Om fotboll som en del av samhället på gott och ont

Propagandafotboll

Ekim Caglar

Leopard förlag

Fotbolls-VM 1934 spelades i Italien och blev en stor propagandaseger för den fascistiska regimen. När Il Duce beordrade landslaget att vinna, hade de inget val än att ta hem segern, under ivrigt fotograferande där laget gör fascisthälsning.

Fyra år senare spelas VM i krigshotets skugga. Italiens andra vinst var bara logiskt, liksom Tysklands semifinalplats. Tragiskt nog bestod det tyska laget av flera österrikiska spelare, tvångsanslutna efter Anschluss, även om några vägrade att vara med.

1950 i Brasilien får Tyskland inte vara med. De tar igen det med råge 1954 i Schweiz när de helt otippat lyckas besegra de ungerska favoriterna. Och när den tyske radioreportern vrålade oavbrutet ”Det är över! Det är över” syftade han inte på slutsignalen, utan på att Tysklands utfrysning som ett resultat av nazismens brott äntligen var till ända.

England har lyckats vinna VM en enda gång, det var på hemmaplan 1966, under en tidsepok som politiskt var en skördetid för det socialdemokratiska Labour. 1970 i Mexiko när Englands fotbollslandslag föll i kvartsfinalen i en sällsynt minnesvärd match mot Västtyskland, tvingades Labourregeringen avgå kort därefter (det fanns fler skäl än fotboll till det).

1969 bröt ett krig ut mellan Honduras och El Salvador, med fotboll som den omedelbara orsaken (historien var förstås mer komplicerad än så).

Behövs det fler bevis att fotboll (liksom idrott i allmänhet) och politik hör ihop?

I sin bok med den fyndigt dubbeltydiga titeln ”Propagandafotboll” visar Ekim Caglar på ett förtjänstfullt sätt det intrikata samspelet mellan fotboll och samhälle. Sambandet mellan de två kan vara på både gott och ont. På läktaren och på planen finns plats för både höger och vänster – däremot lyser mitten mest med sin frånvaro – rasism och antirasism, våld och huliganism sida vid sida med solidaritet och kamratanda.

Fotbollen är en oskiljaktig del av samhället, och speglar både dess goda och dåliga sidor. Men fotbollen påverkar i någon mån också samhället och Caglar tror - eller möjligen vill tro – att hans älskade idrott kan vara en positiv kraft för samhällsförändring.

Han varvar skickligt resonerande avsnitt med porträtt av mer eller mindre kända fotbollsprofiler. Socrates, Paul Breitner, Maradona, Capello, Oleg Blochin, med flera, passerar revy, och det finns hur mycket fotbollsgodis som helst att hämta, också för de nördigaste kalenderbitarna.

Författaren har turkiska rötter, och bjuder på ett välkommet kapitel om turkisk fotboll, där inte minst kurdfrågan spelar en framträdande roll.

Synd emellertid att bara två kvinnor, Pia Sundhage och Lotta Schelin, får plats i denna så läsvärda bok.

En dansföreställning som landar mitt i samhällsdebatten

Med sin senaste föreställning landar Norrdans mitt i samhällsdebatten kring angelägna, och ibland obehagliga, frågor kring verkligheten. Lever vi i olika, kanske rent av parallella, verkligheter, var och en i sin egen bubbla? Vad har vi att hålla oss till, sanning, halvsanning, absolut sanning eller – detta lingvistiska missfoster så typisk för vår tid - postsanning?

Föreställningen har två delar, AB3 och Pepper´s Ghost. AB3 har nypremiär, den framfördes ursprungligen på Technicus 2009, medan för Pepper´s Ghost är det världspremiär.

AB3 är fortfarande en dansföreställning av yppersta klass. Fyra dansare undersöker och konfronterar verkligheten på ett synnerligen mångbottnad sätt. Det blir aldrig riktigt klarlagt var någonstans i verkligheten de befinner sig, och frågorna hopas. Det går inte ens att komma överens om det lilla gulliga djuret är en hund eller en fågel.

Leken riskerar att övergå i allvar, med otrevliga konsekvenser. Och lika barn leka inte alls bäst, de talar inte ens samma språk – utan bokstavligen olika tungomål.

Föreställningen har en tydlig historisk dimension med flera trådar bakåt, med det klasiska musikvalet och med humoristiska vinkar till klassisk balett, trippande steg och eleganta hopp som för publiken nästan tillbaka till Svansjön. Eller om det nu är en annan fågel i det vattendraget.

Kostymdesignen med sin rikedom av svärta bidrar också till föreställningens gränsöverskridande karaktär.

Men det som kanske imponerar mest är ändå den fenomenala koreografin av Härnösandssonen Martin Forsberg. Det är samspelt, koordinerat och samstämt på ett sätt som överträffar det mest man har sett på en dansscen.

Föreställningens andra del, Pepper´s Ghost, övertygar däremot inte på samma sätt.

Det är uppbyggt kring tre speglar som skapar olika visuella effekter.

Scenerna mångfaldigas och riktas åt flera håll på ett intrikat vis. En suggestiv bild träder fram av människans liv i olika dimensioner, till synes identiska men ändå vid närmare skärskådande med små skillnader och betydelsefulla avvikelser.

Men det räcker inte hela vägen fram. Ganska snart blir det en trött upprepning av illusionstrick som ytligt antyder en pretentiös pseudofilosofi. Den ödesmättade musiken med sin mässande monotoni förstärker ytterligare det intrycket.

Att hålla upp speglar mot publiken blir bara en kul grej utan djupare innebörd. Det finns definitivt bättre sätt att konfrontera sin publik med deras egen självbild.

Ingen skugga ska förstås falla över dansarna. De gör ett gediget jobb som bygger på ytterst små nyanser i rörelserna i en långsamhetens lov bortom alla spektakulära effekter.

Mindre illusion, mer dans, tack!

Foto: Bengt Wanselius

Drömmen som blev en mardröm - stark pjäs om droger

Narkotika är en oerhört destruktiv kraft i samhället. Många missbrukare lever i djupt men ofta dolt misär, och vägen tillbaka är lång och svår. Inte sällan slutar det med ond bråd död, med överdos, hämnd för en obetald skuld eller en blodig gänguppgörelse.

Var och en som någon gång på något sätt har kommit i kontakt med denna brutala värld kan inte låta bli att ställa frågan varför människor hamnar i detta elände och vad är det för mekanismer som håller dem kvar.

Det finns förstås inga enkla svar.

Ett fruktbart sätt att närma sig frågan är att berätta ett individuellt människoöde, och det är den väg som Kristoffer Berglund väljer i sin dramatiska debut ”Drömmen om Marbella”, som han också regisserar.

Publiken sitter i en cirkel runt scenen, och det är åskådarna som utgör scenografin. Det är förvisso inget originellt grepp, men här tjänar det inte som något sceniskt knep utan fungerar synnerligen effektivt som en del av pjäsen.

Grabben som står framför oss är verklig, vi kan inte låtsas att vi inte ser och hör, när han sätter sig mitt ibland oss kan vi inte längre betrakta honom som bara en frånstötande pundare, ett avvikande monster, utan som någon av oss, ett barn, ett syskon, en kompis.

Pjäsen har en enda roll, och det är missbrukaren Niklas, spelad av Alexander Lindman. Under en 50 minuter lång monolog berättar han Niklas levnadshistoria. De första drogerna, hur allting accelererar, hur han dras allt djupare in i misären, sveken – egna och andras, bortförklaringarna och förnekelsen, drömmen som förvandlas till en mardröm, och den långa marschen genom själlösa landskap av socialbyråkrati.

Det är berörande, äkta och trovärdigt rakt genom.

Och helt utan pekpinnar. Inte för att det saknas bad guys och good guys, mest förekommer bad guys, men ingen utmålas som syndabock, ingen är den som bär skulden, i varje fall hela skulden.

Och det finns förstås inte heller någon frälsare. Man kan bara frälsa sig själv, det är kanske därför det är så oändligt svårt.

Skådespeleriet är lysande. Med tanke på att han håller monolog i nästan en timme är det smått osannolikt hur mycket kropp Alexander Lindman använder. Jag får nästan en känsla av att han får mer sagt med kroppsspråket än med orden.

Hela hans rörelseschema med det ryckiga och knyckiga, det osäkra som så lätt slår över i aggressivt våld är genuint in i minsta vibrerande gest.

Det är teater på riktigt.

Någon happy end blir det så klart inte. Men det slutar ändå med en försiktig öppning, det finns trots allt vägar ut.

”Hej, jag heter Niklas och jag är narkoman.” Hej Niklas.

Drömmen om Marbella

Teater Västernorrland

Manus/Regi: Kristoffer Berglund

Scenografi/Kostym: Anna Olofsson

Musik: Jukka Rintamäki

Medverkande: Alexander Lindman

Ullångers store kompositör firad på sin födelseplats

Wilhelm Peterson-Berger är Kramfors kommuns bäst bevarade musikhemlighet. Trots att en av Sveriges främsta nationalromantiska tonsättare var född i Ullånger, finns det förutom minnesstenen i födelsebyn Äskja inga spår efter honom. Nu när man firar 150 år av hans födelse finns det kanske hopp om en vändning, och att han får den uppmärksamhet som han förtjänar.

Peterson-Berger delar sitt doldisöde i Kramfors med en annan framstående svensk kompositör, nämligen Franz Berwald, som var disponent på Sandö glas bruk under tio år, och det är där många av hans mogna verk skapades.

Berwald kan ståta med att ha gett namn åt Sveriges förnämsta konsertlokal, medan i Kramfors kommun få han nöja sig med ett minnesmärke på Sandö, och dessutom en gata som inte går att hitta på kartan.

Peterson-Berger har inte ens fått minsta lilla gatstump i kommunen, inte i Ullånger heller.

Denna obegripliga oförmåga – eller om det är ovilja – att uppmärksamma sina stora kulturpersonligheter förvånar och oroar. Det verkar emellertid att den nuvarande politiska ledningen har en bättre förståelse för kulturens betydelse för kommunens utveckling, och att en förändring till det bättre kan vara på gång.

Firandet av Peterson-Bergers 150-årsjubileum kan vara en bra början och ett tacksamt avstamp för att uppmärksamma kompositören på hans födelseplats.

Jag vill gärna se hyllningskonserten i Ullångers kyrka på torsdag kväll som en inledning för den processen.

Konserten bjöd på ett fullmatat program med Nordiska blåsarkvintetten, sopranen Anna Hanning och Stephanie Wendt vid pianot.

En bred bild av Peterson-Bergers skapande presenterades. Han är ju mest känd för sina pianostycken i nationalromantisk anda, ofta till tonsatt dikt. Här hade de flesta arrangerats om för blåsinstrument, och kom inte desto mindre till sin fulla rätt.

Ändå var det en fin upplevelse att lyssna på pianosolisten Stephanie Wendt som framförde Frösöblomster, de verk Peterson-Berger är mest känd för. Stephanie har en känslighet i sitt spel som utmärker de som inte ser pianot som enbart ett slagverk.

Kvällens huvudperson var nog trots allt Anna Hanning, vars lyriska sopran med sitt djup och värme gjorde rättvisa åt Peterson-Bergers ljusare nationalromantiska syntes av folkmusik och konstmusik.

Hon räddade dessutom hans mörkare musikdramatiska verk, inte minst den Wagnerinspirerade epigonoperan Arnljot, med dess pretentiöst bombastiska dysterhet.

Wilhelm Peterson-Berger var sammansatt personlighet, ofta oresonlig och med ett häftigt humör. Allt han rörde vid blev inte till guld. Han ska uppmärksammas – inte idealiseras.