Ur askan i elden - från fascism till nazism till en fred som inte gör någon skillnad

 

Jag stannar här
Marco Balzano
Övers: Helena Monti
Palaver Press

Sydtyrolen är ett område i Dolomiterna som i många århundraden var en del av det habsburgska väldet. Efter första världskriget tillföll provinsen Italien. Befolkningen i Sydtyrolen är tyskspråkig, och efter Mussolinis maktövertagande utsattes området för en kraftig och hänsynslös italieniseringsprocess. Tyska språket förbjöds, inhemska lärare och andra tjänstemän hämtades från Italien, de lokala utestängdes från undervisning och annan offentlig tjänst.

Här i byn Curon bor Trina och hennes man Erich med sina två barn. Med bondsk envishet kämpar de mot maktens godtyckliga förtryck och tidens obevekliga gång – det som ofta med ett positivt laddat ord kallas för UTVECKLING.

När Mussolini och Hitler knyter nära alliansband träffar de en överenskommelse om att befolkningen i Sydtyrolen ska erbjudas att flytta till Tyskland, med löfte om hus, mark och arbete. Många nappar och drar i väg, för att bli svikna och desillusionerade, de flesta kommer skamset tillbaka efter kriget.

Bland dem som stannar kvar hyser många hopp om att befrias från fascismens förlamande grepp av de tyska nazisterna. När ”befrielsen” väl kommer 1943 efter Italiens tvärvändning inser de snabbt att de har hamnat ur askan i elden.

Och de fortsätter på sitt sätt trotsa övermakten. Det tvingas de till också efter krigsslutet, freden får inte stopp på arrogans och maktmissbruk.

Romanen är skriven som ett aldrig skickat brev från Trina till den dotter som lämnade dem och bor någonstans i en storstad. Språket är levande och stilen hämtar sin kraft ur spänningen mellan lantlivets tröghet och det historiska skeendets dynamik.

Den italienske författaren Marco Balzano är obrottsligt lojal med sina karaktärer och han dömer ingen. Det är en djupt humanistisk berättelse som ställer sig helhjärtat på den lilla människans sida.

Och som ställer viktiga frågor kring utvecklingens väsen och det pris som måste betalas – vem är vinnare och vem är förlorare? I mobilitetens tidevarv kan det vara en motståndshandling att stanna kvar. När alla springer kan bara den som stannar upp få reda på rätt riktning.

Sovjets dystra 1900-tal

 

Röda Korset
Sasja Filipenko
Övers: Mikael Nydahl
Ersatz

Upplägget är egentligen ganska konventionellt. En ung man flyttar in i en lägenhet i Minsk, och börjar samtala med sin granne, en drygt 90-årig kvinna med begynnande Alzheimer. Hon berättar sitt livs historia, och den sammanfattar i stort sett det sovjetiska 1900-talet.

Romanens styrka ligger i skildringen av Sovjetsystemets hänsynslösa brutalitet och godtyckliga absurditet. Filipenko beskriver mycket levande hur minsta trivialitet kan bli ödesdiger i en Sovjetmedborgares liv, hur människor till vardags ställs inför omöjliga moraliska val där det bara finns förlorare, och systemets fullständiga avsaknad av hänsyn till mänskligt liv.

Det finns flera skildringar som berör starkt. Om den paranoida behandlingen av återvändande sovjetiska soldater från krigsfångenskap, om sadistiska övergrepp under förhör av NKVD, och inte minst Gulaglägrens dystert hopplösa grymhet.

Men det är också en roman om kärlek mot alla odds, om okuvlig kamp för att överleva, och om människans förmåga att behålla sin moraliska kompass även under de mest vidriga förhållanden.

Mindre övertygande är ramberättelsen, alltför omständlig och grovt tillyxad, med flera karaktärer som är rena pappfigurer. Varken den unge mannens hustru eller den gamla kvinnans äkta man tycks ha en droppe blod i sina ådror, de är helt och hållet artificiella skapelser utan tillstymmelse till liv.

Ändå läsvärt, med ett slut som förmår överraska.

Massakern i Volynien

De trista årsdagarna tar aldrig slut. Den 11 juli 1943 inträffar kulmen på folkmordet i den del av Ukraina som kallas Volyninen. Massakern utfördes av ukrainska nationalister på främst polacker, men också andra ukrainare, judar, ryssar, armenier och andra minoriteter. 60 000 till 70 000 människor mördades.

Ukraina betyder gränsland. Det är ett fascinerande land med en dramatisk historia, som skär över etniska, kulturella och religiösa gränslinjer. En spännande berättelse med just Ukraina som utgångspunkt är romanen ”Kattbergen” av tyska Sabrina Janesch.

Kattbergen

Sabrina Janesch

Övers: Victoria Johansson Ramirez

Thorén & Lindskog, 2012

Andra världskriget ritade om Europas karta och orsakade gigantiska folkomflyttningar. Polen förlorade närmare hälften av sitt territorium i öster, och nästan två miljoner människor förlorade sina hem – om de inte valde att bo kvar i de nya sovjetiska republikerna, vilket de inte gjorde.

Några av dessa människor var min mors familj, den lilla skara som överlevde Förintelsen. De var från Lwów (numera Lviv, tidigare Lemberg, kärt barn har många namn), de talade melodiöst, på ett sätt som vi uppfattade att det lät som ryska, och de längtade alltid tillbaka till sin älskade hemstad. Jag kan fortfarande höra morbror Józef säga ”Om inte i Lwów, då spelar det mig ingen roll var jag bor”.

De var stadsmänniskor och de är alltid mer mobila än landsbygdsbefolkningen. Landsbygden i de polska delarna av Ukraina var övervägande ukrainsk, men det fanns också en betydande polsk befolkning.

Deras exodus inleddes långt före krigsslutet. De ukrainska nationalisterna genomförde i sin strävan att skapa en egen stat en etnisk rensningsaktion i stor skala. Den började redan våren 1943 i Volynien, och resulterade i en massaker på mellan 60 000 och 70 000 polska bönder.

Massakern kulminerade under den så kallade blodiga söndagen den 11 juli 1943 med ett koordinerat angrepp på hundra polska samhällen.

Pogromerna fortsatte 1944 i Galizien med 20 000 – 25 000 döda. Drygt 300 000 flydde till andra sidan gränsfloden Bug, där de väntade på att få återvända hem.

Så blev det inte. Istället kom det nya flyktingar, och hela denna väldiga människomassa satte igång förflyttningen västerut. Ibland var de tomhänta, fick lämna allt bakom sig, ibland med hela bohag, boskap, getter och fjäderfän i släptåget. Vägen bar mot de så kallade ”återerövrade områden”, som tidigare tillhört Tyskland: Nedre Schlesien med trakterna kring Wroclaw (Breslau), Västpommern med hamnstaden Szczecin (Stettin) och Ostpreussen. Omkring fem miljoner tyskar hade flytt och lämnat efter sig hus, gårdar och lägenheter. På en del ställen hade flykten varit så brådstörtad att när flyktingarna österifrån tog husen i besittning stod maten fortfarande kvar på bordet, kläderna hängde i garderoben, linnet var prydligt vikt på hyllorna.

Det är inte särskilt svårt att inse att det många gånger var tämligen problematiskt att bygga upp en ny tillvaro på sådana ställen, i synnerhet som det under åtskilliga år rådde stor politisk osäkerhet inför dessa områdens framtida status.

Om detta har den unga tyska författarinnan Sabrina Janesch skrivit en fin liten roman. Huvudperson är den unga journalisten Nele, författarens alter ego, med en tysk far och en polsk mor, men i centrum står hennes morfar, flyktingen från Galizien till Schlesien. Det börjar med morfars begravning, som blir en utgångspunkt för att rulla upp familjens dramatiska historia. Det sker på två plan, som omärkligt glider in i varandra, dels Neles efterforskningar som leder till en äventyrlig resa till Ukraina, dels morfars egen berättelse.

Romanen tangerar bitvis deckargenren, med en mordgåta, och med alla familjehemligheter som avslöjas närmar det sig då och då också såpopera. Men det skenar aldrig iväg, och berättelsen är hela tiden levande och mycket kärleksfullt skildrad. Inte minst var jag förtjust i Janeschs säkra blick för hela skalan av olika nationella fördomar, som hon fångar på kornet med stillsam humor.

Janesch berättar ett stycke dramatisk nutidshistoria ur den lilla människans perspektiv. Oundgänglig läsning för att förstå dagens Europa på ett djupare plan.

Skingrar personliga dimmor genom historiens fasor

Huset med de två tornen

Maciej Zaremba

Weyler

Alla liv är värda att berätta. Men det går inte att komma ifrån att en del liv är intressantare än andra. När Maciej Zaremba, välkänd skribent och författare, väljer att skriva om sin bakgrund är det ingen tvekan att den tillhör de mer spännande. Fascinationen blir desto större då han själv länge, långt in i vuxen ålder, var okunnig om den, i större eller mindre utsträckning.

Föräldrarnas förtegenhet är av det monumentala slaget, det är en bedövande tystnad, och som Zaremba skriver ”/../jag är gjord av denna tystnad.”

Hans mor förtiger för sonen sitt judiska ursprung (!) och de traumatiska upplevelserna under krigsåren när hon mot alla odds lyckades överleva och klara sig undan Förintelsen.

Fadern, av stolt adelssläkt med anor tillbaka till minst 1400-talet, är mycket fåordig om sina år i tyskt fångläger, och döljer att han redan har haft en familj och barn i ett tidigare äktenskap – en historia i sig för övrigt – och att Maciej faktiskt har syskon, det som så elegant kallas för ”halvsyskon”.

Hemlighetsmakeriet är för otroligt nog för barnens bästa, och det hör till saken att båda föräldrar är framstående psykiatriker. Och visst, skomakarens barn går alltid barfota, men det är ändå alldeles oerhört att två experter, yrkesmänniskor, kan bete sig så otroligt enfaldigt destruktivt.

Och trots det i alla fall fullt förståeligt. Det finns smärta som ingen orkar med.

Zaremba lägger samman skärvor och fragment av minnen, samtal, brev, vittnesmål och kompletterar det med egna omfattande efterforskningar, och får fram en fascinerande bild av två människoöden under exceptionella omständigheter.

Fadern tillbringar krigsåren i ett krigsfångeläger. Hans historia blir till ett högst intressant resonemang kring en närmast feodal kvarleva i form av ridderlighet officerare emellan, också dem från fiendesidan. Mitt under pågående hänsynslöst krig blev de tillfångatagna polska officerarna väl behandlade, kunde bedriva en extensiv social, kulturell och pedagogisk verksamhet, och kunde påräkna materiella fördelar som i en del fall överträffade den tyska civilbefolkningens.

Dessa förhållanden gällde inte konsekvent för alla och överallt, sovjetiska krigsfångar utsattes för en helt annan sorts behandling, det förekom också övergrepp mot de polska och västallierade officerarna.

Men på det stora hela var den en oas av relativ trygghet och säkerhet.

Märkligt nog omfattade denna kastsolidaritet också judarna.  Zaremba berättar om fall då det i de läger där tyskarna skiljde de polska och judiska officerarna åt protesterade polackerna, vilket också gav resultat.

Men han missar de fall då motsatsen inträffade och polska officerare krävde att judarna skulle separeras.

Det ändrar inte det faktum att medan Förintelsens mordiska maskineri rasade obevekligt runt om i Europa var ett krigsfångläger, mitt i stormens öga, den säkraste platsen för en jude.

Det Polen där Zarembas mor vistades under kriget var däremot den mest otrygga platsen för en jude, och sannolikhet att överleva var minimal. Det som krävdes var förutom ”bra utseende” och felfri polska, goda kontakter på den ”ariska” sidan, driftighet, fräckhet, och så tur, tur, och ännu mera tur. 

Många gånger räckte det ändå inte.

Zarembas mamma tillhörde den lilla, exklusiva grupp av polska judar som klarade sig i det ockuperade Polen. Hennes historia är som ett gatlopp där hon möter människor i både deras bästa och sämsta stunder. Giriga hyenor, hatiska antisemiter men också hyggliga och modiga människor beredda att riskera mycket för att hjälpa en medmänniska i nöd.

Berättelsen formar sig inte desto mindre till en skoningslös uppgörelse med den polska antisemitismen (bestämd form!), Zaremba hävdar rent av att den var en viktig, ja avgörande, nationsskapande faktor under och efter Polens delningar på 1800- och 1900-talen.

Moderns och faderns öden, men också Zarembas egen resa, är som en kör i ett antikt ödesdrama, men som berättar ett stycke europeisk historia.

Vid en sjö utanför Berlin

I en lyxvilla i Berlinförorten Wannsee diskuterade den 20 januari 1942 under gemytliga former, med god mat och årgångsviner, några ledande nazister och högt uppsatta tjänstemän Förintelsens logistik och det lagliga ramverket.

Tvärtemot vad som ofta påstods tidigare fattades inte beslutet om Förintelsen i Wannsee, det hade redan beslutats. Däremot diskuterade man den praktiska sidan av saken, att transportera och sedan döda så stora mängder människor, och det mitt under ett brinnande krig, ställde organisatoriska krav i den högre skolan.

Sedan fanns det en laglig aspekt, och det var framför allt tjänstemännen som satte sig på tvären. Inte för att man hade några moraliska betänkligheter att mörda miljoner människor, men Ordnung muss sein, det måste ske inom organiserade och lagliga former. Dessutom var det inte helt klarlagt vem som skulle räknas som jude, och följaktligen kunde tas av daga.

Det fanns ytterligare en aspekt, och det handlade om att nazisttoppens rädsla för folkliga protester om saker och ting kallades vid sitt rätta namn. Juridiken har trots allt egenheten att förvandla grova brott till nyskapande språkliga omskrivningar. Så blev fallet även här.

Åtta av de femton deltagarna hade doktorsgrad i juridik.

Tjänstemännens motstånd bröts ner, lämpliga lagar föreslogs, liksom neutrala benämningar på företeelser som kunde väcka anstöt och upprördhet. Särskild behandling och evakuering låter onekligen bättre än massmord och förintelse. Planer las fram, ansvar fördelades. Förintelsens mordiska industrimaskineri kunde rulla igång.

Mötet tog en och en halv timme.

En litterär särling som jämförs med Kafka - "För Schulz är det overkliga endast sådant som människor inte kan dela med varandra"

Idag är det 75 år sedan den polsk-judiske författaren Bruno Schulz mördades.

Bruno Schulz föddes 1892 i Drohobycz, som då låg i provinsen Galizien inom kejsardömet Österrike-Ungern, och efter 1918 kom att tillhöra Polen (sedermera Sovjetunionen, sedermera Ukraina). Efter kortare utflykter i Lwów och Wien för arkitektur- respektive konststudier, som han aldrig avslutade, förblev han Drohobycz trogen fram till sin tragiska död. Här försörjde han sig som teckningslärare vid en lokal gymnasieskola, ett arbete som han vantrivdes monumentalt med.

Han lämnade sällan staden, men förde en omfattande korrespondens med det litterära Polens ledande personligheter. Hans samling berättelser ”Kanelbutikerna”slog ner som en bomb när de publicerades 1934. Även om det fanns kritiker på högerkanten som var skeptiska – till stor del som utslag av ren och skär antisemitism, med obligatoriskt inslag av rabiat nationalism – blev Schulz över en natt geniförklarad.

Hans berättelser är som drömsekvenser med drömmens egen logik. De omspänner drömmar, mardrömmar, fantasier och illusioner. För Schulz är det overkliga endast sådant som människor inte kan dela med varandra.

Utgångspunkten är alltid hemmakvarteren, men med hela världen ständigt inom räckhåll.

Språket är säreget poetiskt, rikt på mångtydiga metaforer. Det är som om Schulz ville tränga fram till ordens egentliga men dolda betydelse – i en tradition som ligger kabbalismen nära – och förstå Ursprunget, för att kunna återskapa världens enhet.

En trösterik tanke, kanske helt nödvändig för en ångestriden författare.

Schulz prosa har jämförts med Kafkas expressionism, andra influenser som brukar nämnas är surrealism, kreationism och psykoanalys. Men han är en särling, helt unik i sin egen rätt, och går egentligen inte att inordna in i någon strikt tradition.

1941 efter Nazitysklands anfall mot Sovjet tvingades Schulz att leva i Drohobyczs getto. Han hade ändå lite tur. Han hamnade under beskydd av den lokale Gestapochefen Felix Landau, en konstintresserad amatörmålare, som snabbt insåg att han i Schulz funnit en konstnärlig begåvning utöver det vanliga. Bruno Schulz blev Landaus Schutzjude mot att han utförde konstverk, målningar och teckningar, åt Gestapomannen.

Landau var mycket förtjust i practical jokes, och när han i november 1942 ”på skoj” dödade den judiske tandläkaren Löw, som var en annan Gestapomans skyddsling, betalade denne tillbaka med samma mynt. ”Om du dödar min jude så dödar jag din.” Han sköt Schulz på öppen gata med två skott i bakhuvudet.

Schulz blygsamma litterära kvarlåtenskap består av två böcker: Kanelbutikerna och Sanatoriet Timglaset.

Förintelsen i Jugoslavien

Minnenas & Glömskans hus

Filip David

Övers: Kjell Magnusson

Tranan, 2016

Jugoslavien tillhörde de mest drabbade länderna under andra världskriget. Som så mycket annat i jugoslavisk historia är också antalet döda under den tyska ockupationen föremål för bittra kontroverser, men de siffror som uppges varierar från en miljon till 1,7 miljoner, vilket utgjorde mellan sju och drygt tio procent av den totala befolkningen. Eftersom en stor del av de dödade föll offer för det blodiga inbördeskrig som rasade i landet samtidigt med ockupationen har mycket av uppmärksamheten riktats mot det, medan Förintelsen i Jugoslavien har hamnat i skymundan.

Den var visserligen numerärt relativt liten, det bodde omkring 68 000 judar i Jugoslavien 1940, men omfattningen var ändå skrämmande stor och förödande. Närmare 90 procent av judarna mördades, dels av tyskarna, dels av deras kollaboratörer, främst i Kroatien.

Det finns en lång rad av framstående litterära skildringar av Förintelsens fasor i Jugoslavien, några översatta till svenska.

Framför allt är det den store Danilo Kiš mästerliga berättelser i ”En grav för Boris Davidovitj” (Brombergs 1985) och ”De dödas encyklopedi” (Brombergs 1988). Det finns också slovenen Boris Pahors klassiska lägerskildring i romanen ”Nekropol”(Celanders 2013).

Nu har det ovärderliga förlaget Tranan gett ut Filip Davids ”Minnenas & Glömskans hus”, belönad 2014 med NIN-priset för årets bästa serbiska roman.

Det är en samling berättelser om en grupp skeppsbrutna existenser, överlevande från Förintelsen, och deras minnen. Här finns mannen som av föräldrarna tillsammans med sin lillebror slängdes av godsvagnen på väg till Auschwitz. Det var mitt i vintern och han hittade aldrig sin bror. Här finns mannen som är frukten av systematiska våldtäkter på hans mor av mannen som gömde henne. Han träffar aldrig sin far. Här finns mannen vars far räddade sin familj genom att vara angivare åt tyskarna och deras serbiska hantlangare. Kan han någonsin förstå honom?

Berättelserna är som vemodiga och sorgsna toner som läggs till en efter en och bildar en sorgesång till en begravning som aldrig upphör, en outhärdlig elegi.

Ackompanjerad av denna fasans musik försöker Filip David förstå ondskan. ”Ondska finns inte utan människor”, och det öppnar upp för att tränga in och begripa, vad en människa har gjort kan en annan människa förstå.

Men vill vi verkligen det? ”Att förstå innebär att rättfärdiga” hävdar en anonym röst i romanen under en akademisk konferens om ”Övergrepp, försoning, glömska”. Och så är det naturligtvis, man måste hitta en resonansbotten i sig själv för att kunna relatera till en annan människa. Sara Lidman menade rent av att man måste älska sina litterära karaktärer, alldeles oavsett deras eventuella tillkortakommanden, för att de överhuvudtaget skulle vara trovärdiga.

Att förstå innebär också att minnas, och minne är smärta. Ju mer traumatiska upplevelser desto starkare minne, desto större smärta. Men även om förträngningen är överlevnadens villkor är det minnet som gör oss till dem vi är. Utan minne, och därmed utan smärta, finns vi inte.

Det är en tung börda, som vi sällan förmår att bära. Alldeles oavsett om ondskan är banal eller irrationell och kosmisk, så finns den, en del, inte så få, skulle säkert påstå också att den är omöjlig att stoppa.

Det finns genom hela boken ett obehagligt eko av 90-talets Balkankrig. Och den bokens sista berättelse om Orientexpressen på väg mot Auschwitz är ett avgrundsdjupt vrål av förtvivlan över människornas oförmåga att lära av historien.

Historiens mest förtalade befriare

Med anledning av segerdagen:

För 71 år sedan den 27 januari 1945 befriades koncentrationslägret Auschwitz av sovjetiska soldater ur 1:a ukrainska frontens 60:e armé under befäl av marskalk Konev. Även för de luttrade rödarmisterna som ändå hade sett åtskilliga ohyggligheter begångna av nazister blev konfrontationen med Auschwitz helvete en svår chock. Här har lågt räknat 1,1 miljoner människor mördas, närmare 90 procent av dem var judar.

Sedan 2005 högtidlighålls den 27 januari internationellt som Förintelsens minnesdag.

Några av de mördade var min fars familj, som utrotades i sin helhet, ytterligare några var min mors familj.

Det handfull överlevande som fanns i Auschwitz när Röda armén kom såg dem naturligtvis som befriare. Inte som ”nya ockupanter” eller ”lika goda kålsupare som nazisterna”.

Också för min mormor och hennes lilla dotter – som skulle bli min mamma – var Röda armén befriare sommaren 1944 i Lublin, och för min far, som överlevde tack vare att han lyckades fly österut till Sovjetunionen.

Det var det sovjetiska folket som bar den största bördan i kampen mot Hitlertyskland och fick betala ett fruktansvärt högt pris för att rädda världen från det nazistiska hotet. 25 miljoner döda, städer lagda i ruiner, ödelagd infrastruktur.

Röda armén är förmodligen historiens mest förtalade befriare.

Ambitiöst om uppväxt i Nazityskland

En värld att vinna

Anna Fröding

Visto förlag

Hur var nazismen möjlig, är en fråga som ofta ställs. Även om Anna Fröding inte har ambitionen att ge något uttömmande svar, lämnar hon ändå ett litet bidrag genom sin skildring av Karls uppväxtår i Tyskland under 1920- och 30-talen.

Karl föds 1919 till en värld där tyskarna lider svårt av nederlagets trauma efter första världskriget, ekonomins sammanbrott och politikens kaos. Hans föräldrar är arbetare och kommunister, de har det fattigt och besvärligt, arbetslöshetens mörka skugga hotar hela tiden, pengarna räcker inte till, barnen får ofta gå hungriga. Samtidigt pågår det en politisk kamp, med våld på gatorna, ständiga trakasserier mot kommunister, och arresteringar.

Det är Karls mamma som i heroisk undanskymdhet, som så ofta var kvinnornas lott, håller ihop familjen. Ända tills nazisterna tar makten 1933.

Också Karl dras med i den kommunistiska ungdomsrörelsen, en verksamhet som blir allt farligare, och vid 16 års ålder hamnar Karl i koncentrationsläger, och där tillbringar han hela sin ungdom. Han överlever, mirakulöst nog, och kommer efter kriget till Sverige.

Det är en levande bildningsroman, men Anna Frödings hjälte skiljer sig åtskilligt från de flesta huvudpersonerna i vår tids individualistiska litteratur. Han är besjälad av ett ideal, kämpar för en bättre värld, i gemenskap med likasinnade.

Titeln ”En värld att vinna” är hämtad ur Kommunistiska manifestet. Frågan är vad Karl vinner och vad han förlorar. Men kampen i sig ger livet mening. Och den upphör inte utan fortsätter att vara nödvändig. För också i det fredliga Sverige flera decennier efter andra världskrigets slut börjar nazismens hydra åter visa sitt otäcka anlete.

Och hur är det möjligt?

Det är en oerhört ambitiöst upplagd roman, med ingående kunskaper i tysk nutidshistoria, vänsterns alla komplicerade turer under den perioden, och inte minst imponerande insikter i tidens vardagsliv.

Det är som en inifrånskildring av en som varit med. Bättre betyg än så kan knappast ges åt en författare.

Romanen är första delen i en planerad trilogi. Det finns all anledning att se fram emot fortsättningen.

Med kärlek och respekt för alla barn

Den 7 oktober 1912 öppnade ett hem för judiska föräldralösa barn på Krochmalnagatan 92 i Warszawa. Det skulle knappast vara en händelse värd att uppmärksammas hundra år senare, om det inte vore för att hemmets ledare hette Janusz Korczak. Han var en legend redan i sin tid, och efter sin tragiska död 1942 har hans person antagit närmast mytiska dimensioner.


Han föddes den 22 juli 1878 i Warszawa som Henryk (Hersch) Goldszmit. Goldszmits var en assimilerad judisk familj, och Korczaks far var en välbärgad advokat. Han dog dock tidigt, och Janusz blev i unga år van att arbeta för sitt uppehälle, och så småningom för att finansiera sina studier.

Janusz Korczak är från början en litterär pseudonym – inspirerad av en romankaraktär – men han fortsatte att använda den också utanför den litterära banan, då det var mer polskklingande än Goldszmit, var det närmast ett krav i vissa sammanhang, bland annat hans framträdande i ett populärt radioprogram, i ett Polen med en alltmer tilltagande antisemitism.

Han läser medicin, och tar examen vid universitetet i Warszawa. Redan på ett tidigt stadium engagerar han sig, vid sidan om sitt medicinska arbete, i frågor som rör barnuppfostran, dels i skrifter och föreläsningar, men också rent praktiskt både som pedagog och socialarbetare.

Korczak systematiserade aldrig sitt tänkande, han var mer praktiker än teoretiker, och hans pedagogiska skrifter är inriktade på handfasta, konkreta råd. Han var inspirerad av den schweiziske 1700-tals pedagogen Pestalozzi, som betonade vikten av förtroende och kärlek i relationen till barn i både uppfostran och utbildning.

Korczak betraktade sig också som socialist och sionist, och var påverkad av kibbutzrörelsens kollektivistiska ideologi.

Korczaks pedagogik byggde på respekt för alla barn, att låta varje individ utveckla fritt sin potential, och på direktdemokrati inom barnkollektivet. Nyckelorden är kärlek och respekt, ”varje barn är ett mål i sig” säger Korczak, och uppfostrings- och undervisningsmetoderna måste därför ha barnet som utgångspunkt och anpassas till barnets tänkande och känslor. Huvudfienden är Ordning, Disciplin och Auktoritet. Det var kontroversiellt för sin tid och upprörde många. Dessvärre är det inte helt okontroversiellt än idag, och har inte förlorat sin aktualitet.

På barnhemmet rådde direktdemokrati. Barnen hade ett eget direktvalt parlament, livet på barnhemmet reglerades av barndomstolar, dit alla hade rätt att kalla samtliga som bodde och verkade på hemmet, Korczak kallades flera gånger, och han till och med kallade sig själv vid åtskilliga tillfällen. Dessutom gav man ut en tidskrift, skriven och redigerad av barnen.

Janusz Korczak var även verksam som skönlitterär författare. Särskilt populära blev böckerna om kung Mattias som har översatts till över 20 språk: ”Król Maciuś Pierwszy” (1923), finns i svensk översättning av Mira Teeman, ”Lille kung Mattias” (1974). Boken har dramatiserats och satts upp bland annat av Backa teatern i Göteborg, och i somras som opera i Höör.

Då andra världskriget bryter ut, Tyskland ockuperar Polen, och gettot i Warszawa skapas av nazisterna, erbjuds Korczak en möjlighet att lämna landet. Han vägrar dock, och fortsätter att under extremt svåra förhållanden, med svält och epidemier, driva barnhemmet.

Hans dagbok från den tiden är inte bara ett litet litterärt mästerverk, utan också ett skakande vittnesmål från en omänsklig tid, där han in i det sista förmår hävda en djupt humanistisk hållning som kan se något gott i varje människa, till och med hos de nazistiska bödlarna.

Redan under mellankrigstiden kritiserades Korczak för att skapa en skyddad värld för barnen, som blev därför dåligt förberedda på den hårda verkligheten utanför när de tvingades att lämna hemmet vid 14-årsålder. Men Korczak var kompromisslös, barn ska skyddas från världens onda, och i ghettot driver han det till sin spets när han låter mura igen fönstren.

Sommaren 1942 under den stora deportationen från gettot, då hela barnhemmet skulle transporteras iväg till Treblinka, blir Korczak åter igen erbjuden att rädda sitt liv. Han vägrar fortfarande att lämna ”sina” barn, och dör tillsammans med dem i en gaskammare i förintelselägret.

Han blev en hjälte utan att vilja det, alltid trogen sin övertygelse och sin lojalitet mot barnen, med en nästan förunderlig integritet och brist på rädsla – han uppträdde ofta i sin polska officersuniform och vägrade att bära judestjärnan! – är Korczak en fascinerande personlighet, ett föredöme för vår tid, och det närmaste ett helgon man kan komma utanför den katolska kyrkans kanoniseringsvärld.


FAKTARUTA

Korczak hann skriva sammanlagt 24 böcker och fler än 1400 kortare texter till tidningar och tidskrifter. Ganska få av dem finns bevarade – omkring 300 handskrivna och maskinskrivna texter, däribland brev. Bland de viktigaste pedagogiska arbetena finns: Jak kochać dziecko (1920), svensk översättning av Ros Mari Hartman och Mira Teeman, Hur man älskar ett barn (1992); Momenty wychowawcze (Pedagogiska ögonblick, 1924); Kiedy znów będę mały (1925), svensk översättning av Lisa Mendoza Åsberg, Liten igen (2007); Prawo dziecka do szacunku (1929), svensk översättning av Ros Mari Hartman, Barnets rätt till respekt (1988); Pedagogika żartobliwa (Skämtsam pedagogik, 1939). Han skrev även barnböcker. Särskilt populära blev böckerna om kung Mattias som har översatts till över 20 språk: Król Maciuś Pierwszy (1923), svensk översättning av Mira Teeman, Lille kung Mattias (1974), och Król Maciuś na wyspie bezludnej (Kung Mattias på den obebodda ön, 1923). Dessutom bl a Bankructwo małego Dżeka (Lille Jacks konkurs, 1924), Prawidła życia (Livets regler, 1930) och Kajtuś Czarodziej (Kajetan trollkarl, 1935).

Källa: Wikipedia

En värdig död

Idag är det årsdagen av upproret i Warszawas ghetto. En handfull män och kvinnor, kanske ett tusental, dömda till undergång, beväpnade med ett litet antal pistoler, några gevär och hemmagjorda bensinbomber, som trotsigt reser sig och tar upp kampen med världens mäktigaste militärmakt. Den ojämna striden pågick i en månad. De flesta av kämparna dog. Deras minne lever.

Det återkommande motivet för deras handling sägs vara att de ville ”dö med värdighet”. Och det har jag svårt med. Betyder det att alla de andra dog utan värdighet?

70 år sedan Babij Jar

För 70 år sedan den 29 september 1941, första dagen för Jom Kippur, den judiska försoningshelgen, beordrades judarna i det av tyskarna ockuperade Kiev i Ukraina av nazisterna att samlas på särskilt anvisade ställen, och ta med sig värdesaker och varma kläder, vilket antydde en längre resa. I grupper om 100 personer bevakade av SS och ukrainska trupper fick de marschera till Babij Jar – Gummornas ravin – i utkanten av staden där de avrättades med maskingevär tio åt gången. Dödandet pågick fram till den 3 oktober och enligt tyska rapporter tog man livet av drygt 33 000 judar.

Massavrättningar i Babij Jar fortsatte ända tills Kiev befriades av Röda Armén. Det upprättades där också ett koncentrationsläger där förutom judar, också kommunister, partisaner, civila ukrainare och polacker, och romer dödades. Man uppskattar antalet avrättade till minst 100 000, och en del källor uppger mycket högre siffror.

Eftersom Babij Jar användes under 30-talet som begravningsplats för NKVD:s offer omgavs det länge, också efter kriget, med stort hemlighetsmakeri. Tystnaden bröts 1961 av den sovjetiske ”poppoeten” Jevgenij Jevtusjenko med dikten ”Babij Jar”. Det kan vara värt att citera de första raderna:

Vid Babij Jar finns ingen minnessten
Tvär som en skrovlig gravskrift är ravinen

Och den högstämda avslutningen:

I mina ådror finns inget judiskt blod
Men de som hatar judar
hatar mig
krampaktigt i sitt hat
som vore jag en jude själv
och därför
är jag en äkta ryss!

En del av dikten ingår som en viktig del i Sjostakovitjs mäktiga 13:e symfoni. På svenska finns dokumentärromanen med samma namn av Anatolij Kuznetsov utgiven 1967.

En minnesvärd dag

Den första september 1939 anfaller Nazityskland Polen, vilket blir upptakten till andra världskriget. Dagen innan hade Sandöbron rasat.

För mig som är uppvuxen i Polen som barn till överlevande från Förintelsen har datumet första september 1939 en särskild signifikans. Hela min barndom var präglad av andra världskrigets närvaro. Genom min mamma och pappa, min mormor, andra släktingar, och på sätt och vis också genom alla de frånvarande – vår familj var exceptionellt liten, i synnerhet på pappas sida, där det fanns ingen alls. Mycket talades det inte om, det som sas var alltid fruktansvärt.

Större delen av mina föräldrars umgängeskrets bestod av överlevande från Förintelsen, någon hade sett sin egen far dränkas av en SS-man, någon annan hade gömt sig flera år i en hölada. Men egentligen hade alla vuxna i min omgivning på olika sätt berörts av kriget. En granne hade varit fånge i Ravensbrûck, hon haltade svårt, och det viskades om att hon hade utsatts för medicinska experiment. Några hade suttit i krigsfångläger, andra hade varit aktiva i den underjordiska motståndsrörelsen. Åtminstone två av mina lärare i grundskolan hade varit fångar i Auschwitz. Det fanns knappast någon familj i Polen som inte hade förlorat en anhörig i kriget.

Förintelsen och den tyska ockupationen av Polen var en allt överskuggade händelse under min uppväxt, och genom sin fasansfulla väldighet trängde den undan och osynliggjorde resten av världen. Vad annat kunde möjligen ha hänt någon annanstans under den tiden som kunde ha någon som helst betydelse?

Jag minns inte när jag första gången fick syn på en svensk tidning – jag tror det var Dagens Nyheter – från den andra september 1939. På första sidan hade man två stora nyheter: det tyska anfallet på Polen och Sandöbrons ras. Det var lite av en uppenbarelse. Händelserna i Polen miste sin så totalt unika ställning, som det enda som då hade hänt. Själva innebörden i datumet första september 1939 blev berövat sin monopolstatus. Världen blev större och mer jämlik – också i det idylliska, i vårt tycke så oskuldsfulla Sverige kunde det finnas ond, bråd död. Och kunde det hända här, så kunde det hända överallt. Mina egna skygglappar försvann (nåja, åtminstone till en del), samtidigt som jag blev påtagligt medveten om andras.

Det var nämligen något mycket underligt med förstasidesbilden i den svenska tidningen. Där fanns som sagt två stora nyheter, men den klart större var den om Sandöbron! Chocken var rejäl, det här var inte möjligt. Idag förstår jag kanske bättre, och visst är det vanskligt att värdera lidande. Men ändå, med allt tillbörlig respekt för minnet av de döda i broraset, och även om vi inser att man då inte kunde förutse krigets kommande fasor, så vidhåller jag att det nazistiska anfallet var den större och viktigare nyheten.

Det finns dock en läxa att lära här också: egen smärta gör mest ont, eller som någon så fyndigt formulerade det – intresset minskar med kvadraten på avståndet. Ett aktuellt exempel är rapporteringen från översvämningarna i Ljungby och Bangladesh. Allt är inte strunt samma, och får aldrig bli det. Inte desto mindre har vi bara en värld, och allt i den hänger samman. Att se andra människor är att visa dem respekt. Och det är en grundläggande förutsättning för att världen ska kunna fungera på ett mänskligare sätt.

Kusligt aktuell nazism

1972 publicerade den norske filosofen Harald Ofstad en bok om nazismen med den talande titeln Vårt förakt för svaghet (Prisma, övers: Cilla Johnson). Bokens bärande tanke är att idéer om den starkes rätt och förakt för svaghet är centrala i nazismens ideologiska värld. Dessutom menar Ofstad att nazismen är ett slags skev spegel som återger det moderna samhällets tankevärld i en förstorad och grov form. Men kärnan är inte desto mindre densamma.

Det är en skrämmande tanke, som gör upp med föreställningen om nazismen som en anomali, som ett brott mot en i övrigt rätlinjig, rationell, och underförstått liberal, utveckling. Tanken ligger dock väl i linje med en vänstertradition inom historieskrivningen. Nazismens socialdarwinism ligger den kapitalistiska konkurrenstanken nära, dragen till sina yttersta konsekvenser, och förintelsemaskineriet var ett uttryck för en hårt rationaliserad industrialism.

Massmorden i Nazityskland börjar emellertid i en blygsammare skala, och riktar sig till en början mot rörelsehindrade, förståndshandikappade och psykiskt sjuka. Omkring 200 000 människor mördades inom det så kallade eutanasiprogrammet, där, bland annat, de första försöken med att gasa ihjäl offren genomfördes.

Mot den bakgrunden blir huvudpersonen i Håkan Andersons roman Ansatsernas bok Bonniers, 2011) synnerligen lämplig att skildra sin tid. Constanza von Esslin är definitivt inte en del av den nya nazistiska folkgemenskapen. Tvärtom, hon är dess raka motsats, hon har MS, sitter i rullstol, och lider dessutom av tbc.


I en tid av chauvinism är hon anglofil, hennes värld rör sig mycket kring engelsk litteratur, i synnerhet Emily Brontë och Virginia Woolf, som hon ser som sina andliga systrar. Hennes familj är inte heller helt vanlig. Farfar tog livet av sig efter att ha förlorat två söner i första världskrigets skyttegravsslakt, pappan är generalen som har blivit pacifist och fågelskådare, brodern är hög militär och medlem i nazistpartiet. Mamman är mest frånvarande.

Familjen bor på godset Gartner i Ostfriesland, ett kärt ställe som befinner sig i ett tilltagande förfall, en symbolisk bild av deras liv i det ”nya” Tyskland. Romanen är förment en upphittad dagbok, författad av Constanza. Den börjar på nyåret det ödesdigra året 1933, och fortsätter fram till 1937.
Bokbål brinner över hela Tyskland, språket förändras, attityder skärps. Det är raka led, symmetri överallt, en duktighetskult som hyllar den företagsamme tysken blomstrar. Men också förföljelse, förtryck, tortyr och koncentrationsläger. Två sidor av samma mynt?
Constanza kan inte undgå att konfronteras med den nya tidens offer, människor på flykt, andra som försvinner spårlöst, en antikvariatsinnehavare som hon är vän med, och som ständigt hotas i jakten på ”den otyska andan”.

Samtidigt ser hon också klart att många låter sig dras med i de nya strömningarna, och det finns mycket äkta entusiasm, och att vissa saker i samhället onekligen blivit bättre. Det gör naturligtvis acceptansen för det onda desto större, och borde rimligtvis också mana till större motstånd. Men Constanza har inte styrka nog att sätta sig till motvärn, hon är dessutom medveten om sin egen svaghet, och dras ständigt med dåligt samvete. Hon tar istället sin tillflykt till konstens och litteraturens värld.

Skrivandet är för Constanza ett sätt att tydliggöra och blottlägga det onda som sker. Det är också ett sätt att kontrollera sin verklighet, samtidigt som den skenar iväg, och framför allt att sätta spår, lämna vittnesbörd i en förljugenhetens tid.

Man brukar beskriva Andersons romaner som ”labyrinter”. Det ligger något i det. Ansatsernas bok gör skäl för namnet, händelser antyds hela tiden, för att ganska abrupt släppas, och återkomma längre fram, ibland flera gånger. Det är som att irra omkring i en labyrint, där man upptäcker ständigt nya spännande saker, man tror sig vara på rätt väg bara att märka att man är tillbaka på samma ställe om igen, och plötsligt hittar man ut, utan att ens veta hur det gick till.
Det är ansatser, försök att beskriva och behärska verkligheten, oavslutade, kanske misslyckade, men ändå öppna, fortfarande fulla av möjligheter.

Romanen är välkomponerad, väsentlig och välskriven. Den förmedlar dessutom en sorglig bild av den tyska liberalismens ynkliga misslyckade, ett misslyckande som många dessutom tjänade en rejäl hacka på. Anderson är inne på det här när han skriver om kläddesignern Hugo Boss, som gjorde sig en förmögenhet på att sy uniformer åt SA och SS. Hemmavid har vi kungens egen svärfar, som passade på att berika sig genom övertagande av ”ariserade” företag. Den tyske författaren Bernt Engelmann har i faktaromanen Stora förtjänstkorset (Tiden 1979, övers: Per Holmer) väl beskrivit kontinuiteten i det tyska näringslivet, och hur det skodde sig under nazismen, för att fortsätta med det efter krigsslutet. Det betalades ut skadestånd lite här och där, men ofta fanns det ingen att betala till.
Avnazificeringsprocesserna påbörjades ambitiöst, men blev snabbt till parodi. Gårdagens nazister visade sig snabbt bli mycket användbara antikommunister. En suverän beskrivning av sådana processer finns i Stig Dagermans förra året nyutgivna mästerliga reportagebok Tysk höst (Norstedts).

Sverige är perifert i dessa sammanhang, men också här finns en historia om hur krigsförbrytare behandlades efter kriget. I Mats Delands lilla skrift En godtycklig historia (Forum för levande historia, 2010) beskrivs behandlingen av de tyska och svenska krigsförbrytarna. Eller rättare sagt, den närmast totala bristen på behandling. De svenska myndigheternas ointresse var monumentalt, och ofta skyllde man på rättsformella grunder.
Skriften är en del av den forskning som Deland publicerade i boken Purgatorium (Atlas, 2010), där tyngdpunkten ligger på krigsförbrytare från de baltiska republikerna. Där blir det också tydligt att den främsta orsaken till den svenska passiviteten var inblandningen i den baltiska infiltrationen och underrättelseverksamheten mot Sovjet.

En utmärkt bakgrund finns att läsa i Saul Friedländers monumentala verk i två delar Tredje riket och judarna (Natur & Kultur, 2011; övers: Hans Dahlberg/Nille Lindgren). Friedländer bygger sin skildring av Förintelsen på framför allt personliga källor, som dagböcker, brev och memoarer, och det gör hans berättelse högst levande.
Han koncentrerar sig på de ideologiska och kulturella faktorerna bakom Förintelsen, och då inte minst det omfattande samarbete vid utrotningen av judarna som förekom i många av de ockuperade länderna, där chauvinism och antisemitism var lika vanligt förekommande, om inte än vanligare, än i Nazityskland.
Att göra en grupp människor till ett problem är ett första steg i en process som kan leda till otäcka saker. Något som är kusligt aktuellt idag.

Fet man över Nagasaki

Idag är det 66 år sedan den andra atombomben, "Fat Man", släpptes ner över den japanska staden Nagasaki.

Mot bakgrund av det som hände tidigare i Fukushima, känns minnet i år ännu dystrare.

En blodig hekatomb på storpolitikens altare

Idag är det årsdagen av utbrottet av Warszawaupproret 1944. Här en recension av ett monumentalverk som kom ut 2004:

BOK
Slaget om Warszawa. Upproret 1944
Norman Davies
Övers. Joachim Retzlaff
Fahrenheit bokförlag

En av andra världskrigets utan tvekan mest dramatiska händelser är Warszawaupproret sommaren 1944. Märkligt nog är det ganska lite känt utanför Polens gränser, det är inte ovanligt att blanda ihop det med upproret i Warszawas ghetto 1943. Det är samtidigt fortfarande en mycket kontroversiell händelse, vars förlopp och konsekvenser än idag väcker starka känslor. Debatten berör inte heller enbart själva upproret utan tangerar stora ideologiskt särskiljande frågor som Jaltaöverenskommelsen, västmakternas påstådda flathet gentemot Stalin, och andra omstridda spörsmål i europeisk politik efter 1945.

Den brittiske historikern Norman Davies, något av en expert på polsk historia med sin standardbok i ämnet ”God`s playground”, har i oktober 2003 gett ut ett monumentalverk om Warszawaupproret, ”Rising`44. The battle for Warsaw” (Pan Macmillan). Bokens polska översättning började med polackernas sedvanliga känsla för historisk dramatik säljas i bokhandlarna den första augusti klockan 17.00, vilket på klockslaget markerade 60-årsdagen av upprorets utbrott.

Vad som egentligen hände dessa sommardagar 1944 är alla tämligen överens om: inför den annalkande sovjetiska armén ger den polska Hemarméns ledning order om väpnat uppror, som efter två månader av lika heroisk som hopplös kamp slutar i totalt nederlag, och priset är fruktansvärt, förutom tjugotusen motståndskämpar får också ungefär 180 000 civila sätta livet till och hela staden läggs i ruiner.

Debattens vågor har däremot gått höga kring frågan om varför det slutade så, och grovt indelat kan man säga att vänsterståndpunkten har varit att anklaga den polska exilregeringen för att anställa ett blodbad för sina politiska syftens skull, medan högern har lagt skulden på Sovjet, som helt cyniskt lät Warszawa förblöda för att lättare kunna lägga landet under sitt styre. Dessutom finns det en stark känsla av bitterhet gentemot de västallierade för deras passivitet och undfallenhet mot Stalin.

Lagom till Bok- och biblioteksmässan i Göteborg utkom Davies bok i svensk översättning på Fahrenheit bokförlag. Fahrenheit är ett nystartat förlag som i anglosachsisk anda tänker specialisera sig på populärvetenskaplig litteratur. Deras andra titlar är ”En kortfattad historik över nästan allting”, ”Höger hand, vänster hand”, och ”Molnens idéhistoria”. Visst verkar det vara både spännande och hålla hög klass, så vi får lyckönska oss själva till detta nytillskott på bokmarknaden, och hålla tummarna för uppstickaren.

”Slaget om Warszawa” är en bred historisk fresk, som behandlar långt fler ämnen än vad titeln ger en antydan om. Davies tecknar en utförlig bakgrund, både vad beträffar det politiska och det militära läget. Situationen i det ockuperade Polen beskrivs noggrant, liksom det militära läget på östfronten. Framför allt får vi en mycket levande bild av spelet bakom de allierades överläggningar om Europas politiska karta när kriget väl skulle vara vunnet, och här kan man finna nyckeln till förståelsen av mycket i den europeiska efterkrigshistorien. Davies dom är hård, han anser att Roosevelt och Churchill inte stod upp mot Stalin, och sålde ut Östeuropa med Polen i spetsen, på samma sätt som de svek polackerna under upproret.

En utförlig del av boken ägnas åt händelser som följde efter upprorets kapitulation, och den senare situationen i Östeuropa, huvudsakligen i Polen, under 40- och 50-talen. Det stalinistiska förtrycket drabbade hårt inte minst många av dem som deltog i Warszawaupproret. Davis tecknar också personliga porträtt av många av aktörerna i dessa dramatiska tilldragelser.

Boken är rappt skriven, den är rikt illustrerad med inte mindre än 150 foton, ett appendix med kartor, noter och register, och den innehåller också insprängda memoarer från överlevande, som gör framställningen än vitalare.

Norman Davies drar sig inte för att vara personlig, och att uttrycka kontroversiella omdömen i kontroversiella ämnen. Som vi sa tidigare anser han att de västallierade svek, att det är huvudsakligen de som bär ansvaret för Warszawaupprorets nederlag och Östeuropas förslavande. Enligt Davies hade upproret klara utsikter att lyckas, och som en konsekvens därav kunde Polen ha fått ett genuint demokratiskt och polsk styre, liksom stora delar av övriga Östeuropa. Efterkrigshistorien kunde ha sett annorlunda ut. På ett sätt kan man säga att Davies ger uttryck för en romantisk tradition, som är levande inte minst i Polen, där man helt enkelt inte kan förlika sig med att alla dessa offer – och de var många! – skulle ha varit förgäves.

Davies tolkningar och slutsatser har inte fått stå oemotsagda, och har blivit ifrågasatta av många, också i Polen. (För en längre kritisk utvärdering se t.ex. Berkeleyhistorikern John Connelly i London Review of Books 12/2004.)

Huvudansvaret för tragedin i Warszawa ligger utan tvekan hos det polska ledarskapet i London. Beslutet att sätta igång upproret var politiskt, man ville ta emot den framryckande sovjetiska armén som segrare och kunna förhandla utifrån en ”styrkeposition”. De västallierade avrådde bestämt från uppror, men också inom Hemarmén, framför allt inom dess underrättelsetjänst var man skeptisk. Trots att upprorets politiska udd uppenbarligen var riktad mot Sovjet, var dess framgång samtidigt beroende av sovjetiskt stöd. Vid det här laget borde Stalins inställning ha varit klar för alla, inte minst med tanke på Sovjets och dess polska kommunistiska allierades agerande hittills på polskt territorium. De polska kämparna var uselt beväpnade, bara var femte hade något eldvapen, med små mängder ammunition, man hade tillgång till 39(!) tunga kulsprutor, inget artilleri osv. Det är uppenbart att upproret hade inga utsikter att lyckas.

Davies tecknar en vacker bild av en heroisk och uppoffrande kamp. Men på samma sätt som han gärna framhåller polska dygder, blundar han för deras synder. När upprorets hopplösa läge framstod klart redan efter någon vecka försökte många civila att fly staden. Detta hindrades av Hemarmén, och i en del fall förekom rent av arkebuseringar. Detta förtiger Davies helt och hållet. Vidare förekom det i upprorets början en sorts pogrom där flera dussin judar blev dödade, anklagade för ”bolsjevism”. Detta nämner visserligen Davies, men han försöker bagatellisera det, på samma sätt som han bagatelliserar och marginaliserar hela den polsk-judiska problematiken.

Inte heller Davies kontrafaktiska resonemang förmår övertyga. När Röda Arméns mångmiljon starka trupper rycker fram mot Berlin, har man fått betala ett fruktansvärt högt pris för sin seger, och nu ville man ha betalt för allt blod som har flutit och alla värden som har förstörts. Östeuropas öde var beseglat, och det är svårt att se vad vare sig Roosevelt eller Churchill kunde ha gjort åt det.

Det historiska skeendet är ofta komplext och motsägelsefullt. I skärningspunkten av diskussioner av olika tolkningar uppstår levande historia, som kanske något litet kan hjälpa oss att förstå vår egen samtid. Trots alla invändningar utgör Davies bok ett viktigt bidrag.

Midsommarkrisen 1941

Midsommaren för 70 år sedan var vädret det minsta problemet för den svenska regerigen (dessutom var det för ovanlighets skull varmt och vackert):

Den 22 juni 1941 gick närmare fyra miljoner tyska soldater, understödda av pansar, flyg och artilleri, över den sovjetiska gränsen. Lite senare samman morgon ställdes den svenska samlingsregeringen inför en rad tyska krav, det mest långtgående att en division skulle få transporteras från Norge till Finland genom Sverige.

Midsommarkrisen tar sin början, och pågår under de närmaste fyra dagarna. De socialdemokratiska statsråden är benägna att avslå de tyska kraven, de borgerliga lutar åt bifall. Statsministern och utrikesministern träffar kungen, och efter mötet antyder Per Albin Hansson att kungen hotar med abdikation vis avslag, ett påstående som senare har ivrigt diskuterats och ofta ifrågasatts. Den socialdemokratiska riksdagsgruppen beslutar med stor majoritet att säga nej till de tyska kraven, och uppmana de borgerliga partierna att göra detsamma, men bestämmer också att om de borgerliga inte vill medverka i enighetens namn ändå bifalla Tyskland begäran. Och eftersom de borgerliga inte medverkar går den svenska regeringen med på de tyska kraven. Sveriges visserligen långt ifrån den enda, mest den absolut mest flagranta eftergiften för Nazityskland under andra världskriget var ett faktum.

Midsommarkrisen är en mycket omdebatterad händelse. Häftiga fördömanden har utslungats, oftast från vänsterhåll, försvar har framförts, oftast från andra hållet.

För mig som är uppvuxen i andra världskrigets skugga, där de vuxnas berättelser, skolundervisningen, alla böcker och filmer var fyllda av krigets ofattbara fasor, är det lite svårt att stämma in i kritikerkören. Den svenska regeringens uppdrag var att hålla landet utanför kriget och bespara sin befolkning död och förintelse.
Frågan blir då inte så mycket upprätthållande av neutralitetspolitiken och moraliska principer utan för det första hur långt var det rimligt att gå för att uppnå sitt mål, och för det andra vilka åtgärder var nödvändiga. Trodde verkligen Per Albin och de andra att Sveriges skulle bli anfallet om man vägrade tillmötesgå tyskarnas krav på transitering? Men framför allt: var det verkligen nödvändigt för att hålla Sverige utanför kriget med internering av kommunister, bland annat riksdagsledamöter, flyktingpolitiken, hemliga polisens samarbete med Gestapo, transportförbudet mot antinazistiska tidningar? Lite svårt att tro att ens nazisterna skulle gå i kriget om Karl Gerhard fortsatte med sina revyer.

Så hur man än ser på det inträffade finns det här åtskilligt att skämmas för. Och som alla historiska händelser av vikt ställer också midsommarkrisen väsentliga frågor för vår samtid.

För Stalin och fosterlandet!

BOK
Ivans krig. Liv och död i Röda Armén 1939-1945
Cathrine Merridale
Övers: Kjell Waltman
Historiska Media, 2010

Den brittiska historikern Cathrine Merridales bok om Röda Arméns soldater under andra världskriget är ytterligare ett historiskt verk som inriktar sig på ”den lilla människan” istället för diplomatiska förvecklingar eller det politiska spelet.

Fördelen med att närma sig historien från det hållet blir uppenbar i Merridales skildring. Den ryske soldaten, ”Ivan”, upphör att vara den grova karikatyr som västvärlden har direkt övertagit från den nazistiska propagandan, lika mycket som den stereotypa hjältebild som förmedlades från sovjetiskt håll.

En av de stora förtjänsterna med Merridales bok är naturligtvis att hon förmår visa den oerhört centrala roll som andra världskriget spelar i det kollektiva historiska minnet i framför allt Ryssland. Det var en kamp på liv och död, med ett ofattbart lidande som följde i dess spår, och med förluster i människoliv som är svåra att föreställa sig. Det gäller också den materiella förstörelsen.

Mentaliteten hos flera generationer ryssar har formats genom minnet av dessa fruktansvärda år. Dessutom påverkas utan tvekan mycket av det politiska tänkandet också av dessa erfarenheter, eller rättare sagt av hur man tolkar dem.

Vad Merridale däremot missar, något märkligt med tanke på hennes omfattande kunskaper, är att också i Sovjet fanns det en mer nyanserad bild av kriget. Det fanns romaner av Simonov och Nekrasov, och filmer som *Balladen om en soldat*, enligt min mening kanske den bästa krigsfilm som någonsin har gjorts.

Cathrine Merridales svårigheter att navigera rätt i den sovjetiska historien om andra världskriget kan hänga ihop med dess sammansatta och ibland motsägelsefulla karaktär. En del av det kommer också fram i *Ivans krig*. Hon beskriver å ena sidan den kraftfulla vågen av patriotism som sveper över landet efter det nazistiska angreppet 1941. Kretsen kring Stalin var inte sen att utnyttja det. Inte för inte kallas kriget för Det Stora Fosterländska kriget, man byter nationalsång, från Internationalen till betydligt mer ryskchauvinistiska tongångar, ordnar och medaljer namnges efter forna tiders ryska militärhjältar, som tidigare av bolsjevikerna har betraktats som den tsaristiska imperialismens företrädare.

Samtidigt lever bitterheten och hatet efter tvångskollektiviseringen kvar bland befolkningens breda lager. I kombination med missmodet och besvikelsen efter de inledande motgångarna vid fronten – och de var betydande! – medförde det ett samarbete med ockupanten av inte så liten omfattning.
Överlöparna var inte så få, och på en del håll hälsades rent av tyskarna som befriare. Det är nazisternas grymhet och brutalitet i behandlingen av krigsfångarna och de civila i vad som inte kan kallas för något annat än ett förintelsekrig som får den antikommunistiska vågen att vända.
Kriget avslöjade stalinismens starka och svaga sidor. Skräckväldet och flykten från ansvaret var länge ett påtagligt problem för Röda Armén. Den blinda tilltron till Ledaren bäddade för katastrofen 1941.

Här visade Stalin så småningom ett gott omdöme genom att överlåta allt mer av det militära ansvaret på sina generaler.

Den forcerade industrialiseringen med satsningen på tung industri visade sig ha avgörande betydelse, precis som förmågan att massmobilisera som gjorde det möjligt att montera ner och flytta hela industriapparaten österut. För att därefter flytta det igen åt andra hållet. Utan denna ansträngning kunde kriget aldrig ha vunnits.

Det är påtagligt i många av de brev som soldaterna skickar från fronten hur lite politisk rädsla det finns i dem, nästan som om krigets skräck befriat människornas sinnen. Där finns också många förhoppningar om en bättre framtid, ett friare samhälle. I någon mening infriades det också. Tiden efter 1945 upprepar aldrig 30-talets skräckvälde.

Kriget var vunnet, och stalinismen om än så lite men dock transformerad. Men priset som det sovjetiska folket betalade var fruktansvärt.