intryck och tankar, få nya perspektiv. Och kanske framför allt få avstånd till de gamla. Då framstår plötsligt det som komma skall som det som inte borde ha hänt.

Veckan börjar med filosofen Axel Hägerströms födelsedag. Han rensade bort en massa reaktionärt skräp från svenska filosofin, framför allt dess portalgestalt Christopher Jacob Boström - Sveriges svar på Hegel - han som hävdade att Guds främsta attribut var systematiskhet. Hägerström var värdenihilist, värdeomdömen är subjektiva och kan varken bevisa eller motbevisas. Hans tänkande fick stor genomslagskraft inte minst inom den svenska juridiken, och får man tro våra nykonservativa är Hägerström skyldig till det mesta som har gått snett i samhället: flumskolan, knarkmissbruket, gatuvåldet, de höga skatterna och jämlikheten. Annat var det minsann före Hägerström.

Födelsedagen följs av en dödsdag. 1907 avlider den förste Nobelpristagaren i litteratur, den franske poeten Sully Pudhomme. Strindberg skrev i en artikel som ingår i "Samlade skrifter" att Nobelpriset hade tilldelats en ovärdig som knappast var diktare. Att Prudhomme fick priset berodde enligt Strindberg på att han tillhörde Franska akademien och att Svenska akademien därigenom ville träda fram ur sin glömska. Strindberg var också en av undertecknarna av brevet till Leo Tolstoy, där en rad svenska författare och kulturpersonligheter ber om ursäkt för Akademiens enfaldiga beslut. Det började inget vidare med Nobelpriset. Fortsättningen har varit så där.

På onsdag är det 57 år sedan Sveriges första motorväg invigdes. Den gick mellan Malmö och Lund. Sedan dess har det byggts bra mycket mer motorväg genom detta långa land, samtidigt som diskussionen vågor går allt högre om det ska byggas mer vägar. Det är klart det ska! Men bygg också ut järnvägen, och andra kollektiva resandeformer, så att ingen tar bilen utom när det är alldeles nödvändigt. Som det är nu kan det bli mycket billigare för den enskilde att köra än att åka tåg. Det är absurt. Förbindelserna är inte heller de bästa. En gång skulle jag åka från Kramfors till Skellefteå. Det är en sträcka på 33 mil, rakt norrut, längs med kusten. Hoppades att slippa ta bilen, och kunna åka tåg istället. Det skulle ta 11,5 timme, med fem (5) byten. Jag tog bilen.


På torsdag firar Nordkorea sin nationaldag. Det har kommit en intressant bok om detta ganska okända och på många sätt märkliga land. Här följer min recension:

"Nordkorea är Landet Annorlunda. Nu senast har det gjort sig bemärkt för att offentligt förödmjuka det fotbollslandslag som inte gjorde alltför väl ifrån sig i VM-slutspelet. Den stakars tränaren dömdes till 14 timmars arbete om dagen på ett bygge på obestämd tid.
När Nordkorea presenterade sig i fotbollssammanhang under VM i England 1966 var det andra tongångar. Laget gick överraskande vidare från gruppspelet till kvartfinal där man höll på att fälla storfavoriten Portugal. Nordkoreanerna hade faktiskt ledningen med 3-0, innan Portugal lyckades vända till 5-3, efter tre mål av storstjärnan Eusebio. Och som Jesper Högström skriver i "VM-boken 2010" (Norstedts/Offside, 2010) "De må ha varit propagandaverktyg för en osmaklig diktatur, men i Middlesborough hade publiken slutit dem till sina hjärtan, eftersom de var små modiga underdogs och spelade en ärlig fotboll/../."
Någonting har hänt under dessa år med laget och hur det bemötts av omvärlden.
1971 reser Villy Bergström - sedermera vice Riksbankschef, tillsamman med en mindre svensk delegation, till det okända och isolerade Nordkorea. Under resan skriver han dagbok, som publiceras i bokform året efter på Tidens förlag.
Det är ett fascinerande tidsdokument. Bergström och hans kamrater möter ett land med en helt grotesk diktatur, styrd av en personkult av Kim Il Sung som får Stalin att framstå som blyg och tillbakadragen. Pricken över i:et är postumt - också efter sin död förblir Kim Il Sung Nordkoreas president "för all framtid", medan sonen Kim Jong Il - i Nordkorea är kommunismen dynastisk - är hans underordnade ställföreträdare.
Men vid sidan om den absurda propagandan och "proletariatets diktatur", som är helt och hållet partiets, finner de svenska besökarna ett begynnande välfärdssamhälle utan fattigdom, där affärer erbjuder nödvändiga varor till rimliga priser, allmän och avgiftsfri sjukvård, rikt kulturutbud, välutbyggt skol- och daghemssystem, en positiv familjepolitik och hyggliga semestermöjligheter för alla. Samtidigt finns det en intensiv strävan till modernisering.
Denna utveckling i Nordkorea stod i stark kontrast till å ena sidan den fruktansvärda förstörelse som Koreakriget hade fört med sig, och å andra sidan situationen i Sydkorea, då ett påtagligt fattigare land än den norra delen, fortfarande en diktatur, och med starkt beroende av USA.
När Villy Bergström drygt 30 år senare återvänder till Nordkorea möter han ett helt annat land. Det är ekonomisk stagnation, stora delar av produktionen ligger nere, det råder varubrist, det talas om omfattande svält, samhället tycks inte vara fungerande längre.
Samtidigt har Sydkorea haft en stark positiv ekonomisk och politisk utveckling.
Vad är det som har haft, och går det att förstå varför? Bergströms dagbok finns nu i nyutgåva, med ett kommenterande tillägg från besöket 2002, och med en längre analyserande historisk bakgrund av Benjamin Katzeff Silberstein, redaktör för tidskriften Svensk linje, organ för Fria Moderata Studentförbundet."

På fredag är det 71 år sedan Kanada förklarade krig mot Tyskland. Man får förmoda att besked inte väckte någon större oro i den tyska generalstaben. Annat var det några år senare när Ungern förklarade USA krig, och de stackars tjänstemännen på amerikanska UD kunde inte hitta sin nya fiende på kartan. De letade förmodligen längs med Europas kuster, men upptäckte rätt snart att den ungerska flottans resurser var starkt begränsade. Mest till Donau och Balatonsjön. Trots att landets ledare var en stolt amiral.

På lördag är det årsdagen av kuppen i Chile 1973, då vänsterpresidenten Salvador Allende störtades av en militärjunta, med starkt stöd och uppbackning från USA. Demokratins och frihetens främsta tillskyndare så länge det inte hotar dess intressen.

Veckan avslutas med årsdagen av slaget vid Marathon 490 v.t. Det blev en viktig seger för atenarna där, som räddade oss från att bli perser, bara en sådan sak, och det vet man hur asiater är. Dessutom gav det upphov till en högst märklig löpgren, som går ut på att pina sig själv i 4,2 mil. Helt frivilligt. Masochismen är en integrerad del av det europeiska kulturarvet.

Veckan som kommer - vecka 2 2010

Året började med sträng kyla som inte vill ge vika. Var är den globala uppvärmningen när man behöver den?

Ett nytt terrorattentat avstyrdes i sista stund. Nu måste säkerheten skärpas. Igen. Konstigt, när jag skulle flyga till USA härom året fick jag ta av mig skorna, som undersöktes mycket noggrant. Då jag skulle ta flyget från Göteborg till Sundsvall blev jag fråntagen en burk med hemmagjord honung, det var tydligen farligt. Så jag trodde att alla var trygga. Men icke.

Nu ska man införa nakenskanning. Visst låter det lite kinky? Såg på Newsmill på naturisterna stödjer nakenskanning. Tror jag det.

Det roligaste i den här historien är uppgiften att amerikansk underrättelsetjänst hade informationen, men den "nådde inte fram". Vad hände? Var den ansvarige inte engelskspråkig, utan behärskade bara en högst ovanlig dialekt från Tibet? Stammade han? "Det är ter..det är ter...det är ter...", och så kom han inte längre. Eller hade han (eller hon förstås!) något annat talfel? "Vad säger du grabben? Ska vi gå och ta en öl efter jobbet? Kan du ge dig fan på att vi ska!"

Men allt det där är gammalt. Nu ska vi se framåt och se vad som händer under kommande veckan.

På måndag är det årsdagen av George Nathaniel Curzons födelse. Han var brittisk utrikesminister, ett tag vicekung i Indien - bara en sån sak! - och gav namn åt gränslinjen mellan Polen och Sovjetunionen efter kriget 1920, den så kallade Curzonlinjen. Gränsen hamnade visserligen betydligt längre österut, men flyttades 1939 av Stalin just tillbaka till den av Curzon föreslagna gränsen. Och där ligger den i stort sett än idag.

Det är med Curzonlinjen som med Kalasjnikovgeväret, plötsligt upptäcker man att det inte bara är ett begrepp, ett namn, utan att det finns en livs levande människa bakom.

På tisdag är det Jack Londons födelsedag. Mest känd för sina vildmarksromaner, vilket är synd, han har skrivit annat som är betydligt intressantare. Hans självbiografi "Martin Eden" berör än idag. "Avgrundens folk" upprör fortfarande. Hans noveller från amerikansk arbetarklassmiljö är bitvis stor litteratur.

Tjugondedag Knut kan man äntligen slänga ut julgranen, och fortsätta att dammsuga barr resten av året.

Annars är det 112 år sedan Zola publicerade "J'accuse" i tidningen L'Aurore. För det blev han stämd för smädelse och dömd till ett års fängelse och böter. Dessutom ströks han ur hederslegionen. Han gick i frivillig exil i England under ett år för att undvika förföljelser.

Hans rakryggade hållning kan tjäna än idag som ett föredöme för litteraturens folk, och alla andra.

På torsdag firas födelsedag för en annan rakryggad person som tog sin övertygelse på allvar och fick betala ett högt pris för det. Martin Niemöller var en på många sätt komplicerade person, och just därför så spännande. Han var krigshjälte, ubåtskapten under första världskriget. Utbildade sig till präst. Konservativ, hälsade Hitlers makttillträde med entusiasm, för övrigt i likhet med stora delar av den protestantiska kyrkohierarkin (den katolska var inte bättre den). Snart hamnade han i opposition, och så småningom i koncentrationsläger, där han stannade under hela kriget. Niemöller var inte främmande för antisemitism, men efter kriget fördömde han kraftfullt nazismens brott, och kritiserade Västtyskland för hyckleri och dubbelmoral. Krigshjälten blev nu övertygad pacifist och kärnvapenmotståndare. Fick faktiskt Lenins fredspris 1966.

Lite mer ur tysk historia. På fredag är det årsdagen av det brutala mordet på vänsterledarna Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht. Den sistnämnde har förutom ett häftigt namn en spännande genealogi. Hans far var Wilhelm Liebknecht, som var polare med Marx. Men inte nog med det, de påstås stämma i rakt nedstigande led från ingen mindre än Martin Luther!

På lördag är det en bit svensk idrottshistoria. Årsdagen av att Sverige fick sitt första fotbollsproffs, då Gunnar Nordahl 1949 skrev på för AC Milan. Det var lite andra bullar på tiden, om man säger så. Jag såg Nordahl för en massa år sedan på tv då han berättade om denna värvning. Han landade i Rom, där han togs emot av klubbens företrädare. De hade hört att han kunde skjuta mycket hårt, men ville försäkra sig om saken. De inhandlade en fotboll, och begav sig till en park i centrala Rom, där Gunnar Nordahl fick ge prov på sitt skarpskytte. Provet utföll till belåtenhet, och sällskapet fortsatte till Milano.

På söndag är det 405 år sedan Miguel Cervantes pikareskroman "Don Quijote" publicerades första gången. Riddaren av den sorgliga skepnaden red rakt in i vår begreppsvärld, och den som inte har slagits mot väderkvarnar räck upp en hand! Och att vara en "Don Quijote" är också ett etablerat uttryck, som dessutom kan vara både positivt och negativt. Tala om ett historiskt beständigt mästerverk!

Publicerat i Tidningen Kulturen 2010-01-10