Stormakternas skräck

Med anledning av den pågående rättegången mot den svenske journalisten Joakim Medin och president Trump framfart i USA och världen publicerar jag min berättelse "Stormakternas skräck", som belyser sammanhanget ur ett annorlunda perspektiv. Berättelsen ingår i boken "Familjeminnen"

Har ni hört den om den judiske bankiren som skulle ge ett stort lån till det mäktiga kejsardömets regering?

”Alltså, det högtidliga undertecknandet av lånet ska ske under pampiga former i det väldiga kejserliga palatset. Strax innan ceremonin ska börja tar inrikesministern bankiren åt sidan och säger:

- Min bäste herr Rosenzweig, jag vill bara i all vänskaplighet säga ett varningens ord till er. Håll ett öga på er son! De där radikala studenterna som han umgås med, samhällsomstörtande kretsar, de ägnar sig åt mycket farliga aktiviteter, det där kan sluta riktigt illa. Vår hemliga polis bevakar dem noggrant, och det vore mycket olyckligt om just er son...ni förstår säkert...som sagt, i all välvilja...för hans eget bästa…

Bankiren nickade eftertänksamt, klev sedan med bestämda steg fram till bordet där kejsaren och flera regeringsmedlemmar satt bakom de förberedda dokumenten som skulle undertecknas i den stundande ceremonin.

Han bugade och sa med allvarlig röst: Jag skriver inte på.

Upprörd stämning bokstavligen exploderade bakom det antika ceremonibordet. Kejsaren stirrade konsternerad på bankiren, statsråden halvskrek i mun på varandra: Va? Men varför? Allt var ju överenskommet! Så här i sista stund! Vad har fått er på andra tankar så här plötsligt? Har ni inget förtroende för Hans Höghets kejserliga regering?

- Nähä, verkligen inte! Vad är det för en stormakt som är rädd för min lille Moishe?!”

Så är det. Stormakter som saknar förtroende för sina egna medborgare, imperier som är rädda för obetydliga människor utan makt och inflytande, är dömda att gå under.

Det vet jag om inte annat så av egen erfarenhet. Redan 1977 visste jag att kommunismen i Östeuropa skulle krascha. Jag skryter inte, det är rena rama sanningen. Jag visste förvisso inte när det skulle inträffa, i ärlighetens namn trodde jag nog att det skulle dröja längre, men att det skulle hända var jag helt och fullt förvisad om. På goda grunder.

Hösten 1969 berövades jag mitt polska medborgarskap, påstått frivilligt, och totalt författningsvidrigt. Men det var petitesser för de desperata polska kommunisterna som hade släppt alla ideologiska hämningar, kastat alla stolta paroller om internationalism överbord i sitt sjunkande socialistiska skepp, och i sin politiska impotens tagit till det gamla beprövade greppet att skylla sin oförmåga att lösa samhällsproblem på judarna.

I samma ögonblick som jag korsade gränsen och lämnade Polen bakom mig blev jag statslös. Väl framme i Sverige begåvades jag med ett så kallat främlingspass, som senare byttes till ett resedokument, speciellt framtagna för de olycksbarn som ingen stat ville veta av.

Jag har för mig att den norske upptäcktsresanden Fridtjof Nansen hade någonting att göra med framtagandet av sådana dokument. Minns i alla fall att vi kallade dem för Nansen-pass.

Men inte ens den stolte norske polarforskarens namn kunde förta den sorgsna känslan av främlingskap som signalerades av passets trista gråa pärmar med dess intetsägande utformning.

Passet gällde för världens alla länder – utom Polen. Under ett antal år reste jag mycket, inte till alla länder i världen, men några. Besökte de flesta länder i Europa i både väster- och österled. Det blev ett par avstickare till Nordamerika också.

Men inte Polen förstås. Inte med det passet.

Ända tills 1977 då jag beviljades svenskt medborgarskap, och kunde i polishuset på Skånegatan i Göteborg hämta ut mitt alldeles egna svenska pass. Vilken känsla det var! Att äntligen inte vara hemlös, utan tillhöra någonstans, veta att det finns ett land, en stat, inte stort och mäktigt, men inte desto mindre med ett visst anseende i världen – det var då det! - som höll sin beskyddande hand över mig.

Kort sagt, jag var inte längre en rättslös främling, nu var jag bara en främling med alla rättigheter som tillkommer en fullvärdig medborgare.

Passet hade mörkblåa pärmar med tre kronor på, det intygade att dess innehavare, det vill säga lilla jag, var medborgare i konungariket Sverige, för säkerhets skull på flera språk – engelska och franska, tyska också? - och det bästa av allt, det gällde för världens alla länder. Utan undantag.

Alltså även Polen.

På den tiden rådde det redan visumfrihet mellan Polen och Sverige, så det var bara att ta sig ner till Ystad, leta rätt på Polferries biljettkontor och med låtsad nonchalans be att få köpa en tur och retur till Świnoujście.

För er som inte klarar polskans tungvrickande namn, staden på andra sidan Östersjön heter på tyska Swinemünde, det är också det ortsnamn som användes i äldre svenska.

Minns att biljetten var ganska billig.

Jag hade kommit till Ystad flera timmar före färjans avgång, båten skulle inte lämna kaj förrän midnatt, jag fördrev tiden med att vandra runt i den pittoreska skånska staden, jag upplevde den som en färggrann sagomiljö, ett intryck som bekräftades vid ett besök där 40 år senare där den idylliska småstadscharmen mötte mig än en gång på exakt samma sätt som hade etsat sig fast i minnet.

Så småningom var det dags att kliva ombord. Det var ganska glest med passagerare. Drack en öl och åt någon smårätt i baren, det smakade fantastiskt gott, men antagligen är det bara en idealisering i efterhand.

Eller inte.

Även om det rådde visumfrihet var man fortfarande tvungen att växla en viss mängd valuta i de statliga växlingskontoren. Summan var om jag inte minns fel 40 spänn per dag som man vistades i Polen. Behovet av västvaluta var stort i hela östblocket, och växlingstvånget var ett effektivt sätt att sno åt sig åtminstone en liten bit av den kaka som resenärer från den kapitalistiska världen förde med sig. Den största kakbiten hamnade ändå hos illegala valutaväxlare som erbjöd en kurs som var tre till fyra gånger högre än den officiella.

Alla som besökte en öststat under 70-talet har stött på dessa skuggfigurer som smög omkring på järnvägsstationer, färjeterminaler och flygplatser, och som teaterviskade liksom i förbifarten till just ingen särskild: ”Change money?”

Men jag skulle förstås inte riskera någonting och hålla mig till gällande lagar och bestämmelser. Jag gick iväg till växlingskontoret på färjan och bad om att få växla för några dagar, jag minns inte hur många. Fem kanske?

Den trevliga damen i luckan räknade upp mina svenska kronor, bad om att få mitt pass, och sa åt mig att återkomma strax innan ankomst, då skulle allting vara klart.

Jag tog en öl till i baren, det smakade fortfarande fantastiskt gott, och gick sedan till hytten för att sova en stund. Överfarten tog sju timmar, så jag skulle hinna att sova tillräckligt länge för att vakna upp i god form inför min fortsatta resa vidare till Warszawa.

Man skymtade redan hamnen i Świnoujście då jag anmälde mig i växlingskontoret för att fullgöra min västturistiska plikt. Damen verkade något mer avslagen nu, men det var inte att undra på efter en hel natt i den trånga luckan, hon tittade förbi mig som om hon hade upptäckt något av särdeles intresse i fjärran, och räckte mig ett kuvert: ”Varsågod, här är pengarna, och passet kan ni hämta vid gränsen”.

Jag tittade i kuvertet, och där låg mina svenska kronor, precis samma sedlar som jag hade lämnat där några timmar tidigare.

Jag förstod direkt vad klockan var slagen. Jag tänkte i mitt stilla sinne, inte utan en viss beundran, att i det här landet där alla klagade på att ingenting fungerade som det skulle, fanns det trots allt en del funktioner som sköttes med exemplarisk effektivitet. Som registrering och bevakning av dem som man uppfattade som systemets fiender.

Och att det tydligen fanns väl inarbetade rutiner för hur kontrollen skulle skötas. Inte illa med tanke på att de verktyg de hade att tillgå var bara pärmar och vanliga telefoner.

Jag låtsades emellertid som ingenting, höll som det heter god min i elakt spel, och tänkte att den här bittra kalken ska tömmas i botten.

Klev av färjan med det lilla bagage som jag hade och ställde mig fogligt i kön till passkontrollen. Det kändes onekligen lite udda eftersom jag inget pass hade. Jag tänkte att helt passivt låta situationen utveckla sig själv, så får vi se vad som händer.

Det dröjde inte länge förrän det började klarna. En man kom fram till mig och frågade om jag var jag. Han var ganska mager, i yngre medelålder, tunt, blont hår, men för övrigt ett utseende som var lika intetsägande som hela hans uppenbarelse. Man fick ett intryck av att hela han tiggde om ursäkt för sin egen existens. En fullständig nullitet i tillvaron.

Nulliteten bad mig att följa med honom. Nu efteråt kan jag inte förlåta mig själv att jag inte ens försökte få honom att legitimera sig, tala om vem han var och vilken myndighet han representerade. Det hade han antagligen vägrat att göra, men det skulle åtminstone ge mig en om inte annat så moralisk rätt att ifrågasätta hans maktutövning. Det skulle givetvis inte resultera i någonting, men att hävda min rätt skulle upphöja min värdighet och sätta mig i moraliskt överläge gentemot denne underhuggare som inte ens rakryggat kunde stå för vem han var eller vems smutsiga order han lydde.

Jag får väl skylla på att min upprördhet över det uppenbart orättvisa i det som jag insåg höll på att ske förmörkade mitt omdöme.

Den obetydlige säkerhetsmannen, det var helt uppenbart att han var en sådan, ledde mig till ett obskyrt rum utan fönster, synnerligen spartanskt möblerat. Om det var hans kontor, var han verkligen rätt man på rätt plats, rummet och mannen återspeglade varandras intighet och smälte ihop till en enda urblekt skugga.

Han satte sig på en vinglig stol bakom ett enkelt skrivbord, och när jag – objuden – hade satt mig på en lika ranglig stol på andra sidan skrivbordet, plockade han fram mitt pass, och på säkerhetsfolkets sedvanliga vis började han bläddra i det, som trodde han att han på dessa officiella sidor skulle upptäcka några graverande avslöjanden.

Kanske gjorde han det. Han slog ihop passet, tittade på mig för första gången, och meddelade med tonlös stämma att jag tyvärr inte skulle få åka in i Polen. När jag undrade varför fick jag till svar att jag skulle fråga mina föräldrar. Jag påpekade det alldeles uppenbara faktum att mina föräldrar inte var där och att det var inte de som stoppade min inresa i Polen.

Jag genomborrade den lille mannen med en basiliskblick och frågade om det berodde på att jag var jude. Han förnekade det häftigt, närmast förnärmad, hur kunde jag tro något så befängt osant?

Så jag fortsatte att fråga varför och han fortsatte att hänvisa till mina föräldrar. Jag hade tydligen fallit offer för den onekligen lite aparta kommunistiska doktrinen om arvsynden. Meningsutbytet pågick en kort stund till, ända tills säkerhetsmannen insåg, inte utan anledning, att samtalet utvecklade sig föga dialektiskt och inte ledde någonvart.

Det hade man förstås kunnat förutse från första början.

Det hela avrundades med att han sa att vi skulle gå tillbaka till färjan. Jag begärde att få tillbaka mitt pass, men icke. Jag insisterade, och han vägrade tvärt. Då försökte jag att slita åt mig passet, men han vek undan.

Något handgemäng kunde man inte kalla det, snarare lite knuffande. Han vann.

Vi gick mot båten, jag först, han efter, bevakande att jag inte hittade på några antisocialistiska dumheter.

Jag kom att tänka på att han sa att jag ”tyvärr” inte skulle få resa in i Polen. ”Tyvärr”?! Försökte han bara att vara artig, i en oväntad gest av medmänsklighet då han väl insåg hur smärtsamt hans besked skulle bli? Inte omöjligt, ock betydelselösa säkerhetsagenter kan känna empati. Lite, lite grann i alla fall.

Eller var det en lapsus, och han på fullt allvar beklagade att man vägrade mig inresa? Knappast troligt, han verkställde bara order, ”befehl ist befehl”, och ställde sig helt likgiltig till innebörden. Det var det mycket bestämda intrycket som jag fick. Den här underhuggaren var inte särskilt empatisk och inte ett dugg filosofisk.

Skit vare med honom. Jag får naturligtvis aldrig reda på vad det där ”tyvärr” stod för. Men likt en förrådd som in i det sista vägrar medge att han har blivit sviken, klamrade jag mig fast vid hans ”tyvärr”. Jag hade drabbats av en orättvisa, och jag var inte ensam om min upprördhet. Det fanns andra där ute, kanske rent av på högsta ort, som insåg – trots allt! – arr det begicks ett fel.

Ologiskt? Absolut, men vad har logik med det hela att göra?

Vi kom tillbaka till färjan, och så klart fick jag inte tillbaka passet med en gång, utan först senare i receptionen efter båtens avgång.

Hela besättningen kände väl till vad som hade hänt, djungeltelegrafen hade tydligen gått varm, och jag bemöttes med så mycket värme, stöd och sympati, att jag nästan blev gråtfärdig. Vilka fantastiska människor! Damen i receptionen som lämnade tillbaka mitt pass sa att hon tyckte att det var såå tråkigt, andra klappade om mig och försäkrade mig, oklart på vilka grunder, att jag snart skulle resa till Polen så mycket jag ville.

Bartendern vägrade att ta betalt när jag gick ner i baren för att trösta mig med ett järn. Han upprepade gång på gång: ”Ni ska se att det blir bättre snart”.

Jag söp mig full på Polferries, och den polska statens, bekostnad, och tycker än idag att det kunde de gott bjuda på. Jag somnade ledsen, kränkt och sårad. Vaknade i Ystad med en triumferande känsla, en medelstor stat i Europas mitt, med 35 miljoner invånare, och en icke oansenlig våldsapparat till sitt förfogande, var rädd för mig!

Det kunde bara sluta på ett sätt, systemet var bankrutt och dömt att gå under.

Om nu någon till äventyrs blir imponerad av vilket eminent hot som jag utgjorde mot Polen, så är det ändå ingenting jämfört med vad min lilla mamma kunde visa upp.

Det var någon gång i mitten av 70-talet. Mamma skulle på charterresa till Sardinien med en väninna. Vi talades vid på telefon kvällen innan, jag önskade trevlig resa, tyckte det verkade spännande med Sardinien, lite av terra incognita för oss båda, mamma skulle höra av sig när hon kom hem igen efter två veckor.

Det var inte mer med det. Döm om min förvåning när det sent på eftermiddagen ringer på dörren, och in störtar…mamma och hennes väninna! Man behövde inte vara någon stor människokännare för att direkt se hur upprörda de var.

Mer än så. Upprörda, ilskna, kränkta, besvikna, skakade, anklagande…

Varför var de redan tillbaka? Vad hade hänt? Jag hann knappt formulera min fråga innan de två började fullständigt kaotiskt berätta halvskrikande i mun på varandra. Så småningom lyckades de lugna ner sig tillräckligt mycket för att kunna berätta något så när sammanhängande.

Allt började bra, flygresan var behaglig, de landade på utsatt tid i Sassari. Vi passkontrollen ombads mamma, men inte väninnan, att gå åt sidan, och där förklarade en man iklädd en operettuniform på en parodiskt bristfällig engelska att hon inte fick komma in på Sardinien.

Va?! Trots chocken krävde mamma en förklaring, hon kunde vara nog så bestämd när hon satte den sidan till. Och visst fick hon en förklaring.

Operettmannen meddelade att på grund av den sovjetiske utrikesministern Andrej Gromykos besök på Sardinien var det de italienska säkerhetsstyrkornas uppgift att stoppa alla suspekta individer som kunde utgöra ett hot mot den sovjetiske diplomaten. Dit hörde uppenbarligen statslösa personer med rötter i Östeuropa.

Trots mammans våldsamma protester förblev den italienska operetten alldeles obeveklig. Det var bara att resignera och åka tillbaka hem med vändande flygplan. Semestern inställd. Jag tror att hon fick pengarna tillbaka. Men det var inte det viktiga. Huvudsaken var ändå upplevelsen av en oerhörd kränkning. Som dessutom höll sig helt och hållet inom den internationella lagens ramar.

Nu efteråt kan man tycka att det var precis tvärtom. Mycket smickrande. Lilla mamma lyckades faktiskt att skrämma slag på det mäktiga sovjetiska imperiet, hela västvärldens skräck. Och vi vet hur det gick sedan.

Lite skrämde hon också Italien. Och dem går det inget bra för heller.