Hyllade befälhavaren på bogserbåten är tillbaka

 

En andra säsong av Peder Forsbergs och min pjäs ”Bäfälhavarn på ångbåten på Ångermanälven” har haft nypremiär igår söndag.

Tidningen Ångermanlands recensent Maria-Thérèse Sommar var på plats, och skrev en mycket positiv recension och tog jättefina bilder. Nedan följer ett utdrag:

”Befälhavarn på bogserbåten på Ångermanälven spelas i år för andra gången på kajen i Marieberg – och på en riktig båt. Titeln kommer från en gammal dänga från 1960-talet, sjungen av Leppe Sundevall, och det är en föreställning som innehåller mycket musik.

Det blir ingen direkt allsång, men här och där hörs publiken sjunga med i allt från frälsningsbiten "Gyllne morgon" till befälhavarsången, som sätter sig rätt snabbt.

I centrum står naturligtvis befälhavarn, kaptenen på båten Dynäs II. Tiden har sprungit ifrån honom; det är 1920-tal och dieselmotorerna har börjat ta över. Ångbåtar är ute, ineffektiva. Ska han behöva sälja, ge upp? Men en båt är inte bara en båt, säger kapten, spelad av Mikael Björklund. En båt är också minnen och historia; den har själ.”

/../

Hela texten kan läsas i Tidningen Ångermanland

Konstnärligt ansvariga

Manus: Gregor Flakierski, Jan Peder Forsberg
Regi: Mimmi Johnsson, Jan Peder Forsberg
Musik: Johan Ramström
Scenografi: Mats de Vahl (med bistånd av Fredrik Larsson)
Koreografi: Carl-Ruben Johnsson
Kostym: Ulla-Karin Hällström Sahlén
Körledare: Masako Karlsson

Den svenskaste av alla årstider

 

Efter vintern dröjde sommarvärmen men nu verkar den äntligen ha kommit till Norrland.

Så är det ofta, övergången från vinter till sommar, från iskallt till behagligt varmt, från bylsigt påklätt och buttert inbundet till glädjefullt fritt och utmanande öppet sker i detta land nästan alltid lika plötsligt och abrupt. 

Författaren, rabulisten och rättshaveristen Anderz Harning, må han vila i frid, påstod att svenskarna ägnar sig åt kvalificerat självbedrägeri när de tror att det finns flera årstider i Sverige, när det i själva verket bara existerar två: en lång vinter och en kort sommar (han var från Hälsingland).

Det skulle kunna vara förklaringen till den gränslösa sommarhysterin som råder i Sverige.

Någonstans i skarven mars/april blir alla människor som förhäxade och totalt exalterade. Människorna spanar mot horisonten, solens upp- och nergångar kontrolleras noga, det suckas och det längtas, och det görs upp semesterplaner.

Jag har sett någonstans uppgifter om att Sverige är det land som har bland den högsta per capita konsumtionen av glass. Det kan eventuellt förklaras av att svenskar, i likhet med ryssar men olikt de flesta andra folk, äter glass även på vintern. Men hur förklarar man att vi är världsledande i innehav av cabrioletbilar? I det här klimatet?!

Det är nog helt enkelt så att när de första solstrålarna tittar fram och temperaturen kryper upp förbi tiogradersstrecket cabbar vi ner och på med glass i stora lass – FÖR NU ÄR DET SOMMAR!

Och i stort sett varje år är det samma besvikelse när människor fullt påklädda i tjocka jackor, vantar och mössor står och huttrar i kyla, blåst och regn, och diskuterar väder från morgon till kväll. Tills värmen och solen kommer tillbaka för ett par dagar till, och triumfens sommarögonblick är här igen.

I verklighetens dialektik finns det alltid motreaktioner, som i allkonstnären och numera Spanienpensionären Bengt Sändhs ”Vals om sommaren”, där han skaldar: ”Nu är den förbannade sommar´n här/en obeskrivlig plåga”. Men jag tycker ändå att det är bara en del av samma väderfixering och sommareufori.

Jag har alltid varit skeptisk till allt tal om nationalkaraktärer, att det och det är typiskt för vissa folkslag, och så vidare, men undrar just om inte det mest svenska är sommarhysterin.

Det är ingen tillfällighet att Nationaldagen firas i början av juni. Sverige var länge vid sidan om Storbritannien det enda landet i Europa (världen?) som inte hade en officiell nationaldag (vilket säger en hel del). För några år sedan infördes dock en sådan (vilket också är ganska talande). Sverige har inte några dramatiska händelser i sin historia att ihågkomma, inte heller några nationella trauman.

Det stod därför ganska fritt att placera en nationaldag i almanackan.

Den 6 juni var visserligen Svenska flaggans dag, som gick tillbaka på historiska bemärkelsedagar, men allvarligt talat, vem bryr sig det minsta om Gustav Vasas kröning eller 1809 års författning? Nej, nationaldagen firas under övergången till den svenskaste av alla årstider.

Bortsett från allt flaggviftande är det faktiskt ganska sympatiskt. Trevlig midsommar!

”Ett förtryck som fortsätter in i vår tid”

 

För tre år sedan förvandlades Y-Salongen till Triennalen, med ambitionen att sprida samtidskonst till hela Västernorrland. Det blev en omedelbar succé, och det mesta pekar på att årets upplaga kommer att upprepa framgången från 2022. 32 konstnärer ställer ut på tio platser under hela sommaren i länets samtliga kommuner utom Ånge.

Årets Triennal har som tema ”Det stora oväsendet” och tar avstamp i häxprocesserna 1675 i Ångermanland, de värsta i Sveriges historia då drygt 70 oskyldiga personer, de flesta kvinnor, dömdes och avrättades. De tragiska händelserna för 350 år sedan blir en utgångspunkt för olika konstnärliga uttryck som binder samman dåtid med nutid, det lokala med det globala, Västernorrland historia och samtid med omvärldens perspektiv.

Tanken är att låta konstnärerna visa hur maktstrukturer, förtryck och diskriminering som präglade det förflutna fortsätter in i vår tid, även om det ofta sker i andra former. Historien är aldrig avlägsen, det förflutna är ständigt närvarande, eller med William Faulkners ord, ”Det är inte ens förflutet.”

Det är fascinerande med mångfalden av uttryck som konstnärerna väljer för att gestalta temat. Det kan man inte minst ta del av på Härnösands konsthall där fyra konstnärer är representerade.

/../

Läs hela texten i Tidningen Ångermanland

För Sverige i tiden?

 

Nationaldagen firas idag. Det bästa med den är att det kan bli ledigt mitt i veckan, dock inte i år. Fast annandag pingst var ännu bättre. Och på sikt var det fler lediga dagar.

Länge var Sverige ett av de få länder i Europa som saknade nationaldag. Knappast någon uppfattade det som en brist, snarare tvärtom tror jag att många såg det som ett sundhetstecken.

Sverige har inte några dramatiska händelser i sin historia att ihågkomma, inte heller några nationella trauman.

Den 6 juni var visserligen Svenska flaggans dag, som gick tillbaka på historiska bemärkelsedagar, men allvarligt talat, vem bryr sig det minsta om Gustav Vasas kröning eller 1809 års författning?

Sedan blev behovet av en nationaldag mycket påkallat, och det tål att fundera över orsaken. Identitetskris? Kollektiv osäkerhet? Ett sätt att bemöta den växande rasismen?

Nog tycker jag att det borde finnas bättre sätt.

Och det märks. Nationaldagsfirandet känns fortfarande påklistrat, konstruerat, beordrat uppifrån. Och det är väl frågan om det inte hade varit bättre att skippa hela företeelsen.

Bild tagen på nationaldagen i Sollefteå för ett antal år sedan. Tolkningen är fri. OBS! För er med dålig syn - det är inte köttbullar.

Det okända folkmordet i Kaukasus

 

För drygt 160 år sedan, den 2 juni 1864 (21 maj enligt den ortodoxa kalendern), förklarade den ryske tsaren Alexander II att det tjerkessiska kriget hade avslutats segerrikt. Dagen blev också startskottet för en gigantisk fördrivning av de tjerkessiska folk som bebodde nordvästra Kaukasus, där bland annat OS-staden Sotji ligger, en noga planerad operation som har kallats för 1800-talets förlaga till den moderna tidens etniska rensning och folkmord.

Rysk-tjerkessiska kriget började 1763 med att Ryssland byggde befästningar i området, men den ryska expansionen österut och erövringen av Kaukasus började långt tidigare, redan i slutet av 1500-talet.

1859 erövras Tjetjenien och Dagestan, det kriget är genialt skildrat av Leo Tolstoy i kortromanen *Hadj Murat*. Tolstoy deltar också i Tjerkessien som officer och vittnar om osedvanlig brutalitet, inte minst mot civilbefolkningen, från rysk sida.

Efter att den underlägsna motståndaren var besegrad la den ryska militären fram en plan för hur man skulle permanenta segern genom att bli kvitt de fientliga elementen i området en gång för alla – samtidigt som man gjorde det bördiga området tillgängligt för bosättare och kosacker från andra delar av Ryssland. Den tjerkessiska befolkningen skulle tvångsdeporteras i sin helhet, i första hand till Ottomanska riket, men de som så önskade kunde få bosätta sig i andra delar av Ryssland. Det var få som önskade det.

Det Ottomanska riket svarade med att uppmana till att lämna de otrognas länder, och ställde skepp till de fördrivnas förfogande. Detta utnyttjades senare skamlöst i den ryska förnekelsepropagandan.

Tsar Alexander II, känd i historien som reformator, och sedermera mördad av Narodnaja volja, godkände planen.

Uppgifterna om antalet offer för deportationerna är osäkra, och, som så ofta i sådana sammanhang, motstridiga. Officiella ryska dokument lär uppge 400 000 dödade, närmare en halv miljon deporterade, och bara 80 000 kvar.

Tjerkessiska källor uppger betydligt högre siffror, det talas om mellan en och en halv och två miljoner fördrivna och döda.

Alla är överens om att minst 90 procent av den tjerkessiska befolkningen fördrevs och dödades alternativt lämnade området.

Det tjerkessiska folkmordet är relativt okänt, och dagens Ryssland har hittills vägrat att erkänna det.

För bolsjevikerna var det självklart att fördöma tsarregimens folkmord och imperialistiska expansionspolitik och alla folks rätt till självbestämmande. De principerna är givetvis lika självklara idag.